Balkongdag

Idag har jag läst, pysslat på balkongen och tittat på blommor. Har plockat upp änglatrumpeten ur källarmörkret - den ser ut som tre långa pinnar bara.

Det längsta jag gått idag är de drygt 150 meterna till blomsteraffären för att köpa jord och några petunior till en av blomlådorna. Man får inte förta sig...

Samuel satte, i slutet av september sina svarta tulpaner, Queen of night. De är inte så svarta precis, och blommar gör de på dagen. Samuel är mäkta stolt över dem i alla fall!

Vårmorgon light

Precis så här såg det ut i matrummet när jag stegade in i morse kl 7.53. Log litet åt röran på bordet och de utdragana stolarna. Blev glad av allt det röda - jag blir alltid glad av rött - och morgonsolen som gjorde ont i ögonen!

Ser pötsligt att målningarna hänger på olika höjd... Hmmm. Kanske måste ändras.

I Samuels rum blommar kaktusen.

Solen gick i moln för drygt en timme sedan, så vikten av att gå ut har gått förlorad för min del. I huvudet är det mest stand-by-läge. Jag låter det vara så, om det går, under helgerna just denna period. Det är så många måsten ändå...

Vår trötthet eller vårtrötthet?

Är sååå trött! Varför? Har sovit bra, inget särskilt på jobbet, eleverna är snälla och arbetar mestadels bra - ja, de är 12-13 år och hormonerna rasar, så humöret är lite ojämnt, men det är inget jag störs av. Hemma faller jag i gråt för minsta lilla och tänker på olyckliga ögon hos människor jag möter. Ögonen liksom förföljer mig.

Blir förvånad när människor jag pratar med är snälla - som idag när jag kört Samuel till hans pappa och efteråt vandrade runt i deras bostadsområde... Jag mötte en klasskamrat till Samuel, hon ville prata, alltid lika glad när hon ser mig. Jag har storasyster i min klass och familjen hoppas att jag ska få fler av deras barn i skolan - de är många i den stora muslimska familjen. Mamman stod i tvättstugan och vinkade glatt åt mig, gick till fönstret, öppnade det och ville prata. Hon beklagade att hon stod i tvättstugan, annars hade hon bjudit mig på kaffe. Jag berättade att Samuels farmor skulle flytta till området och då sa hon, med ett varmt leeende, att jag också skulle göra det, så alla bodde där. Det var så...ja, varmt och härligt att höra.

Något är på gång - något jag ännu inte begriper. Tror jag gör som denna madame, som i ett av sina inlägg skriver att hon röker när hon skriver. En cigarill kan inte skada i denna stund. Så får det bli.

Morgonutsikt i Funäsdalen där Samuel och jag åkte skidor med farmor Åsa och hennes Anders för ett par veckor sedan - vackra dagar på fjället bl a. Ser ni den virkade gardinen som speglar sig i rutan? Ett inne, ett mellan och ett ute. Sådant tycker jag mycket om, många skikt, både i livet och i bilder eller musik.

Årets påskäggsjakt

I år blir det gammal GPS har jag sagt till Samuel, som får använda en modern hos pappa. Den gamla "GPS:en", hehe, syns på bilden.

Boknörd

Samuel är värre boknörd än jag - se här!

Så har vi då rest oss

En sann pärs, den där influensan! Hostiga och kraxiga har vi dock rest oss. Vi sover gott om natten, ja, rätt tidigt på kvällen, för att vara exakt - men det är ju bra, har jag läst på någon klok internetsida från något sjukdomsministerium, som vet.

Snart är det tänkt att vi ska åka till Funäsdalen och åka skidor. Sonen hotar med att "lura" ut mig i svarta backar - här behövs inget lureri, men det har han glömt. Vi ska bo med Samuels farmor Åsa och hennes Anders - de är ena riktiga fjällrävar, så det blir några turer på fjället också. Det brukar vara oerhört vackert, även om jag trillar omkull allt som oftast. Det är för mesigt underlag, det bara ger vika hela tiden...

Här är några andra som rest sig - trots det kyliga underlaget...

Ser just att Samuels pappa lagt ut en bild på honom med lillasyster (hon längst till vänster) och lillasysters kompis, som påskkäringar. Han var litet generad, innan de gick.

Eländespatrullen de av Feber Slagna

Tar det aldrig slut? Efter fem dagars feber och i stort sett ingen mat - det går inte att äta - har min hjärna förvandlats. För att inte tala om kroppen.

Hjärnan fungerar som följer: Ta ett träpussel och kör i en mixer tills det återstår pappersflagor, små träbitar och ....hack. Häll ut! Gör nåt!! Den första reaktion man får från hjärnan i "Gör nåt!"-läget har man hela tiden.

Kroppen är ett darrigt spektakel som hasar sig ut till köket för att hämta vatten till sig. Ja, eller hämta vatten till sonen, som har det ännu värre. Han har 39,5 graders feber, yrar, fryser och svettas om vartannat, beroende på var i feberuppgångs- eller nedsättandefasen han befinner sig. Ibland talar han begripliga meningar, fast i uppspeedat tempo: "Jag fryser som en pingvin utan päls!" eller "Jag räker som lite..." Mest talar han i tungor dock.

Men man får väl se något positivt i det - vi har tak över huvudet, vi vet vad vi lider av och att det snart går över, vi har rent vatten och medicin och tillgång till vettig läkarvård, om vi skulle krokna ännu mer. Annat var det förr, när folk inte hade just något av det vi har och dog som flugor av influensan.

Tja, så jag får nog säga att det är ok, ändå, faaaast om jag finge välja...

Jag tycker i alla fall synd om mina stackars två medobservatörer som fått göra en hel del jobb utan mig. Det är tufft att försöka skriva en rapport på två när man varit tre och observerat.

Återgår till sängen.

Samuel spelar

Samuel (i min nattskjorta) spelar Minisnoa på sin fiol. Han glömde att lyfta om på ett ställe, men det påverkar inte musiken så mycket. Mest känslan. Fast jag tycker han är så duktig!

Aj, det lyser visst litet

Knalltyst morgon.

Nyss lyste morgonsolen på det gula huset mittemot. Den stora björkens grenar bildade ett vackert och rent mönster över husväggen. Letade febrilt efter kameran och när jag väl hittat den var allt sverigegrått igen. Ont i hövve fick jag.

Den här tiden på året, när det inte finns snö, står allt precis stilla. Färgerna har runnit ut och kvar är det grå, det blekt bruna och litet beiga toner. Andas man normalt i detta känns det som om man sprängt en handgranat. Världen har imploderat.

Sätter man på musik i denna gråhet är det som att krypa ur en mullvadshög, det blir väldigt ljust, men ofokuserat. Man har ingen aning om vad ljuset betyder, bara att det gör ont i ögonen, så det är bäst att knipa.

Låter det knäppt? Ja. Det är det också - att bo i ett land som är en mullvadshög flera månader i rad... Det är knäppt!

Det var allt för idag från eder Mullvad.

Den lille buddhisten

Jag lägger pussel och Samuel sitter, som vanligt, framför datorn.

"Mamma, du vet väl att jag är buddhist?"
"Va?! Nä! Vad innebär det?" Man måste ju kolla att han vet vad han pratar om.
"Att man måste vara munk minst en gång i livet."
"Jaha, det kan du ju..." svävar jag ut och vet inte riktigt vad jag ska säga.
"Det har jag redan varit. En kort stund. Fast jag sov då, så..."

Inte kunde jag hålla mig för skratt, inte.

Och detta ska han uppträda med, egentligen mima, om drygt en vecka på småstjärnorna i skolan. Men mim kör vi inte med, här lärs allt utantill så man kan vråla med - det blir mer trovärdigt så. Ebba Grön är ett av mina favoritband, så påverkan är tydlig.

Jo, och så kom han till vår stora glädje in i musikklasserna i Nacka. Hurra!

Själv orkar jag bara lägga pussel idag, mest för att hjärnan är överhettad och behöver svalna av.

Lokalsinnesdyslektikern slår till - igen...

Haha! Växjö, var det ju!! Men det börjar på samma bokstäver, så det var inte så lätt. Definitivt mer än 5 mil fel, i alla fall!

Efter att ha dansat snoa, vilket gick alldeles utmärkt, så här efter 25 år, ska jag nu gå till hotellet och sova.

Natti!

Mot Västerås

I morgon, tidigt som sjutton, åker jag tåg till Västerås med resten av styrelsen för Lärarförbundet här i Nacka, för att delta i mellanstoras konferens. Någon annan där ute som ska dit?

Vad jag vet har jag aldrig varit i Västerås, så det blir litet nytt - spännande känns aningen för stort att säga, no offence, västeråsare...

Packa och i säng. Åker hemifrån strax efter 5 - på morgonen. Hu!

Ups and downs

Sover djupt. Ett vrål och tätt därpå tre snabba skrik "törsti´törsti´törsti´!!!! Jag flyger upp ur sömnen och sängen i ett drag utan att passera gå. Pang! säger det i huvudet och jag får omedelbart knallhuvudvärk. Ger ungen vatten, tar en Ipren och sover inte mer den natten. Dagen efter är grå - i alla bemärkelser. Så kan det vara.

Två dagar senare är jag och ovan nämnda unge, nu vänligen kallad Samuel, på väg från simhallen där han tränat crawl och bröstsim och styrka och allt möjligt annat i en timme. Vi småpratar om ditt och datt. På melodin Jag vill ha en egen måne... sjunger Samuel plötsligt Jag vill ha en egen baddräkt, kan jag få låna din? och fortsätter sedan vårt samtal som om ingenting hänt. Jag skrattar gott i små attacker länge efteråt. Så kan det vara.

Jag sitter vid min laptop i klassrummet och arbetar, eleverna arbetar lugnt med olika saker vid sina bänkar och vid datorer. Gossen N, 13 år, kommer fram till mig och frågar vänligt om jag inte kan dra ut denna veckas matsedel från nätet, när jag ändå är inloggad. Jag tittar upp och svarar, aningen, men bara aningen, syrligt att det ju hänger en på dörren till klassrummet. Han drog ju ut den själv förra veckan. Ungen lutar sig mot min kateder, lätt nonchalant, och svarar, snabbt och med ett infamt leende, som sitter kvar en god stund i ansiktet "Ja, men Amber, det är ny vecka nu. Det går framåt i livet!" Jag brister ut i hejdlöst gapskratt, som också sitter i länge. Och känner mig sååå himla lycklig. Så kan det också vara.

Partyhelg - mer för somliga

Nu är julen slut! Igår dansades den ut mycket ordentligt hos Samuels farmor, på gammaldags vis, med lekar och godis och sysslingar och bryllingar och ingifta och skilda och singlar i en enda röra. Lättsamt i partyhatt - passade mig bra. Samuel har skrivit om det på sin blogg. Och här hemma tog jag ner adventsstjärnorna som suttit kvar längst av allt julanknutet.

Samuel har varit på tre fester denna helg - han är riktigt trött nu. Sitter i badkaret och läser Harry Potter and the Goblet of Fire och äter svartögebönor med olivolja och flingsalt och sen blir det källarfanska med rooiboste.

Själv har jag pendlat mellan att känna mig ömsom glad och nöjd och ömsom trött och förvirrad. De hör ihop i par som jag skrivit dem, de där känslostämningarna. Kanske läge att börja skriva dikter igen när själen är så här svajig.

Idag cyklade jag med Samuel på pakethållaren till hans pappa, som bor ett par kilometer härifrån, för att Samuel skulle hämta sin cykel. I solskenet och den något bistra januarivinden cyklade vi, pladdrande om allt möjligt, hem till mig igen. Enkelt och skönt! Rätt mycket som blir enkelt och skönt när man har barn med. Det är svårt att vara någon annan stans än där man är, så att säga.

Sedan var det dags för Samuel att gå på coctailparty! Det var mycket länge sedan jag var på ett sådant. Dock strök jag en fin ljusblå skjorta åt gossebarnet och insåg att han, återigen, vuxit ur det mesta i klädväg. Slips ville han inte ha - och blev arg över att jag envisas med att kalla det för slirre, för det låter så vansinnigt kul - och fuult. Han slapp slirre.

I veckan skulle jag på middag och åkte 5 mil (sic!) fel. Och jag hade varit på middag hos personen i fråga förut... Suck. Lokalsinnesdyslexin slog till ordentligt. Men det finns tre gator i stockholmsområdet som heter samma och inte mindes jag i vilken stadsdel det var. Jaja. Jag är ju snäll när jag sover.

Märkligt, det är alldeles tyst i mig. Är det bra eller dåligt, månntro?

Vardagen sipprar ryckvis in

Kallt inomhus, känns som skulle jag aldrig kunna bli varm mer. Har försökt läsa, i tre olika böcker. Fastnar ingenstans, surfar bara på ytan. Tycker jag borde göra en massa, men gör ingenting. Typiskt söndagsfenomen.

I kväll ska jag med Samuel, Signe, x-svärmor och Mathimlen på Disney on Ice i Globen. Hmm, kanske bra med litet tankeskingrande verksamhet.

De brukar gå runt i Globen och sälja saker som de flesta barn vill ha, gärna saker som lyser. Samuel har kvar ett lysande svärd som vi köpte när han var 3 1/2 - han var så där lagom intresserad då och de två andra gångerna vi såg föreställningen. Vi får se om det är någon skillnad denna gång.

Det är som med cirkus, varje gång säger jag att vi aldrig mer ska gå och så kommer det reklam och jag tänker att den här gången kanske... Och Samuel brukar vilja gå och vara lika ointresserad varje gång, när vi väl är på plats. Den här gången var han faktiskt tveksam redan innan, så det blir väl definitivt sista gången. Signe har nog mer nöje av det. Socialt kanske det är bra, jag menar, att göra något ihop?!

På tisdag och onsdag ska Samuel göra proven till musikklasserna - jag är nervös, men försöker att inte prata om det alls. Samuel verkar inte bry sig. Jag har tränat att låta honom splittra ackord, vilket han klarar galant och testat hans omfång, vilket jag inte kan göra något åt. Vet heller inte hur det ska se ut på en drygt nioårig pojke. Han går väldigt högt i alla fall, trestrukna d rent, visserligen med viss svårighet, men ändå. Tvåstrukna h (eller b, som han lärt sig att det heter) går lätt. Det var det högsta jag kunde sjunga, väl uppsjungen, när jag sjöng sopran.

P2 har trettondagskonsert, en kör sjunger Rutters Star Carol och Gläns över sjö och strand. Vackert. Det sista av julen sipprar långsamt ut...

Den här om kinas olympialogga är hmmm, värd att se.

Lätt postjulfrustration

Har pratat i telefon ett par timmar idag. Litet ovanligt. Jag gillar inte att prata i telefon egentligen; förmodligen för att det mest blir långsamt struntprat, som tvingar fram en har-inget-annat-att-göra-än-att-vara-elak-och-provocera-Amber. Hur barnsligt som helst.

Det ena samtalet var med ex-svärmor, Åsa, om SvD:s stora helgkryss, som kom före jul. Det är inte helt lätt, men rätt roligt. Vi är bra på att lösa ihop och blandat med korsordsproblematiken blir det litet annat samtal i en bra blandning.

Det andra samtalet var med Space Babe, som är rolig att prata med, och inte så slätstruken, utan har gott om synpunkter och idéer. Hon är känslig också, så man får tänka till om man gör som jag ibland - supergeneraliserar så stickor och strån ryker. Över huvud taget blir jag glad, som jag väl sagt vid åtskilliga tillfällen, över människor med egna åsikter, inte alltid så bekväma, men (väl) tänkta utifrån både fakta och erfarenhet.

Granen åkte ut igår. Så mycket barr! Ett tiotal sopskyfflar fulla - vågade inte använda dammsugaren till allt det. Minns hur det var för åtta år sedan då jag senast hade livegran. Dammsugaren höll på att kvävas, stackarn. Nu finns det små anhalter av barr här och där, men städerskan kommer på måndag så jag tittar åt ett annat håll några dagar och låtsas som det regnar (paraply och stövlar kanske?).

Resten av julen då? Kanske ska plocka ner adventsstjärnorna i morgon och julkrafset i Samuels rum också. Har fått lov av honom, annars vågar man inte plocka...

Förstår inte vad det är med mig idag, alldeles vild i kroppen och knoppen - borde ha en boxboll! Eller en redig karl, om man nu får vara så oförblommerad.

Omstylad blogg

Hmm, nu har jag stylat om min blogg. Samuel har varit med och haft åsikter. Vet inte om det är en bra idé, det här, men nu får det vara så ett tag. Tänkte att jag skulle anpassa mer till grått och rött, som ju är bloggens namn.

Samuel tycker att jag ska skriva att "Layouten har blivit ändrad, men kvalitén kommer fortfarande att vara densamma." Fniss.

Är det bra? Bättre, sämre?

På-jorden-nyårsafton

Nyårsafton blev trevlig, ja, riktigt skönt behaglig. Samuel och hans lillasyster Signe, 4 år, skulle vara hos mig och kom vid 14-tiden. Samuels farmor, Åsa, och hennes trevlige man, Anders, firade med oss.

Jag pysslade och lagade mat hela eftermiddagen medan Signe såg Micke och Molle på video och Samuel spelade dataspel på nätet. Ungarna hoppade in i köket med jämna mellanrum och kollade läget och smakade på allt som låg framme. Samuel gjorde den kalla såsen till huvudrätten och kärnade ur äpplena till smulpajen. Strax före normal middagstid fick barnen varm choklad och ostsmörgås för att inte vara alltför hungriga och utan-mat-sura, till den litet sena middagen. Signe påpekade att ljusen måste vara tända så det skulle bli mysigt, så vi tände massor av stearinljus, som sedan brann hela kvällen.

Åsa hade lovat att göra förrätten, toast med skagenröra, vilken gjorde succé hos Samuel. Han är så matglad och i stort sett alltid otroligt positiv till ny mat, ja, och den vanliga med.

Det blev många diskussioner om mat vid middagen - Samuel och jag läser ju Den hemlige kocken, så samtalet rörde sig mycket runt vad maten egentligen innehåller. Samuel hämtade boken och läste valda stycken och Anders blev väldigt nyfiken och kommer att läsa den. Signe orkade inte sitta hela middagen, så hon gick in i Samuels rum och gjorde tecknade porträtt av oss alla - det blev väldigt uppskattat.

Eftersom Signe skulle somna långt före midnatt gick vi ut och smällde av några raketer redan vid 8-tiden, så hon skulle få se. Anders läste Prinsessan Fiffig och Jamen Benny för Signe och medan hon låg och mumlade sig till sömns satte vi oss och spelade Samuels julklappsspel Spökjägarna, faktiskt ända fram till tolvslaget, då vi fick bråttom med bubblet och ytterkläderna.

Och sedan kom det jag älskar - fyrverkerierna! Bestämde mig för att det vill jag ha på min begravning, ett redigt fyrverkeri! Ja, så var det bara fylla på med Janssons frestelse och litet eftersnack, innan vi dalade i säng vid 2-tiden, när gästerna gått.

Med hjälp av barnen håller jag mig stadigt på jorden en sådan kväll - det är bra, mycket bra!

Nu ser jag att grannarna dragit upp persiennerna, så det är väl dags för frukost - den får jag inta ensam eftersom storsovaren Samuel fortfarande trynar. Han sover mellan 9,5 och 11 timmar om han får göra som han vill. Och är gärna uppe lääänge på kvällarna...

Gott Nytt (blogg-)År!

The bitter end

Idag ska man hålla sig från allmänheten. Det är nu folk man känner vänligen avslutar samtalen med det groteska Gott slut! Det är lika obehagligt som i kyrkan när bönen lyder ...därifrån igenkommande till att döma levande och döda... Jag ryser, andligen i alla fall, vid båda tillfällena.

Alla gräsliga tillbakablickar på det gångna året ger mig ångest - jag avskyr dväljandet i och babblandet om det man ändå inte kan göra något åt. Därmed inte sagt att man inte ska lära sig något av det som skett, men det maniska bakåtblickandet, i stort och smått, utan reflexion - nej tack!

Hur ska man nu handskas med detta? Se framåt säger jag! Man befinner sig där man är och hoppas/arbetar på att det ska bli bra framöver.

Absolut slöhet

Mitt i natten sitter jag och betalar mina räkningar och röker cigarill, efter att ha tittat på tre (!) avsnitt på raken av Sex and the city. Känns som om jag borde synda utav bara den för att uppnå balans gentemot de senaste två månadernas arbete. Har lyckats läsa någon enstaka sida på kvällarna, innan sömnen bedövat mig fullständigt.

Upp på morgonen som en zombie och iväg till jobbet - kolla att väskan, fiolen, saxofonen, gympakläderna, skridskorna, matsäcken, luciakläderna, genomläst rapport för ändring, utvecklingssamtalsunderlag skrivna till rätt elever och allt annat man ska ha med, i rätt kombination just den dagen i december, till sig själv och sonen, är med. Ja, jag vet att jag inte är ensam om detta, men i mitt liv är jag ensam om det, så det är det enda jag orkar med då.

Idag har jag inte klivit ur nattkläderna för annat än ett långt bad med en bok. Har läst, tittat på tv, Greven av Monte Cristo t ex, och löst korsord och soduko (jag bara inte orkar lära mig hur det stavas).

Efter en skön julafton hos Samuels farmor och därefter sång i midnattsmässan, då Samuel var med och sjöng på körläktaren - duktiga unge! - har jag inte gjort något vettigt. Jo, läst litet ur Hemlige kocken, som jag nog kommer att skriva om när den är utläst. Jag och Samuel alternerar läsning - han är helt förskräckt över vad som finns i vår mat, så han kan tydligen inte låta bli den.

Efter misslyckad chokladtryffeltillverkning dagen före julafton och på julaftons morgon, ser köket ut som ett slagfält, trots att städaren var här ett par dagar innan. Åtgärdas i morgon. Tryffeln ser ut som mina köttbullar, dvs som kattskit. Suck. Tur att jag kan mycket annat.

Månntro jag ska kliva ur nattkläderna i morgon och prova en promenad? Eller, kanske inte...