Trött höstmorgon

Efter 2 1/2 timmars sömn, sjuk unge resten av natten - han hade huvudvärk, frossa, hög feber, yrade och kräktes, stackarn - känner jag mig närmast hög.

Solen skiner på krispigt blå himmel och änglatrumpeten doftar tvål ur sina 13 klockor. Det är nästan alldeles tyst här inne, datorns fläkt pyser litet lugnande. Sonens väsande andetag hörs ibland när han liksom suckar till i febersömnen. Utifrån hörs bilarna på Stockholmsvägen och just nu klingar det vid järnvägsövergången - Saltsjöbanans tåg ska snart rassla förbi.

Jag vill inte förlora dessa vackra förmiddagstimmar, de vackraste nu på hösten. Ja, möjligen är riktigt sen hösteftermiddag ännu vackrare med sitt gyllene ljus på husväggar och trädkronor.

Får nog lov att förlora dessa morgontimmar idag...

Krassen blommar med knallfärgade explosioner!

Nu igen...

Åh, dessa vidriga vaktimmenätter - svarta hål i verkligheten.

Klockan går som en lus på en tjärsticka (gammalt fint uttryck), morgondagen ter sig inte lockande efter bara 4-5 timmas sömn och ungefär lika många meningslösa hålögda nattimmar. Isch!

Personliga funderingar utifrån bloggkommentarer

Ibland när jag läser om sorg och bedrövelse i människors liv, skrivet i deras bloggar, blir jag så sorgsen. Självklart över det de varit med om och skriver om, men också för att så många ger medkännande, tröstande och varma kommentarer. Det i sig orsakar ingen sorg, men att jag absolut inte kan kommentera i det läget, även om jag skulle vilja... Jag blir alldeles stum. Det blir jag i verkligheten också. Jag förlorar nästan hörseln och talförmågan omedelbart, blir bara ögon. Stora ögon - känns det som. Kan bara ta in synintryck.

Om något i det läget behöver göras, så är jag både snabb och praktisk. Är nästan beredd att göra vad som helst. Utom prata! Kan hålla om och trösta, bädda om, fixa te och torka - men inte prata. Kan på sin höjd få ur mig: Jag ordnar!

Jag (som gammal grupp 8!) kan ibland känna med alla de män som får höra att de inte känner tillräckligt, eller inte pratar om (sina) känslor. De kanske är som jag, känner starkt och/eller smärtsamt, men kan inte hur lätt som helst, prata om det. Kanske inte alls. Jag vet att man säger att det är viktigt att prata om sina känslor, men det kanske inte gäller alla? Somliga kanske måste stänga allt för att inte gå sönder, falla i bitar.

Det finns väl olika sätt att klara livet, I presume, men det är lätt att känna sig fel när "alla" andra...

Ovanstående har inte hindrat att även jag sagt till män att de måste prata om sina känslor, märkligt nog.

Jag har många gånger i livet fått höra att jag är som en man (inte utseendemässigt dock). Kanske borde jag blivit man? Eller månntro är meningen (om det nu finns någon) att jag ska få lite av båda? Det borde vara det ultimata. Eller varken hackat eller malet.

Jag vet verkligen inte vad som är bäst, eller hur det är bäst att vara - det är ju kopplat till det samhälle man lever i och vilka krav som ställs på en kvinna, en man.

Undrar, förresten, om jag haft de här funderingarna om jag varit man?

Mänsklig ställning

Inkan har en liknande bild på sin blog idag. Jag har gjort ytterligare en bild på samma tema, som är bättre än den här, men den har jag sålt och har ingen bild på den, vad jag vet. Annars brukar jag ta bilder på alla målningar innan jag säljer dem. En gallerist visade mig hur man skulle föra bok över hur mycket man får betalt och vem som köper målningen och diverse andra bra upplysningar, medium och storlek t ex.

Ovanstående är en gouache och storleken är 69x61,5 cm.

Experimentbilder

Grannens katt Samir genom ett prisma som jag hållit framför kameran. Coolt. Och nedanför en bild av änglatrumpeten, som fortfarande blommar med tolv klockor varje dag sedan tre veckor tillbaka. Onekligen en en annorlunda bild av den.

För övrigt har sonen nu en egen blogg, vilken han vill hålla hemlig för sin pappa.

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!

Aaarghhhh, jag har syra i ådrorna, hela jag vibrerar, jag är så arg, så arg, så arrrg!!!!!! Ungen har vrålat i minst en kvart, vägrar allt. "Neeeejjj" har han vrålat, kastat sina 135 cm på golvet - upptar halva hallen när han spretar med armar och ben och vägrar klä av sig, vägrar gå in på sitt rum, vägrar låta sig tala med. (Jo, jag vet att det blev tempusbyte, men så vaddå???!) Ja, sedan har han sett till att grannarna säkert vet att det inte spelar någon roll om han badar eller duschar och att jag lovet det ena eller andra (som jag alls inte lovat).



Jaha, nu sjunger den lille ... i duschen helt lugn...

Han kommer inte att ha någon röst i morgon! Så det så!

Åter till helgsysselsättningen...

Måla fönster - fast det är ju inte själva fönstret man målar, det vore ju förödande för sikten.

Jag såg en bild

Jag älskar när bilder lägger sig över varandra och bildar något nytt och oväntat. Här föll plötsligt en bild på väggen. Det tog ett tag innan jag lyckats lista ut hur det gick till, eftersom solen inte kan komma åt att lysa på den väggen. En bil nere på parkeringen reflekterade solljuset förbi den blommande änglatrumpeten och in på min vägg - en kort stund, sedan var det borta. Kanske aldrig mer händer, inte just den bilden iaf. Jag hann knäppa ett par klick...

Märkligt kvällsamtal med 8-åring

Upprörd mamma, dvs jag:
Men nu har du hoppat i min säng igen, den har flyttat sig och saker har rasat ner, sladdarna ligger så man inte kan släcka lampan- jag har ju sag till dig massor av gånger. Varför gööör du så?!

Lugn son svarar omedelbart:
Det var inte jag, det var en flock änder som landade i sängen. Det var tur att de inte ruggade, för då hade du väl anklagat mig för kuddkrig också.

Jag skrattade gott och kramade mycket (förmodligen totalt opedagogiskt)! Kan man annat än älska en unge som behandlar sin irriterade mamma så...

Har jag varit på cirkus?

Jag småskrattar för mig själv, slår mig lätt i pannan, skakar på huvudet, skrattar igen och känner mig allmänt upprymd. Hela kroppen beter sig som hade jag upplevt något riktigt galet.

Vi hade ordnat en utfrågning, gällande förskole- och skolfrågor, av de lokala politikerna här i Nacka. Jag har undvikit att lyssna på politiker alltför mycket, de pratar så mycket strunt. Nu var jag ju tvungen att vara där. Jag hade fixat en bra och kunnig moderator, som skötte sitt jobb så bra man nu kunde i den församlingen.

Jösses! Nog för att det var svårt att bestämma sig för hur att rösta lokalt innan denna utfrågning... Nu vill jag inte rösta alls!

De som verkligen höll sig till saken och visste vad de pratade om (verkade det som iaf) var socialdemokraterna, vilka jag inte skulle kommit på tanken att rösta på. Och resten, ja... Centerpartisten, som verkade ha dragit i sig något vitt innan mötet, reste sig och gick i halvtid eftersom han inte fick prata så mycket han ville (om sin barndom i Holland och att outbildade lärare var mer motiverade), kristdemokraten tyckte mycket var väldigt intressant, moderaten vill vara känd i hela Sverige, vilket han redan är, och använder fakta på sitt alldeles egna vis och blir sur som ett barn om han blir alltför mycket emotsagd (skum baksida hos just politiker, eh?!) och en man ur något superlokalt parti pratade om sina egna erfarenheter, inga idéer och så miljöpartiet som råkade säga en del bra , men mest försökte uttrycka lustigheter, på ett förvirrat vis, om dagens politiska system i Nacka.

Det TV 3 just nu visar är bara resten av tomte-tutt-anti-enhet-rättvise-skåne-blondin-partiet. Fast nu har jag mest lust att gråta.

Politikerförakt. Jag vet inte, jag. Svårt att säga vad man kan tänkas känna inför sådan total världsfrånvaro och nonchalans.

Skakad, är nog rätta ordet.

Mozartåret

Är det Mozartår så sjunger man Mozart, så enkelt är det! Ja, eller kanske inte alltid så enkelt, men vackert! Det ska jag strax göra, sjunga bl a det nedanstående, altstämman numer. Öva-öva...

Ett hål i vardagsväven

Sonen har varit sjuk idag, så plötsligt måste jag vara hemma. I förmiddags satt jag på balkongen, trots att det var litet kyligt, med fötterna stadigt placerade på vattenkannan och läste dagens tidning. Grannens katt Samir låg under soffan och sov och sonen låg i sin säng och läste.

Det blev litet av varje under dagen, bl a lade jag patiens och såg plötsligt böckerna bredvid mig, tog ett par bilder på det som var allra närmast mig.

Sådana här dagar blir smått vilsna, inget riktigt blir gjort. Känns som om jag fått en dag till skänks och då vill jag inte slösa bort den på att vara nyttig. Jag pussar och gullar och pysslar runt sjuklingen med jämna mellanrum - om han vill förstås, ibland vill han ju vara ifred - och för alldeles egen del småsover jag en skvätt och läser en stycke här och ett par rader där, plockar förstrött i högar av tidskrifter och papper. Skönt.

I morgon är det full fart igen!

Extra levande kväll

Märkligt att man känner sig så levande när man har barn hos sig. Gårdagkvällen ägnade jag åt två åttaåringar, bl a ville de till Tippen, vårt centrums gamla namn som vi vägrar byta ut mot trista Saltsjöbadens centrum, för att handla popcorn, mikrovarianten med smörsmak. Jag hade druckit ett glas vin, så någon bilfärd blev det inte. Killarna argumenterade samlat. Jag skulle cykla, Samuel skulle ta sin kickboard och Emil skulle åka inlines och allt skulle bli jättebra! Suck. Hur skulle han orka med inlines hela vägen dit och tillbaka? Argument, argument. Okej - jag tog Emils sandaler på pakethållaren, för säkerhets skull, och så gav vi oss av i lugn och ro, samtalande om allt möjligt.

Det blev en trevlig stund med två pladdrande och mycket glada gossar. Inte ett gnäll så långt örat nådde. De fick varsin glass, efter nödvändiga inköp, och så trasslade vi oss hemåt i den svalnande kvällen.

Hemma ville de ha Samuels lilla tält på balkongen, alla trädgårdsmöblernas dynor att bädda med, läsa en speltidning och spela Gameboy, vara nakna och mysa med popcorn och godis medan de läste/spelade. Där låg de och hade det bra tills det blev för kallt och de fick komma in.

Egentligen skulle de bada eftersom de brottats på en lerig gräsmatta och var jättelortiga på armbågar, knän och fötter, men det struntade vi i när det väl var läggdags; Emil på madrass - vi bar över hans egen, han bor vägg i vägg med oss - på golvet bredvid Samuels säng. Småpratande avslutade de kvällen.

Lägg märke till de coola killarnas gosedjur...

Nu sitter de i soffan och tittar på film, "Spiderman - the Venom Saga" med varsin ljummen croissant, efter att ha spelat Sims på datorn sedan klockan 7.00 (!).

Den som ändå vore 8 år. Emellanåt.

Intervju eller spännande kartläggning

Häromdagen fick jag ett mail från en f d elev till mig:

"Hej!
Jag skriver till dig för att du har inspirerat mig. Jag arbetar nu på XXXXXXX folkhögskola, fritidsledarutbildningen.Varje år har vi ett starttema där alla elever och lärare arbetar tillsammans utifrån ett tema. Vi skapar utställningar och gör presentationer, allt detta i främsta syfte att lära känna varandra och öka gemenskapen på skolan. Temat för detta år är "Inspiratörer". Alla väljer en person som man inspireras alt. har inpirerats av, och presenterar detta i form av valfritt utformad utställning för övriga på skolan. Jag kom att tänka på dig för att du inpirerat mig på flera olika sätt. Du har inspirerat mig att bli feminist, att tro på mig själv, att visa ilska, att uttrycka mig på många olika sätt och säkert mycket mer... Av dessa anledningar skulle jag vilja presentera dig som en av mina inspiratörer. För att jag ska kunna skapa den utställning som har börjat ta form i mitt huvud är jag i behov av lite stoff och material. Jag skulle vilja läsa dina dikter, titta på dina målningar och kanske även intervjua eller prata med dig om några av dina tankar och erfarenheter. Min fråga till dig är därför om du skulle vilja hjälpa mig med detta?Jag hoppas innerligt att du inte tycker att detta är en påflugen fråga utan i stället tolkar det som en komplimang. Många varma hälsningar, ZZZZZ."

Fantastiskt! Jag tyckte det verkade spännande och tog det förstås som en komplimang. En väldigt fin komplimang för övrigt.

Idag har hon varit här och vi har pratat, delvis utifrån hennes frågor, tittat på en del av mina målningar och läst några av mina dikter. För mig gav det verkligen food for thought - för henne också. Jag tyckte att vi hade ett skönt och avslappat samtal. För mig handlar det om att det är en människa jag kan tycka om, vilket inte är svårt i det här fallet. enda grumset är att jag är orolig att hon inte fått ut det hon ville av vårt möte - jag frågade och hon sa att hon var nöjd, men den lille djävulen på min axel hummar...

Egentligen är mina elever bara mina elever i skolan - ofta är de bara medmänniskor även på jobbet. Skillnaden mot att umgås med andra människor är mitt ansvar för dem rent allmänt och de mål jag ska hjälpa dem att uppnå i min yrkesroll. Har de humor så är det roligt och lättsamt att umgås, är de allvarliga kan vi mötas i det (ja, man är sällan bara det ena), är de surmulna, vilket en och annan är tämligen ofta, blir det svårt att hitta ett bra personligt sätt att möta dem på - då blir det det professionella som får styra. När de väl lämnat mig är de människor som jag en gång känt och som förändras under tiden jag inte träffar dem, vilket gör det intressant att träffa dem igen.

Ett spännande arbete har jag i alla fall!

Flitens lampa

Flitens lampa lyser, sa man när jag var liten. Säger man det fortfarande, månntro? Kommer att tänka på en dikt av en av mina favoritpoeter, Petter Bergman. Hans diktsamling "Barndomens gator", mitt exemplar är slitet med vikta hörn där favoritdikterna finns, är fantastisk, eller vad man nu ska säga, i brist på ord som kan klargöra den musikalitet hans ordsammansättningar har. Där finns en dikt som heter "Oktober":

Det mörknar redan. Arbetslampan

sprider sin trygga cirkel av ljus.

Och två hundra år bort i tiden

ljuder träblåsarna och stråkarnas pizzicato

bakom pianots rena, klassiska lyrik.

Allt detta borta sedan länge: minnet

av en rit och något som vi länge sen förlorat.

Det mörknar. Arbetslampan är

det sista som finns kvar: upplysningen

på gräns mot natten.

Ett sista, ljust och omöjligt försvar.

Läser, faktiskt av en slump, Bodil Malmsten, fast jag svurit på att aldrig mer göra det efter den otroligt trista och intetsägande, eller snarare ingentingsägande, boken "Det är fortfarade ingen ordning på mina papper". En kollega till mig hade köpt "Priset på vatten i Finistère" till en vän, som inte klarade av så liten stil som pocketboken var tryck med och så fick jag boken istället. Eftersom jag precis var mellan två böcker, som det heter om arbetslöshet i kontaktannonser, fast om arbeten då förstås, så började jag läsa den. Jag har skrattat högt flera gånger och boken får mig att bli arg och glad och tankarna virvlar och omformas hela tiden. Och jag är tvungen att tänka om när det gäller madame Malmsten.

Vad nu detta hade med fliten att göra har jag glömt bort.

Målning

Den här målningen har sonen valt att få inramad och upphängd i sitt rum. Jag minns inte vad den heter, det har jag på något papper någonstans. Jag gjorde den samma år han föddes, dvs 1998. Det är en gouache - jag tycker mycket om gouachens matta yta. När jag var i New York och besökte MOMA såg jag enormt stora gouacher av olika konstnärer, målningar som var uppåt tre meter i höjd. Ovanstående är 45x60 cm.

Läste att man i Dublin, av alla ställen, ska öppna en exat kopia av Francis Bacons ateljé - han lär ha ogillat Dublin... Nå, han är en av mina favoritkonstnärer.

Nu ska vi äta frukost - hembakta grahamsminibaguetter med cheddar. Och sedan ut i ösregnet!

Några bilder från skogen

Här letade jag och Kristina kantareller idag. Inte fann vi några. Spridda skivlingar och ett par rödgula taggsvampar var allt. Ja, en stubbe med slimesvamp, ungefär som acne... Isch!

Här nedan en bild på den fascinerande (äckliga) stubben med acne.

Ljuvligt vacker mossa, som var alldeles fuktig, men inte alls bjöd på några svampar.

Kristina råkade kalla nedanstående svamp för vinkelkremla i stället för vinkremla (som det kanske inte är heller). Vid det laget var det bara hysteriska skratt som återstod av vår s k svampplockning. Och när några skogspromenerare hakade på och påstod att det var tur att svampen inte var böjd åt andra hållet, för då skulle den varit giftig blev det inte mer svampletande.

Men det var skönt att gå i den klibbvarma skogen och känna dofterna av fuktig jord...

Natt-tankar till brödbak

Bakar frukostbröd till sonen - jo, han är rätt bortskämd. Tänker att han bara har en barndom, han är min enfödde son och jag vill skämma bort honom - till en viss grad i alla fall. Han vill ha minibaguetter med grahamsmjöl och sesamfrön i, så han kan äta en "bun" ituskuren, med massor av cheddarost i. Det är väl ingen stor begäran när man har en mamma som kan och vill baka? Tycker jag livet är grått och/eller ångesten drar då bakar jag gärna - det luktar hemma och gott och jag producerar något nyttigt. Dessutom föredrar sonen, aktivt, allt som är hemgjort.

När jag nyligen läste Stieg Larssons bok "Män som hatar kvinnor" hittade jag ett par speciella saker: Huvudpersonen läste bl a en bok av Sara Paretsky, vilken är en författare jag läst en del av och gillar (t ex "Windy City Blues").

Huvudpersonen "deschiffrerar" också vänskap och säger att det är förtroende och respekt, det går inte utan det ena, båda måste finnas för att det ska fungera som vänskap. Kanske helt klart för resten av mänskligheten, inte för mig dock. Jag tycker vänskap är otroligt knepigt. Ofta mer knepigt än bra.

Har satt upp en STOR lapp på kylskåpet, där det står VÄNSKAP = RESPEKT + FÖRTROENDE. Ska titta på den varje dag ett tag framöver och se om jag kommer fram till något som jag begriper.

Nu har jag lindat in de heta småbröden i fem rena linnehanddukar, eftersom jag inte orkar vara uppe och vänta på att de kallnar, så de kan läggas in i frysen. Ett bröd tog jag, skar itu och bredde på smör, Lätt o Lagom Omega 3 egentligen, så det smälte och lade på två skivor cheddar... Mmm, nu ska jag sova!

Några världsdelar kvar att besöka

De rödfärgade länderna har jag besökt. Det röda på Israel blev allt litet... Ryssland blir kanske väl stort, men det går ju inte att begränsa i funktionen. Har bl a besökt Kolahalvön där.

Mörkgråa moln ute, slö morgon inne

Slö morgon, jag i sängen sträckläser Stieg Larsson, två 8-åriga gossar i soffan spelar Gameboy och tittar på Cartoon Network samtidigt, iklädda underkläder - grannpojken, och pyjamas - min son. De ska få var sin hembakt minibaguette med massor av cheddarost i. Det är min sons favoritfrukost just nu.

Själv ska jag ta en skål med fruktsallad och en mugg kaffe till sängen och läsa vidare tills oro uppstår utanför min säng. Oro i huset, vill säga - oron i resten av världen är jag fullt medveten om, men har svårt att göra alltför mycket åt.

Ida,vår snälla granne, som arbetar på vårt närmaste bageri och café, Kringelgården, hade ställt en påse med sex fina, stora bullar utanför vår dörr, så det får vi var sin - efter ordinarie frukost...