Gråblått regn

Eländes väder! Har man inget annat att gnälla över, kan man konstatera att livet är rätt bra... Står i foajén i Nacka stadshus och väntar på att min kurs i Frontpage ska börja - kan inget om hemsidessnickrande - än.
Läser en och annan blogg innan jag går till sängs, hinner inte så mycket annat. Funderar över våra platta liv, eller snarare, varför vi gör våra liv så platta. Visst, de flesta av oss måste arbeta för att få ihop till livets nödtorft och gyllene kanter - men måste resten bestå av eurovisionsschlagerfestivalliv? Ljummen lättöl och pulverkaffe.

Snart ska jag på fest igen, eller snarare fester, vilket intresserar mig måttligt, för det mesta. Man blir placerad bredvid någon som, också med måttligt intresse, frågar vad man jobbar med. Mycket få människor frågar vad man gör när man inte jobbar. Väldigt ofta är det just där man hittar själva människan. Jobbet kan väl vara både roligt och stimulerande, men inte alltför många vill pyssla med det på fritiden också.

Idag har mina elever fått mig att gapskratta flera gånger. De är för sköna!

Pling, kvitter och lycka

Sonen spelar fiol, rent, lugnt och säkert. Jag älskar koncentrationen! Över huvud taget älskar jag att människor kan koncentrera sig djupt och med allvar gå in för något. För mig finns det något heligt i detta. Blir sedan resultatet av det koncentrerade arbetet bra, oavsett form, sänder det nästan rysningar längs min ryggrad. Det gör mig lycklig, faktiskt. Ja, egentligen vet jag inte om resultatet alltid har så stor betydelse för att jag ska uppskatta insatsen...

Något annat som gör mig lycklig, är koltrasten på skorstenen här närheten. Tror den har slutat sjunga nu - revirgränserna är väl uppdragna för i år och makan stadigt placerad i boet...
Bilden kan tyckas vara dålig, men så ser det ut - en liten fågel långt uppe på en hög skorsten. Synd att man inte kan spara ljudet just så rent och klart som det hördes den kväll som bilden togs, den 6 maj.

Våren

Så här såg änglatrumpeten ut för drygt en vecka sedan. I helgen hade den flera blad som var längre än 20 cm, men de blåste sönder och av i den kraftiga vinden. Nu får den stå inne ett tag - tror jag. I natt hade den frusit ihjäl, eftersom der var 0-gradigt. Själv frös jag också rätt bra, hade redan i helgen bytt till sommartäcken både inne hos Samuel och hos mig. Får nog plocka fram duntäckena igen. Turligt nog kom Samuel övertassande till min säng så jag fick litet värme.

A propos kyla - kylskåpet la av i torsdags. Suck. Frysdelen fungerar, men det är bara köpa nytt. I går åkte jag runt och tittade på kylskåp med frys. Höjd 184,5 cm - skumt mått. Det känns helt vrickat att ägna flera timmar åt en så trivial sak. Vem f-n är intresserad av kylskåp?? De finns, och därmed basta! Nu ska man välja färg, storlek, antal kompressorer, försäkring eller inte, handtag si eller handtag så - jag har valt utan handtag. Ju mindre att torka av desto bättre. Ju färre trivialiteter, desto bättre!

Kylskåpsförsäljeriet hämtar det gamla och min trasiga tvättmaskin också! Hurra! Ja det kostar, förstås. Ut med drygt 7 000kr för alltihop. Eller mer, jag vet inte så noga. Trivialiteter - inte.

Kort ljuvlighet

Absolut tyst i klassrummet. Det som hörs är en fågel som ihärdigt kvittrar utanför det öppna fönstret bredvid mig. Papper som vänds hör jag också. Skrivning! Vilken koncentration. Jag har gjort det lätt för mig denna gång - inga essäfrågor, nästan bara rena faktafrågor. Några frågor som visar att man begriper sammanhang måste finnas med, bara faktakunskaper är för kalenderbitare. Meningen med dagens skola är delvis att få elever att förstå sammanhang, stora och små. Skam vore det om vi inte lyckades med det. Men sammanhang är svåra att begripa utan faktakunskaper, så det hänger ihop.

Idag ska jag dessutom lämna över min och min kollegas observationsrapport. Det känns en aning spänt, eftersom vårt uppdrag förändrats - delvis till det sämre, enligt min åsikt. Vi ska nu betygssätta, enligt en fyragradig skala, alla delmoment, plus själva skolan... Inte så roligt för oss och inte så upplysande för läsaren, egentligen. Men politikerna vill ha det så - det går ju fort att läsa. Att det sedan inte blir något djup, eller någon ordentlig förståelse för hur just den skolan arbetar och var bristerna ligger, vad man är på väg att förbättra, det tar man ingen hänsyn till - som vanligt.

Områdena vi tittar på under en skolobservation är

• normer och värden
• utveckling och lärande/kunskaper
• ansvar och inflytandeför barn/elever/studerande
• skola och hem (gäller inte vuxenutbildning)
• övergångar, samverkan, omvärld och utbildningsval
• bedömning och betyg (gäller ej förskola)
• och styrning och ledning

Ovanstående områden har massor av underavdelningar att analysera. Vi intervjuar elever, lärare, föräldrar och skolledning och läser dokument så ögonen rinner och så besöker vi lektioner och tittar på lokaler och arbeten av alla slag. Pust.

Vad består rubrikens ljuvlighet av? Tystnaden, fågelkvittret, vårsolen, nöjdheten i att mina elever är duktiga kunskapsmässigt. De kan argumentera kraftfullt och envist och använda det jag eller någon annan sagt för att underbygga sina argument. Inte lätta att handskas med alla gånger när man bestämt något, men det gör att de klarar sig i livet och att jag får något att bita i. Just nu mest lugnet och vårsolen, faktiskt - ljuvligheten, alltså. Särskilt efter gårdagens arbete - satt kvar med två kolleger till 23.10 och arbetade med ett presentationsprogram vi ska visa på en mässa i slutet av månaden. Det är mycket nu, som Stefan Sauk sa i något tv-program.

Ska försöka fokusera på ljuvligheten idag, trots allt som ska göras. Min änglatrumpets utveckling är en härlig sak att fokusera på. Den åkte upp ur källaren för en och en halv vecka sedan och såg helt död ut, vilket väl syns på bilden. Nu har den små, små blad här och där på stammen och på grenarna. Visar utvecklingen senare under våren och sommaren också, med bild, bafatt jag kan! Målningen som syns i bakgrunden har jag gjort, det är en olja.

1:a maj - en meningslös text

Ahh, äntligen kan man vara som man är! Inga krav, så här dagen efter en afton. De flesta är bakfulla eller för trötta för att svida upp sig till den eventuella promenaden.

Sonen spelar Gameboy och gnäller om att han inte fått riktig mat till lunch. Nyss vrålade han "I want lunch!!" och slängde sig på min säng. Han hoppade sönder en spiral i den när han var runt fem år, trots att det är en Dux, så nu säger sängen "gweck" när man rör sig neråt vänster fothåll, liggmässigt sett. Gissa varför jag har svårt för att hitta när jag får en vägbeskrivning? För att inte tala om de som får en av mig... En av mina skolobservatörskolleger sa att jag var den enda lokalsinnesdyslektiker han träffat.

Ovanstående skulle bara bevisa att jag kan gå vilse i min egen text på sex röda rader.

Soldiset i dag är gyllene och jag borde ut och cykla så både jag och ungen somnar ikväll. Såg någon Alienvariant häromnatten, så nu måste jag läsa små mesiga texter innan jag somnar, så inte mörkret äter upp mig. Sonen har lagt stora lappar under sin egen och min säng, där han skrivit att han avskedat monstret under sängen och att vederbörande kan söka nytt jobb någon annanstans. Det funkade ett tag, men nu är han lika rädd igen.

"Always look on the bright side of life" tutar - det är min telefonsignal. Måste väl svara...

Vårhelvetet är här, eller mina rutor har grånat

Nu ska man vara lycklig, snygg och två. Jag är varken det ena eller det tredje. Det andra beror på betraktarens grad av blindhet och/eller smak. Tja, nog om detta.

Nä, inte nog, kom jag på. Putsat fönstren ska man också ha. Gjort. Vilket jag inte. Äsch, man kan gå ut och titta, om det nu är så intressant. Det är ju mest grusiga gångar och virriga cyklister att se. Och alla dessa utrop när ett flygfä råkar zumma förbi i en eller annan skepnad: "Åh, tiitta, en fnykzumlare! Årets första! Är det inte härligt?" Nä!

Just nu sjunger en manskör suddelittisuddan-suddan i P2. Jo, jag ljuger faktist inte! Och någon försöker lysa in, med en ficklampa troligen, genom mina fönsterrutor. Nä, jag ljuger inte nu heller. Jag ser ju inte vad det är som försöker tränga in genom grået.

Bara för att visa min goda vilja gentemot våren och vår medeltida idé att ha en kung, som, ganska likt sina UNDERSÅTAR, fyller år idag. Ja, inte alla UNDERSÅTAR. Idag alltså. Och själv är jag inte särskilt såt, till kungen alltså. Såt betyder nära, förtrolig, enligt SAOL. Vill bara ha sagt, fast vem bryr sig, att jag inte har något emot mänschan kungen, känner inte honom, utan det s k ämbetet i dess nuvarande form.

Goda vilja, var det, innan jag babblade bort mig. Jo, för att visa min goda vilja mot allt och alla ska jag idag, som vanligt på Valborg, byta till min sommarparfym. Byter från Provocative Woman, vilket iaf min son tycker är passande, till Happy, vilken han älskar. Han har aldrig sagt något om passande i det fallet, märkligt nog. Han nöjer sig väl med doften. Förra året när jag bytt, suckade han lyckligt "Äntligen! Du luktar så gott, mamma!" Jag? Det är parfymen. Fast det sa jag inte.

Manskörerna sjunger den ena bisarra sången efter den andra i radion (hur sjutton ryms de) och ambulanser tuuutar förbi mot elände och blod. Jo, jag är visst lite bisarr, jag med, idag. Klunkom Velam Velamsson. Sjunger de nu, alltså. Undrar vad det är för språk...

Ja, alltså. Kontentan idag tycks vara: Det är vår - var bisarr, säg vad som helst bara du viftar med en flagga! Det gör min kompis Siri just nu med sina barn inne stan, för övrigt. Tänker på vad sonens far skulle säga om jag toge mig före något dylikt. Burr. För att inte tänka vad jag själv skulle tänka. Burr. Vid middagen i kväll ska Siri och jag diskutera rojalism. Vi har visst lite olika åsikter i det fallet - med.

Just nu sjunger de Till havs, ja, kanske till hafs, vilket betyder att man måste dammsuga.

Nä, nu är jag så gnällig att jag nog måste lägga mig ett tag. Våren är bra, tidigt som
f-n på morgnarna när man inte måste något, utan bara kan njuta av dofterna och pippsens körsång.

Kaffepaus

Bildspel av olika slag fyller mitt sinne. Photostory 3 just nu, därav kaffepausen. Det blir många bilder av Samuel, surprise, surprise...

Längtar efter mitt målande. Så fort jag börjar titta på bilder, färg, kompositioner av olika slag, längtar jag efter det. Ja, ibland vill jag genast skriva, eftersom det väcker ord också - vissa människor tycks ha ett inbyggt uttrycksbehov. Eller har alla det? Förstörs det (i skolan, för många), eller nöjer sig människor med att finnas och inte lämna annat än barnen efter sig? Inte ens det kanske.

Måste bara lägga in en bild - för att jag kan - mitt piano, med mitt målade självporträtt på bl a.

Slut på kaffepausen!

Bilder, bilder!

Har ägnat en stor del av påsken åt att lära mig bildhantering på datorn. Samuel (syns på bilden här intill) lärde sig samtidigt. Jag kan lugnt säga att det inte hade gått så fort och lätt att lära sig, om inte han hade varit med. Han behövde bara få digitalkameran i handen, så listade han ut i stort sett alla funktioner på den. "Man kan filma med den!" Nähä du, tyckte jag... Feeel! Han filmade många roliga stumpar, bl a en sex minuter lång film, där han springer efter sin cyklande kompis. Han sjunger och ger tittaren små upplysningar här och där längs vägen. Vårgruset rasslar under fötterna och man blir lätt sjösjuk när man ser den. Som om springet inte vore nog, hoppar han ett par gånger och säger andtrutet "HOPP!" när han gör det. Han låter levande och lycklig och jag blir glad och stolt över honom när jag ser filmen. Vi har nu bränt den på en cd, så han kan ta med den till skolan och till pappa och visa.

Ovanstående kanske inte är så märkvärdigt, men med tanke på att varken jag eller min son kunde det för en vecka sedan, så... Dessutom är han bara drygt sju år gammal och kan göra allt arbete helt utan hjälp. Han satt på en middag på påskafton och undervisade oss vuxna i blixtrande hastighet hur man skulle göra.

Tillbaka på jobbet - stress, stress. Har besämt mig för att gå undan och göra något jag gillar och som, helst inte, ska ha med jobbet att göra, minst en gång om dagen. Därför sitter jag nu ensam och inlåst (låter sorgligt, men är skönt och självvalt) i datasalen och bloggar. Det gör jag bara för att jag gillar det. Känns som om man pratar med någon, fast man slipper folk. Bara fläktarna susar. Jag hör elever traska utanför och prata ibland.

Generellt gillar jag liv och rörelse, men jag vill inte alltid delta, sitter gärna vid sidan om och njuter. Det är inte fråga om något smitande, jag deltar oerhört mycket och är engagerad i alldeles för mycket för att det egentligen ska var bra för mig. Har svårt för att säga nej, så mycket är ju roligt och intressant.

En finess med att bli äldre (det blir man ju hela tiden) är att man inser att man inte är oumbärlig. Kanske andra inser det i tidigare ålder än jag gjort. I så fall är det bara gratulera. Själv har jag varit litet trög i det här avseendet. Att lära sig leva tar hela livet, tycks det mig. Eller så är det så det ska vara? Klyschor, klyschor.

Long time no see

Oj, det var länge sedan jag skrev. Jag ägnar livet år helt fel saker, som vanligt. Jobbar, alltså. Inte konstigt att ingen vill bli lärare längre - inga gränser för jobbet, utom de du lyckas sätta själv - i motvind! Och jobbar man inte så är huvudet fullt av en massa som man inte kan göra något åt, särskilt inte på fritiden. Jag blev lärare för att få undervisa och inte för att diskutera oväsentligheter med föräldrar, eller svara på löjliga undersökningar av alla de slag. Att eleverna till viss del släpar med sig sitt privatliv hit, har jag full förståelse för, men jag kan inte göra något åt det. Privatlivet deras, alltså.

Vaknade i morse av att en hackspett trummade på den stora tallen på gården. Upptäckte att jag låg och log för mig själv där i halvmörkret, klockan var drygt halv sju. Det är ett bra sätt att vakna på, liksom att höra småfåglarna tjattra med varandra i buskarna utanför fönstret. Just nu är det mest talitiainen, eller talidinti, som är ett goseord för densamma. Ja, alltså talgoxe på svenska. Det andra är finska och mycket vackrare - låter "fågligare" (eller heter det mer fågligt, månntro). Som barn använde jag bara det finska ordet. Som vuxen har jag en gång träffat på en flicka som undrade om det fanns björkjoxar också. Hon kunde ännu inte läsa och trodde det hette tall-joxe.

I eftermiddag tar jag påsklov. Det vore fint om hövve också kunde ta påsklov. Ska ha sorken hela lovet, eftersom hans pappa ska arkeologisera ute i bushen någonstans. Jag ser fram emot cykelturer på grusade asfaltvägar, varmt kaffe i den kyliga vårluften, njae, i termosen snarare, och nybakt bröd att erbjuda Samuel som picknicktugg. Han vill gärna ha som sed att äta chili con carne på utflykter, eftersom vi gjorde det på en svamputflykt för ett par år sedan. Visserligen undrade han varför det kallades chili con carne (den riktiga betydelse, själva översättningen, förklarade jag förstås, pegadåd som jag är), när det bara var köttfärssås med bönor. Rackarns unge. Han hade faktiskt rätt!

Vi brukar ha rätt sköna utflykter ihop, sonen och jag.

Nähä, nu har mina elever varit otrevlig mot en lärare... suck. Jag får ont i magen. Måste gå och reda ut.

PÅSKLOV HITÅT!!!

Mitt hjärta blöder

Alldeles nyss gick sonen förbi mitt klassrum, där jag sitter och läser bloggar. Han höll sin långa pappa i handen och de gick mycket långsamt. Jag lutade mig ut från det lilla fönstret, 60x60 cm, som är precis vid mitt skrivbord, och ropade åt dem och vinkade. Gullkorken vinkade och ropade småsurt till mig "Jag har inte fått spela nånnntingg!", vilket betyder att han inte hunnit spela på sin Gameboy på fritids. Han hade sin röda Björn Borgryggsäck på sig och pappa hade gossens fiol på ryggen. Hu, va de var söta. Båda hade röd mössa neddragen i pannan.

Vojvoj, vad jag blev varm i hjärtat. Jag tror jag åker och köper en flaska gott vin.

Sorken kommer till mig i morgon vid lunchtid.

Städaren går här och föser ungarnas pennor och gamla sudd framför sig med sin mopp. NU ska jag åka. På riktigt.

Läshunger

Jag är fruktansvärt läshungrig! Hittar ingenting att läsa! Det låter löjligt, särskilt med tanke på att jag har högar med nyinköpta, lånade och fådda böcker i alla rum - njae, inte i sonens, han har egna högar.

Ingenting lockar, dock. Den här situationen är jag med om ett par gånger om året, som mest. Då går jag till biblioteket och hungerlånar en stor bunt böcker. Oftast finns där något som väcker min lust igen. Men nu har mitt bibliotek stängt en månad för ombyggnad och jag känner mig vilsen. Som om ens vanliga mataffär skulle stänga en månad och man skulle var hungrig, men inte veta vad man ville äta. Den där speciella vandringen man gör förbi allt möjligt, man läser, klämmer, funderar. Jag tycker den vandringen känns bäst där man är hemma. Eller gör jag det egentligen? Självljug - jag är bara för lat för att åka till nästa bibliotek! Jag vet ju hur det blir. Tiden går, eller snarare timmarna. Jag tittar och läser och njuter och plötsligt har jag famnen full av böcker och är trött och hungrig, men vill bara hem och börja läsa och struntar i att äta. (Det är bl a här behovet av en man kommer in.)

Ja, och så får jag dyra påminnelselappar två månader senare, betalar mina böter (förr eller senare) om inte bibliotekarien, som känner mig väl, tar bort böterna. "Betalar" med en, eller flera av mina engelska eller amerikanska böcker jag köpt när jag rest eller via nätet. Jag kommer ändå inte att läsa om dem och bibliotekarien blir så glad över nyförvärvet. De tar inte emot vad som helst förstås, men jag läser inte vad som helst heller...

I natt när jag inte kunde sova läste jag i nämnd ordning VI-tidningen, Pedagogiska magasinet, Speciallärartidningen, en gammal Allt om mat och en ny Allt om mat. Somligt var så ini h-e tråkigt att jag blev arg över att man får trycka sån skit, alltså somnade jag inte. Somligt var intressant, alltså somnade jag inte. Detta larvande pågick mellan 2 och 5 i natt.

Det slutade med att jag läste en liten diktvolym jag köpt i England för många år sedan, Christina Rosettis dikter. En handlade om Laura och Lizette som jagade gnomer som lockade dem med äpplen. Jag fattade noll av det romantiska innehållet, rena haschstoryn, men språker var vackert, så jag somnade till slut. Låter inte vidare logiskt, det sista, men so what!

Nu ska jag hem och rota i bokhögarna.

Bordsskick

Ibland blir man litet trött på människor som äter med öppen mun, smaskar eller hänger över bordet eller i värsta fall alltsammans på en gång. Bra många påtänkta pojkvänner har gått i soporna på grund av sitt bordsskick. Fel knappar också förresten.

Idag var det hamburgare till mat. Det kan man verkligen äta så alla tappar matlusten. I personalrummet satt nyss en hel drös lärare och berättade och gjorde teater av hur en del av deras elever åt - det är fredag, så då har vi kul...

En av mina kolleger berättade att hon för ett tag sedan blivit så förbannad på att hennes elever inte kunde äta snyggt med kniv och gaffel att hon bett dem gå hem och lära sig det till dagen därpå. "Och i morgon ska ALLA äta med kniv och gaffel!" hojtade hon ilsket. Dagen därpå var det soppa. Så mycket för att vara (o-)pedagogisk.

Husmodern?

Ibland hamnar man i en roll som gör en förvånad. I går kväll vid kvart över sex, alltså Bolibompatime, var sonen över hos sin kompis Emil, som bor vägg i vägg med oss, och spelade X-box (spelar man x-box?) en stund. Jag hade satt en deg, som stod på jäsning och eftersom jag gjort i ordning degen hade jag ett förkläde på mig. Min son vill helst ha hembakt bröd, så jag bakar på...

Nå, jag satt vid matbordet med syskrinet framme och lappade hans täckbrallor, hade varit på PoP i helgen och fått en stor lapp i rätt tyg. Det tog en evinnerlig tid, och plötsligt så jag mig själv:
Modern som med en deg på jäsning sitter vid köksbordet, i sitt förkläde, och lagar sin sons trasiga byxor, medan sonen leker med en kompis i väntan på att börja med läxorna.

Aldrig, aldrig någonsin har jag i min vildaste fantasi föreställt mig den bilden av mig själv! Och ändå är det jag.

I mig finns också den andra kvinnan, grupp 8:an, den viljestarka, den tuffa, karljägaren, den som aldrig blir svaret skyldig - den jag sett fram tills jag fick barn. Det som får mig att reagera är nog bilden av den milda modern vid kvällslampan. Det är ju en helt annan art!

Hmm, jag vantrivdes inte heller.

Fruntimmer

Känner mig skakig och konstig. Mådde inget vidare i natt, så jag försökte läsa, gick inget vidare det heller. Jag är aldrig sjuk, så jag tror alltid att jag ska dö om jag får något annat än migrän. Alltså var jag litet nära döden i natt. Jodå, jag förstår att man inte ska skoja om det, men det skiter jag i.

Hörde att sonen är sjuk idag och ringde fadren (eller Fadren, kanske), som själv var i eländigt skick. Hans rediga fruntimmer till fru hade tagit sonen och lillasystern till läkarstationen. Såna kvinnor är det bra att exet gifter sig med, kan man tänka.

I morgon är det tänkt att jag ska ut och dansa, jo, så heter det när man fyllt 50 (uäää, vad gammalt!!). Mannen jag ska ut med föreslog Café Opera. Nähä du! Jag vill inte socialisera mig med stylister, hårfrisörskor av av alla de sexualiteter och rika fyllbultar. Är jag fördomsfull nu?

Jag har bara varit i Café Operas vinkällare, så vad vet jag?! För att komma dit ska man visserligen ha VIP-kort, eller vad det kan heta, men det var en kompis som hade kortet, så jag är oskyldig. Vi fattade för övrigt ingenting, beställde en flaska vin. Det gör man ju inte där, man smakar ett glas av någon exklusiv sort. Nå, jag kan väl skylla på att jag var så ung och inte begrep bättre. Idag vet jag inte vad jag ska skylla på. Nej tack, jag vill inte ha några förslag, jag kan lista ut dem själv och tänker inte använda dem och jag kan inte rå för att jag fyllt 50 - jo, det kan jag, när jag tänker efter.

Han jag ska gå ut med föreslog Berns istället. Känns inget vidare det heller. Jag vill dansa till bra rockmusik, gärna hårdrock, kan klara mig utan alkohol, jag är lika tokig utan. Jag vet inte om det finns något sådant ställe för de som inte är runt trettio bara. Suck. Varför är allt så ålderssegregerat i denna stad? Det vore mycket roligare med blandade åldrar och personlighetstyper på ett och samma ställe. Café Opera? Jaha.

Fruntimmer är ett bra ord. En av mina vänner (man, gay) sa en gång att jag var ett rejält fruntimmer. Det var en bra komplimang. I alla fall efter han hade förklarat vad han menade med det.

Förförståelse

Förförståelse kan vara viktigt om man ska se en viss film eller läsa en komplicerad text. Det hjälper en att begripa.

Jag hade hört på nyheterna, bara som hastigast om Anna Sjödin och den famösa krogkvällen. Tidningen låg på bordet i personalrummet, såg i ögonvrån en tidningsrubrik, "SSU-buse i fyllecell" och undrade över det burdusa ordvalet. Tittade ordentligt och såg att det stod "SSU-bas i fyllecell"...

Förförståelsen hjälpte mig att läsa den verkliga innebörden??

Rent ryskt
Sex män i svarta skjortor och oklanderliga svarta kostymer ställer sig framför oss på rad. Benen macholikt isär, fem av männen har något svart platt i ena handen. De tittar mycket allvarligt på oss. Han som är tomhänt stoppar utstuderat sin högra hand innanför kavajslaget och drar fram - en stämgaffel. Och si, däri bor musiken! Han tar ton, och de sex männen slår upp sina svarta pärmar och börjar långsamt och känsligt sjunga ryska kyrkliga sånger och senare folksånger, eller tonsatta dikter, som vi inte begriper någonting av. Musikaliskt förstår vi, men vad orden i sig betyder undgår oss, som ju inte talar språket.

Mannen med stämgaffeln är körledare, men sjunger också själv. Han står, precis som de andra vänd mot oss och sjunger och dirigerar. Hans händer rör sig sirligt och vackert, ibland rör sig armen och handen åt samma håll, men ofta rör sig armarna på ett sätt och händerna för ett eget liv i olika känsliga turer. Det är vackert att se. Dirigenten/sångaren går ofta så upp i musiken att han börjar röra sig framåt från sina medsångare i långsamma mjuka steg. När sången är slut, backar han och ställer sig i raden bland de andra. Allt upprepar sig och escalerar allteftersom konserten framskrider. Fantasktiskt!

Männen sjunger sina, ganska sentimentala, folksånger så vi gråter. Countertenoren sjunger som en ängel och den djupa basen, basso profundo tror jag det heter - kan ha fel, får oss alla att förundras. Det var en av de starkaste konserter jag varit på.

Vår kör sjöng fyra sånger ur en vesper av Rachmaninoff med denna fantastiska lilla manskör. Det var en ära, det får vi konstatera!

Två av folksångerna känner jag väl igen, inte bara för att en är ganska vanlig när man presenterar rysk folkmusik, utan för att min mamma brukade sjunga dem på ryska för mig när jag var liten.

Volgasången sjunger männen 73 verser av, känns det som. På ungefär vers 46 börjar jag, vanvördig som vanligt, tänka att de sjunger Rysslands historia och hur korkade vi är som sitter där och lyssnar och fattar noll, och så lägger de in ett djupt Volga här och där så vi ska tro att de sjunger om sin stora flod...

Blandad helg
Sonen hade såsat med skolarbetet, vilket innebar att jag fick ta fighten hemmavid. Vovoj. Jag märkte så tydligt hur han hittade på allt möjligt för att slippa skriva. Det märkliga är att han stavar lika bra som en duktig vuxen, både på engelska och svenska, och textar otroligt prydligt. Man tycker att han borde veta det och vara nöjd och glad. Nähä, det tycks inte på verka hans syn på det egna arbetet alls. När jag berömmer honom för att han skriver så snyggt, eller läser så otroligt bra (han har läst sedan han var 3,5 år, så han har haft tid att träna) så säger han mycket väluppfostrat "tack så mycket", men ser inte ut att känna sig så duktig. Ville jag vore psykolog! Eller vid närmare eftertanke - det kanske hade varit värre då?! Just nu läser han i alla fall "Den stora spökräddningen" av Eva Ibbotson och tycker att den är jätterolig. Och det är ju bra!

A propos såsat - grannen spydde ner från sin balkong natten till lördagen. Varför? Fråga inte mig, det var inte jag som gjorde det. Han mådde väl dåligt. Eh. Nå, jag hade rutorna fulla, liksom balkongräcket och övriga balkongen. Satte handen rakt i geggan. Innan jag fattade vad det var... Och när jag fattade vad det var... Good God så fruktansvärt rasande jag blev. Om jag hade haft den djäveln där hade jag slagit ihjäl honom på stört! Ja, men nu visste jag ju inte vem det var, så jag var absolut tvungen att lugna ner mig och skriva en lapp att sätta upp i trappuppggången: "Den som spytt ner mina fönsterrutor och min balkong anmäler sig snarast för rengöring av alltsammans!" Vid det här laget var jag mest ledsen. Träffade på grannen omedelbart ovanför mig, när jag skulle sätta upp lappen. Hon skulle ut med lilla Elvis i barnvagnen. Jag frågade om de haft fest och förklarade äckleriet för henne, någorlunda lugnt. Ha, det var hennes man! Och förklaringen från henne och senare från hennes man stämde inte med varandra, vilket jag egentligen skiter i.

Det var inga problem att få den generade grannen att rengöra eländet, som jag självklart absolut vägrade att ha något att göra med. Jag fick en bukett tulpaner och löfte om en flaska vin. Hmm. Men det är ju över nu. Urk.

I övrigt har sonen och jag spelat Monopol - får nog bli litet elakare i spel med honom framöver. Annars kan han ju få för sig att jag är en big looser.

Ja, så har jag med de övriga altarna övat Rachmaninoff i tre timma mitt på den vackra söndagen. Men nu är det väl tusan om någon ska tveka eller sjunga fel någonstans i morgon på konserten.

Avslutade helgen med att läsa vidare i "Ptolemy´s gate". Läste mellan 3 och 5 i natt också i stället för att ligga vaken och vrida mig med omöjliga tankar på allt och ingenting.

Solen skiner på liten mänska
Det där fallet jag skrev om, som jag skulle ta upp hos psykologen - det var inget skolfall egentligen, eller jo. Det gällde min son. Resultatet blev vad man kunde vänta sig: i princip var allt mitt fel. Okej då, problemet är i så fall större än att en psykolog kan fixa det med några goda idéer.

Sjöng Rachmaninoff med den ryska manskören i tisdags på kyrkslaviska, vilket innebär att det inte är vanliga ryska uttalsregler som gäller. Spännande att få det att låta som ryska, några ovanliga ljud tillkom. Det tecken man ofta ser i spanska, ~, sedilj heter det väl, förekommer ofta i texten. Och ch långt ner i halsen, som i arabiskan nästan.

Fick kämpa en del med min syn på ryssar. Med modersmjölken fick jag rysshat, de sköt mina morbröder och tog mammas barndomshem under finska vinterkriget. Jag vet med huvudet att det inte var de ryssar jag träffar idag, men det man ger sina barn sitter hårt, uppenbarligen. De sjöng dock fantastiskt, det kan man inte förneka.

I eftermiddag ska jag få utbildning i lärarnas kollektivavtal - känns lagom lockande en så här solig dag. Men vilken dag är sånt lockande, då? Jag behöver ju kunna det. Får väl föra ordentliga anteckningar och se till att jag inte blir alltför arg - den som utbildar oss är företrädare för arbetsgivarna...

En kort promenad på lunchen hinner jag nog med - i soooolen.

Nötter
Ahh, idag var flertalet av mina elever just nötter! Enormt sega och inte med alls. Och jag mal och mal och svaret uteblir helt. Guuud, så trött man blir! Tur att jag kan åka och träna bort frustrationen.

Mot slutet av dagen skulle eleverna teckna av ett hjortkranium och då var de så manglade att de satt helt lugnt och gjorde ett riktigt bra jobb. Men säkert femton stycken frågade vad de skulle göra av teckningen (den ska alltid sättas upp på väggen med namn och datum på). Efter tre svarade jag att de skulle skriva namn och adress och skicka ut den i rymden. Och då får man till svar: "Va? Varför ska jag skriva namn och adress? Vaddå rymden?" Aaaahhh!

Trött är jag och ont i huvet har jag. Och i kväll ska vi öva med en rysk manskör. Hur ska jag orka, hur ska jag orka? Man kan ju hoppas på att någon retar upp mig så adrenalinet rusar till.

Ska in till skolpsykologen nu och prata om ett fall - vilket hemskt sätt att uttrycka sig på. Eller så är vi alla fall, i alla fall...

Snöigt

Vaknade klockan fem i morse. Urk. Tänkte litet i mörkret, på idiotiska ting, förstås. Gav upp och började läsa "Ptolemy´s gate" i stället.

Upp, kort frukost, snabb sminkning, ännu snabbare påklädning, sopa av bilen, halka till ett överfullt parkeringskaos, landa hos sköna, skämtsamma elever. Puh.

Har just avslutat en bok som heter "Explosiva barn". Jag har faktiskt lärt mig en hel del om problemlösning med sådana barn (och andra med). De barnen som tas upp i boken är svåra, och har det svårt. Några har vi i jobbet. I onsdags fick ett av våra sådana barn en härdsmälta och slog allt han kom åt - hårt - och måste, som vanligt, hållas fast, eftersom han inte alls går att nå i det läget. Tyvärr var jag den som fanns till hands. Inte kul! Jobbigt för alla parter, klasskamraterna som är livrädda, ungen som helt ballat ur och är som en viking under inflytande av flugsvamp och den vuxna som måste se till att ingen blir skadad. Efteråt blir man helt slut, nedstämd och förvirrad. Samma för ungen.

Var det bättre förr när man hade särskilda klasser för sådana barn (det finns på vissa håll fortfarande, de jag har besökt har varit bra, fantastiskt engagerad och kunnig personal)? De blir stämplade säger man nu. Det blir de ju i alla fall - deras beteende går ju inte precis obemärkt förbi. Särskilda skolor? Finessen med specialanpassat är att man kan anställa personal som verkligen kan den här sortens barn och man kan ha fler personer anställda för en grupp barn. Nu måste man anställa en person som går med barnet hela tiden och det är oerhört dyrt, så dyrt att man inte kan ha barnet punktmarkerat hela tiden. Följden blir härdsmälta med jämna mellanrum och en oerhörd risk för de andra eleverna. Inte lätt.

Kolleger som upptar hela kollegierummet/livsrummet, vad gör man med dem? Om jag koncentrerat sitter och skriver vid en dator, ser jag ut som jag vill småprata då? Tydligen.

Igår, efter träningen skjutsade jag hem min kollega. Hon bjöd in mig på middag och det blev litet som en fredagkväll, fast mitt i (njae) veckan. Litet vin, god mat, kollegans man, en av hennes trevliga vuxna söner (snickarlärling), hennes mans vuxna dotter (läkarstuderande med forskarinriktning) och en härlig blandning av våra olika liv i små anekdoter och flamsiga historier. Helt lugn och avslappnad körde sedan jag hem i snöröken, mycket nöjd med kvällen

Så skönt att det är helg om några timmar - ska mysa med sonen. I morgon ska jag gå på fest. Har blivit beordrad att lämna bilen hemma. Men... Den är ju min snuttefilt!