Friday, February 10, 2006

Mitt hjärta blöder

Alldeles nyss gick sonen förbi mitt klassrum, där jag sitter och läser bloggar. Han höll sin långa pappa i handen och de gick mycket långsamt. Jag lutade mig ut från det lilla fönstret, 60x60 cm, som är precis vid mitt skrivbord, och ropade åt dem och vinkade. Gullkorken vinkade och ropade småsurt till mig "Jag har inte fått spela nånnntingg!", vilket betyder att han inte hunnit spela på sin Gameboy på fritids. Han hade sin röda Björn Borgryggsäck på sig och pappa hade gossens fiol på ryggen. Hu, va de var söta. Båda hade röd mössa neddragen i pannan.

Vojvoj, vad jag blev varm i hjärtat. Jag tror jag åker och köper en flaska gott vin.

Sorken kommer till mig i morgon vid lunchtid.

Städaren går här och föser ungarnas pennor och gamla sudd framför sig med sin mopp. NU ska jag åka. På riktigt.

Läshunger

Jag är fruktansvärt läshungrig! Hittar ingenting att läsa! Det låter löjligt, särskilt med tanke på att jag har högar med nyinköpta, lånade och fådda böcker i alla rum - njae, inte i sonens, han har egna högar.

Ingenting lockar, dock. Den här situationen är jag med om ett par gånger om året, som mest. Då går jag till biblioteket och hungerlånar en stor bunt böcker. Oftast finns där något som väcker min lust igen. Men nu har mitt bibliotek stängt en månad för ombyggnad och jag känner mig vilsen. Som om ens vanliga mataffär skulle stänga en månad och man skulle var hungrig, men inte veta vad man ville äta. Den där speciella vandringen man gör förbi allt möjligt, man läser, klämmer, funderar. Jag tycker den vandringen känns bäst där man är hemma. Eller gör jag det egentligen? Självljug - jag är bara för lat för att åka till nästa bibliotek! Jag vet ju hur det blir. Tiden går, eller snarare timmarna. Jag tittar och läser och njuter och plötsligt har jag famnen full av böcker och är trött och hungrig, men vill bara hem och börja läsa och struntar i att äta. (Det är bl a här behovet av en man kommer in.)

Ja, och så får jag dyra påminnelselappar två månader senare, betalar mina böter (förr eller senare) om inte bibliotekarien, som känner mig väl, tar bort böterna. "Betalar" med en, eller flera av mina engelska eller amerikanska böcker jag köpt när jag rest eller via nätet. Jag kommer ändå inte att läsa om dem och bibliotekarien blir så glad över nyförvärvet. De tar inte emot vad som helst förstås, men jag läser inte vad som helst heller...

I natt när jag inte kunde sova läste jag i nämnd ordning VI-tidningen, Pedagogiska magasinet, Speciallärartidningen, en gammal Allt om mat och en ny Allt om mat. Somligt var så ini h-e tråkigt att jag blev arg över att man får trycka sån skit, alltså somnade jag inte. Somligt var intressant, alltså somnade jag inte. Detta larvande pågick mellan 2 och 5 i natt.

Det slutade med att jag läste en liten diktvolym jag köpt i England för många år sedan, Christina Rosettis dikter. En handlade om Laura och Lizette som jagade gnomer som lockade dem med äpplen. Jag fattade noll av det romantiska innehållet, rena haschstoryn, men språker var vackert, så jag somnade till slut. Låter inte vidare logiskt, det sista, men so what!

Nu ska jag hem och rota i bokhögarna.

Bordsskick

Ibland blir man litet trött på människor som äter med öppen mun, smaskar eller hänger över bordet eller i värsta fall alltsammans på en gång. Bra många påtänkta pojkvänner har gått i soporna på grund av sitt bordsskick. Fel knappar också förresten.

Idag var det hamburgare till mat. Det kan man verkligen äta så alla tappar matlusten. I personalrummet satt nyss en hel drös lärare och berättade och gjorde teater av hur en del av deras elever åt - det är fredag, så då har vi kul...

En av mina kolleger berättade att hon för ett tag sedan blivit så förbannad på att hennes elever inte kunde äta snyggt med kniv och gaffel att hon bett dem gå hem och lära sig det till dagen därpå. "Och i morgon ska ALLA äta med kniv och gaffel!" hojtade hon ilsket. Dagen därpå var det soppa. Så mycket för att vara (o-)pedagogisk.

Wednesday, February 08, 2006

Husmodern?

Ibland hamnar man i en roll som gör en förvånad. I går kväll vid kvart över sex, alltså Bolibompatime, var sonen över hos sin kompis Emil, som bor vägg i vägg med oss, och spelade X-box (spelar man x-box?) en stund. Jag hade satt en deg, som stod på jäsning och eftersom jag gjort i ordning degen hade jag ett förkläde på mig. Min son vill helst ha hembakt bröd, så jag bakar på...

Nå, jag satt vid matbordet med syskrinet framme och lappade hans täckbrallor, hade varit på PoP i helgen och fått en stor lapp i rätt tyg. Det tog en evinnerlig tid, och plötsligt så jag mig själv:
Modern som med en deg på jäsning sitter vid köksbordet, i sitt förkläde, och lagar sin sons trasiga byxor, medan sonen leker med en kompis i väntan på att börja med läxorna.

Aldrig, aldrig någonsin har jag i min vildaste fantasi föreställt mig den bilden av mig själv! Och ändå är det jag.

I mig finns också den andra kvinnan, grupp 8:an, den viljestarka, den tuffa, karljägaren, den som aldrig blir svaret skyldig - den jag sett fram tills jag fick barn. Det som får mig att reagera är nog bilden av den milda modern vid kvällslampan. Det är ju en helt annan art!

Hmm, jag vantrivdes inte heller.

Friday, February 03, 2006

Fruntimmer

Känner mig skakig och konstig. Mådde inget vidare i natt, så jag försökte läsa, gick inget vidare det heller. Jag är aldrig sjuk, så jag tror alltid att jag ska dö om jag får något annat än migrän. Alltså var jag litet nära döden i natt. Jodå, jag förstår att man inte ska skoja om det, men det skiter jag i.

Hörde att sonen är sjuk idag och ringde fadren (eller Fadren, kanske), som själv var i eländigt skick. Hans rediga fruntimmer till fru hade tagit sonen och lillasystern till läkarstationen. Såna kvinnor är det bra att exet gifter sig med, kan man tänka.

I morgon är det tänkt att jag ska ut och dansa, jo, så heter det när man fyllt 50 (uäää, vad gammalt!!). Mannen jag ska ut med föreslog Café Opera. Nähä du! Jag vill inte socialisera mig med stylister, hårfrisörskor av av alla de sexualiteter och rika fyllbultar. Är jag fördomsfull nu?

Jag har bara varit i Café Operas vinkällare, så vad vet jag?! För att komma dit ska man visserligen ha VIP-kort, eller vad det kan heta, men det var en kompis som hade kortet, så jag är oskyldig. Vi fattade för övrigt ingenting, beställde en flaska vin. Det gör man ju inte där, man smakar ett glas av någon exklusiv sort. Nå, jag kan väl skylla på att jag var så ung och inte begrep bättre. Idag vet jag inte vad jag ska skylla på. Nej tack, jag vill inte ha några förslag, jag kan lista ut dem själv och tänker inte använda dem och jag kan inte rå för att jag fyllt 50 - jo, det kan jag, när jag tänker efter.

Han jag ska gå ut med föreslog Berns istället. Känns inget vidare det heller. Jag vill dansa till bra rockmusik, gärna hårdrock, kan klara mig utan alkohol, jag är lika tokig utan. Jag vet inte om det finns något sådant ställe för de som inte är runt trettio bara. Suck. Varför är allt så ålderssegregerat i denna stad? Det vore mycket roligare med blandade åldrar och personlighetstyper på ett och samma ställe. Café Opera? Jaha.

Fruntimmer är ett bra ord. En av mina vänner (man, gay) sa en gång att jag var ett rejält fruntimmer. Det var en bra komplimang. I alla fall efter han hade förklarat vad han menade med det.

Thursday, February 02, 2006

Förförståelse

Förförståelse kan vara viktigt om man ska se en viss film eller läsa en komplicerad text. Det hjälper en att begripa.

Jag hade hört på nyheterna, bara som hastigast om Anna Sjödin och den famösa krogkvällen. Tidningen låg på bordet i personalrummet, såg i ögonvrån en tidningsrubrik, "SSU-buse i fyllecell" och undrade över det burdusa ordvalet. Tittade ordentligt och såg att det stod "SSU-bas i fyllecell"...

Förförståelsen hjälpte mig att läsa den verkliga innebörden??

Wednesday, February 01, 2006

Rent ryskt
Sex män i svarta skjortor och oklanderliga svarta kostymer ställer sig framför oss på rad. Benen macholikt isär, fem av männen har något svart platt i ena handen. De tittar mycket allvarligt på oss. Han som är tomhänt stoppar utstuderat sin högra hand innanför kavajslaget och drar fram - en stämgaffel. Och si, däri bor musiken! Han tar ton, och de sex männen slår upp sina svarta pärmar och börjar långsamt och känsligt sjunga ryska kyrkliga sånger och senare folksånger, eller tonsatta dikter, som vi inte begriper någonting av. Musikaliskt förstår vi, men vad orden i sig betyder undgår oss, som ju inte talar språket.

Mannen med stämgaffeln är körledare, men sjunger också själv. Han står, precis som de andra vänd mot oss och sjunger och dirigerar. Hans händer rör sig sirligt och vackert, ibland rör sig armen och handen åt samma håll, men ofta rör sig armarna på ett sätt och händerna för ett eget liv i olika känsliga turer. Det är vackert att se. Dirigenten/sångaren går ofta så upp i musiken att han börjar röra sig framåt från sina medsångare i långsamma mjuka steg. När sången är slut, backar han och ställer sig i raden bland de andra. Allt upprepar sig och escalerar allteftersom konserten framskrider. Fantasktiskt!

Männen sjunger sina, ganska sentimentala, folksånger så vi gråter. Countertenoren sjunger som en ängel och den djupa basen, basso profundo tror jag det heter - kan ha fel, får oss alla att förundras. Det var en av de starkaste konserter jag varit på.

Vår kör sjöng fyra sånger ur en vesper av Rachmaninoff med denna fantastiska lilla manskör. Det var en ära, det får vi konstatera!

Två av folksångerna känner jag väl igen, inte bara för att en är ganska vanlig när man presenterar rysk folkmusik, utan för att min mamma brukade sjunga dem på ryska för mig när jag var liten.

Volgasången sjunger männen 73 verser av, känns det som. På ungefär vers 46 börjar jag, vanvördig som vanligt, tänka att de sjunger Rysslands historia och hur korkade vi är som sitter där och lyssnar och fattar noll, och så lägger de in ett djupt Volga här och där så vi ska tro att de sjunger om sin stora flod...