Badänglarna

 En av badänglarna tar ett dopp.

Varje lördag, klockan 16.00-17.00, badar jag vinterbad tillsammans med 10 andra kvinnor i gruppen Badänglarna. Vi badar bastu, går ner i havet, i bästa fall är det is, så vi kan doppa oss i en vak. Rätt ner och rätt upp igen. Mycket krångligare är det när vi måste vada ut för att få tillräckligt djup för att doppa oss - det smärtar ordentligt i underbenen av kylan. Då är det inte så skönt.

Vi badar på Saltisbadets herrbad, som har bastun värmd under vissa tider på helgerna, så de olika grupperna kan avlösa varandra. Vi är många som badar, från slutet av september till början av maj ungefär.

Efter ett dopp sitter vi ofta i mörkret och kylan, inlindade i våra badlakan, och tittar ut över vattnet, husen på andra sidan, den karakteristiska silhuetten av Saltsjöbadens observatorium och samtalar om hur bra vi har det som bara kan sitta och njuta av livet en stund. Särskilt pratar jag med min vän Kerstin B. Nu, framåt, tja, våren - det är ju rätt kallt - värmer solen en aning vissa dagar och det är ljust när vi badar.

Herrarna i badgruppen före vår dricker öl. I vår grupp dricker vi bubbelvin. Inte varje gång, men emellanåt. Samtalen, tja... Resor, familj, barnbarn, rätt mycket under-ytan-skryt, en del kultur i form av film och teater. Någon gång någon bok.

Bilden ovan är tagen under eftermiddagens bad - det var -4° i skuggan, men solen värmde en aning.

Allsköns tankebråte

När man ägnar dagen åt att läsa, skriva och tänka virvlar det runt allsköns bråte i huvudet.

Ser tv-programmet om Frida Kahlos blå hus, där Trotskij finns med, vilket får mig att tänka på en man jag var tillsammans med under några år. Han hade en tendens att tycka väldigt synd om sig själv. Fanns det inget elände att gräva runt i, så såg han till att tolka något han upplevt som sorgligt på ett eller annat sätt. Jag blev så trött på det där och började göra mig lustig över denna underlighet i hans karaktär. Jag gjorde mig inte lustig så han eller någon annan än min (dåvarande) bästa vän fick höra det. Vi hade roligt åt det tillsammans hon och jag.

Jag omvandlar gärna händelser till bilder eller filmer i mitt huvud. Det gör jag för att inte tråkas ihjäl och/eller för att ha lite roligt när det inte finns någon annan utväg.

Mannens självömkan liknade jag vid att han satt i en grop, hällde ävja över sig själv och klagade över att det rann ävja över honom. Det fungerade som ventil ett tag. Allt blev värre, han var gnällig över allt och ingenting. Till slut, strax innan slutet s a s, började jag kalla honom självtrotskij (fortfarande i hemlighet). Jag såg för mig hur han högg sig själv i huvudet med en isyxa gång på gång och klagade över att han fick en isyxa i huvudet.

Ja, detta för att jag blev påmind om Trotskij, som ju blev dödad med en isyxa i huvudet.

I slutet av december

Det var väl länge sedan jag hade tid att skriva här. Facebook har blivit en blogg-light - det går fort och textmässigt tar man enklaste vägen. Inte alltid så givande, egentligen. Men kontakten med andra blir mer frekvent än på en blogg - dels de man bara har en ganska ytlig kontakt med och dels blir kontakten ytlig. Det var väl ingen som trott något annat heller - frekvens säger bara något om... frekvensen.

Annat som ersätter delar av bloggen är Instagram, där jag lägger ut bilder. Väldigt kravlöst, om man vill. Jag tycker om att följa människor över hela jorden, se likheter och skillnader i våra bildval. Likheterna utifrån att vi är människor oavsett levnadsvillkor, olikheter i dygnstider och årstider - allt på samma gång.

Det har varit en förfärlig höst. Julledigheten kom som ett kravlöst täcke. Har absolut inte känt någon stress inför något som har med själva julen att göra - adventsstjärnorna kom upp och dagen före julafton köpte jag några hyacinter. Två hysteriskblommande amaryllisar och en julros hade jag sedan mitten av månaden. Den senare fick jag som en uppmuntrare av en god vän. That's all.

Julafton hos Samuels farmor Åsa, med exmaken, hans fru och Samuels lillasyster Signe 9 år, var så behagligt lugn och trevlig. Undrar om jag haft en sådan behaglig julafton någon gång i mitt liv... Dessutom var jag tomte. En ny och, faktiskt, rolig erfarenhet.

Kanske är det dags att vara mer aktiv här - eller lägga ner. Vad har man bloggen till? Men det frågar jag ju om allt, så...

Sommarlovsbörjan

Sommarlovet har börjat, liksom nedvarvningen av tankehastigheten. Samuel har gått på humanisternas konfirmationsläger (obs, inte Samuel på bilden), vi har firat midsommar hos Samuels farmor Åsa på vackra skärgårdsön och Sokka har avslutat agilitykursen. Nu blir det frukost bland blommorna på balkongen ett tag innan vi hittar på något nytt.

Sokka med bästa frisbeen. Det visade sig lättare att motivera henne att hoppa över hinder och springa i tunnlar om hon fick frisbeen i stället för köttbullebitar. Konstig hund.

Sonett i mars

Denna sonett publicerade jag förra året ungefär vid denna tid. Kan vara värt en omläsning.


Sonett i mars

I mars jag väntar solens värme skön
som smälter snön och väcker fåglars kvitter
för vinterns hårda slit jag nu får lön
i form av allsköns värmefnatt och fnitter

När vårens skridskoturer åks på sjön
jag delger mina äventyr på Twitter
Mot vårens första glass snart slingrar kön
och sen för att få sol, på rad vi sitter

På dan små fåglar bygger sina bon
om natten kylan återtar sitt säte
det doftar jord och järn och hörs en ton

av tidig morgons första fågelläte
Den tunga vinterjackan åker av
och jag är inte längre vinterns slav
 
Skriven av Samuel och Ansa 27 feb 2011

Nytt år

Nyårsdagen. Hos oss den absolut slöaste dagen på året. Jag kom upp vid 13-tiden och de tre 13-åringarna nyss, dvs 15.45 ca. Nu ska de äta sin "frukost", vilket blir sonens egenhändigt lagade Janssons frestelse, som ingen orkade äta i natt. Till efterrätt äter de kladdkaka, som flickan i sällskapet hade med sig när de kom igår. Tre av gårdagens fem 13-åringar satt uppe till vid 8-tiden i morse och tittade på film och babblade. Babblet började så långsamt igen vid 15.30 från sonens rum, där de sovit.

Skönt nyårsfirande har vi haft. De fem 13-åringarna, en elvaåring och två vuxna. Vid efterrätten höglästes ur Min galna hage, texten om det lille Polki (Den trasiga middagen), av Povel Ramel. Mycket uppskattat av ungdomarna!  Den yngsta, som inte hör till 13-åringarnas skara, är 11 år och hade svårt att tycka det var roligt. Det var nog en personlighetsfråga, mer än en åldersfråga. Vi högläser den texten då och då och den har uppskattats av flera barn från åtminstone 6 års ålder.

Som vanligt hade jag köpt fyrverkerier och kontrollerade noggrant uppskjutandet av raketerna. Jag har alltid älskat fyrverkerier och Samuel har fått tända raketer sedan 6 års ålder. Nu tycks intresset sinat en aning, så nästa år blir det betydligt färre raketer. Två var kanske. Ett av grannbarnen fick en ordentlig lektion och sedan fick han skjuta litet också. Hans pappa hade verkligen ingen koll. Smällde några rediga raketer som dånande stannade kvar på marken. Livsfarligt. Han visste inte att måste ställa raketerna i en flaska eller ett rör. Han hade tryckt fast raketerna i marken!! Vännen Siri undervisade honom, så vi slipper detta ett annat år.

Sokka? Ja, i år blev hon rädd eftersom det smällde dånande på marken. Vi får se inför nästa år hur vi gör. Kanske är det lika bra att vi inte har några egna raketer och att jag stannar inne med doggen...

Nå, nu är det i alla fall 2012. Ett nytt år som börjar med regn.

Jullovets långsamhet

Annandag jul och vi har inte fått upp granen ännu. Tja, det kom annat i vägen. Jag tänker inte hänga läpp för det. Kanske lyckas vi idag. Kanske inte. Efter nyår förpassar jag den till skogen om den inte kommit upp. Jag ville inte ha någon gran, men sonen ville och jag köpte på villkor att han hjälpte till...

Jag är verkligen inte någon julmänniska, vänligt uttryckt. Försöker utnyttja tiden till att läsa och skriva. Nu har jag fått beställning på en stor målning också, så det det ska bli roligt att börja med den.

Fick Jag är Ozzy i julklapp, av en musiker förstås, och tänkte att jag skulle skumma igenom den - inget riktigt för mig, tänkte jag efter att ha sett en del av dokusåpan från han familjeliv. Märkligt nog fastnade jag. Trots det påvra språket och en katastrofalt dålig översättning med massor av anglisimer, förnimmer jag en värme hos Ozzy. Jag tror han försöker låta värre än han är, även om jag förstår att han inte direkt levt något änglaliv.

 Har också börjat på Haruki Murakamis Norweigan Wood. Har känts litet trögt hittills, men det tar sig nog.

Njut av ledigheten på det sätt som passar dig! Det är det bästa!