Husmodern?

Ibland hamnar man i en roll som gör en förvånad. I går kväll vid kvart över sex, alltså Bolibompatime, var sonen över hos sin kompis Emil, som bor vägg i vägg med oss, och spelade X-box (spelar man x-box?) en stund. Jag hade satt en deg, som stod på jäsning och eftersom jag gjort i ordning degen hade jag ett förkläde på mig. Min son vill helst ha hembakt bröd, så jag bakar på...

Nå, jag satt vid matbordet med syskrinet framme och lappade hans täckbrallor, hade varit på PoP i helgen och fått en stor lapp i rätt tyg. Det tog en evinnerlig tid, och plötsligt så jag mig själv:
Modern som med en deg på jäsning sitter vid köksbordet, i sitt förkläde, och lagar sin sons trasiga byxor, medan sonen leker med en kompis i väntan på att börja med läxorna.

Aldrig, aldrig någonsin har jag i min vildaste fantasi föreställt mig den bilden av mig själv! Och ändå är det jag.

I mig finns också den andra kvinnan, grupp 8:an, den viljestarka, den tuffa, karljägaren, den som aldrig blir svaret skyldig - den jag sett fram tills jag fick barn. Det som får mig att reagera är nog bilden av den milda modern vid kvällslampan. Det är ju en helt annan art!

Hmm, jag vantrivdes inte heller.