Sunday, April 30, 2006

Vårhelvetet är här, eller mina rutor har grånat

Nu ska man vara lycklig, snygg och två. Jag är varken det ena eller det tredje. Det andra beror på betraktarens grad av blindhet och/eller smak. Tja, nog om detta.

Nä, inte nog, kom jag på. Putsat fönstren ska man också ha. Gjort. Vilket jag inte. Äsch, man kan gå ut och titta, om det nu är så intressant. Det är ju mest grusiga gångar och virriga cyklister att se. Och alla dessa utrop när ett flygfä råkar zumma förbi i en eller annan skepnad: "Åh, tiitta, en fnykzumlare! Årets första! Är det inte härligt?" Nä!

Just nu sjunger en manskör suddelittisuddan-suddan i P2. Jo, jag ljuger faktist inte! Och någon försöker lysa in, med en ficklampa troligen, genom mina fönsterrutor. Nä, jag ljuger inte nu heller. Jag ser ju inte vad det är som försöker tränga in genom grået.

Bara för att visa min goda vilja gentemot våren och vår medeltida idé att ha en kung, som, ganska likt sina UNDERSÅTAR, fyller år idag. Ja, inte alla UNDERSÅTAR. Idag alltså. Och själv är jag inte särskilt såt, till kungen alltså. Såt betyder nära, förtrolig, enligt SAOL. Vill bara ha sagt, fast vem bryr sig, att jag inte har något emot mänschan kungen, känner inte honom, utan det s k ämbetet i dess nuvarande form.

Goda vilja, var det, innan jag babblade bort mig. Jo, för att visa min goda vilja mot allt och alla ska jag idag, som vanligt på Valborg, byta till min sommarparfym. Byter från Provocative Woman, vilket iaf min son tycker är passande, till Happy, vilken han älskar. Han har aldrig sagt något om passande i det fallet, märkligt nog. Han nöjer sig väl med doften. Förra året när jag bytt, suckade han lyckligt "Äntligen! Du luktar så gott, mamma!" Jag? Det är parfymen. Fast det sa jag inte.

Manskörerna sjunger den ena bisarra sången efter den andra i radion (hur sjutton ryms de) och ambulanser tuuutar förbi mot elände och blod. Jo, jag är visst lite bisarr, jag med, idag. Klunkom Velam Velamsson. Sjunger de nu, alltså. Undrar vad det är för språk...

Ja, alltså. Kontentan idag tycks vara: Det är vår - var bisarr, säg vad som helst bara du viftar med en flagga! Det gör min kompis Siri just nu med sina barn inne stan, för övrigt. Tänker på vad sonens far skulle säga om jag toge mig före något dylikt. Burr. För att inte tänka vad jag själv skulle tänka. Burr. Vid middagen i kväll ska Siri och jag diskutera rojalism. Vi har visst lite olika åsikter i det fallet - med.

Just nu sjunger de Till havs, ja, kanske till hafs, vilket betyder att man måste dammsuga.

Nä, nu är jag så gnällig att jag nog måste lägga mig ett tag. Våren är bra, tidigt som
f-n på morgnarna när man inte måste något, utan bara kan njuta av dofterna och pippsens körsång.

Wednesday, April 26, 2006

Kaffepaus

Bildspel av olika slag fyller mitt sinne. Photostory 3 just nu, därav kaffepausen. Det blir många bilder av Samuel, surprise, surprise...

Längtar efter mitt målande. Så fort jag börjar titta på bilder, färg, kompositioner av olika slag, längtar jag efter det. Ja, ibland vill jag genast skriva, eftersom det väcker ord också - vissa människor tycks ha ett inbyggt uttrycksbehov. Eller har alla det? Förstörs det (i skolan, för många), eller nöjer sig människor med att finnas och inte lämna annat än barnen efter sig? Inte ens det kanske.

Måste bara lägga in en bild - för att jag kan - mitt piano, med mitt målade självporträtt på bl a.


Slut på kaffepausen!

Thursday, April 20, 2006

Bilder, bilder!


Har ägnat en stor del av påsken åt att lära mig bildhantering på datorn. Samuel (syns på bilden här intill) lärde sig samtidigt. Jag kan lugnt säga att det inte hade gått så fort och lätt att lära sig, om inte han hade varit med. Han behövde bara få digitalkameran i handen, så listade han ut i stort sett alla funktioner på den. "Man kan filma med den!" Nähä du, tyckte jag... Feeel! Han filmade många roliga stumpar, bl a en sex minuter lång film, där han springer efter sin cyklande kompis. Han sjunger och ger tittaren små upplysningar här och där längs vägen. Vårgruset rasslar under fötterna och man blir lätt sjösjuk när man ser den. Som om springet inte vore nog, hoppar han ett par gånger och säger andtrutet "HOPP!" när han gör det. Han låter levande och lycklig och jag blir glad och stolt över honom när jag ser filmen. Vi har nu bränt den på en cd, så han kan ta med den till skolan och till pappa och visa.

Ovanstående kanske inte är så märkvärdigt, men med tanke på att varken jag eller min son kunde det för en vecka sedan, så... Dessutom är han bara drygt sju år gammal och kan göra allt arbete helt utan hjälp. Han satt på en middag på påskafton och undervisade oss vuxna i blixtrande hastighet hur man skulle göra.

Tillbaka på jobbet - stress, stress. Har besämt mig för att gå undan och göra något jag gillar och som, helst inte, ska ha med jobbet att göra, minst en gång om dagen. Därför sitter jag nu ensam och inlåst (låter sorgligt, men är skönt och självvalt) i datasalen och bloggar. Det gör jag bara för att jag gillar det. Känns som om man pratar med någon, fast man slipper folk. Bara fläktarna susar. Jag hör elever traska utanför och prata ibland.

Generellt gillar jag liv och rörelse, men jag vill inte alltid delta, sitter gärna vid sidan om och njuter. Det är inte fråga om något smitande, jag deltar oerhört mycket och är engagerad i alldeles för mycket för att det egentligen ska var bra för mig. Har svårt för att säga nej, så mycket är ju roligt och intressant.

En finess med att bli äldre (det blir man ju hela tiden) är att man inser att man inte är oumbärlig. Kanske andra inser det i tidigare ålder än jag gjort. I så fall är det bara gratulera. Själv har jag varit litet trög i det här avseendet. Att lära sig leva tar hela livet, tycks det mig. Eller så är det så det ska vara? Klyschor, klyschor.

Friday, April 07, 2006

Long time no see

Oj, det var länge sedan jag skrev. Jag ägnar livet år helt fel saker, som vanligt. Jobbar, alltså. Inte konstigt att ingen vill bli lärare längre - inga gränser för jobbet, utom de du lyckas sätta själv - i motvind! Och jobbar man inte så är huvudet fullt av en massa som man inte kan göra något åt, särskilt inte på fritiden. Jag blev lärare för att få undervisa och inte för att diskutera oväsentligheter med föräldrar, eller svara på löjliga undersökningar av alla de slag. Att eleverna till viss del släpar med sig sitt privatliv hit, har jag full förståelse för, men jag kan inte göra något åt det. Privatlivet deras, alltså.

Vaknade i morse av att en hackspett trummade på den stora tallen på gården. Upptäckte att jag låg och log för mig själv där i halvmörkret, klockan var drygt halv sju. Det är ett bra sätt att vakna på, liksom att höra småfåglarna tjattra med varandra i buskarna utanför fönstret. Just nu är det mest talitiainen, eller talidinti, som är ett goseord för densamma. Ja, alltså talgoxe på svenska. Det andra är finska och mycket vackrare - låter "fågligare" (eller heter det mer fågligt, månntro). Som barn använde jag bara det finska ordet. Som vuxen har jag en gång träffat på en flicka som undrade om det fanns björkjoxar också. Hon kunde ännu inte läsa och trodde det hette tall-joxe.

I eftermiddag tar jag påsklov. Det vore fint om hövve också kunde ta påsklov. Ska ha sorken hela lovet, eftersom hans pappa ska arkeologisera ute i bushen någonstans. Jag ser fram emot cykelturer på grusade asfaltvägar, varmt kaffe i den kyliga vårluften, njae, i termosen snarare, och nybakt bröd att erbjuda Samuel som picknicktugg. Han vill gärna ha som sed att äta chili con carne på utflykter, eftersom vi gjorde det på en svamputflykt för ett par år sedan. Visserligen undrade han varför det kallades chili con carne (den riktiga betydelse, själva översättningen, förklarade jag förstås, pegadåd som jag är), när det bara var köttfärssås med bönor. Rackarns unge. Han hade faktiskt rätt!

Vi brukar ha rätt sköna utflykter ihop, sonen och jag.

Nähä, nu har mina elever varit otrevlig mot en lärare... suck. Jag får ont i magen. Måste gå och reda ut.

PÅSKLOV HITÅT!!!