Månförmörkelsekväll

Middagspyssel

"Det känns som om vi har åstadkommit nå´t stort", sa sonen när vi gjort sushirullar med hjälp av hans födelsedagskokbok.


Specialriset har vi kokt och Samuel blandat med risvinäger, salt och socker. Riset på sjögräsplattan.
Samuel har skedat kärnorna ur en halv gurka, skurit upp den och lagt på riset tillsammans med några tigerräkor.

Rullen försluts med litet vatten på sjögräsplattans kant.

Washabin blandade jag till av washabipulver och vatten. Soyan som washabin ska blandas med hälls upp. Vi glömde washabi i rullarna - det kommer vi ihåg nästa gång.

Samuel skär upp med kniven som jag fick vässa först för att det skulle fungera.

Klart!!

Samuel njuuuter! "Mmmmmmm..." säger han.

Fler ska dö

Inte bara "Den som inte tar bor luddet ska dö", det ska också den som spillt en STOOOR fläck flytande tvättmedel precis innanför källardörren och inte torkat upp efter sig.

Jag hade inte en chans! Men jag kan tydligen gå ner i spagat...

Anansi Boys av Neil Gaiman

Boken Anansi boys av Neil Gaiman är bland det mest härliga jag läst!

Den handlar om sönerna till spindelguden Anansi. Bara det fick mig att tänka att det här verkligen inte är en bok för mig, men av någon anledning började jag läsa ändå. Förattaren är ju trots allt Neil Gaiman (här hans blogg), en man med alldeles egna idéer om hur hur en berättelse ska se ut.

Nå, den ena av Anansis söner är en tämligen tråkig och räddhågsen ung man, som i alla fall lyckats skaffa sig en flickvän. Han framlever sitt grå liv i London, när först mamman dör och ganska kort därefter pappan. Av pappan får han veta att han har en bror och han får också ett märkligt råd om hur han ska finna denne bror, som han inte ens vet namnet på. Det är när han på underliga vägar lyckas träffa sin bror, som berättelsen verkligen börjar sin stigning och vridning.

Det är en rolig, underlig, oförutsägbar, spännande och varm berättelse Gaiman har skrivit. Genren är magisk realism, om man nu måste kategorisera. Jag tycker att boken i känslan, i sitt till nära-verkligheten knutna vansinne påminner om Bulgakovs Mästaren och Margarita, en annan berättelse som man inte kan förutse ett uns av.

Anansi boys finns nog bara på engelska än så länge. Läs den, så får du en berättelse som ger dig det mesta och det bästa man kan begära av fiktion!

Ratad mus

Litet suddig blev den, näbbmusen som Samir så klokt lämnat på balkongen. Sånt ska man inte äta om man är katt!

Samlingar

Varför samlar människan? Då menar jag inte nötter och älgstek, utan sådant vi egentligen inte behöver. Enklast är väl att titta i våra källar- och vindsförråd. Det är väl överfullt hos de flesta, saker vi inte har rört på mången god dag.

Så samlar vi på allt möjligt annat också, mer riktade samlingar. Personligen tycker jag det är pinsamt, men kan ändå inte låta bli bokmärken (inte sådana man hade som barn, utan sådana man lägger i sin bok när man läser, gärna i skinn; pärlor av olika slag - och lådor. Jag är inte intresserad av lyxvaror, mera åt hantverkshållet om jag kan välja.

Det där med lådorna har jag funderat mycket över. Vad skulle Freud säga, månntro? Är det något kvinnligt? Äsch, nu är jag väl ändå ute och cyklar.


Jag har inte alltid något i mina lådor och i de lådor det finns något har jag för det mesta glömt bort innehållet. Kul när jag, eller någon annan, öppnar och tittar efter. Oftast är det rätt meningslösa saker.

Den här lådan är gjort i mönsterpräglat skinn, köpt på Victoria and Albert Museum i London för ungefär 15 år sedan. Insidan är svart mocka, storleken anpassad precis för att rymma två kortlekar. Jag älskar känslan av det mjuka skinnet mot handen när jag tar fram en kortlek för att lägga patience. Den med Morrismotivet på baksidan följde med, tror jag, eller så köpte jag den till. Lasse Åbergs kort är så roliga till den mer "fina" lådan.

Metallådan köpte jag på Mallorca i någon inredningsbutik förra våren. Jag har mest trälådor, men det här är verkligen ett undantag. Jag tyckte om det moderna mönstret och den lilla fina ödlan. Jag blev överraskad över innehållet i lådan - tre gamla kastanjer och fiolharts.



Den här lådan köpte jag också på Mallorca i inredningsbutiken - det är ett så speciellt arbete. Brunt tyg och så har någon suttit och sytt dit alla de små platta träbitarna och alla de små träkulorna. Mycket märkligt.

Den rosa stora pärlan i plast har jag hittat i jorden under min balkong, de två kulorna och den lilla runda glasbiten (den är nästan platt) har jag köpt i en leksaksaffär, resten har jag köpt i olika omgångar för kanske 20, 15 eller kanske 13 år sedan i The Bead Shop i London , där jag handlar något varje gång jag åker till London. Resten av pärlsamlingen ligger i andra lådor.

Lådan nedan står på bordet där datorerna står och innehåller en av alla mina pennsamlingar (oj, en samling till - unintentional dock). Jag blev tossig på alla pennor som låg och skräpade på bordet och hittade lådan på Indiska för ungefär en hundralapp för ett par år sedan. Den finns fortfarande i sortimentet har jag sett.

Min senaste köpte jag idag på Indori för det vackra träets skull.

Här nedan en del av en annan samling. Suck. Men jag kan inte avstå från att köpa böcker. Jag har i alla fall ingen handväska för 70 000 kr - om nu det är ett mått på något åt något håll. Det är väl bara, nästan, en fråga om intresse.

Trist med blixtbilderna - avskyr blixt, men det gick inte utan, eftersom jag inte kommer åt mitt stativ och är alldeles för darrig på handen, tydligen.

Visst behag

Igår kväll var Samuel och jag på Stadsteatern och såg Hedwig and the Angry Inch, en rockmusikal - jag var rätt missnöjd med innehållet och framförandet, medan Samuel tyckte det var bra. Det verkade större delen av publiken också tycka av applåderna att döma.

Bredvid oss satt ett lesbiskt par som kysstes läääänge med tungorna i varandras magar - sonen log generat.

Efter föreställningen vandrade jag och Samuel runt i centrala Stockholm och tittade på litet av varje. Det var varmt och skymningsljust, en man spelade Abbas The winner takes it all mjukt på saxofon i oändlighet, på Drottninggatan. Vi pratade om vad vi såg och om hur skönt det var att bara släntra runt dit benen bar.

Samuel hade aldrig ätit kebab så vi satte oss utanför ett litet "hål i väggen" och delade en kebab medan vi tittade på ljuset och människorna som gick förbi till ljudet av saxofonen en bit bort. Samuel upprepade flera gånger att han tyckte det var så skönt att flanera, utan att ha ett mål. Just det att vi inte hade ett mål upprepade han flera gånger.

På väg till parkeringsgaraget ville Samuel ha glass, så vi köpte två kulor glass av märket Lejonet och Björnen. Samuel konstaterade genast att saffransglassen var fantastisk. Hasselnötsglass och mango- och limesorbet var två andra sorter vi provade. Långsamt glassätande gick vi till bilen och åkte hem. Då hade det mörknat.

Idag tycker jag att jag passerat en gräns när det gäller värmen och fukten. Jag har gett upp kravet att göra något vettigt, jag har gett upp att känna mig fräsch och nyduschad. Jag bara finns och nästan njuter av att inte ha någon ordning på mig själv, att vara halvsvettig, inte ha någon vettig planering. Vi tänkte gå och se Prideparaden inne i stan, men det orkar ingen av oss i detta varma, gråa, fuktiga väder. Ännu regnar det inte, men det hänger i luften. Rätt behagligt, när man väl gett upp.

Kvälls-kitchen

Samuel fick en kokbok i 10-årspresent. Den vill han nu gå igenom, så gårdagskvällen användes till att göra falafel och tsatsiki tillsammans med två tioåringar. Tsatsikin gjorde de i stort sett helt själva, jag saltade bara - den blev fantastiskt krämig och god. Samuel stod mycket noggrant och vred ur den grovrivna gurkan i en kökshandduk. Det såg mycket proffsigt ut och gjorde så vi slapp den där slafsiga tsatsikin man brukar få ibland. Dessutom använde vi turkisk yoghurt, den där i den lilla hinken.

Jag köpte förstås inte kikärter i burk, utan blötlade dem kvällen innan och kokte dem på morgonen. Nu har jag till två omgångar falafel i frysen... Präktiga rycket!

Shasta en sensommarmorgon

Kalasträd

Samuel och kompisen Emil jobbade hårt igår. De blåste upp massor av ballonger, knöt guldsnöre runt och hängde i träd och buskar runt bordet där vi skulle ha födelsedagskalas för Samuel och lillasyster Signe - det är enda gången den ena är dubbelt så gammal som den andra. Ballongerna vajade så vackert i sommarvinden. Den ljuslila som syns på bilden hade Samuel experimenterat med, så den innehöll en knapp deciliter vatten och rörde sig helt annorlund än de andra. Faktiskt en kul idé. Man kunde fylla fler ballonger med vatten, olika mycket, så alla rör sig på olika vis när det blåser...

Killarna bar bord och trädgårdssoffor också. Sen tyckte de att de var tvungna att fylla en del vattenballonger också. De plaskar så kul i asfalten.

Samuels gudfar med flickvän kom spelande "Ja, må han leva" på respektive säckpipa och tamburin. De började spela bakom ett hus, så vi hörde dem långt innan de blev synliga för oss. Det var uppskattat.

Samuel var så spänd att han fick migrän på morgonen innan jag sjöng för honom. Frukostbrickan ville han ha exakt den tid han föddes, dvs 8.55.

Nu är sorken tvåsiffrig!

Sommarnatt

Katten och jag tog en liten promenad i den varma natten. Jag pratade med katten och han satte sig ibland och kikade på mig och på omgivningen. Några grannar har fest, de är unga, och sjunger Abbalåtar så det hörs över grannskapet. Tyvärr inte så rent, men de skrattar gott emellanåt, så det gör inte så mycket.

Efter promenaden vattnade jag långsamt och omständligt blommor i mörkret ute på gården och på balkongen. Där satte jag mig sedan och rökte en cigarill och drack en knapp fingerbredd Laphroaig och lyssnade på alla ljud, tv:n stod på så jag hörde spridda repliker från filmen Storstadshamn, och tittade på blommorna som lyste i det svaga ljuset. Ahh, vilken njutning! Både stillhet och liv.

Balkongväxtlighetens glädje

Så här ser det ut nu - min änglatrumpet hyser ett 80-tal (!) knoppar. Den här bilden tog jag för ett par år sedan. Man ser blommans kronblad genom knoppens hölje på den närmsta bananformade knoppen.

Om ett par veckor ser det ut så här!

Änglatrumpeten är nu högre än jag (som mäter modiga 163 cm) och Shasta, min vita stora ros är nu över 2 m och slår snart i grannens balkong. Den är full av knoppar och ett par vackra rosor har slagit ut. På bilden nedan har jag bara fått med nedre delen av rosen. Min stora fina Mårbacka syns, liksom katten Samir under det lilla bordet och luktärtorna och lavendeln i förgrunden. På nedre delen av bordet står en timjanplanta som vi vittjar friskt när vi lagar mat.

Ovanstående bild tog jag nyss - en Shasta i full blom! Det är en stor ros, nästan 15 cm i diameter. Doftar sött och rent, alltså en ganska lätt doft.

I andra änden av balkongen står krasse och tomater. Ett par dagar nu har jag nupit mig en solvarm röd tomat till lunchen. Lyx!

Vilken lycka växterna ger mig - när jag är hemma tittar och luktar jag flera gånger om dagen! Den enkla lyckan verkar vara den djupaste.

Resan något söderut

Man behöver ju inte stå nära för att få närbild, tack o lov i det här fallet.

Trött Samuel ville åka linbana ner efter Kolmårdendagen. Det vara bara haka på - och betala...

Fyra dagar var Samuel och jag på bilresa till glasriket i Småland - han hade önskat att få se glasblåsning. På vägen ville han till Kolmården, vilket förvånade mig eftersom han inte är särskilt intresserad av djur och faktiskt aldrig har varit heller. Aktivt såg vi bara på delfiner och tigrar och på tropikariets alla ormar, ödlor, fiskar, småapor och alligatorer.

Det starkaste under resan för mig var när vi, helt oförhappandes, hittade minnesstenen över Vilhelm Moberg. Jag började nästan gråta när jag läste stenen och sedan blev det en föreläsning av den gamla skolan om författaren och om statare och deras livsvillkor. Samuel verkade rätt intresserad faktiskt.

Nära Moshult hittade vi stenen. Tack, sockenbor, säger jag!

Glasblåsarbilden är tagen på Orrefors glasbruk.

Stilstudie av sonens glasblåsartittarställning på Boda glasbruk.

Jag ville resa som i ungdomens dar, dvs inte bestämma sovplats förrän lusten infann sig, ungefär. Dumskalle, det går ju inte med en trött nästan-tioåring. Kände mig som en ansvarslös mamma när Samuel trött hängde bredvid mig i bilen och behövde sova. Det blev dock många skratt åt de fåniga skämt om trötthet och sömn som dök upp hos oss under letandet. Bl a utspelade sig följande dialog när vi passerade en kyrkogård. Samuel pekade och sa sömnigt:

"Där kan vi sova, mamma."

"Men det är ju en kyrkogård!", sa jag oförstående.

"Ja, där får vi åtminstone vila i frid...", sa gossen milt leeende, innan vi brast i skratt båda två.

Bör tilläggas att vid halv tio ungefär hittade vi ett litet hotell i Valdemarsvik och Samuel var så nöjd och tyckte det var "Åh, vad mysigt!".

Jag ville visa litet mer när vi ändå var hemifrån, så vi åkte till Öland också.

Nyss ringmärkt fågel, en pipare av något slag, tror jag. Ja, de är ju alla pipare i någon mening...

Högst uppe i Långe Jan blåste det ordentligt, till Samuels ohämmade glädje.

Mammadikt på Margaretadagen

Bilden är klickbar så man ordentligt kan se vad där står. Obetalbart att få höra dikten läst av den unge författaren - förstås...

Margaretamazarin å en himla mas(s)a(rin) pengar

Namnsdagsmazarin köpte jag på Kringelgården - 44 kr för två stycken (sketna) mazariner!! Jag sa att jag hoppades att de var extra goda eftersom de var så dyra. Jadå, kvittrade mademoisellen bakom disken. Jag kan säga att mademoisellen ljög så det stänkte om det, det var himla vanliga mazariner, och jag gick på en nit! Fast det borde jag ha kunnat räkna ut med bakbenen. Nå, jag har ju bara Margaretadag en gång om året - vad nu det har med saken att göra...



Ovan en suddig och dyyyr mazarin!


En äldre förvirrad granne ville nyss att jag skulle gå till blomsterhandeln, som hon påpekade öppnade den 2 augusti, och posta några brev. Eh... Försökte säga att man inte kan posta brev i blomsterhandeln och att det är 14 dagar kvar till blomsterhandeln öppnar. Ja, men jag skulle posta blommor, pengar fanns i kuverten och adressen stod på varje kuvert. Hon blev ledsen när jag sa att jag gärna gjorde det, men att det var lämpligt att hon själv hade hand om alltihop tills det var dags att skicka blommorna. Jag kunde inte med att säga nej, så jag tog hennes väska med kuverten i. Suck. Där låg 3000 kr huller om buller och fullständigt förvirrade kuvertanteckningar med God Jul och annat på...

Tänkte ringa dottern, som jag vet att hon har väldigt dålig kontakt med, men det är väl ingen bra idé. Hemtjänsten kan jag ju prata med, men bryr de sig? Och hur många gånger har hon spritt pengar på detta sätt? Det här måste lösas så hon inte råkar illa ut och blir av med sina pengar. Får tänka ut något bra.

Så det kan bli här i livet - det tänker jag ofta. Schabloneri, schablonera!

Balkonggröntröttrosa

Nyss

Samuel pratar på, jag lyssnar så där lagom noga och svarar litet vad jag tycker verkar vara ett bra svar - är precis på väg in i min bok.

"Men mamma, du hör så dåligt att du borde gå till doktorn och få en undersökning!"

"Ska du säga, jag får ju säga till dig massor av gånger och då svarar du ändå att du inte har hört! I så fall behöver du med en undersökning!"

"Ja, men det är inte samma sak - du är mer goddag yxskaft..."

Samtal från Toscana

Samuel har snart varit en vecka i Toscana med pappa, lillasyster och extramamma. Nyss fick jag samtal från gossebarnet, som var lyrisk över framför allt maten. Jag visste det! Han älskar olika sorters mat och den italienska är mestadels mycket bra. Han berättade om samtal med en pizzakock - han pratar ju flytande engelska - bl a om att han gillade sardeller. Dessutom hade han gjort pizza själv och var glad över detta. Han hade besökt kloster och varit på fest och festival och badat massor i poolen, varit på gelateria, träffat sin orkesterledare (som spelade cello på festivalen) och en av mina kolleger. Lika entusiastisk över allt! Idag skulle de till Siena.

I morgon natt kommer han hem, direkt till mig och då ska jag kramakramakrama! Själv sa han att han hade massor att berätta när han kom hem - härligt! Tänk att ha något så ljuvligt att längta efter.



Här hackar Samuel timjan till midsommarmaten hos farmor på landet. Han är mycket ofta med och lagar mat och har åsikter om kryddning och tillagning. Det började väl när han var i blöjåldern, då jag skurade en plätt av köksgolvet mycket noga, klädde av honom i blöjor, mig i underkäder, och så bakade vi bröd där tillsammans. Sedan fick vi duscha.

Jag lät honom lukta på allt och smaka på det han ville när han var mycket liten; det finns bilder där han stoppar fingrarna djupt i smörpaketet eller druvsockerpaketet och ser misstänksam ut när han får upp framför allt druvsockret. För mig har det varit ett sätt att aktivt ge honom flera dimensioner i livet. Det är ju det ansvar vi har som föräldrar, att ge våra barn ett gott liv och däri ingår påverkan. Att de sedan väljer själva är ju självklart och jag har förstått att det inte alltid är som vi önskar, men det är ju inte vårt liv heller.

Nummer 1 av 15, dyyyrt

Avhållsamhet är inte en dygd, men ibland en nödvändighet - nu gäller det bloggandet. Har funderat över om jag ska fortsätta att blogga. What's the point? Nå, ett tag till kan det kanske kännas meningsfullt...

Idag har jag träffat nummer 1 av de 15 män jag bestämt att träffa denna sommar . Då ligger jag inte på latsidan i alla fall (pun not intended). Någon i min närhet sa under senvåren, sammanhang minns jag inte, att den som inte fiskar får inget napp, eller möjligen får ingen fisk. Ping! sa det i mitt huvud och jag insåg att om jag ska träffa en man att leva med, på något sätt, så får jag nog ge mig ut och fiska litet. Därav målet att träffa 15 män - något mål är väl bra att ha!

Nummer 1 sa att han ville ha någon som var annorlunda för det var nämligen han. Frågade i vårt första telefonsamtal på vilket sätt han var annorlunda - smal och snygg, var hans svar. Det klingade i varningsklockan både av det svaret och hans ålder: 65 år. Eftersom jag är en fegis och hela tiden hittar på anledningar till att slippa träffa män, så bestämde jag träff med honom ändå. Kan ju inte jämt balla ur...

Nå, vi sågs utanför Dramaten, vid Margareta Krook närmare bestämt. Han såg fullständigt normal ut, smal, ja, snygg, nej. Vi promenerade ut på Skeppsholmen och gick i solskenet längs kajerna, helt ok smalltalk under vägen, och satte oss slutligen på ett kafé. På fritiden gick han ut och dansade, läste sällan någon bok, lyssnade på Sommar i P1 och tog en båt ut i skärgården om det var vackert väder. Jaha. Vi hade inte mycket att prata om och var lika ointresserade av varandra båda två. Han var snäll och vänlig, men det räcker ju inte!

Promenad tillbaka - han bodde på Gärdet och jag hade bilen vid Dramaten. Han tog i hand och sa att det var trevligt att ses och önskade lycka till framöver, jag gjorde detsamma. 450 förbannade kronor i parkeringsböter!! Det var det inte värt!

Glad som en lärka kom jag hem till mitt och tog en kopp te på balkongen innan jag fixade så datorn fungerade, vilket den inte gjort sedan åskovädret igår. Som synes fixade jag det med litet trixande- utan hjälp.

Samir bakom min mårbackapelargon. Samir har fått vingelsjuka och måste förmodligen avlivas inom max ett par månader. Den senaste veckan har han gått på medicin, men när han smitit ifrån den har hans bakben genast slutat fungera (eller kanske är det bara dagsformen som gör skillnad). Medicinen räcker i ett par veckor till och sedan får vi se. Han är en mycket snäll katt och både Samuel och jag har varit mycket ledsna över hans tillstånd. Nå, vi får måla blommor på väggarna ännu en tid framöver, ingen idé att måla något annat just nu...