Sex svartklädda män

Längst framme i horror-vacui-kyrkan stiger sex män i svarta kostymer och svarta skjortor fram. De ställer sig bredbent på linje framför altarringen, tittar allvarligt, nästan hotfullt känns det som, på oss som sitter i bänkarna. Maffian, hinner jag tänka innan den längste av dem smidigt stoppar sin stora hand innanför kavajen och drar fram sin osäkrade - stämgaffel. Sedan sjunger de sex männen i Optina Pustyn grekiska och ryska sånger från 1600-talet och framåt, så hjärtat smälter.

Vår kör sjunger 4 sånger av Rachmaninov tillsammans med dem. Förra året vid den här tiden sjöng vi tillsammans med Optina Pustyn och lyssnade på deras fantasiska sångkonst. Inte ett ord begriper man (vare sig av det man själv sjunger eller det de sjunger), men det är betydelselöst - vi kan inte missa när det är sorgligt eller bara sentimentalt. De sjunger Venetiansk natt så håret reser sig på mina armar och jag suckar av njutning, de sjunger Kerubhymnen så jag önskar det aldrig ska ta slut och de sjunger Stenka Razin, den ryska folkvisan, alldeles lagom många verser, alltså nio stycken. Extranumret blir den sång som slutar med en extremt lång och låg baston, tagen av den längsta och smalaste av männen. Applåderna vill aldrig ta slut...

Grisa ihop

Samuel avslutade sitt disco i går, precis när jag kom för att hämta honom, med att springa ihop med en tjej i sin klass. Huvudena smackade ihop och Samuels näsa fick en redig smäll, så han grät resten av kvällen, trots ispåse på näsan.

Morgonen har han ägnat åt att spela på sin Gameboy och titta på tecknat på Nickelodeon, medan jag försökt äta frukost i sängen på en sängbricka som bara vickade så att teet skvimpade ut. Till frukosten skulle jag läsa morgontidningen, vilket Momo Katt inte tyckte var en intressant idé. Riva och slita funkar alltid - matte rusar upp och gormar och då kan man irra iväg med svansen rakt opp. Ginge det att fnissa så skulle väl kattskrutten göra det också...
Slutligen hamnade sonen och jag vid frukostbordet tillsammans, läsande var sitt blad - jag DN:s kulturdel och Samuel Kamratposten. Han läste litet olika delar för mig och vi skrattade gott tillsammans och undvek att tala om gårdagens disco.

Klockan elva satte jag på en tvättmaskin och i väntan på att den skulle bli klar har jag läst litet främmande bloggar, dvs inte de boggar jag brukar läsa. Läste bl a Ebba von Sydows blogg, vilket som jag skrivit någon gång tidigare, inte direkt är min grej. Utseende är dock viktigt, så det är väl inte helt fel. Det jag inte begriper är hur man kan orkar ägna hela sitt liv åt en sådan sak. Men jag behöver inte begripa det, heller. Kanske vore det bra om jag ägnade det något mer tid för egen del?! Och där fastnade min tanke, på väg från tvättstugan efter att jag lagt in tvätten i en torktumlare. Resultatet blev att jag tjurigt tänkte att just i dag ska jag inte ägna mitt utseende en enda tanke! Jag ska ligga på soffan och läsa och göra mig en kopp te när det passar, håret får se ut som det vill, inget smink (håhå, vilken lögn - jag ska ju köra Samuel till fadren, så då måste jag sminka mig, litet i alla fall).

Medan jag närmade mig min port (tvättstugan ligger i huset intill) såg jag en granne ute i kylan på sin balkong. Hon lånade kryddnejlika av mig för några dagar sedan och ville nu bjuda på det hon åstadkommit med hjäp av detta.
"Hmm, jag har bestämt att jag bara ska vara hemma och grisa idag," svarade jag. På klingande skånska svarade hon, med ett brett leende
"Men då kan vi väl grrisa ihop, då?!" Så det ska vi göra en stund i eftermiddag.

Dags att hämta tvätten.

Mitt under lektionen

Lugn och ro. Flera elever sitter och spelar schack - de har själva gjort en turnering och är väldigt duktiga - några skriver på sin berättelse, en arbetar med pronomen i engelskan. Jag känner mig överflödig just nu. Strax ska jag ge dem en duvning i Europas huvudstäder. När de gått hem ska jag rätta glosförhöret och dagens skriftliga förhör i grammatik... Det är rätt åt mig, I guess.

Sedan hämtar jag sonen och ger honom middag innan han ska på sitt första klassdisco, där inte jag ska vara med. Känns konstigt - och bra.

Min galna hage

Jag har inte bara en rolig son, utan roliga vänner och roliga elever också. Tämligen rik, alltså! Här kommer några exempel från de senaste veckorna:

Väninnan ska ta fram något ur min besticklåda:
"Åh, vad fint du har lagt knivarna - har du haft ångest??" Förskärarna råkade ligga i storleksordning ordentligt fastsatta i skårorna på innerlådan...

*****************************

"Dopff Brut betyder hicka mycket!" sa sonen, och log, när han läste på min bubbelflaska efter nyårsafton.

*****************************

Jag körde från Bromma i söndags, såg tidningsskrapan där det står Expressen - kisade litet, försökte se, och sa till sonen:
"Ser du vad det står på det där huset? Det står väl Expressen, men jag ser inte lika bra som du..."
Ungen tog chansen, det hördes:
"Ehhh..." med lur i rösten "det står ... fittkongressen!"
"Nä-ä, Samuel nu får du lägga av..."
"Jo, det står så, det vet inte du. Du ser ju inte. Undrar vad de gör på en sån kongress?"

******************************

Idag repeterade jag en del grammatik med mina elever på engelskan. Lätt irriterad var jag igår för de kunde inte det jag tyckte de borde kunna. Idag var jag benhård och avvek inte från ämnet. När det var klart frågade jag:
"Varför tror ni att jag tjatar så om det här?" Ett leende från Erik, som räckte upp handen:
"För att vi ska glömma andra, viktigare saker." Jag brast förstås i gapskratt.

Jag får ofta brista i skratt, kan jag lova!

En liten hand i min

Alla dessa tester

Så många märkliga tester det finns på nätet. Ibland gör jag något av dem och får mig beskriven som än det ena, än det andra. Igår gjorde jag ett test som överraskande nog kom fram till att jag är en rätt kvinnlig kvinna. Så förvånad man kan bli. Och härom dagen ett, som kom fram till att jag är - en mops! Hihi. Att jag är mopsig är väl inget nytt direkt...

Månntro det finns något test som visar vilken bok man är? Får jag gissa så blir jag en filosofisk boxningsinstruktionsbok, om någon sådan är skriven. Poff, bara! Fast med litet tankar före och efter!

Skön njutarmorgon

Har ätit frukost i sängen - havregrynsgröt med rinnhonung och hackade hasselnötter och en kopp roibooste med pepparkakor - och lyssnat på P2, som vanligt på söndagmorgnarna. Först klassisk musik som Vassilis Bolonassos pratar om, bl a Vivaldis Gloria, som jag sjungit på 80-talet några gånger. Nu lyssnar jag på Klingan, som är ett musikprogram som spelar härlig musik från hela världen. Det programmet tycker jag mycket om, det vidgar inte bara mitt musiklyssnande, utan också min värld, min känsla för världen.

Något annat som vidgar världen är en artikel i DN idag. Den handlar om gatans konstnärer - spännande med alla dessa nya uttryck på gator, torg och rondeller. Så länge det inte är farligt, ur olyckshänseende, och inte tar över helt, som viss grafitti kan göra, så tycker jag det är uppfriskande. Litet störande kan det gott få vara. Jag vaknar i alla fall och berörs, blir glad eller arg eller ler litet. Månntro man skulle ge sig ut själv och spraya litet? Vore säkert riktigt roligt!

En annan artikel handlar om Salem Al Fakir, en ung musiker. Spännande - ska köpa han första album. I artikeln nämns också en av mina gamla elever, som tydligen är trummis och spelar med Al Fakir. Jag blir glad när jag ser att f d elever hittat något de verkar trivas med, utanför revisorssfären alltså. No offense, revisorer, men det är kul att det finns människor som vågar sig på något annat - särskilt som vi andra kan njuta av det.

Bloggenkät

Utmaning från qi, vilket fick mig att inse en del om hur bloggeritet påverkat mig. Inte så dumt.

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan november 2005

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Trodde det mest var kulturjournalister som bloggade - och kulturwannabes.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nja, jag förälskar mig inte så lätt, vare sig i bloggar eller människor.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
De är helt ok. Riktigt roliga bitvis, faktiskt. Något sökande kanske.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Ett tiotal varje dag, ungefär ett tiotal till, mer sällan.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
70%, skulle jag tro.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
The Sartorialist

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Tveksamt om jag sett någon sådan, men sonen säger att "Elisabet är så väldigt lik dig!". Håller kanske inte med, men har inte något annat förslag heller.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Samuel gillar att jag bloggar - när han inte vill åt datorn själv, vill säga. Mina vänner är mest undrande - hur har jag tid till det? En del tycker det är roligt/intressant och läser ibland.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
I början fick jag höra att jag framstod som elak, fast jag inte är det. Sedan har jag inte hört något. För övrigt kan man ju bara vara sig själv, kanhända en ovanlig del, eller liten, eller okänd.. Men som sagt, min farmor kan jag ju inte vara, såvida jag är inte är schizofren.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Generellt tycker jag att jag har gjort det, men i enstaka fall kan det vara tveksamt. Får fundera ibland.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Alltför intimt. Vill heller inte skriva elakheter om mina vänner, eller skriva så det går att räkna ut vem det är om ämnet är känsligt (om jag inte vidtalat personen i fråga). Förtal är inget jag vill ägna mig åt heller.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
I någon mån, gissar jag. Varför skulle man annars skriva? Eller kanske inte bekräftelse, utan någon slags samtal, tankar runt mina upplevelser och tankar. Det kanske är bekräftelse det? I really don´t know!

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Styckevis och delt, inte fullt och helt... (Var kommer det ifrån? Någon som vet?) Förresten, om man lär känna någon helt genom bloggen är nog vederbörande tämligen fådimensionerad, kanske till och med platt.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nix, not yet.

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Det är väl som med allt annat - om man gör något korkat, kan det väl bli skadligt antingen för blogginnehavaren eller den/det man bloggat om.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Inte sårad, men arg och irriterad av sådant som skrivits eller visats i bild på andra bloggar - inte om mig, dock. I något fall har jag kommenterat, men för det mesta inser jag av mängden dumheter på bloggen i fråga, att jag nog inte kan påverka till det bättre. En sådan blogg läser jag förstås inte mer; det skulle ju vara dumt.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Njaej...

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Det tar en del tid när jag sitter vid datorn och en del tid i huvudet när jag upplever saker - då vill jag genast formulera det för bloggen. Det har stulit tid från min vanliga dagbok och därmed har en del tankar förytligats, eftersom jag inte skriver samma saker i bloggen och inte funderar så mycket över problem som jag kanske borde lägga ner mer tid på. Kanske. Eller så överskattar jag dagbokens funktion.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Kankske jag bloggar, har ingen aning. Om jag fortsätter, tror jag att bloggandet då är annorlunda. Det har ju förändrats under det här första året, så det förändras nog automatiskt, eller så tröttnar jag på formen och ändrar något i sättet att skriva. I versform kanske?

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Ja, det tror jag. I tidningarna kan man ibland läsa om åsikter som kommit fram eller ämnen som intensivt diskuterats i bloggvärlden. "Vanligt folk" kommer tydligare fram med sina åsikter. Man kan nog pejla stämningar i en del frågor om man läser ämnesbloggar t e x.

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Formulerar en del av livet i ord och bild, vilket gjort det lättare att se glädjen och kontinuiteten i mitt liv. Riktigt bra för mig, faktiskt.

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag har fått insyn i många andra människors vardagsliv och tankar. De bloggar som skrivs av mycket olyckliga eller drabbade människor, har gjort att jag känner mig tacksam över det jag har. Flera kontakter med mycket trevliga och positiva medbloggerskor har också uppstått, om än (hittills) bara i bloggvärlden. Det finns en generös omtanke bland många som bloggar, man stöttar varandra i sorg och bekymmer och uppmuntrar vid tvekan och osäkerhet, berättar om sina egna erfarenheter och fungerar ofta som vänner ska göra.

Jaha, det var lärorikt att göra detta! Ska fundera om jag ska ge det vidare till enskilda bloggare. Nu har jag funderat (fem sekunder ungefär) och skickar enkäten vidare till den som känner sig manad och intresserad.

En ängel går genom hemmet

En unge ritar (Samuels lillasyster, 3,5 år), en bygger med Lego och sjunger (Samuel) en klappar katten och pratar om Legobygget (Emil 8,5 år, som Samuel). Jag har hunnit dricka en kopp te utan att resa mig från stolen en enda gång... Alla tre sitter i Samuels rum. Och katten i vardagsrumsfönstret.

Nu tog det slut! Lillasyster har varit i skrivbordslådan...

Hysterisk kattmorgon

Som vanligt låg vi och läste till midnatt, Samuel och jag. Han har börjat på andra delen i Artemis Fowl-serien, Artemis Fowl Det kalla kriget. Jag fick, igår, tips om en fantasyserie som Dieselverkstans bibliotek har köpt in, en serie som inte kommit ut på svenska än, men bibliotekarien kände igen mig och visste att jag läser fantasy, företrädesvis på engelska. Han var själv mycket förjust i serien, vars första bok heter Sabriel och är skriven av en australiensare som hater Garth Nix. Den sög in mig på första sidan! Ser ut som om den kan ge mig en del mardrömmar dock, men det får man väl leva med - eller sova med.

Momo Katt har verkligen finjusterat sin provokatörsådra. Sedan vi satte upp julgranen har hon till att börja med pillat ner pumlorna och skramlat runt med dem på golvet - eftersom det inte är så länge sedan Samuel var liten är de flesta utbytta mot plast- istället för glaspumlor, tack och lov. Nå, vi, mest jag, sprutar vatten på kattskrället när hon ger sig på pumlorna. I början gick det bra, hon kopplade inte att det var jag, eller Samuel som sprutade, utan trodde att det hade med pumlorna/julgranen att göra, vilket förstås var meningen. Smart katt listade snart ut att det inte kom något vatten på natten när man pumlade runt, alltså måste det väl ha med lillhusse eller matte att göra.

Idag har hon varit hopplös, nja, hoppat har hon ju gjort.. Rivit ner pumlor så fort jag gått ut ur rummet, hon har snällt(?) suttit och inte gjort ett skvatt så länge jag varit inne i rummet. Att Samuel inte är lika vaksam som jag har hon också listat ut, så hon tog sats från stora fåtöljen och gjorde en tjurrusning rätt in i granen, fast han satt intill. Granen snurrade ett kvarts varv, enligt Samuel. Jag hörde hur det klingade vackert men oroväckade. Hon rusade runt och rev ner pumlor och ljusslingor så det stod härliga till. Själv fick jag krypa in under granen för att fösa fram fallna pumlor (inte fallna kvinnor) och hänga upp slingor. Inte ryms man bra under en gran precis, och vig som en kryptogam hasade jag fram småsvärande medan skrället attackerade granen från andra hållet. Arrrg stängde jag in henne i badrummet och satte mig vid frukostbordet och sa till Samuel:
"Himlar, vad hon är provocerande idag!"
"Tror du hon har problem? Kan en katt ha det?" Tyvärr brast jag i skratt åt svaret och måste sedan förklara varför jag skrattade. Det var ju förstående och fint tänkt av honom.

Släppte efter en stund ut katten, som genast satte igång igen. Fast listigare den här gången. Nu satte hon sig på fönsterbrädan bakom gardinen och stack bara fram en tass som slog efter ljus och pumlor. Nu blev jag riktigt förbannad och sprutade vatten på henne och hotade henne med, tja, minns inte riktigt vad. Men antingen trodde hon mig (knappast) eller så hade hon tröttnat så hon övergav julgransprovokationen - och började klättra i gardinerna i stället... Efter några välriktade vattenstrålar gav hon upp helt - för den här gången. Pust. Vaddå jullov?!

Nu ligger hon bakom mig på stolen och spinner i godan ro, medan mitt adrenalin fortfarande flödar. Ja, något ska man väl ha att göra, I guess.

Momo är förresten numer upphöjd från vanlig provokatör, eller provokatös, till provocateuse.

Skön nyårsafton

Jag tillhöll sonen att plocka bort efter sig när han ätit frukost och sa att från och med början på nästa år måste det bli bättring på den punkten.

"Menar du som nyårslöfte?" Det menade jag inte eftersom jag inte tror på nyårslöften.

"Vad ska du ge för nyårslöfte, mamma? Bara det inte är att du inte ska äta lakritsfiskar på både lördag och söndag!" Och så ett lurigt leende. Jag äter lakritsfiskar någon gång om året...

Vi läste fram till efter midnatt, både sonen och jag. Artemis Fowl av Eoin Colfer har jag lånat till honom. Den är ju inte helt lätt ens för 11-12-åringar, men han läste fyra femtedelar av boken i går kväll och tycker den är jättebra. Själv läser jag femte boken i serien just nu - Artemis Fowl De försvunna demonerna.

Vi har kittlats och brottats innan frukost, och nu blir det en lat dag fram till nyårsmiddagen, som ska intas i lugn och ro med sonen. Vid tolvslaget går vi ut och skjuter raketer - det har jag börjat lära min son tidigt. Vi älskar fyrverkerier!!

Hoppas alla får en skönt nyårsfirande, var och en på sitt vis, och att alla smällrädda slipper ha smällare och raketer alldeles inpå sig, även om det är svårt att undvika en sån här kväll.

Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Funderarnatt

Ju mer jag tänker, desto mindre skriver jag. Eller, om jag tänker på något för mig känsligt, skriver jag i stort sett alltid om något annat. Går inte ens som katten kring het gröt.

Lyssnar på Bach, Jesu bleibet meine freunde och Ave verum corpus. Det gör ont att lyssna till sådant jag under trettio år sjungit av och till. Framför allt det vackra. Just nu Pie Jesu av Fauré - det är ett av de vackraste stycken jag vet. Att lyssna på musik skingrar tankarna utan att jag blir sluten.

Funderar på förhållandet till mannen/männen. Jag vill och jag vill inte. Om det är rätt att vara "den andra" eller inte, bryr jag mig inte om längre - det är inte min sak. Men vad gör det med mig på sikt? Hur långt kan man släppa utan att tappa kontrollen på sina känslor? Eller är det en chimär att man kan kontrollera mer än en kort period? För det vet jag att jag kan.

Det är komplicerat och dessutom svårt att prata med vänner om - de är ju redan inblandande genom att känna mig. De tar parti, vilket man ska vara glad över, både för och emot, och det väcker helt tydligt starka känslor. "Tänk om det vore min man" blir ju självklart tanken hos någon.

Förresten har jag väl redan tappat kontrollen, på sätt och vis, eftersom jag ligger vaken och funderar...

Arga Tanten goes Malmstens senaste

Jag fryser och fryser - det är säkert något psykiskt. Det är det ju alltid när ingen annan förklaring finns. Botemedlet mot fryset är att kliva ner i ett hett bad och ligga där mellan fyrtiofem minuter och en timme. Ibland somnar jag, men oftast läser jag. Det senare, ja, förresten det förra med, är mycket behagligt - för det mesta.

För tre kvart sedan när jag lade mig (inte kan man säga besteg, fast det skulle låta litet, hmmm kul) i badet, drack jag en stor kopp rooibos och åt några pepparkakor därtill. Sedan började jag på Bodil Malmstens senaste: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Det skiljer sig inte alltför mycket från hennes blogg, tyvärr. Fast det kanske gör det samma för de flesta av hennes läsare, de kanske inte läser hennes blogg?!

Riktigt snart började jag reta mig, har bara hunnit till sidan 46. På sidan 42 står följande mening "Sade vi ett enda ord på vårt modersmål fick vi stå i skamvrån eller få ett kok stryk." Vaddå, fick vi få ett kok... Frenska?

Nästa sten jag snubblar över är följande mening, som handlar om buss 2: "Den går mot Sofia, Bulgariens huvudstad heter Sofia, jag räcker upp handen, jag kan." Det kan man kanske tänka, men inte är det väl något en annan människa vill läsa. Det är inte ens privat, det är bara en plattityd.

Projekt läsa ut den här boken blev genast en uppförsbacke. Det hjälper inte att den har en hyggligt trevlig utformning, förmodligen avsedd att tilltala en viss sorts kvinnor (vilket inte behöver vara något fel i sig). Vad ska man ha i fickorna längst fram och längst bak? Det är ju inte precis ens egen dagbok, utan när man läst den ställs den i hyllan- som det ser ut nu inte ens det - och tas inte fram mer än ett par gånger till, som högst. Och varför är så många bilder suddiga, konstnärlig touch, månntro? Nej, det finns inget egenvärde i suddiga bilder, inte i skarpa heller. I båda fallen ska det finnas någon mening med att det är just så - ibland händer det att slumpen ger meningen, det är jag medveten om. Förresten ska det mycket till om bilderna ska fylla en funktion, annars kan man, bör man, avstå.

Jaja, jag kanske är en puckad gnällmåns, men det är min blogg och jag tycker väl vad jag vill! Och för övrigt skrev jag inte det riktigt elaka jag tänkte om de där spy...f´låt påsarna på pärmen.

Kanske borde jag ligga i badet tills jag totalt löses upp?

Förresten, vill man läsa den här sortens litteratur, fast flera nivåer högre upp, kan man läsa Susanne Brögger.

Jullovseftermiddag

Jag vet att jag tjatar om himlen, men nu när jag köpt ett nytt, större och ljusare, bord att blogga vid, sitter jag med ansiktet ut mot solnedgången - blekt turkosblå himmel med bleka orange-rosa moln i strimmor, gör ljuset sådär vinterskymningsmystiskt. I sin korg, på bordet bredvid mig, med fin specialsydd dyna av vännen Siri, ligger Momo och myser under lampans värme. P 2 är på och inte alltför hysterisk julmusik spelas.

Jag har skjutsat Samuel till hans pappa. Han var motvillig och arg. Arg för att jag putsade hans hår, jag klippte det häromdagen, men var inte riktigt nöjd. Själv tyckte han det var riktigt fint. "Jag ser ut som Shakespeare, mamma!", vilket inte var vad jag önskade.

Jag har klippt vänner och bekanta sedan jag var 15 år, och litet folk som behövde vara fina till tv-framträdanden (bara två stycken, men ändå) och en popsångare, eh, f´låt rocksångare - annars blir han nog arg. Dock är det litet knepigt att klippa sonen eftersom vi inte är riktigt överens om hur långt han får ha håret. Litet långt (vad nu det är...) är ok, men han kammar sig inte själv och är dessutom ganska håröm, så det blir inte några överdrifter. Dessutom vill hans pappa att det ska vara kort, så det är många viljor om detta. Litet kortare än på bilden nedan har jag gjort det nu.


Klockan var runt 13 när jag skjutsade sorken till papperiet och då lyste gatlamporna. Jag kommenterade att "nu på dagen lyser de minsann, men så fort det blir mörkt släcks de". Så har det varit nu på senare tid där vi bor. Samuel sa att han visste varför:
"De har kopplat fel, förstår du. De har kopplat lamporna till andra sidan jordklotet och då blir det så här." Haha, jag skrattade gott. Den lille mannen har svar på det mesta - ibland till mammas irritation.

Ur radion sjungs det "Gloria, hosanna in excelsiiiiis!", klockan är 15.57 och skymningen har övergått i nästan nattsvart mörker. I kväll ska jag bort på middag, men först ett njutningsbad med skum och en god bok.

Pumlor - hurra!!

Idag skrev DN om pumlor (idag - eh, det är mitt i natten, så det blir "igår" som är korrekt)! Vill man veta vad en pumla är, kommer man antingen från Norrbotten, som jag, eller så lär man sig det här eller går in på Pumlans vänner.

Nu är jag så trött att ögonen vinglar runt i huvudet - bäst att prova sängen. Får väl skriva igen när jag piggnat till.

Pumlorna i granen glänser så vackert. Även den lilla pumla som katten rivit ner glänser där på golvet. Själv spinner hon så jag nog kommer att ha svårt att sova. Det blir stängd dörr och/eller öronproppar.

Allefall, som sonen sa när han var liten och skulle läxa upp mig "allefall fåj man inte sväja, mamma", allefall ska jag sova nu, tjat-tjat, och inte sväja. Märks det att jag är trött?!

God jul på er, i alla fall!! Allefall!

Lätt morgondrapa

Åh, vilket ljus det är ute! Litet dovt, svagt orange mot de gula husväggarna och himlen är åskblå. Det är varken ljust eller mörkt ute - gryningsljus alltså.

I alla fönster lyser stjärnor eller adventsljusstakar och stora julgranen på gården är tänd. Toppen på den enorma tallen, som står på gårdens högsta punkt, vajar kraftigt i vinden och som vanligt rasslar Saltsjöbanans blå tåg förbi. Momo sitter i fönstret under den vita lysande adventsstjärnan, som om hon också njuter av det vackra ljuset.

Jag tycker så mycket om ljusets förändring under dygnet, särsklit grynings- och skymningsljus. Och dessutom är orden gryning och skymning vackra. Numer säger vi mest morgon och kväll och refererar till vad vi gör, istället för att förhålla oss till ljuset. Det är litet synd.


Samuel har lånat en av mina nattskjortor eftersom han vuxit ur alla sina pyjamasar och jag inte hunnit köpa nya. Han ligger i min säng och sover så gott. Det lär han göra till halv tio minst. Själv ska jag inta första frukost och läsa tidningen.

Jul. Jaså.

Klockan är 21.40. Jag äter en smörgås med gravad lax och sorken två med ägg och kaviar och en kopp varm choklad till det. Jullov!!!!

Samuel och jag har varit på skinkparty, eller som Samuel uttryckte det "skinkskiva". Eftersom jag inte reagerade förklarade han "du vet, som kräftskiva". Jaha. Jag trött, reagerade fortfarande inte. När han överdrev - "skink - skiiva" - fattade jag.

Härom morgonen sjöng han på en av sångerna de lärt sig i skolan "Jullov, jullov, av med läxorna, jullov, jullov...", tvärstannade mitt i sjungandet och sa med undrande röst:
"Men mammmmmaaa, varför finns det sånger om jullov, men ingen sång om mammaledighet?" Tja, inget svar hade jag. Men en extra kram för en sådan vidsynthet.

I morse var jag, för femte gången i kyrkan denna vecka. Samuel hade avslutning. Då kände jag, att inte en julsång till, inte ett tindrande barnaöga till, då ramlar jag omkull och reser mig inte på ett bra tag. Och SÅ djävla gulliga är de väl inte! Inte när de är fler än en åt gången i alla fall. Ungarna alltså.

Sedan skulle vi gå och se NK:s julskyltning och efteråt ta en god bakelse där på caféet, som vi gjorde förra året. Fast först skulle jag tillbaka till skolan och lasta ur alla stearinljus och herdekläder och Mariakläder och herdestavar (en bara) och skyltar med klassbeteckningar på (måste sättas upp på bänkarna annars tar föräldrar och anhöriga platserna längst fram, så barnen får sitt längst bak i kyrkan på sin egen avslutning - gissa varför ungar är som de är och gissa om jag är himmmmla trött på allt och alla...) och änglavingar. Efter det kroknade jag totalt. Jag erbjöd en kopp varm choklad och en bakelse på Kringelgården, som ligger två kvarter bort från vår bostad. Samuel protesterade lamt, så det får bli julskyltning när det (kanske) är mindre folk på stan.

Ja, nu sitter vi här i nattskjortor och myser, en spinnande liten Momo Katt i mitt knä, Samuel tittar på ett tecknat skrikprogram (isch) på Cartoon Network (isch igen) och vi (läs "jag") börjar luta mot sängen.

I morgon är det slutsteget på den minimala julstädningen. Det tar nog en kvart. Hihi!

A lousy day

Hihi, eller en lusig dag...

Sonen kliade sig i huvudet väl mycket i morse, så jag plockade fram luskammen och kammade över ett papper, och ser man på - ner hoppar små läbbiga löss som långsamt kravlar över papperet. Suck. Första gången, dvs för några veckor sedan, vi råkade ut för detta, var jag så äcklad att jag inte visste till mig. Tja, nu orkade jag inte ens hetsa upp mig.

Får vänta tills apoteket öppnar och åka iväg och inhandla Prioderm. "Kutanlösning 1 %" sufflerar sonen här bredvid...

Jag passar på att hyra oss en film när vi ändå blir sittande här hemma. Kanske jag kan dammsuga också, fast det är trist. Men det påstås att det ska vara jul snart, så då får man väl göra sig till litet, gissar jag.

Ska slita sonen från Kalle Ankafilmen han tittar på och ge honom frukost.

Helgslut helslut

Intensiv körhelg. Idag, snarare ikväll, har vi gett två julkonserter.

Solisten sjöng i vår kör när hon var 16 år, liksom körledaren. Solisten är numer operasångerska vid operan i Luzern. Hon har en vacker lyrisk sopranstämma och river ner applåder när hon framträder. I dag sjöng hon bl a Marias vaggsång, som innehåller orden "..Maria går i rosengård..." - otroligt vacker.

Andra föreställningen blev litet happeningartad på slutet, då prästen bad oss sjunga Halleluja ur Händels Messias som extranummer och dessutom bjöd in alla som var körsångare i publiken att delta. Det blev väldigt kraftfullt!

Vår körledare vill att vi ska stå blandade, alltså inte i samlade stämmor, under vissa konserter för det låter bättre så. Visserligen tar man ett större ansvar för sin insats, är tvungen att lyssna väldigt noga på de andra för att höra den egna stämman och man måste följa dirigenten mycket noggrannare än om stämman står samlad, men det är ganska nervöst. Tycker jag i alla fall. Måste öva mycket mer.

Kvällen har avslutats med mingel och litet mat, så jag har precis kommit hem. Katten hoppade fram, glatt vajande med sin taniga lilla svans, och fjuttade runt alldeles lycklig över att jag kom hem.

Nu ska kattens trötta sångmatte tippa ner i snarkofagen och läsa en stund om Artemis Fowl och hans äventyr, innan hon släcker och blundar.

Luciamorgon

Samuel ligger halvsovande under en pläd på soffan och väntar på att adventskalenderna ska börja i tv:n. Programmet börjar och han blundar fortfarande, sover, tror jag.
"Samuel, hör du, sover du? Det har börjat nu!" säger jag försiktigt och tänker på härom morgonen när han sov över alltihop för att jag stod i duschen, och han grät förtvivlat i mer än en kvart för att han missat och fick ont i huvudet efteråt av allt gråtande . Med tummen fortfarande i munnen mumlar han:
"Mmm, jag väntar bara på att introt ska ta slut." Det kallar jag planering.

Nu är adventskalenderna slut och frukosten väntar. Och sedan lucia i skolan för oss båda - vi har ett stort luciatåg med sexans alla flickor och pojkar, med levande ljus och en duktig musiklärare som spelar på flygeln i aulan till alla sånger luciatåget sjunger. Mycket stämningsfullt och populärt.