Harry Potter and the Deathly Hallows

Harry Potter and the Deathly Hallows utläst och därmed alla böckerna i serien. Några har jag läst både på engelska och svenska, men de flesta har jag valt att läsa direkt när de kom ut, alltså blev det på engelska. Ett par av böckerna kändes sega och jag fick anstränga mig för att läsa vidare. Det kan man dock inte säga om den senaste, som var på 608 sidor. Det tog visserligen ett tag innan texten tog fart och på mitten läste jag inte så långa partier eftersom annat lockade mer (källarröjning, haha), dvs det var litet väl händelselös väntan för min smak, men det gav utdelning, för sista tredjedelen var otroligt spännande och slutet mycket bra hopknutet. Jag är faktiskt imponerad över att J K Rowling lyckats dra ihop historien så lugnt och trovärdigt. Jag var rädd att jag skulle bli besviken på slutet, men jag är mycket nöjd!

Många recensenter har klagat på de stereotypa könsrollerna. Där håller jag helt med! Mammorna lagar mat, även om både männen och kvinnorna i familjerna arbetar utanför hemmet. Flickorna gråter och pojkarna biter ihop, eller känner inte så mycket. Det finns många fler exmpel! Jag menar inte att man behöver kasta om alltiop, det är heller inte trovärdigt. En bra författare får oss i alla fall att acceptera den värld de skapat, oavsett flygande bilar och drakar. Ett vanligt fel hos fantasyförfattare är att de bara i vissa avseenden kan tänka utanför våra ramar, tyvärr hamnar inte könsroller utanför dessa. Jag anser att om man ändå håller sig till ett annat sätt att (försöka) se på verkligheten kan man väl passa på, eller våga, göra det i ett vidare perspektiv, annars är man rätt snäv som tänkare. Ett undantag från snävheten är Ursula K LeGuin, som för övrigt är en mycket läsvärld författare!

Om man inte har läst någon av de senare böckerna i Potterserien blir det inte så intressant att läsa den sista boken, en hel del blir hängande i luften. Nå, på det hela taget tycker jag att Harry Potter and the Deathly Hallows är klart läsvärd, trots ovanstående invändningar. Det var bara det jag ville säga.

Amarcord eller Jag kan, jag befaller och jag vill!

Solen lägger varma strimmor över mitt ansikte, men jag vill inte vicka för persiennerna helt - det var ett tag sedan solnjutningen var så skön som nu. De stora lönnarna och den höga asken på gården väser i vinden, och med ens ser jag att solen står annorlunda, står inte längre i "sommar" riktigt... Mig gör det inget - jag älskar hösten!

Fnissar fortfarande åt gårdagens film på tv 2, Amarcord, som är en av mina verkliga favoriter:

Motorcyklisten som kör genom bilden i farlig fart med jämna mellanrum, något släpar alltid efter motorcykeln och någon ropar alltid "Scureeeza!" när han dundrar förbi.

Killgänget som sitter i ett garage i en bil och onanerar i takt, så framlyset blinkar medan de vrålar upphetsande kvinnonamn.

Dåren Teo som klättrar högst upp i ett träd och sitter och skriker "Volja una donna" (jag kan inte italienska, så låter det i alla fall) hela dagen och vägrar gå ner, tills dårhuset skickar en mininunnna som klättrar upp för stegen och ilsket ber honom sluta tramsa. En av doktorerna säger "Vissa dagar är han normal och vissa inte - som vi andra."

Teo och gammelgubben ska pinka vid vägkanten - klart, och gubben fifflar igen sin gylf! Men Teo glömde knäppa upp gylfen, vilket inte bekymrar honom. Han skakar bara litet på sina långa ben, ett i taget, så det ska rinna ut ur byxbenen och så åker de vidare.

Fascisttåget springer till marschmusiken som går i rasande takt, och han som säger om dem: "De sa bröd och arbete - hellre bröd och ett glas vin."

Någon spelar Internationalen, på fiol, i kyrkans klocktorn, fascisterna rusar ut och skriker och skjuter som galningar, så det klangar i klockan ordentligt. Efter mycket skrikande och skjutande och allmänt vansinne prickar de en grammofon , som ramlar ner ur tornet.

Morbror deltar i sin systers begravning och svimmar. "Ta honom till horhuset!" säger den dödas man och slänger med huvudet åt mågen till.


Och slutligen några härliga repliker ur filmen, sagda eller vrålade:

Jag kan, jag befaller och jag vill!

Du rör väl om med kuken i kaffet också?

Till och med hönsen skrattar åt oss.

Jag ska lägga stryknin i soppan! Men först ska jag ta livet av mig!

Farfar har gått vilse i dimman (två meter utanför huset) och säger, både rädd och sorgsen: Om döden är så här så är det inget vidare.


Som vanligt skrattade jag högt många gånger under filmen. Den är så befriande knäpp, levande och naiv, ja, eller livsvis kanske. Livet känns faktiskt lättare när jag sett Amarcord. Den som inte sett den - se den!!

Källarrensning

Så mycket skräp och onödiga saker man samlar på sig. Och det mesta man inte just nu har användning för tippas ner i källaren, eller på vinden om man har en sådan istället. Till hösten har jag bott här i 14 år - och samlat skräp! Eller päk, som Samuel sa när han var väldigt liten.

Två rediga billass gick till sopstationen i Östervik. Så skönt att bli av med det och samtidigt så äckligt att vi har saker som är fullt användbara som vi bara slänger bort. Jo, äckligt! Det är en obehaglig, vidhäftande, omoralisk, dåligt-samvete-känsla. Jag menar, det var inte bara jag där på stationen, det var bilkö!

Det gick i alla fall mycket lättare än jag trodde att kasta. Min gamla docka och hennes kläder hade jag kvar, hon var alldeles kletig i plasten. Usch! Slängde allt utom några docklakan min mamma sytt och broderat och en fin stickad klänning jag hade som kanske 1-åring.

Allt gick bra tills jag kom till mina gamla, breda, rosa sidenband som jag hade i håret när jag var väldigt liten till ungefär när jag började skolan; alltid en stor rosett mitt på skulten - det finns foton på det. När jag fick dem i handen brast jag i gråt. Tusan vet varför. Och varför i hela världen hade jag sparat dem??? Fullkomligt idiotiskt! Det gjorde nästan ont att kasta dem, fast jag inte, medvetet i alla fall, ens själv minns att jag burit dem.

Kom på att jag gjort en målning där rosetten finns med. Den är inte tänkt att likna mig och mig, så att säga, jag har bara använt oss som modeller för att jag kan oss bäst. Åtminsone mitt vuxna jag...

Jag har fått många olika tolkningar på vad den föreställer/betyder. Någon som vill ge sin syn på den, så välkommen! Ingen (väldigt många har sett den och uttalat sig, eftersom den varit med på en utställning för länge sedan), hittills, har sett den så som jag tänkt den - men det har inte någon betydelse för mig. Var och en måste ju tolka på sitt sätt, det är bara spännande.

Plötsligt fick jag lust att skriva en dikt om den sorgsna vuxna kvinnan som står med de gamla sidenbanden i handen (jag vet, det kan lätt bli kletigt, men det blir det inte, jag är allergisk mot kletiga texter).

Så långt en källarrensning kan leda.

Dårpippi

Får ett SMS: En konstig bild på en knöl och en liten röst som lugnt och bestämt säger:

"Är detta mitt knä, eller är det ett myggbett? Det får ni veta i Samtal med Samuel i morgon. Eeeeh... det var allt från Samtal med Samuel idag. Hej Då!"

Jag log - och längtade efter ungen som ständigt har nya idéer. Ja, och så skickade jag ett liknande (att man aldrig kommer på något eget - jo, förresten, det gör jag) där jag tog en bild på sonens gamla kanintoffel och så frågade jag om detta var en kanin eller en toffla, svaret skulle komma i programmet Kaniner och tofflor.







Det egna jag kom på, gjorde jag idag. Sedan Samuel fick sin mobiltelefon för en vecka sedan har en skåning svarat, två dagar, när man ringt på Samuels nummer. Jag ska försöka ordna det med Telenor, men där är det jämt kö när man ringer. Nå, idag när jag såg på nummerläsaren att sonen ringde svarade jag på bredaste skånska, med rullande tungrots-r:

"Du har ringt till skjååoningen, det är alltså skjååoningen du talar med." Samuel skrattade gott varje gång jag upprepade detta. Till slut satt vi i var sin ände av fonen och skrattade, liksom i omgångar, ni vet när man sporrar varandra att fortsätta fniss-skrattet som aldrig vill ta slut.

Jag är fullt medveten om att jag borde förverkliga mig när han är hos sin pappa. Nej tack, jag är redan verklig. Jag läser i stället. Jag är också fullt medveten om att vi inte verkar riktigt kloka - men vi har rätt roligt, faktiskt!

Ännu en sonett

Vaknade alldeles nyss. Vilken njutning att få sova så länge ostört - och utan öronproppar. Men eftersom människan aldrig är nöjd, önskar jag mig en man att vakna med. Vissa dagar i alla fall.

Sonens fyra skivor med Gerry Mulligan har kommit och jag lyssnar och förstår inte att jag någonsin slutat lyssna på detta. Otroligt bra! Och så enkelt - beställde för mindre än en vecka sedan från Ginza och i morse låg de i min brevlåda. Sanslöst, vad nätet kan vara bra.

Jag tänkte idag, återigen, lägga ut en sonett. Den här skrev jag på Gotland, närmare bestämt i Kräklingbo, där jag och några vänner hyrde en gård i 14 somrar under någon sommarvecka varje år. Flera var ju skrivarvänner så det blev många lustiga saker skrivna. Denna gång var vi trötta på flugor och någon kom med förslaget att vi alla skulle skriva en sonett med flugan som tema. Min sonett blev klar på en kvart - snabbare än så har jag aldrig fått till en sonett. Men just denna gång stämde väl allt... Men bråka inte på mig om min "italienska" rubrik. Jag kan inte italienska.

Il Sonetto di Flaxo eller Sonett på tema flugan

En fluga kommer sällan ensam hit
i svarta horder väller kräken in
De sätter sig helt fräckt i maten min
men först har de besökt en tunna skit

Jag irrar vilt, förtvivlat hit och dit
i facet sprider sig ett elakt flin
ja, faktiskt likt ett riktigt mördagrin
Nej, aldrig förr jag visat sådan nit

och snart jag lurat minsta kräk i fällan
Aha - med vilda skrik och glada skratt
jag svingar snabbt mitt hemska vapen - smällan

den slinker in i varje vrå och smatt
det klatchar högt och rent en härlig fuga
och hastigt töms min kåk på minsta fluga


Nu till dagens första mål som, oavsett tid, kallas frukost i det här huset. Det blir en dagens-tidning-frukost i solen; sonen är på landet med fadren sin.

Lade, förresten, igår in en kort text om Frans Helmerson på Wikipedia, så han finns där - någon annan får fylla på resten.

Forsell och Bergman - de stora som gått bort

Tittar på Marie Nyreröds film om Ingmar Bergman. Bergman var en av mina stora favoriter när jag var mycket ung, väldigt många av hans filmer har jag sett - och tyckt om. Som krånglig tonåring tyckte jag att jag förstod, fick en förklaring på mycket i livet.

Viskningar och rop var jag alldeles tagen av länge. Fast då var jag nog så gammal som 25 och hade flyttat till Stockholm redan. Vilken av hans filmer som jag tycker bäst om, kan jag inte säga. Man växlar ju i livet, vad gäller behov i både glädje och sorg. Fanny och Alexander är ju en storslagen skröna, ja, inte skröna för Bergman, men för oss andra. Jag har sett om den flera gånger och tycker om den lika mycket varje gång, även om överraskningarna går förlorade efter första gången.

Laterna Magica läste jag när den kom 1987. Minns inget speciellt mer än att det var som en av hans filmer, eller som många av hans filmer hopslagna. Inte så konstigt, kanske...

Lars Forsell har jag läst ganska litet av, märkligt nog. Dock har han påverkat mig genom sina uttalanden. Han sa en gång, i dec 1986, att den som inte kan skriva en sonett om en kork t ex, aldrig kan bli författare, eller inte kan skriva - något i den stilen. Då flög den lede i mig och jag satte mig genast att skriva en sonett, min allra första - om korken.

Sonett om korken

En del av korkens dolda grammatik
skönjs när den härligt mjuk och svällande
från toppen släpper med ett smällande
sin gyllne ljuva syndaflods mystik

En gudasyn - en doft av erotik
Ah, korken av och vinet gällande
gör mänskan alltmer naturellande
hon gläds, hon njuter livets dynamik

I rusets storm hon sjunger galna sånger,
när korklöst vinet flödar - snabbt förrinner orken,
nu återstår blott mörka makters hemska ånger

Åh, kunde man nu flyga bort, som storken!
Så sant, är korkens tröga glidande
ett utmärkt stopp för mänskans lidande


Sista versen har ett alternativ:

Man bör nog skriva sin sonett om korken
djupt tänkande och drickande i natten
en korklös whisky och en flaska vatten


Tycker nog att den känns litet tung, språkligt, men det var ju min första... Sedan dess har jag skrivit många, till fester och födelsedagar bland annat. Har också läst många sonetter - det är ett spännande versmått, inte alltför enkelt, vilket tilltalar mig. Man ska ju ta hänsyn till formen i flera avseenden, både rim, meter och innehåll. Man kan ju läsa Shakespeares sonetter, till exempel. Det finns många andra spännande också, för den som är intresserad.


Ser nu, när jag gör länkar, att i Viskningar och rop spelas Bachs Cellosuite nr 5, ett av mina favoritmusikstycken! Men så underligt... Undrar om jag fått kärleken till stycket från filmen utan att känna till det? Äsch, det har ingen betydelse! Lyssna på den cellosuiten! Sarabanden är det allra vackraste, när den spelas av , tja nu har jag glömt vad den blonde svenske cellisten* heter (någon som vet?), hittar inte skivan heller... Han var elev till Rostropovitj i alla fall. Jag har cellosuiten där Rostropovitj spelar, men jämfört med svensken sågar han okänsligt.

Jörn Donner, en annan av mina favoriter (för att han är så oförutsägbar och så härligt elak), sa när de frågade honom idag hur Ingmar Bergman var som person - tänk er hans långsamma finlandssvenska:
"Nå, han va´en krokodil - om man gav honom lillfingret försökte han ta hela handen." Det tyckte jag var kul!

* Frågade skånska Kristina och hon visste: Frans Helmerson! Tack Kristina!

Födelsedag

Nu är Samuels och hans lillasyster Signes födelsedagar vederbörligen firade, de fyller, praktiskt nog, år dagarna efter varandra - han 9 och hon 4. Vi presentade och tårtade hemma hos mig i år, det varierar litet. Rosorna och daggkåpan passade så bra ihop, dem plockade jag i vår trädgård.

Eftersom sonen är en ovanligt envis sort blir det inget tårtköpande, "hemgjort är bäst" är hans devis. Vem är det som gör? Jo, jag! Visserligen har han alltid hjälpt till, men krångliga tårtor, gör mig stressad när jag står där, ofta sent kvällen innan fölset. Detta år inget undantag. Han skulle ha en trevåningstårta. Det lyckades jag lura mig fri från, utan att veta om det, genom att tillåta att han köpte ett nytt Gameboyspel dagen innan födelsedagen. Inte hade han tid, eller lust, att baka tårta då, så han sa att jag inte behövde göra en trevånings... Tack så väldigt mycket! Men han fick tömma diskmaskinen och städa undan all disk i matrum och kök, vilket han ordentligt gjorde utan att knota - spelet hägrade ju och att börja diskutera med sin envisa mamma skulle bara stjäla tid från spelet. Så resonerar en sann kalkylerare - oavsett ålder!

Som den, i vissa fall, ordentliga person jag är, för jag bok över vilka tårtor vi har vilka år och om de "går hem" eller inte. Detta började jag med när sonen envisats med att vilja ha en jordgubbsmoussetårta och det tog ett halvt liv att förfärdiga eländet - och sen säger ungen efter första tuggan "inte gott". Spöa barn är förbjudet, så jag bet väl hål i tungan, eller nå´t - min egen tunga alltså. Detta var när han fyllde 5 år. Till saken hör att han sedan han var drygt fyra läser recepten för mig/oss allteftersom, vilket han även gjorde denna gång. Efter att ha läst "passera jordgubbarna" rusade han ut ur köket och in i sitt eget rum. Jag, stressad över alla moment, allt kladd och att försöka hitta lagom svåra saker för Samuel att göra, fräser irriterat till honom att han ju lovat att hälpa till med tårtan, varför springer han då iväg... Lurigt tittar ungen på mig och säger:

"Men det står ju att man ska passera jordgubbarna, mamma! Jag gjorde ju det!" Det fnissade vi åt ett halvår efteråt.

Ja, det där med ord är den starka sidan i vår familj - när jag häromåret skulle kasta sonens dammiga pappslöjdsakvarium, som han gjort hos dagmamman när han var 4 år, sa han :

"Nej! Det får du inte kasta! Det är mitt hakvarium!" Han har det kvar...

Igår när det var sovdags ville Samuel lyssna på sin nya jazzskiva John Coltrane live at The Halfnote, behaglig saxofonmusik. Kanske blir jag också jazzfrälst. Tänk vad man lär av varandra - oavsett ålder.

Jazzgossen

Ibland blir man förvånad! Sonen fyller år på lördag, 9 år, och önskar sig jazzmusik i födelsedagspresent. Och ett mikroskop. Av mig fick han en mobiltelefon redan igår- så lycklig han blev!

Nå, vad för jazzmusik han ville ha skulle vi utröna, han har bara hört på radio och tydligen fastnat. Nisse Landgren gick inte hem - "Ingen sång, tack!".




Hittade en gammal LP med barytonsaxofonisten Gerry Mulligan: My funny valentine 1958-1962 med The Gerry Mulligan Quartet som någon pojkvän lämnat kvar på 80-talet (jag vet vem); den tilltalade honom! Så nu har vi beställt den på Ginza... Finns det någon nyare jazzmusik som liknar den? Någon som vet? Jag vet inte, kan ytterst litet om jazz, även om jag sett många stora jazzmusiker, bl a Chet Baker. Det har väl mest varit med pojkvänner, humhum, sade den gamla Grupp 8:an. Men jag njuter av musiken, så det har påverkat mig så till vida.

Nu tittar gossebarnet på sitt älsklingsprogram Mythbusters.

Hallon och stockros

I söndags gjorde jag uppehåll i läsning och fönstermålning, fönsterbågarna förstås, för att följa den härliga skånskan Krrestina, med rullandetungrots-r, till hennes kolonilott för att rensa litet och plocka hallon. Vi kunde inte låta bli att vandra runt området i solvärmen och beskåda alla vackra stockrosor. Utanför vår port har vi satt stockrosor, så vi ville få litet inspiration inför nästa år - det ska börjas i tid, det som stockrosor ska bli...

De mest spektakulära var de svarta, men då hade batteriet i kameran funnit för gott att somna. Tyvärr kan jag inte vidarebefordra dofterna i det blomstrande området. Och de många trevliga samtalen om odling och om någon småpåve som gör saker helt på eget bevåg för att han sitter i styrelsen och komposten som luktar illa på någon lott och..., ja, dem låter jag vara.

Frukost!

En stor skål fruktsallad börjar jag med varje dag nu under sommaren - banan, vattenmelon, blodgrape och nektarin idag. Sonens älsklingsunderlägg, med en bild av stora blå säckar innehållande linser i olika färger, står skålen på. Både skålen och underlägget är från Indiska. Ätverktyget anger själv sin egenart.

Gott-gotti-gott-gott

Vegetarisk lasagne 4 pers

• gröna lasagneplattor

1. Ostsås

• spenat , hackad (stort pkt)
• keso (stort pkt)
• litet mjölk
• kryddor: muskot, salt, svartpeppar

2. Champinjonsås

• oliver, ca 20 st
• champinjoner, ca 200 g
• 3 gula lökar
• 1 burk krossade tomater
• 4 vitlöksklyftor
• kryddor: oregano, svartpeppar, salt

• lagrad ost

1. Tina spenaten och blanda med keson och kryddorna

2. Hacka och fräs champinjonerna och löken. Hacka oliverna och pressa vitlöken. Blanda ner detta och de krossade tomaterna. Låt sjuda ca 15 min.

Varva lasagneplattor och ostsås. Överst lägges champinjonsåsen. Riv lagrad ost över alltsammans.

225 grader ca 30 minuter

A Thousand Splendid Suns

Den översta är mitt exemplar. Den är vackrare än den undre, tycker jag, om nu det har någon betydelse. Huruvida boken är vacker, alltså.

Natten till igår läste jag ut A Thousand Splendid Suns, en mycket spännande och fantastisk bok om två kvinnor, i olika åldrar, den ena född 1959, den andra 1978, och deras liv i Afghanistan, under både Sovjet och talibaner, fram till och med år 2003. Boken skildrar kvinnornas liv, först var och en för sig, sedan när de tvingas leva som fruar till samma äldre man. Kvinnornas villkor, på ont och ibland gott, skildras så man bara måste läsa vidare. Till hösten kommer boken på svenska, om man inte vill läsa på engelska. Fram till dess kan man ju läsa Flyga drake, som är minst lika fascinerande, om inte mer.

Khaled Hosseini, som skrivit boken har också haft ett spännande liv och arbetar nu för FN med flyktingar i Afghanistan.

Luke Powell har fotograferat mycket i Afghanistan. Gamla bilder, från 1973-1978, från Afghanistan tittar jag på. Den här från Kabul. Många vackra bilder, men också mycket gråhet och fattigdom. Fascinerande detaljer - se golvet i restaurangen.Och män, i stort sett bara män. Några enstaka bilder där kvinnor finns med, oftast helt inbakade i sin burka.

Jag blir så nyfiken på Afghanistan, alla vackra och fantasieggande namn. Smaka på Kandahar, Jalalabad eller Mazar-i-Sharif. Bara att säga dem är lockande.

Det är alltid litet tomt efter en bra, sugande bok. Vad ska jag läsa nu? Har börjat litet lätt på High Fidelity av Nick Hornby, en betydligt lättsammare text.

Inget är som man tror

Jag är inte sentimental! Jag gråter nästan aldrig! Och ändå ligger jag dag efter dag på min sköna, stora soffa och lyssnar på sommarprogrammet - och gråter! Herregud, vem är man egentligen?!

Lyssna på Michael Nyqvist klockan 22.05 ikväll - en fantastisk livshistoria. Som så många andra.

Den ljuvligt doftande rosenkvisten i mitt vardagsrumsfönster just nu! En likadan står på pianot.

Slumpens påverkan idag

Nu har jag, efter mönster från andra, gjort en läslista i kanten av bloggen. Det brukar jag tycka är intressant att läsa hos andra. Kanske lyckas jag skriva kort om böckerna i listan också, så småningom. Eller i bloggtexten - får se hur jag gör. Kommentera gärna idén - har det någon betydelse? Ska man skriva en kort bokpresentation också? Jag vill ju gärna att andra ska läsa en del av böckerna jag läser - kanske ska jag rekommendera dem i listan? Många frågor blev det - som vanligt fler frågor än svar!

I dag vandrade jag runt vid Sickla centrum, eller vad handelsplatsen nu egentligen heter. Skulle träna, tyckte jag var duktig som var ute strax efter klockan 10 redan... Borde förstått att det var något skumt om jag var så duktig utan direkt anledning - öppettiderna idag var 14 - 19! Suck. Det medförde att jag började vandra runt i affärer, men mitt tålamod med sådan sysselsättning är i paritet med mitt tålamod för hushållsarbete. Jag hamnade snabbt i det jag står ut med - bokaffären! Där hittade jag Khaled Hosseinis senaste bok, som nu står överst på min läslista - började genast när jag kom hem.

Hosseinis förra bok, Flyga drake, är alldeles fantastisk. Läs den! En ytterst fascinerande bok. Den finns ju på svenska, den jag läser nu kommer på svenska i höst.

Sickla centrum säljer allt möjligt, de vanliga populära affärerna som finns överallt, finns även här. Det senaste är att ha naturliga och väldigt luftiga affärslokaler - se nedan.

Bloggen såg helt vansinnig ut, bokstäverna hoptryckta i vissa stycken, bilden som ett klister på texten... Därför fick det bli större bokstäver idag - det ser litet bättre ut. Väl?!

Jo, jag lyssnade på dagens sommarpratare, Lena Nevander-Friström. Jag skrattade och grät om vartannat! Vilken skön människa! Lyssna klockan 22.15 ikväll eller på nätet senare - klart värt det.

Och för att ändra Ted Gärdestads text litet: Himlen är hemskt väldigt grååå! NU ska jag åka och träna. Så det så!

Sommarledighet

Besökte med Kristina, den härliga skånskan, konstnären Olle Nymans gård och ateljé i Saltsjö-Duvnäs, artikel från förra året här och från i år här. Underbart att träda in i andras liv, särskilt kreativa människors - gården/hemmet visas precis som det såg ut när Olle och hans syster Kajsa bodde där. Spännande att se konsten, ja, hela atmosfären. De har café/restaurang inne på gården - gott och vällagat. Rekommenderas, om ni är i Stockholmstrakten.

Försöker vara nyttig i gråvädret - det går väl inte alltför bra. Har lyckats tvätta och åka iväg och träna. Idag när jag var på väg till tvättstugan mötte jag Kerstin, en av våra många trevliga pensionärer på gården. Hon hade rensat i rosenbuskarna så blodet rann längs armarna. Jag hjälpte henne att med sekatören klippa ner rosenslanorna i en svart plastsäck så vi kunde kasta det. Stooora taggar fanns det gott om.

I dagens SvD läste jag något som jag har full förståelse för, Även i Paradiset ska gräsmattorna klippas. Richard Swartz skriver om att vi ska arbeta och inte ha så mycket ledigt. "Arbetet tillåter oss dessutom att glömma oss själva." Korta vilopauser förespråkar han - det gör jag med! (Kolumnen är ännu inte utlagd på nätet, tyvärr.) Jag vet att många har arbeten som gör dem uttröttade, jag har ju själv ett sådant, men tre veckor, max fyra åt gången vore väl bättre än denna ledighetsöken! Och alla dess stackars föräldrar som arbetar, vad ska de göra av sina barn så många veckor? Visst kan man resa bort, hälsa på vänner och släktingar, läsa böcker och titta på kultur - men vecka ut och vecka in?! Nä tack! Tänk alla dessa män som hysteriskt bygger sig genom semestrarna - sunt, säger jag bara!

Ja, nu när jag har svurit i kyrkan får jag väl mig på skallen. Det lär inte få mig att ändra åsikt dock!

Nu ska jag lyssna på sommarprogammet med Sture Linnér! (Obs! Jag sparade ett gammalt inlägg, därav den konstiga tiden - klockan är nu precis 13:05 onsdagen den 11 juli.)

Miss i nassen med Al Gore

Live Earth bjuder på många bra artister Joss Stone, Fall Out Boy och Foo Fighters t ex. Sedan gör det ju ingenting att Dave Grohl är otroligt läcker när han vrålar... Wooosh!

Live Earth bjuder också på många bra filmer om global miljö(förstöring). Dem kan de gott visa med jämna mellanrum på tv till vardags. Inte bara för miljön, utan också för att de är bra gjorda - bra filmer helt enkelt.

Tillägg 02: 50 ca:
"I pledge..." säger Al Gore 7 gånger. Det blir nog klassiskt på samma sätt som Martin Luther Kings "I have a dream...", gissar jag.

Lantlivets fröjder

Barnen utnyttjade tiden till att göra sådant som barn ska göra på sommaren, när det är som bäst - badade, guppade på vågorna på en luftmadrass, fiskade, låg i hängmattan, spelade plocke-pinn, kramade farmor, plockade smultron...

Själv assisterade jag litet här och där, löste korsord och soduko, samtalade, läste, satt och tittade på världen och solskenet, fotograferade...

En morgon vaknade jag klockan fem, steg upp och tassade ut barfota i daggen med kameran - en del av bilderna nedan.

Nu ska jag ägna ett par veckor åt att vara praktisk, måla fönster (usch), städa (dubbelusch), skriva och läsa. Hinner jag måla någon bild så får det väl bli så, annars får det anstå. Träffa vänner och se på konst står också på mitt sommarprogram.

Jag borde väl dejta någon lämplig man också, men var hittar man dem? På dejtingsajter (varför denna gräsliga stavning - jo, för det ska vara så nu), jag vet. Men jag vill inte! Vaffö då då?! Lat, feg, bekväm, feg, skrajsen, feg, feg och så litet feg också.

Måste berätta vad min väninnas dotter, 6 år sa när de åkte bil - hon tyckte de skulle åka fortare. "Gasen i geten!" Ingen fattade någonting; hon kom på att hon sagt fel och ändrade sig; "Nä, jag menar gasen i bocken!!" Fniss.

Självporträttet

Här hade jag långt hår, numer har jag page till där käken böjer av, strax nedanför öronen. Nå, jag gör inga smickrande porträtt, i alla fall. Detta gjordes för 10 år sedan, men skillnaden är inte så stor. Den något stirrande blicken blir av att man så intensivt studerar sig själv i spegeln.

Samuel hjälpte mig att ta bort namnet, med samma färg som jag målat - tänk att man ska behöva ta hjälp av en 8-åring. Men han gjorde bokomslaget till en av sin pappas böcker när han var 4 år - på dator - så vad kan man förvänta sig?!

Jag känner mig litet nervös över att lägga ut det här - vet inte riktigt varför, faktiskt. Tror, av någon anledning att ni som läser ofta, ska bli besvikna. Underligt. Jag brukar inte vara nervös. Då blir det bra att åka bort några dagar, så det får vila.

Jag ska låna med mig Samuels lillasyster Signe, som fyller fyra dagen innan Samuel fyller 9 nu i juli, och åka ut till barnens farmors ö och njuta av det vackra runt omkring och bada i havet. Ska packa nu medan Samuel fortfarande sover.

Återkommer mot slutet av veckan.

Woman by birth, bitch by choice

Rubriken är tagen från min nyckelring, den som jag har som profilbild. Jag hittade den i Kanada på ett stort , gräsligt köpcenter, där de inte ens hade en bokhandel att vila själen i.

Funderar på att byta ut profilbilden, känner mig inte så bitchig längre, även om jag gillar texten. Men ingen ska sväva i tvivelsmål om att jag vet vad jag vill och att jag inte tvekar att framföra det. Fast min omgivning vet nog det, vid det här laget, även om jag med åldern mildrats. Det är rätt skönt, faktiskt. Att ha mildrats, alltså. Jag kan ändå inte ändra världen. Men jag vet sedan min period i Grupp 8, att man verkligen kan på verka - kanske inte alltid på det sätt man tror dock. Med åren lärde jag mig att anfall, eller att argumentera ihjäl sina medmänniskor, inte var bästa sättet att få dem att ändra åsikt eller tänka efter. Milda samtal i skymningen gör sin kur ganska bra, de också. Ger upp gör jag dock inte!

Har ett självporträtt, målat i olja, som jag funderar på att ha som bild i stället.

Sitter och tittar ut på regnet medan sonen och katten fortfarande sover, Saltsjöbanan rasslar förbi och duvorna kurrar så det hörs hit in.

Idag ska vi besöka bakluckeloppis, för att reka priser. Som en rolig sommargrej tänker jag och Samuel testa att sälja en del vi vill bli av med på en sådan loppis. Samuel har flera årgångar Bamse och diverse lösa serietidningar och album han inte längre vill ha kvar (ett par rejäla lådor, faktiskt), och jag har fått samlartallrikar i present för många år sedan (jag a v s k y r samlartallrikar) och har dessutom tonvis med böcker där jag försiktigt lyckats plocka ut några att göra mig av med. Prydnadssaker har vi inte, så där finns inget att sälja.

Synd att man inte kan sälja dåligt samvete. Konkurrensen skulle väl bli stor då, kom jag på...

Denna vackra New Dawn sticker in sitt huvud på balkongen - bara att sticka in nosen och känna den milda hallondoften. Sådant gör mig lycklig.

Tur att vi inte gjorde den i rosa, sa sonen

Fullständigt fnoskig bild, if you ask me... Samuel har tagit den och vi gillar den helskarpt båda två.

Sommarlugn

Sommarlugnet börjar infinna sig. Några strögäster, lagom för att det bara ska vara trevligt och inte stressigt, sömniga morgnar med te och en bok medan sonen tittar på morgon-tv, eller Mythbusters, som han älskar. Här nedan har han hackat rabarber till kräm som han kokar att ha till efterrätt.

Har jobbat några timmar mitt i veckan med att hjälpa min rektor att intervjua lärare som sökt tjänsten vi utannonserat. Har bara intervjuat sådana som sökt rektorstjänster förut, så frågeställningarna blev annorlunda denna gång. Märkligt vad mycket en människa kan visa av sig själv under en timma, anknutet till arbetet, menar jag då. Och så snabbt man känner av en förändring i tonfallet när vissa ämnen tas upp, antingen sådant som engagerar personen, eller sådant som den inte alls är intresserad av. Sedan vet man ju inte hur idéerna manifesteras i verkligheten, tyvärr, förrän man fått arbeta med personen i fråga...

Har läst ut ett par böcker: Karin Thunbergs Mellan köksfönstret och evigheten, som jag nämnt förut och Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Den förra är en lättläst, inte oäven skildring av författarens barndom till vuxenliv, interfolierat med kapitel, korta, om hennes bröstcancer. Den gick fort att läsa och är vardaglig i tonen. Undertiteln är Om kärlek, vänskap och arbete, och hon går inte utanför dessa ämnen. Jag saknar något i boken - kanske litet djupare tankar, eller mer en känsla av allmängiltighet. Men Thunberg har förmodligen varit fullt medveten om vad hon skrev, så jag borde ha läst en annan bok i stället.

Luftslottet som sprängdes är en spännande bok, kort sagt! Lisbeth Salander, som egentligen är den bärande, mest spännande personen i boken gör att jag läser vidare - här finns många trådar runt henne, som man jämför med samhället runt om idag medan man läser. Jag, som tycker att hämnd är underskattat, njuter.

Här näst ska jag ge mig på fjärde delen i en historisk serie som heter Krigets gudar, som handlar om Julius Caesar. Den har precis kommit ut i pocket och heter Kejsaren (vad de tre första heter står i länken). Ingen stor litteratur, men spännande och lärorik. Nerikes Allehande har skrivit "lysande underhållning" och något åt det hållet kan jag gå med på. Jag tycker mycket om böcker som skildrar strategier, gärna krigs- och maktstrategier. Farbror Freud skulle väl bluddra om att jag kompenserar min brist på strategier - kanhända, kanhända.

Inte bara katten klättrar på den fina rep-med-knutar-konstruktionen jag gjort till balkongen. Lägg märke till tårnas apgrepp om repet.

Jo, Eva frågade om vad pelargonmuffins är - muffins med blad från dr Westerlunds blomma hackade i smeten och i glasyren. Jättegott! Dem har jag bara köpt av den driftiga kvinnan jag beskrev på midsommarafton, aldrig gjort själv. Ännu.

Sommarprogrammet

Tänk att jag börjar stålsätta mig redan innan sommarprogrammet med Mark Levengood börjar. Han ska ju alltid vara så gullig - det gillar jag INTE! Jaha, så börjar han då. Rolig, klok - och gullig... Rolig och klok är bra, men det gulliga gör mig smått aggressiv. Och inte har vi alls samma musiksmak. Tänk så olika man kan förhålla sig till livet och ändå ha stora likheter. Jag vet. Plattityder. Och att man kan säga emot allt i ett enda svep. Suck.

Jo, jag vet. Man kan stänga av. Men jag vill lyssna litet på varje sommarpratare i alla fall. Ge dem en chans. Det struntar väl de i - eller sjiiter, som Levengood säger - men för min egen skull.

Värst är de där 68-radikala som mal på om sin politiska ungdom som om den vore unik. Alla har gått samma kurs, eller blåkopierat varandras texter och musikval. Urtrist! Ibland glimtar det dock till och någon pratar så man känner engagemanget, oavsett om det är politik eller konst - tja, det överlappar väl varandra när det är som bäst.

Jo, jag vet. Det är lätt att sitta här och säga. Därför gör jag det.


F ö sa mr Levengood något som jag skrattade gott åt:
"Om man har ett paraply uppstucket i rumpan - öppna inte!"

Fågel och corazón

Inkan har en, för mig, suggestiv dikt på sin blogg - den påminner mig om min målning Fågelkvinnan, som finns här nedanför. Tyvärr är bilden inte riktigt tydlig - svårt att ta genom glas. Jag hade litet bråttom, kunde inte stå där och ta kort på min egen målning när jag var på besök hos den som äger den.

Målningen är litet ovanlig för att vara av mig, bakgrunden framför allt, målad med kol, torrpastell och akryl. Det är kanske svårt att se på bilden, men där livmodern ska sitta finns hjärtat. Högra armen, i målningen, är en vinge.

Nix, jag tror inte på Freud, by the way - han är död på alla sätt! Men visst är det fritt fram att tolka - dock brukar jag säga att tolkningarna säger mest om tolkaren.

Corazón är ett mycket vackert ord, mjukare än hjärta, kom jag på när jag nyss hörde en låt med ordet i .

Så underligt - när jag nu tittat på målningen en stund blir jag alldeles darrig. Den påverkar mig starkt. Hmmm.

Förresten, är det någon som vet hur man får bilderna klickbara så de blir större - har letat en sådan funktion, men inte funnit...

Afton - midsommar

Har precis varit och handlat. Stannade till för att köpa jordgubbar - slut! I stället träffade jag vår lokala korsordskonstruktör, en en mycket vacker kvinna med vass hjärna. Jag gormade litet på henne för att det senaste korsordet var så svårt - tror hon förstår att det är beröm egentligen. Jag köpte hembakta pelargonmuffins och sibirisk vildråg av henne. Det är ju nästan samma sak som jordgubbar, väl...

Gläds i övrigt åt min fina New Dawn och dess 70 knoppar. Bra många har slagit ut nu. Här nedan ett exempel.

Gläds också åt Samir, trots att han inte bryr sig om så mycket annat än MAT - jo, han kan vara litet smeksam, för all del.

Gläds till yttermera visso åt att det är grått väder, för då slipper man vara så förb-t glad och lycklig hela tiden. Det blir mindre hysteriskt så här. Midsommarafton alltså. Jag gillar inte aftnar av det slaget - alldeles för mycket Norén i luften för min smak. Båda fötterna stadigt placerade i gruset är mer min melodi. Och så njuta av varje gruskorns skönhet istället. Jag kan tjata till förbannelse om vardagens njutningar och under. Vardagen är underskattad!

Ta det lugnt - i morgon är aftonen över...

30-årsjubileum i Luleå

Förra helgen var jag i min hemstad, Luleå, på 30-årsjubileum. 12 av oss som tillsammans gick ut Lärarhögskolan i Luleå den omgången kom. Fantastiskt roligt!

Efter gemensam lunch på kulturhuset åkte vi till vår gamla skola, som nu hyser annan undervisning. Vi räknade inte med att komma in eftersom det var lördag, men en dam släppte in oss när vi sa att vi firade 30-årsjubileum. Det visade sig att damen tillhörde ett sällskap som firade 40-årsjubileum! Det blev många glada skratt och jämförelser när resten av hennes sällskap dök upp.

Vi pratade och pratade. Några av oss är fortfarande lärare av olika slag, en är rektor, en arbetar på Värmlandsoperan och en som journalist. Företagarandan hade gripit flera. En gör ljuskronor i sitt företag Tindra ljusstöperi, som säljer bl a på Skansen, en är delägare i en Guccibutik, en har haft tobaksaffär, en gör Jonssons mandelpotatischips...

En ganska högljudd middag blev det på lördagkvällen och sedan, som man plägar i detta kalla nordiska land, satt vi ute invirade i fleecefiltar med diverse drickbart och pratade tills solen, tja fortsatte sin vandring över himlen. Den går ju inte ner där uppe (unintended pun), så jag var glad över mörkläggningsgardinerna på hotellrummet.

Söndagen tillbringade vi i Gammelstan, den världsarvsmärkta kyrkbyn, där man har spelmansstämma varje år vid i början av juni. Ett par av oss dansade och uppträdde här med Luleå Hembygdsgille i mitten och slutet av 70-talet, så det kändes verkligen roligt att komma tillbaka. Jag såg till och med, den på sin tid oerhört vackre, riksspelmannen Tore Härdelin, som fanns med i spelmans- och folkdanskretsarna på den tiden. Hans dotter sjunger numer med i gruppen Triakel.

Vår jubileumsgrupp, hade en skön dag med samtal och paltätning, medan den ena efter den andra droppade av och åkte hem till sin del av Sverige. Jag njöt av att ännu en gång höra låtar jag både spelat och dansat till.

Vifast Björklund minns jag mycket väl. Ett riktigt original! Jag var t o m hemma hos honom en gång och blev till min förskräckelse bjuden på kaffe. Disken låg i en enda smutsig röra i köket, han tog bara fingrarna och svepte ur det värsta och sedan var det bara att dricka. Nu visades en fin utställning med bilder av denne specielle man. Han gjorde en kulturgärning genom att nedteckna musik och dräkter från förr. Jag bad Tord Nilsson, som ställde ut bilderna, att göra en bok om Vifast - det vore en välgärning.

Ovan en lada ur ladrikets många vackra...

Bilder från Grünewalds villa

Den nedanstående bilden tog jag när vi, i fredags, satt i solskenet och arbetade med vår utvärdering. Till höger i bilden ligger Restaurangholmen, bron till den går från Grand Hotel. På Restaurangholmen bygger man nu bostäder bl a efter år av diskussioner och överklaganden. Personligen tycker jag det är bra att man bebygger, till en viss gräns förstås. Bara man lämnar yta för allmänheten att promenera.

De gamla kallbadhusen, ett för herrar och ett för damer, är upprustade och används flitigt - åker ni ut till Saltsjöbaden någon gång, så bada gärna i dam- eller herrbadet. Nä, man kan inte välja något annat än sitt eget kön när man väljer var man vill bada. Ifall någon började drömma...

Grand Hotel syns från denna balkong, belägen ganska högt uppe i huset.



Trappan upp till tornet. Den knirrar ordentligt när man går i den.

Hela huset, i stort sett, är belagt med brunmålad fjällpanel (tror jag det heter). Just nu håller man på att skrapa varenda fjäll på panelen och måla om. Ingen avundsvärd uppgift, vare sig skrapandet eller den höga höjden. Hu!

I detta vackra hus har jag både haft utställning och 50-årsfest. Det är en ynnest, tycker jag. Bilden jag länkat till är nu i färgerna något inaktuell - det blir varmare färger framöver. Mörkgröna balkonger t ex, vilket syns på nedanstående bild.

Bra början på dagen

Precis nu går två av mina grannar till tåget tillsammans. Jag blir så varm av att se dem ivrigt samtala. Kristina, skånska, drygt 60 år, stort mörkt hår, ganska lång och rätt stadig i kroppen, Ida, dalkulla, runt 30, smal, liten, blont långt hår. Nu är jag lycklig i flera timmar...

Igår kom en förälder från vår skola, alltså inte en av "mina", fram till mig och sa att jag lett avslutningen så fint och att hon tänkt på det jag sa när hon gick på stranden med tårna i sanden. Härligt! Jag älskar att påverka!

Dagen ska jag tillbringa i en mycket vacker miljö - i Grünewalds villa, högt över havet. Kanske blir det någon bild av det senare.

Nattuggla

Kan inte sova, tankarna upptar min hjärnrymd, och ringduvans gro-groooo-grookoo utan för mitt fönster gör inte saken bättre.

Har legat och läst från ungefär halv fyra, Mellan köksfönstret och evigheten - om kärlek, vänskap och arbete av Karin Thunberg, hon som skriver i SvD. Tänkte att det kunde vara en lagom lättsam början på sommarläsningen, även om jag arbetar en vecka till.

Det är ljust som på dagen ute, grått och bara 13 grader, vattenpölarna ligger kvar på asfalten efter gårdagskvällens regnskur. Lusten att stiga upp - ehh, jag är ju uppe, ska lägga mig igen så jag kan stiga upp - om ett par timmar, ligger i ankelhöjd.

Avslutningseftermiddag

Avslutningen avklarad. Strålande solsken och barn i ljusa kläder. 6:orna är sååå coola att de knappt kan sjunga. Fast mest osäkra, skulle jag tro - en del ser ut som om de vore 15 år och en del 10. Mest fördelar det sig så att tjejerna ligger i den första delen och några killar i den andra.

Tack och lov att man slipper vara tonåring en gång till. Kanske skulle man klara det bättre nu när man vet hur det känns. Nej, det var dumt tänkt. En del av det som händer beror ju på osäkerhet beträffande vem man är, vilken plats man ska ha/ta, vilken roll man ska spela, eller om man är vuxen eller barn. Även som vuxen kan man ju känna osäkerhet ibland, men då har man ju strategier för det, tack och lov!

Himlen är grå, svalkande vindar sveper över träden. Fågelungarna piper - svårt att avgöra vad det betyder. Hjälp, hihi vad kul jag har, mamma kom hit, jag är hungrig eller kan man få flygassistans hitåt...

Fick en spännande bok av en av mina tunisiska elever: Främlingens säng av Mahmoud Darwish. Det är "...en diktsamling om modern kärlek med anknytning till gamla bröllopssånger från Främre Orienten och till förislamisk arabisk poesi."

Jag började läsa arabiska för ett och ett halvt år sedan för en kvinna som undervisat på universitetet i Khartoum. Tyvärr blev hon långvarigt sjuk, så allt avstannade. Några enstaka ord minns jag och det lilla jag kunde läsa har helt fallit i glömska, så nu får jag väl börja om igen. Jag lärde mig skriva parallellt, vilket jag tyckte gjorde att det gick långsamt, men förmodligen finns inget annat sätt - om man inte flyttar till ett arabisktalande land förstås.

Jag ville lära mig arabiska för att jag tycker språket är vackert och särpräglat och att jag har hört poesi läsas på arabiska. Dessutom ägnar man sig tydligen åt helt andra ämnesområden, i sin poesi, än vi i västerlandet gör. Skriftspråket är oerhört vackert och dessutom logiskt och enkelt uppbyggt.

Skriver förmodligen en drapa om boken när jag läst den. Nu ska jag lägga mig skafötters med sonen i soffan och läsa. Han ligger redan där och läser och nynnar på musiken ur bamsefilmerna, den man hör när Bamse kommer och den lustiga mansrösten präktigt berättar om vad Bamse gör för något rättskaffens denna gång.

Ahhh, livet!!

I går kväll/natt såg jag en tre och en halv timme lång film på tv, Wyatt Earp. Den slutade halv tre, så jag sov till halv tio i morse. Hämtade SvD och lade mig för att läsa på det där söndagsmässiga viset, en ariktel, eller en halv, slumra litet, läsa litet till, slumra... Hann knappt börja, så ringde Emil på dörren, han kommer ju även om inte Samuel är här. På med morgonrocken, kort snack med Emil på sängkanten och så flaxade han ut gen.

Först var jag litet putt, men så tänkte jag, som så många andra gånger när jag blir missnöjd över sakernas tillstånd, att när jag är 87 och ingen ringer på min dörr, kommer jag att sakna att ungar springer ut och in. Att någon över huvud taget springer runt mig... Ja, så var det missnöjet borta och jag njöt av att vara så "uppvaktad". Såg plötsligt att mitt liv är så rikt! Flera kommentarer på min blogg i morse, gjorde mig så glad, t ex.

Samuel ringde plötsligt på dörren - han var på väg till stranden med pappa och lillasyster och de hade glömt pengar till dricka, kunde jag låna ut? Visst, + puss och varma kramar innan han cyklade vidare.

Grannen , en man i 30-årsåldern, som ska sälja sin lägenhet, pratade litet med mig om lägenhetspriserna, när jag satt på balkongen och åt min färska chiabatta och lyssnade på fågelungarna i de stora lönnarna. Hans mamma smågrälade på honom för att hon fått putsa hans fönster och fixa till städningen på sluttampen, så vi pratade litet om varför män inte kan städa - jag påstod att det i så fall beror på oss mödrar.

Siri stod på gräsmattan och kliade sig i huvudet över konstruktionen av marsvinsburen hon bygger, så jag gick ut och vi diskuterade gångjärn och låsmetoder.

Min balkong ligger alldeles vid vår port, och längst ner, så många grannar stannar till och pratar en stund när de går förbi. Jag tycker det är trevligt.

Förra sommaren var det mycket tal om min stora änglatrumpet och snart blir det nog om den fina New Dawn-rosen, som har 70 knoppar. Jag har faktiskt gröna fingrar! Men det är väl som med ungar och katter och vänner - bara man gullar och vattnar och matar litet, så blir det så bra. Det behöver inte alltid vara så komplicerat.

I eftermiddag ska jag köra till Uppsala på studentuppvaktning. Dags att göra sig i ordning för det.

Förresten, usch för mig, som inte vågade mig till bloggträffen i torsdags. Nästa ska jag gå på...

Vilsen och oplanerad

Läste min mail alldelse nyss och blev så rörd. Sonen hade skickat ett mail med ett frö till mig. Fröet ska man sätta och sedan sköta på bästa sätt så blir det en vacker blomma som man kan byta färg på t ex. Man kan ge den jord, vatten, sol, CO2 och annat som jag ännu inte har koll på.
"Seeds of Imaginations is an addicting flash toy type thing with a lot of beauty, but very little point. " står det i inledningen till spelet...

Det är alltså en virtuell växt. Igår satt han i flera timmar (jag vet, han borde inte få...) och bara pysslade med dessa växter. Inte det minsta lilla monster, inga gulliga djur som ska matas, inga slagsmål och inget skjuta ihjäl. Och han älskade det tydligen. Gulle.

Själv känner jag mig mest vilsen - en och en halv vecka kvar på jobbet. Inte har jag planerat sommaren särskilt mycket. Jag gör ju inte annat än planerar i vanliga fall, så det känns skönt att slippa. Jag måste måla ett par fönster och renovera ett rum, så mycket vet jag. Och hur vore det om jag skrev klart den sista tredjedelen av min roman?! Vore kul att få ihop några målningar också - knöligt att inte ha någon ateljé längre. Det lönade sig inte, jag hann aldrig måla in hyran under året.

Ingen Momo. Antingen är hon ihjälkörd eller så har någon annan tagit hand om henne. I morgon kommer jag att ta hand om Siris katt Samir, en stor snäll hankatt. Dels reser Siri till Spanien och blir borta tre veckor, dels är hennes son Emil allergisk mot katten. Den ska till sin ursprungliga ägare i Helsingborg om ett år, så då får vi väl börja om på nytt igen.

Att det ska vara så svårt att bara lata sig, fast det borde vara det man mest behöver. För mig går inte det - hjärnan stannar. Och då blir det trist. Väldigt trist.

En har sina begränsningar

Jag avskyr uttrycket: "Bara fantasin sätter gränser. " Vaddå bara?? Det är väl det som är själva problemet - att fantasin har sina gränser. Suck.

Inte gillar jag heller: "...tänkte han för sig själv." Vem skulle han annars tänka för? Suck igen.

Nu går jag och lägger mig.

Nej, ska först berätta att sonen, kommen i någon slags förpubertet (Vad ÄR det egentligen?), sa i dag på badstranden, fundersamt:
"Mamma. Det där med puberteten är nog inte så bra för mig."
Jag svarade bistert (vi var inte alltför kontanta just då):
"Nä du, det är nog inte så bra för mig heller." Så det kan bli, tänker jag för mig själv - jag har nämligen ingen annan att tänka för!! Ha!

NU går jag och lägger mig!

Änglatrumpet även denna sommar

Idag fick jag en ny liten änglatrumpet av Stig, vår datoransvarige. Den förra fick jag också av honom. Mycket snällt att ge mig en ny, trots att jag är en änglatrumpetmördare. Tja, kanske det inte är mitt fel. Nu ska jag vårda den nya, så den ger lika stora fina blommor som den förra.

Här finns den bok jag använt för att få änglatrumpeten att producera sådan mängd blommor: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9153425111 . En mycket bra bok!

Nästa steg är att köpa en ny kamera, vilket blir vilken vecka som helst - nu är det den mest hektiska perioden på arbetet, så tid gives icke till att leta kamera. Snart, dvs den 20 juni, är det äntligen lov!

Samuel har hamnat i någon slags förpubertet. Jag läser psykologi så det visslar om det, för att kunna bemöta hormonstormarna på ett hyggligt sätt. Inte lätt. Ringer hans pappa och får små praktiska råd ibland - borde det inte vara the other way round? Enligt mina (feministiska ?) fördomar i alla fall...