Monday, January 30, 2006

Blandad helg
Sonen hade såsat med skolarbetet, vilket innebar att jag fick ta fighten hemmavid. Vovoj. Jag märkte så tydligt hur han hittade på allt möjligt för att slippa skriva. Det märkliga är att han stavar lika bra som en duktig vuxen, både på engelska och svenska, och textar otroligt prydligt. Man tycker att han borde veta det och vara nöjd och glad. Nähä, det tycks inte på verka hans syn på det egna arbetet alls. När jag berömmer honom för att han skriver så snyggt, eller läser så otroligt bra (han har läst sedan han var 3,5 år, så han har haft tid att träna) så säger han mycket väluppfostrat "tack så mycket", men ser inte ut att känna sig så duktig. Ville jag vore psykolog! Eller vid närmare eftertanke - det kanske hade varit värre då?! Just nu läser han i alla fall "Den stora spökräddningen" av Eva Ibbotson och tycker att den är jätterolig. Och det är ju bra!

A propos såsat - grannen spydde ner från sin balkong natten till lördagen. Varför? Fråga inte mig, det var inte jag som gjorde det. Han mådde väl dåligt. Eh. Nå, jag hade rutorna fulla, liksom balkongräcket och övriga balkongen. Satte handen rakt i geggan. Innan jag fattade vad det var... Och när jag fattade vad det var... Good God så fruktansvärt rasande jag blev. Om jag hade haft den djäveln där hade jag slagit ihjäl honom på stört! Ja, men nu visste jag ju inte vem det var, så jag var absolut tvungen att lugna ner mig och skriva en lapp att sätta upp i trappuppggången: "Den som spytt ner mina fönsterrutor och min balkong anmäler sig snarast för rengöring av alltsammans!" Vid det här laget var jag mest ledsen. Träffade på grannen omedelbart ovanför mig, när jag skulle sätta upp lappen. Hon skulle ut med lilla Elvis i barnvagnen. Jag frågade om de haft fest och förklarade äckleriet för henne, någorlunda lugnt. Ha, det var hennes man! Och förklaringen från henne och senare från hennes man stämde inte med varandra, vilket jag egentligen skiter i.

Det var inga problem att få den generade grannen att rengöra eländet, som jag självklart absolut vägrade att ha något att göra med. Jag fick en bukett tulpaner och löfte om en flaska vin. Hmm. Men det är ju över nu. Urk.

I övrigt har sonen och jag spelat Monopol - får nog bli litet elakare i spel med honom framöver. Annars kan han ju få för sig att jag är en big looser.

Ja, så har jag med de övriga altarna övat Rachmaninoff i tre timma mitt på den vackra söndagen. Men nu är det väl tusan om någon ska tveka eller sjunga fel någonstans i morgon på konserten.

Avslutade helgen med att läsa vidare i "Ptolemy´s gate". Läste mellan 3 och 5 i natt också i stället för att ligga vaken och vrida mig med omöjliga tankar på allt och ingenting.

Thursday, January 26, 2006

Solen skiner på liten mänska
Det där fallet jag skrev om, som jag skulle ta upp hos psykologen - det var inget skolfall egentligen, eller jo. Det gällde min son. Resultatet blev vad man kunde vänta sig: i princip var allt mitt fel. Okej då, problemet är i så fall större än att en psykolog kan fixa det med några goda idéer.

Sjöng Rachmaninoff med den ryska manskören i tisdags på kyrkslaviska, vilket innebär att det inte är vanliga ryska uttalsregler som gäller. Spännande att få det att låta som ryska, några ovanliga ljud tillkom. Det tecken man ofta ser i spanska, ~, sedilj heter det väl, förekommer ofta i texten. Och ch långt ner i halsen, som i arabiskan nästan.

Fick kämpa en del med min syn på ryssar. Med modersmjölken fick jag rysshat, de sköt mina morbröder och tog mammas barndomshem under finska vinterkriget. Jag vet med huvudet att det inte var de ryssar jag träffar idag, men det man ger sina barn sitter hårt, uppenbarligen. De sjöng dock fantastiskt, det kan man inte förneka.

I eftermiddag ska jag få utbildning i lärarnas kollektivavtal - känns lagom lockande en så här solig dag. Men vilken dag är sånt lockande, då? Jag behöver ju kunna det. Får väl föra ordentliga anteckningar och se till att jag inte blir alltför arg - den som utbildar oss är företrädare för arbetsgivarna...

En kort promenad på lunchen hinner jag nog med - i soooolen.

Tuesday, January 24, 2006

Nötter
Ahh, idag var flertalet av mina elever just nötter! Enormt sega och inte med alls. Och jag mal och mal och svaret uteblir helt. Guuud, så trött man blir! Tur att jag kan åka och träna bort frustrationen.

Mot slutet av dagen skulle eleverna teckna av ett hjortkranium och då var de så manglade att de satt helt lugnt och gjorde ett riktigt bra jobb. Men säkert femton stycken frågade vad de skulle göra av teckningen (den ska alltid sättas upp på väggen med namn och datum på). Efter tre svarade jag att de skulle skriva namn och adress och skicka ut den i rymden. Och då får man till svar: "Va? Varför ska jag skriva namn och adress? Vaddå rymden?" Aaaahhh!

Trött är jag och ont i huvet har jag. Och i kväll ska vi öva med en rysk manskör. Hur ska jag orka, hur ska jag orka? Man kan ju hoppas på att någon retar upp mig så adrenalinet rusar till.

Ska in till skolpsykologen nu och prata om ett fall - vilket hemskt sätt att uttrycka sig på. Eller så är vi alla fall, i alla fall...

Friday, January 20, 2006

Snöigt
Vaknade klockan fem i morse. Urk. Tänkte litet i mörkret, på idiotiska ting, förstås. Gav upp och började läsa "Ptolemy´s gate" i stället.
Upp, kort frukost, snabb sminkning, ännu snabbare påklädning, sopa av bilen, halka till ett överfullt parkeringskaos, landa hos sköna, skämtsamma elever. Puh.

Har just avslutat en bok som heter "Explosiva barn". Jag har faktiskt lärt mig en hel del om problemlösning med sådana barn (och andra med). De barnen som tas upp i boken är svåra, och har det svårt. Några har vi i jobbet. I onsdags fick ett av våra sådana barn en härdsmälta och slog allt han kom åt - hårt - och måste, som vanligt, hållas fast, eftersom han inte alls går att nå i det läget. Tyvärr var jag den som fanns till hands. Inte kul! Jobbigt för alla parter, klasskamraterna som är livrädda, ungen som helt ballat ur och är som en viking under inflytande av flugsvamp och den vuxna som måste se till att ingen blir skadad. Efteråt blir man helt slut, nedstämd och förvirrad. Samma för ungen.

Var det bättre förr när man hade särskilda klasser för sådana barn (det finns på vissa håll fortfarande, de jag har besökt har varit bra, fantastiskt engagerad och kunnig personal)? De blir stämplade säger man nu. Det blir de ju i alla fall - deras beteende går ju inte precis obemärkt förbi. Särskilda skolor? Finessen med specialanpassat är att man kan anställa personal som verkligen kan den här sortens barn och man kan ha fler personer anställda för en grupp barn. Nu måste man anställa en person som går med barnet hela tiden och det är oerhört dyrt, så dyrt att man inte kan ha barnet punktmarkerat hela tiden. Följden blir härdsmälta med jämna mellanrum och en oerhörd risk för de andra eleverna. Inte lätt.

Kolleger som upptar hela kollegierummet/livsrummet, vad gör man med dem? Om jag koncentrerat sitter och skriver vid en dator, ser jag ut som jag vill småprata då? Tydligen.

Igår, efter träningen skjutsade jag hem min kollega. Hon bjöd in mig på middag och det blev litet som en fredagkväll, fast mitt i (njae) veckan. Litet vin, god mat, kollegans man, en av hennes trevliga vuxna söner (snickarlärling), hennes mans vuxna dotter (läkarstuderande med forskarinriktning) och en härlig blandning av våra olika liv i små anekdoter och flamsiga historier. Helt lugn och avslappnad körde sedan jag hem i snöröken, mycket nöjd med kvällen

Så skönt att det är helg om några timmar - ska mysa med sonen. I morgon ska jag gå på fest. Har blivit beordrad att lämna bilen hemma. Men... Den är ju min snuttefilt!

Tuesday, January 17, 2006

Sexistdebatter
Som f d medlem i Grupp 8 (nix, det är inte en länk) kan jag bli litet trött på att de diskussioner vi hade på sjuttiotalet upprepar sig, nästan utan variation. Män tar åt sig personligen i stället för att se helheten, kvinnor anklagar individer (män och kvinnor) i debatten och så är pajkastningen i full gång. Ämnet hamnar helt i bakgrunden.

En anledning till att det blir så, är nog att vi, trots i huvudsak samma genusfostran, har helt olika upplevelser beroende på om vi är män eller kvinnor. Sedan utgår vi från att den verklighet vi själva upplever är den enda sanna - något överdrivet nu, men dock. En annan anledning är nog att vi har lätt för att ta åt oss, för ingen vill ju vara "fel" i den debatten, eller i verkliga livet.

Med samma genusfostran menar jag att vi alla, de flesta i alla fall, fått lära oss var samhällets gränser går för att vara flicka resp pojke. Alltför ofta har vi lärt oss det i vår egen familj, men också i skolan och i övriga samhället, t ex media. Jo, jag vet att det är svårt att avgöra var de absoluta, om de nu skulle finnas, gränserna går för hur man ska vara/är som det ena eller andra könet. Fast vi vill gärna hitta enkla lösningar på hur det ska/borde vara, vi människor.

Jo, jag passade inte i Grupp 8 - inget fritänkande där inte. Mycket bra gjorde vi, och gör de säkert, de som nu finns där, men som sagt - uniformt.

Det finns mycket mer att skriva i ämnet, men nu ska jag till fritids och hämta sonen.

Thursday, January 12, 2006

Förälskelse
Jag hör till den sortens människor som har svårt för att bli förälskad. Riktigt förälskad har jag inte varit så många gånger i mitt liv, med andra ord. Men för tre år sedan hände det. Fullständigt oväntat - så klart! Förälskelsen gjorde mig flygande, jag självskrattade (det där fåniga flinet och skrattet som kommer alldeles utan anledning), njöt av att finnas till, njöt av att han tittade på mig, att han fanns nära mig, att han tog i mig... Otroligt!

Vet inte om jag förstod att det var för bra för att vara sant. Att det måste ta slut snart. Jag ville inte veta, jag ville bara njuta. Redan efter en vecka kom första varningssignalen. Jag stängde dörren till vett och sans och bestämde mig för att njuta litet till innan jag lade ner. Men smärtan hade börjat sticka en liten nålspets i mig. Jag lyckades härda ut och bara ta det bästa, ja, nästan i alla fall. Tillräckligt för att nu minnas förälskelsen som något som var väldigt bra för mig, trots att det gick så galet - som förälskelse betraktat.

Varningssignalen bestod i att han en timme efter han lämnat mig, en söndag kväll, då vi efter en härlig helg pratade i telefon, visade sig vara stupfull. När jag frågade om det, gick han till aggressivt försvar. Han fick väl var hur full han ville! Han tyckte det var skönt, så då hade han rätt att göra så! Absolut. Det var bara det att jag ville ha klarhet för min egen skull. Inga alkoholister i mitt liv! Punkt slut, icke förhandlingsbart! Han var ju inte alkoholist, var jag inte riktigt klok?!

Ja, sen visade det sig förstås att jag hade rätt. Hans bror hade också hållit på att supa ihjäl sig, fast på det där sättet där folk vet, men ingen säger något om att de luktar sprit på jobbet, kommer för sent, eller aldrig går från en fest, eller går när spritens är slut...

Oj, vad det gjorde ont att veta att jag måste göra slut på förälskelsen! Jag hade inget emot mannen som person, vi pratade ganska bra och där fanns en stark ömhet. Det visade sig också att han inte var förälskad i mig, bara tyckte om mig. Han respekterade mig tillräckligt för att säga sanningen, i det avseendet, vilket jag uppskattade oerhört. Märkligt nog gjorde det allt lättare, och i viss mån svårare, för mig.

Efter ungefär två månader var det över. Det jag saknade mest efteråt var förälskelsen, känslan av glädje och lätthet. Jag kan fortfarande le åt att jag var så otroligt uppslukad och lycklig i ungefär tre veckor. Sedan sipprade det långsamt ut och jag fick arbeta för att inte dra ut på det mer än nödvändigt. Vi pratade om det emellanåt, i telefon mot slutet, och att vi hade en så avslappnad och öppen relation runt det hela hjälpte mig mycket.

Jag träffade honom för några veckor sedan och vi satt och pratade i en timme på några iskalla parkbänkar under en stor tall i Älta. Det var bra. Han har hittat en ny kvinna, köpt hus och flyttat ihop med henne. Det unnar jag verkligen honom, om nu det har någon betydelse (jo, för mig). Han är nöjd och verkade glad, även om jag tyckte han såg förfärligt sliten ut. Gissar att han dricker på rätt bra fortfarande.

Jag fick inget julkort av honom i julas. Så nu är det verkligen slut, men jag är så lycklig över att ha fått vara med om det - igen.

Wednesday, January 04, 2006

Damernas omklädningsrum

Av förklarliga skäl byter jag om i damernas omklädningsrum. Igår när jag steg in där var det tomt - på människor/kvinnor. Kläder och väskor fanns där dock. Men märkligt såg det ut. Inga ytterskor, dem tar man ordentligt av sig och lämnar, nu på vintern, redan vid dörren till träningslokalen.

Väskorna stod prydligt ställda så långt under bänkarna som möjligt, stängda, någon väska med ett par långbyxor prydligt hopvikta ovanpå. Kläderna hängde på krokar, en per omklädare, det var tydligt. Flera kvinnor hade hängt sin rock/kappa/jacka utanpå alla sina hängande kläder, liksom skyddande, markerande att detta hörde ihop. Några få plagg låg på bänkarna under krokarna, ordentligt ihopvikta. Inte ett underplagg så långt ögat kunde söka sig. Inte en trosa, inte en bh. En handduk. Hopvikt.

Ser det ut på detta prydliga, och för mig ängsliga, vis i herrarnas omklädningsrum också? Eller beror det här på de därvarade kvinnornas ålder, ca 35 och uppåt, mest uppåt? Varför varför? Det kändes som om alla hade gått till sin egen begravning och (förstås) inte skulle komma tillbaka mer.

Det hade sett betydligt skönare ut med en trosa här, en bh där, några tröjor i ett hörn. Eller? Ska kolla litet extra en tid framöver för att se om det bara var igår som det råkade bli så, tja, obehagligt, faktiskt.

Kom att tänka på människor som måste lämna sina hem under andra världskriget. Eller inför "duschen" i lägren. Jag vet, hemskt, men så gick min tanke. Eller känsla.

Tuesday, January 03, 2006

Vitt - och litet brett

Utanför mitt fönster är ljustet orangerosa, solen glimrar som guld i grenarna på den stora lönnen vars grenar är vita av snö. Luften är dimmigt gyllene. - 8 grader C. Nyss ringlade det blå saltsjöbadståget förbi, som en färgaccent, noga uttänkt. Sceneriet ändrar sig snabbt, medan jag skriver har solen sänkt sig bakom träden uppåt Neglinge och ljuset är blågrått utom vid den vitgrå trädranden, där det nu är kallt ljusrosa.

Att se ljuset förändras vissa dagar är som att titta in i en eld. Njae, förresten. Det är mer aktivt, och förstås flyktigare, än eldtittandet.

A propos ingenting - brukar säga att jag inte begriper mig på män. Inte heller begriper jag mig på kvinnor. Och barn ska vi bara inte tala om. Djur förstår jag mig inte på. Och mig själv, ja, jösses... Begriper jag då någonting alls? Nä, förmodligen inte.

Har litet lätt börjat sortera i teckningar, bl a krokier, akvareller, etsningar, gouacher, ja, allt jag gjort på papper. Oj, vilken mängd jag producerat! Och en hel del är rätt bra. Kul.

Började med utsikten från fönstret. Nu är allt blågrått. Bilarnas röda baklyktor på Stockholmsvägen lyser så starkt mot stålfärgen i luften.

Jag är en riktig färgmänniska. Det jag älskar mest i mitt möblemang är mina varmt klarröda sjuanstolar runt matbordet, som är av al med rödmålade bordsben och en nästan apelsinfärgad, oljad skiva. Det gör mig glad flera gånger om dagen. Jag tröttnar aldrig.

Rubriken på denna text tänkte jag på i samband med snön, som ju sällan är vit egentligen. Kom på att jag en gång skrev en sonett om färgen vit. Har skrivit rätt många sonetter i olika ämnen. Det är ett roligt sätt att samla sina tankar runt ett ämne. Så här lyder sonetten, vilken jag skrev någon gång i slutet på 80-talet och som heter Sonett på tema vitt:

En oskulds väna uppenbarelse
kan locka oss att en gång extra gapa
nog gäller detta ned till minsta apa
visst rörs var mänskoläktad varelse

Skön renhetens och oskuldens förvillelse
ett lakan, mjölken vi ser katten lapa
det rena, vita... Ge dig själv en skrapa
så ren är säkert inte du; åh, ruelse

Och vet! I akvarellens sköna bild
är näst intill förbjudet blanda vitt
En stråle vitt i prismat gör dig vild

för ögat hela spektrum ligger spritt
Se upp! Tro inte det som bilden ger
Vitt döljer mer än det du genast ser



Tja, som det mesta i livet. Tro inte det du genast ser. Där bakom finns så mycket mer.

Färdigrimmat. Ska iväg och aktivera mig, gubevars. Träna, alltså.

Pytt i datorn

Inga nyårslöften här. Är för mycket realist för det - vilket betyder att jag känner mig själv och inrättar mig därefter. Önskningar finns det gott om, men de är ju jämnt fördelade över året.

Läser ibland Bodil Malmstens blogg - hon citerar sig själv ofta, alltså ur böckerna. Varför? Är det inte läge att tänka nytt? Jag får intrycket att "nu har jag tänkt den tanken", ställ frågor and I´ll quote myself at you.

Skulle mata marsvinen igår kväll. Robert, eller var det Anna-Greta, verkade inte riktigt frisk, hasade runt och ville inte äta. Vad gjorde jag? Började p r a t a med fanskapet! Och orolig blev jag också. Nu har jag blivit så mesig så det börjar vara dags för halshuggning.

Och ovanpå alltihop såg jag (frivilligt) ett program om Evert Taube, som jag skarpt ogillar, inte som person, har aldrig träffat honom, utan som poet. Patetiskt trams eller nåt åt det hållet har jag alltid tyckt, trots att han är en nationalklenod. Nu tyckte jag det verkade finnas en hel del läs- och hörvärt trots allt. Suck. Det måste vara åldern (vilket är ett uttryck jag avskyr!).

Över huvud taget ogillar jag uttryck som florerar som sanningar. Till exempel idén om att de som för det mesta är tysta, verkligen kommer med något bra när de väl öppnar munnen (om de inte är magsjuka förstås, haha) eller att de bara pratar om de verkligen har något att säga. Sorry, men det stämmer lika litet som att den som pratar hela tiden bara pratar strunt. Ibland kanske folk är tysta för att de har fattat att de inte har något att säga, helt enkelt.

Det finns inga enkla sanningar, är väl vad jag vill säga och därmed har jag genast dragit till med en floskel som florerar som sanning. Så lätt var det. För övrigt biter inte aktivt kol på dem med mundiarré.

Känner mig litet vilsen när Samuel är hos sin pappa. Har förstått att jag borde dejta någon av motsatt kön (eller så) och aktivera mig. Det har jag gjort. Aktiverat mig alltså.

Läste SvD i morse, åkte och tränade så julsvetten rann, pratade länge med en annan aktiverande träningskvinna om våra liv och barn och hennes man, åkte hem och löste en soduko, sov på soffan och drömde konstiga drömmar, funderade på att tvätta litet men det verkade långt och kallt till tvättstugan idag så jag slog på tv:n istället. Litet lax och ett glas vitt, en artikel i tidskriften "Haiku", som är utgiven av Svenska Haiku Sällskapet (jo, det står så på skriften). Haiku har jag fått mig tillsänd av en god vän som skrivit artikeln jag läste. Och nu sitter jag och funderar på om jag ska beställa "Häxan och lejonet" till Samuel. Han verkar inte så intresserad av att läsa den. Och för övrigt håller han, precis som jag, på med flera andra böcker just nu. Bl a läser han "Drakryttaren" av Cornelia Funke. Och själv har jag svårt för moraliserandet i Narniaserien, är ingen fan av den.

Nu är dagens pytt i panna slut.