Shasta en sensommarmorgon

Kalasträd

Samuel och kompisen Emil jobbade hårt igår. De blåste upp massor av ballonger, knöt guldsnöre runt och hängde i träd och buskar runt bordet där vi skulle ha födelsedagskalas för Samuel och lillasyster Signe - det är enda gången den ena är dubbelt så gammal som den andra. Ballongerna vajade så vackert i sommarvinden. Den ljuslila som syns på bilden hade Samuel experimenterat med, så den innehöll en knapp deciliter vatten och rörde sig helt annorlund än de andra. Faktiskt en kul idé. Man kunde fylla fler ballonger med vatten, olika mycket, så alla rör sig på olika vis när det blåser...

Killarna bar bord och trädgårdssoffor också. Sen tyckte de att de var tvungna att fylla en del vattenballonger också. De plaskar så kul i asfalten.

Samuels gudfar med flickvän kom spelande "Ja, må han leva" på respektive säckpipa och tamburin. De började spela bakom ett hus, så vi hörde dem långt innan de blev synliga för oss. Det var uppskattat.

Samuel var så spänd att han fick migrän på morgonen innan jag sjöng för honom. Frukostbrickan ville han ha exakt den tid han föddes, dvs 8.55.

Nu är sorken tvåsiffrig!

Sommarnatt

Katten och jag tog en liten promenad i den varma natten. Jag pratade med katten och han satte sig ibland och kikade på mig och på omgivningen. Några grannar har fest, de är unga, och sjunger Abbalåtar så det hörs över grannskapet. Tyvärr inte så rent, men de skrattar gott emellanåt, så det gör inte så mycket.

Efter promenaden vattnade jag långsamt och omständligt blommor i mörkret ute på gården och på balkongen. Där satte jag mig sedan och rökte en cigarill och drack en knapp fingerbredd Laphroaig och lyssnade på alla ljud, tv:n stod på så jag hörde spridda repliker från filmen Storstadshamn, och tittade på blommorna som lyste i det svaga ljuset. Ahh, vilken njutning! Både stillhet och liv.

Balkongväxtlighetens glädje

Så här ser det ut nu - min änglatrumpet hyser ett 80-tal (!) knoppar. Den här bilden tog jag för ett par år sedan. Man ser blommans kronblad genom knoppens hölje på den närmsta bananformade knoppen.

Om ett par veckor ser det ut så här!

Änglatrumpeten är nu högre än jag (som mäter modiga 163 cm) och Shasta, min vita stora ros är nu över 2 m och slår snart i grannens balkong. Den är full av knoppar och ett par vackra rosor har slagit ut. På bilden nedan har jag bara fått med nedre delen av rosen. Min stora fina Mårbacka syns, liksom katten Samir under det lilla bordet och luktärtorna och lavendeln i förgrunden. På nedre delen av bordet står en timjanplanta som vi vittjar friskt när vi lagar mat.

Ovanstående bild tog jag nyss - en Shasta i full blom! Det är en stor ros, nästan 15 cm i diameter. Doftar sött och rent, alltså en ganska lätt doft.

I andra änden av balkongen står krasse och tomater. Ett par dagar nu har jag nupit mig en solvarm röd tomat till lunchen. Lyx!

Vilken lycka växterna ger mig - när jag är hemma tittar och luktar jag flera gånger om dagen! Den enkla lyckan verkar vara den djupaste.

Resan något söderut

Man behöver ju inte stå nära för att få närbild, tack o lov i det här fallet.

Trött Samuel ville åka linbana ner efter Kolmårdendagen. Det vara bara haka på - och betala...

Fyra dagar var Samuel och jag på bilresa till glasriket i Småland - han hade önskat att få se glasblåsning. På vägen ville han till Kolmården, vilket förvånade mig eftersom han inte är särskilt intresserad av djur och faktiskt aldrig har varit heller. Aktivt såg vi bara på delfiner och tigrar och på tropikariets alla ormar, ödlor, fiskar, småapor och alligatorer.

Det starkaste under resan för mig var när vi, helt oförhappandes, hittade minnesstenen över Vilhelm Moberg. Jag började nästan gråta när jag läste stenen och sedan blev det en föreläsning av den gamla skolan om författaren och om statare och deras livsvillkor. Samuel verkade rätt intresserad faktiskt.

Nära Moshult hittade vi stenen. Tack, sockenbor, säger jag!

Glasblåsarbilden är tagen på Orrefors glasbruk.

Stilstudie av sonens glasblåsartittarställning på Boda glasbruk.

Jag ville resa som i ungdomens dar, dvs inte bestämma sovplats förrän lusten infann sig, ungefär. Dumskalle, det går ju inte med en trött nästan-tioåring. Kände mig som en ansvarslös mamma när Samuel trött hängde bredvid mig i bilen och behövde sova. Det blev dock många skratt åt de fåniga skämt om trötthet och sömn som dök upp hos oss under letandet. Bl a utspelade sig följande dialog när vi passerade en kyrkogård. Samuel pekade och sa sömnigt:

"Där kan vi sova, mamma."

"Men det är ju en kyrkogård!", sa jag oförstående.

"Ja, där får vi åtminstone vila i frid...", sa gossen milt leeende, innan vi brast i skratt båda två.

Bör tilläggas att vid halv tio ungefär hittade vi ett litet hotell i Valdemarsvik och Samuel var så nöjd och tyckte det var "Åh, vad mysigt!".

Jag ville visa litet mer när vi ändå var hemifrån, så vi åkte till Öland också.

Nyss ringmärkt fågel, en pipare av något slag, tror jag. Ja, de är ju alla pipare i någon mening...

Högst uppe i Långe Jan blåste det ordentligt, till Samuels ohämmade glädje.

Mammadikt på Margaretadagen

Bilden är klickbar så man ordentligt kan se vad där står. Obetalbart att få höra dikten läst av den unge författaren - förstås...

Margaretamazarin å en himla mas(s)a(rin) pengar

Namnsdagsmazarin köpte jag på Kringelgården - 44 kr för två stycken (sketna) mazariner!! Jag sa att jag hoppades att de var extra goda eftersom de var så dyra. Jadå, kvittrade mademoisellen bakom disken. Jag kan säga att mademoisellen ljög så det stänkte om det, det var himla vanliga mazariner, och jag gick på en nit! Fast det borde jag ha kunnat räkna ut med bakbenen. Nå, jag har ju bara Margaretadag en gång om året - vad nu det har med saken att göra...



Ovan en suddig och dyyyr mazarin!


En äldre förvirrad granne ville nyss att jag skulle gå till blomsterhandeln, som hon påpekade öppnade den 2 augusti, och posta några brev. Eh... Försökte säga att man inte kan posta brev i blomsterhandeln och att det är 14 dagar kvar till blomsterhandeln öppnar. Ja, men jag skulle posta blommor, pengar fanns i kuverten och adressen stod på varje kuvert. Hon blev ledsen när jag sa att jag gärna gjorde det, men att det var lämpligt att hon själv hade hand om alltihop tills det var dags att skicka blommorna. Jag kunde inte med att säga nej, så jag tog hennes väska med kuverten i. Suck. Där låg 3000 kr huller om buller och fullständigt förvirrade kuvertanteckningar med God Jul och annat på...

Tänkte ringa dottern, som jag vet att hon har väldigt dålig kontakt med, men det är väl ingen bra idé. Hemtjänsten kan jag ju prata med, men bryr de sig? Och hur många gånger har hon spritt pengar på detta sätt? Det här måste lösas så hon inte råkar illa ut och blir av med sina pengar. Får tänka ut något bra.

Så det kan bli här i livet - det tänker jag ofta. Schabloneri, schablonera!

Balkonggröntröttrosa

Nyss

Samuel pratar på, jag lyssnar så där lagom noga och svarar litet vad jag tycker verkar vara ett bra svar - är precis på väg in i min bok.

"Men mamma, du hör så dåligt att du borde gå till doktorn och få en undersökning!"

"Ska du säga, jag får ju säga till dig massor av gånger och då svarar du ändå att du inte har hört! I så fall behöver du med en undersökning!"

"Ja, men det är inte samma sak - du är mer goddag yxskaft..."

Samtal från Toscana

Samuel har snart varit en vecka i Toscana med pappa, lillasyster och extramamma. Nyss fick jag samtal från gossebarnet, som var lyrisk över framför allt maten. Jag visste det! Han älskar olika sorters mat och den italienska är mestadels mycket bra. Han berättade om samtal med en pizzakock - han pratar ju flytande engelska - bl a om att han gillade sardeller. Dessutom hade han gjort pizza själv och var glad över detta. Han hade besökt kloster och varit på fest och festival och badat massor i poolen, varit på gelateria, träffat sin orkesterledare (som spelade cello på festivalen) och en av mina kolleger. Lika entusiastisk över allt! Idag skulle de till Siena.

I morgon natt kommer han hem, direkt till mig och då ska jag kramakramakrama! Själv sa han att han hade massor att berätta när han kom hem - härligt! Tänk att ha något så ljuvligt att längta efter.



Här hackar Samuel timjan till midsommarmaten hos farmor på landet. Han är mycket ofta med och lagar mat och har åsikter om kryddning och tillagning. Det började väl när han var i blöjåldern, då jag skurade en plätt av köksgolvet mycket noga, klädde av honom i blöjor, mig i underkäder, och så bakade vi bröd där tillsammans. Sedan fick vi duscha.

Jag lät honom lukta på allt och smaka på det han ville när han var mycket liten; det finns bilder där han stoppar fingrarna djupt i smörpaketet eller druvsockerpaketet och ser misstänksam ut när han får upp framför allt druvsockret. För mig har det varit ett sätt att aktivt ge honom flera dimensioner i livet. Det är ju det ansvar vi har som föräldrar, att ge våra barn ett gott liv och däri ingår påverkan. Att de sedan väljer själva är ju självklart och jag har förstått att det inte alltid är som vi önskar, men det är ju inte vårt liv heller.

Nummer 1 av 15, dyyyrt

Avhållsamhet är inte en dygd, men ibland en nödvändighet - nu gäller det bloggandet. Har funderat över om jag ska fortsätta att blogga. What's the point? Nå, ett tag till kan det kanske kännas meningsfullt...

Idag har jag träffat nummer 1 av de 15 män jag bestämt att träffa denna sommar . Då ligger jag inte på latsidan i alla fall (pun not intended). Någon i min närhet sa under senvåren, sammanhang minns jag inte, att den som inte fiskar får inget napp, eller möjligen får ingen fisk. Ping! sa det i mitt huvud och jag insåg att om jag ska träffa en man att leva med, på något sätt, så får jag nog ge mig ut och fiska litet. Därav målet att träffa 15 män - något mål är väl bra att ha!

Nummer 1 sa att han ville ha någon som var annorlunda för det var nämligen han. Frågade i vårt första telefonsamtal på vilket sätt han var annorlunda - smal och snygg, var hans svar. Det klingade i varningsklockan både av det svaret och hans ålder: 65 år. Eftersom jag är en fegis och hela tiden hittar på anledningar till att slippa träffa män, så bestämde jag träff med honom ändå. Kan ju inte jämt balla ur...

Nå, vi sågs utanför Dramaten, vid Margareta Krook närmare bestämt. Han såg fullständigt normal ut, smal, ja, snygg, nej. Vi promenerade ut på Skeppsholmen och gick i solskenet längs kajerna, helt ok smalltalk under vägen, och satte oss slutligen på ett kafé. På fritiden gick han ut och dansade, läste sällan någon bok, lyssnade på Sommar i P1 och tog en båt ut i skärgården om det var vackert väder. Jaha. Vi hade inte mycket att prata om och var lika ointresserade av varandra båda två. Han var snäll och vänlig, men det räcker ju inte!

Promenad tillbaka - han bodde på Gärdet och jag hade bilen vid Dramaten. Han tog i hand och sa att det var trevligt att ses och önskade lycka till framöver, jag gjorde detsamma. 450 förbannade kronor i parkeringsböter!! Det var det inte värt!

Glad som en lärka kom jag hem till mitt och tog en kopp te på balkongen innan jag fixade så datorn fungerade, vilket den inte gjort sedan åskovädret igår. Som synes fixade jag det med litet trixande- utan hjälp.

Samir bakom min mårbackapelargon. Samir har fått vingelsjuka och måste förmodligen avlivas inom max ett par månader. Den senaste veckan har han gått på medicin, men när han smitit ifrån den har hans bakben genast slutat fungera (eller kanske är det bara dagsformen som gör skillnad). Medicinen räcker i ett par veckor till och sedan får vi se. Han är en mycket snäll katt och både Samuel och jag har varit mycket ledsna över hans tillstånd. Nå, vi får måla blommor på väggarna ännu en tid framöver, ingen idé att måla något annat just nu...

Balkongdag

Idag har jag läst, pysslat på balkongen och tittat på blommor. Har plockat upp änglatrumpeten ur källarmörkret - den ser ut som tre långa pinnar bara.

Det längsta jag gått idag är de drygt 150 meterna till blomsteraffären för att köpa jord och några petunior till en av blomlådorna. Man får inte förta sig...

Samuel satte, i slutet av september sina svarta tulpaner, Queen of night. De är inte så svarta precis, och blommar gör de på dagen. Samuel är mäkta stolt över dem i alla fall!

Vårmorgon light

Precis så här såg det ut i matrummet när jag stegade in i morse kl 7.53. Log litet åt röran på bordet och de utdragana stolarna. Blev glad av allt det röda - jag blir alltid glad av rött - och morgonsolen som gjorde ont i ögonen!

Ser pötsligt att målningarna hänger på olika höjd... Hmmm. Kanske måste ändras.

I Samuels rum blommar kaktusen.

Solen gick i moln för drygt en timme sedan, så vikten av att gå ut har gått förlorad för min del. I huvudet är det mest stand-by-läge. Jag låter det vara så, om det går, under helgerna just denna period. Det är så många måsten ändå...

Vår trötthet eller vårtrötthet?

Är sååå trött! Varför? Har sovit bra, inget särskilt på jobbet, eleverna är snälla och arbetar mestadels bra - ja, de är 12-13 år och hormonerna rasar, så humöret är lite ojämnt, men det är inget jag störs av. Hemma faller jag i gråt för minsta lilla och tänker på olyckliga ögon hos människor jag möter. Ögonen liksom förföljer mig.

Blir förvånad när människor jag pratar med är snälla - som idag när jag kört Samuel till hans pappa och efteråt vandrade runt i deras bostadsområde... Jag mötte en klasskamrat till Samuel, hon ville prata, alltid lika glad när hon ser mig. Jag har storasyster i min klass och familjen hoppas att jag ska få fler av deras barn i skolan - de är många i den stora muslimska familjen. Mamman stod i tvättstugan och vinkade glatt åt mig, gick till fönstret, öppnade det och ville prata. Hon beklagade att hon stod i tvättstugan, annars hade hon bjudit mig på kaffe. Jag berättade att Samuels farmor skulle flytta till området och då sa hon, med ett varmt leeende, att jag också skulle göra det, så alla bodde där. Det var så...ja, varmt och härligt att höra.

Något är på gång - något jag ännu inte begriper. Tror jag gör som denna madame, som i ett av sina inlägg skriver att hon röker när hon skriver. En cigarill kan inte skada i denna stund. Så får det bli.

Morgonutsikt i Funäsdalen där Samuel och jag åkte skidor med farmor Åsa och hennes Anders för ett par veckor sedan - vackra dagar på fjället bl a. Ser ni den virkade gardinen som speglar sig i rutan? Ett inne, ett mellan och ett ute. Sådant tycker jag mycket om, många skikt, både i livet och i bilder eller musik.

Årets påskäggsjakt

I år blir det gammal GPS har jag sagt till Samuel, som får använda en modern hos pappa. Den gamla "GPS:en", hehe, syns på bilden.

Boknörd

Samuel är värre boknörd än jag - se här!

Så har vi då rest oss

En sann pärs, den där influensan! Hostiga och kraxiga har vi dock rest oss. Vi sover gott om natten, ja, rätt tidigt på kvällen, för att vara exakt - men det är ju bra, har jag läst på någon klok internetsida från något sjukdomsministerium, som vet.

Snart är det tänkt att vi ska åka till Funäsdalen och åka skidor. Sonen hotar med att "lura" ut mig i svarta backar - här behövs inget lureri, men det har han glömt. Vi ska bo med Samuels farmor Åsa och hennes Anders - de är ena riktiga fjällrävar, så det blir några turer på fjället också. Det brukar vara oerhört vackert, även om jag trillar omkull allt som oftast. Det är för mesigt underlag, det bara ger vika hela tiden...

Här är några andra som rest sig - trots det kyliga underlaget...

Ser just att Samuels pappa lagt ut en bild på honom med lillasyster (hon längst till vänster) och lillasysters kompis, som påskkäringar. Han var litet generad, innan de gick.

Eländespatrullen de av Feber Slagna

Tar det aldrig slut? Efter fem dagars feber och i stort sett ingen mat - det går inte att äta - har min hjärna förvandlats. För att inte tala om kroppen.

Hjärnan fungerar som följer: Ta ett träpussel och kör i en mixer tills det återstår pappersflagor, små träbitar och ....hack. Häll ut! Gör nåt!! Den första reaktion man får från hjärnan i "Gör nåt!"-läget har man hela tiden.

Kroppen är ett darrigt spektakel som hasar sig ut till köket för att hämta vatten till sig. Ja, eller hämta vatten till sonen, som har det ännu värre. Han har 39,5 graders feber, yrar, fryser och svettas om vartannat, beroende på var i feberuppgångs- eller nedsättandefasen han befinner sig. Ibland talar han begripliga meningar, fast i uppspeedat tempo: "Jag fryser som en pingvin utan päls!" eller "Jag räker som lite..." Mest talar han i tungor dock.

Men man får väl se något positivt i det - vi har tak över huvudet, vi vet vad vi lider av och att det snart går över, vi har rent vatten och medicin och tillgång till vettig läkarvård, om vi skulle krokna ännu mer. Annat var det förr, när folk inte hade just något av det vi har och dog som flugor av influensan.

Tja, så jag får nog säga att det är ok, ändå, faaaast om jag finge välja...

Jag tycker i alla fall synd om mina stackars två medobservatörer som fått göra en hel del jobb utan mig. Det är tufft att försöka skriva en rapport på två när man varit tre och observerat.

Återgår till sängen.

Samuel spelar

Samuel (i min nattskjorta) spelar Minisnoa på sin fiol. Han glömde att lyfta om på ett ställe, men det påverkar inte musiken så mycket. Mest känslan. Fast jag tycker han är så duktig!

Aj, det lyser visst litet

Knalltyst morgon.

Nyss lyste morgonsolen på det gula huset mittemot. Den stora björkens grenar bildade ett vackert och rent mönster över husväggen. Letade febrilt efter kameran och när jag väl hittat den var allt sverigegrått igen. Ont i hövve fick jag.

Den här tiden på året, när det inte finns snö, står allt precis stilla. Färgerna har runnit ut och kvar är det grå, det blekt bruna och litet beiga toner. Andas man normalt i detta känns det som om man sprängt en handgranat. Världen har imploderat.

Sätter man på musik i denna gråhet är det som att krypa ur en mullvadshög, det blir väldigt ljust, men ofokuserat. Man har ingen aning om vad ljuset betyder, bara att det gör ont i ögonen, så det är bäst att knipa.

Låter det knäppt? Ja. Det är det också - att bo i ett land som är en mullvadshög flera månader i rad... Det är knäppt!

Det var allt för idag från eder Mullvad.