Grått och inte rött

Så här är det inte nu, snarare...




...så här. Ute och i själen.

Golvet fullt av röv

Lyssnade på musikklassernas konsert i kyrkan - jättefint, förstås!! Hade inte ätit middag innan så jag var rätt hungrig när konserten var slut. Svängde in vid en litet thailändskt gatukök och steg in. Beställde mat för att ta med hem och medan jag väntade pratade jag med personalen - jag var den enda patienten (sic!). Jag tittade på golvet som var skräpigt alldeles vid dörren och ända fram till disken där jag stod.
"Oj, vad det har blåst in!" sa jag.
Damen på andra sidan disken tittade leende på mig och sa:
"Det kommer in så mycket röv!"
Jag skrattade.
"Nee-ej, inte röv" och pekade på min bak. Damen skrattade gott:
"Nej, inte röv! Löv!" Och sedan skrattade vi båda åt röven/löven på golvet.

Väl hemma blandade jag hälften av riset med hälften av woken, det såg såå gott ut och luktade ljuvligt. Satte mig i soffan för att se Heroes och äta gott. En sista knyck för att sitta bekvämt skickade skålen från brickan upp och ner över den cremefärgade ullmattan. Under flygturen spreds innehållet i en fin båge över mattan.

Nej, jag varken grät eller svor, bara bet ihop och plockade det som gick att få upp. Hämtade nytt i köket och hoppade över geggan på mattan.

Golvet är fullt av röv. Och jag ska gå och lägga mig. Så det så.

Depp.

Kollar läget igen

Vanvördigt uttryckt, rubriken alltså. Jag är ute på skolobservation igen.

Man kan ju undra hur lärare, fortfarande, kan stå och mala och inte involvera eleverna ett dugg i planering eller genomgångar. Framför allt involveras inte år 7-9, som har så härligt kloka elever, stora, intresserade och älskar att diskutera. Om lärarna vore 70+ kanske-kanske jag skulle förstå det, men under 30... Kom inte och säg att unga lärare har fräscha idéer. Somliga ja, men de flesta tycks göra det de själva blev utsatta för i skolan. Suck.

Dessutom undrar man - ehh, jag - hur en lärare på runt 30 kan fråga elever vad de använt för källor till sitt arbete och sedan godkänna svaret Google. Det är ju som att svara att man som källa använt biblioteket. Aaah, jag steppade ut ur det klassrummet med fasa i blick.

Sitter i "min egen" skolas bibliotek och skriver medan Microsoft Office 2007 laddas in i min laptop. Jag gillar 2007:an. Roliga features och lättarbetat.

Woops! Nu är installeringen klar! Hem och laga middag till unge herrn, som är på saxofonlektion.

Alice Babs och Hector Bingert jazzar

För tjugo minuter sedan kokade Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden: Alice Babs sjöng och Hector Bingert spelade saxofon - aaahhh!! De "pratade" så skönt med varandra, rösten och saxen. Ren och klar var Alices stämma, en hel låt blev det! Alice brukar ta några toner i slutet på konserter, men nu - inte bara några... Fantastiskt!

Vi var tio stycken ur kammarkören som sjöng med Leif Kronlunds orkester, men först har vi fått träning av en riktig jazztjej, så vi inte ska sjunga som en prydlig kör, utan tuta på som blåsinstrument, eller som en gospelkör, beroende på vad vi sjunger. Ett helt annat sätt att sjunga än det vanliga, i alla fall.

Jag är litet trött, men betyligt piggare än när jag åkte till kyrkan för att sjunga upp och repa... Ädla känslor sången föder - tja, kanske ändå. Folk klappade om varandra och sa att det var en fantastisk kväll och att det var fantastiskt och underbart att höra Alice ännu en gång. I minst tio år har jag trott att det var sista gången, om inte annat så för röstens skull. Hoppas jag har fel läääänge till!

Mamma, men inte bara

Just nu är jag inte så mycket annat än mamma, tycker jag. När hösten började blev det så tydligt att det här med att vara 10 år inte är så mycket, när man plötsligt helt och hållet ska byta kamrater, lärare och skolmiljö och åka tåg själv dessutom. En bra bit från mamma, som man också haft på samma skola.

Jag, som är van att se sonen glad och kavat möta det mesta i livet, blev pötsligt väldigt orolig över den stora förändringen: Migrän, oro, nymammighet och många långa gråtsessioner blandat med en förfärlig ilska mot mig. Dock har jag hela tiden varit säker på att valet att byta skola varit rätt - trots initiala svårigheter måste rimligen musikklasserna vara rätt för ett så otroligt musikaliskt barn.

Nu har det gått en månad och det mesta har satt sig. Sorken sjunger igen, dag som natt. Nu sjunger han på latin dessutom, kom hem och sjöng "Ave verum corpus" för ett par veckor sedan, vi sjunger den tillsammans ibland eftersom jag, liksom pappa, farmor och bonusmamman sjungit den i våra körer. Han har också blivit ombedd att sjunga i en gosskör som musikläraren har inne i Stockholm. Häromdagen kläckte han ur sig, bara by the way, att han ska sjunga solo i Nacka kyrka på den allra första konserten de ska ge, i oktober. Förvånar mig inte - han har en klassisk, stark och klar gossopranröst och älskar att sjunga. Medger att jag blev litet orolig, vet inte riktigt varför. Själv är han inte det minsta orolig just nu.



I Sverige är det inte comme il faut att "bara" vara mamma, man ska förverkliga sig själv, ha ett eget liv, ja, vad som helst, men bara inte ägna barnet/barnen sin mesta tid, eller oro. Man ska låta dem ha sitt eget liv, man ska klippa navelsträngen... Allt går ut på att man inte ska ha mer än "lagom" mycket med ätteläggen att göra.

Jag tror ju inte heller att man ska kleta sig fast på barnen, men jag tycker inte det är en helt igenom okomplicerad balansgång hur mycket de behöver en och hur mycket man ska låta dem prova sina egna vingar. Särskilt inte i nya faser i deras liv. Just nu har det varit mycket mamma, i alla fall. Jo, glad och stolt, och övertygad om att vi gjort rätt som låtit honom åka i väg, men fortfarande med en aning oro - det går snart över, det vet jag.

Framför mig är det skymning och några få fönster lyser upp av lampor, ett varmt hemtrevligt sken mot den mörknande himlen och silhuetten av tallen, lönnarna, asken och den stora björken på gården. Katten snusar med hörbar andning på soffan. Det blir nog en kopp te till mamman - som har ett själv också!

Tillägg senare: Av någon anledning finns inte kommentarsfunktionen vissa stunder, men andra... Vet inte varför, men det är väl nå´t elektriskt.:-)

Tokot blev det!

Idag ringde Samuel, strax efter jag ätit lunch, och ville att jag skulle komma och hämta honom eftersom morgonens huvudvärk blivit redig migrän. Min väska stod i lärarrummet, eehh, personalrummet, så jag skulle bara hämta plånboken och bilnyckeln.

Letar och letar efter plånboken, tömmer väskan flera gånger - ingen plånbok! Hjärtat hamrar, tusan inte nu, jag måste ju hämta Samuel, måste spärra bankkortet och bensinkortet... Ber en kollega ta hand om eleverna, kör någorlunda enligt lagen och hämtar sonen som drööööjer, jag håller på att gå upp i limningen (undrar var jag är limmad - på mitten?), väntar, väntar, väntar. Äntligen dyker han upp med tröja och jacka och tung ryggsäck släpande.

Full fräs hemåt, föser ungen i säng med huvudvärkspulver, suppositorierna slut, iväg till skolan, upp i klassrummet där eleverna är i blandad form pratiga och flitiga, kastar mig över datorn och slår upp telefonnummer till kortspärrar och spärrar två kort. Pust! Tar resten sen!

Nu kan jag gå igenom veckans engelska. Det går en kort stund i lugn och ro.

Någon knackar på dörren, en elev öppnar. Där står en kollega leende och håller upp min plånbok. Jag blir både glad och förvånad, och alla möjliga scenarior korsar blixtsnabbt min hjärna.
"Men var...?" börjar jag.
"I min väska!" skrattar kollegan.

Efter litet utredande kommer vi fram till att vi båda har svarta, liknande skinnväskor och att jag helt enkelt lagt plånboken i hennes väska i stället för i min egen, efter att jag använt ett av mina kort vid datorn i arbetsrummet.

Tja, nu får jag vänta på nya kort, eftersom man inte kan "ospärra" dem. Några kolleger tyckte synd om mig för det, men jag tycker att man kan se det som att jag får nya blanka kort istället för de gamla!

Och hjärtat har fått sig en genomkörare...

Månförmörkelsekväll

Middagspyssel

"Det känns som om vi har åstadkommit nå´t stort", sa sonen när vi gjort sushirullar med hjälp av hans födelsedagskokbok.


Specialriset har vi kokt och Samuel blandat med risvinäger, salt och socker. Riset på sjögräsplattan.
Samuel har skedat kärnorna ur en halv gurka, skurit upp den och lagt på riset tillsammans med några tigerräkor.

Rullen försluts med litet vatten på sjögräsplattans kant.

Washabin blandade jag till av washabipulver och vatten. Soyan som washabin ska blandas med hälls upp. Vi glömde washabi i rullarna - det kommer vi ihåg nästa gång.

Samuel skär upp med kniven som jag fick vässa först för att det skulle fungera.

Klart!!

Samuel njuuuter! "Mmmmmmm..." säger han.

Fler ska dö

Inte bara "Den som inte tar bor luddet ska dö", det ska också den som spillt en STOOOR fläck flytande tvättmedel precis innanför källardörren och inte torkat upp efter sig.

Jag hade inte en chans! Men jag kan tydligen gå ner i spagat...

Anansi Boys av Neil Gaiman

Boken Anansi boys av Neil Gaiman är bland det mest härliga jag läst!

Den handlar om sönerna till spindelguden Anansi. Bara det fick mig att tänka att det här verkligen inte är en bok för mig, men av någon anledning började jag läsa ändå. Förattaren är ju trots allt Neil Gaiman (här hans blogg), en man med alldeles egna idéer om hur hur en berättelse ska se ut.

Nå, den ena av Anansis söner är en tämligen tråkig och räddhågsen ung man, som i alla fall lyckats skaffa sig en flickvän. Han framlever sitt grå liv i London, när först mamman dör och ganska kort därefter pappan. Av pappan får han veta att han har en bror och han får också ett märkligt råd om hur han ska finna denne bror, som han inte ens vet namnet på. Det är när han på underliga vägar lyckas träffa sin bror, som berättelsen verkligen börjar sin stigning och vridning.

Det är en rolig, underlig, oförutsägbar, spännande och varm berättelse Gaiman har skrivit. Genren är magisk realism, om man nu måste kategorisera. Jag tycker att boken i känslan, i sitt till nära-verkligheten knutna vansinne påminner om Bulgakovs Mästaren och Margarita, en annan berättelse som man inte kan förutse ett uns av.

Anansi boys finns nog bara på engelska än så länge. Läs den, så får du en berättelse som ger dig det mesta och det bästa man kan begära av fiktion!

Ratad mus

Litet suddig blev den, näbbmusen som Samir så klokt lämnat på balkongen. Sånt ska man inte äta om man är katt!

Samlingar

Varför samlar människan? Då menar jag inte nötter och älgstek, utan sådant vi egentligen inte behöver. Enklast är väl att titta i våra källar- och vindsförråd. Det är väl överfullt hos de flesta, saker vi inte har rört på mången god dag.

Så samlar vi på allt möjligt annat också, mer riktade samlingar. Personligen tycker jag det är pinsamt, men kan ändå inte låta bli bokmärken (inte sådana man hade som barn, utan sådana man lägger i sin bok när man läser, gärna i skinn; pärlor av olika slag - och lådor. Jag är inte intresserad av lyxvaror, mera åt hantverkshållet om jag kan välja.

Det där med lådorna har jag funderat mycket över. Vad skulle Freud säga, månntro? Är det något kvinnligt? Äsch, nu är jag väl ändå ute och cyklar.


Jag har inte alltid något i mina lådor och i de lådor det finns något har jag för det mesta glömt bort innehållet. Kul när jag, eller någon annan, öppnar och tittar efter. Oftast är det rätt meningslösa saker.

Den här lådan är gjort i mönsterpräglat skinn, köpt på Victoria and Albert Museum i London för ungefär 15 år sedan. Insidan är svart mocka, storleken anpassad precis för att rymma två kortlekar. Jag älskar känslan av det mjuka skinnet mot handen när jag tar fram en kortlek för att lägga patience. Den med Morrismotivet på baksidan följde med, tror jag, eller så köpte jag den till. Lasse Åbergs kort är så roliga till den mer "fina" lådan.

Metallådan köpte jag på Mallorca i någon inredningsbutik förra våren. Jag har mest trälådor, men det här är verkligen ett undantag. Jag tyckte om det moderna mönstret och den lilla fina ödlan. Jag blev överraskad över innehållet i lådan - tre gamla kastanjer och fiolharts.



Den här lådan köpte jag också på Mallorca i inredningsbutiken - det är ett så speciellt arbete. Brunt tyg och så har någon suttit och sytt dit alla de små platta träbitarna och alla de små träkulorna. Mycket märkligt.

Den rosa stora pärlan i plast har jag hittat i jorden under min balkong, de två kulorna och den lilla runda glasbiten (den är nästan platt) har jag köpt i en leksaksaffär, resten har jag köpt i olika omgångar för kanske 20, 15 eller kanske 13 år sedan i The Bead Shop i London , där jag handlar något varje gång jag åker till London. Resten av pärlsamlingen ligger i andra lådor.

Lådan nedan står på bordet där datorerna står och innehåller en av alla mina pennsamlingar (oj, en samling till - unintentional dock). Jag blev tossig på alla pennor som låg och skräpade på bordet och hittade lådan på Indiska för ungefär en hundralapp för ett par år sedan. Den finns fortfarande i sortimentet har jag sett.

Min senaste köpte jag idag på Indori för det vackra träets skull.

Här nedan en del av en annan samling. Suck. Men jag kan inte avstå från att köpa böcker. Jag har i alla fall ingen handväska för 70 000 kr - om nu det är ett mått på något åt något håll. Det är väl bara, nästan, en fråga om intresse.

Trist med blixtbilderna - avskyr blixt, men det gick inte utan, eftersom jag inte kommer åt mitt stativ och är alldeles för darrig på handen, tydligen.

Visst behag

Igår kväll var Samuel och jag på Stadsteatern och såg Hedwig and the Angry Inch, en rockmusikal - jag var rätt missnöjd med innehållet och framförandet, medan Samuel tyckte det var bra. Det verkade större delen av publiken också tycka av applåderna att döma.

Bredvid oss satt ett lesbiskt par som kysstes läääänge med tungorna i varandras magar - sonen log generat.

Efter föreställningen vandrade jag och Samuel runt i centrala Stockholm och tittade på litet av varje. Det var varmt och skymningsljust, en man spelade Abbas The winner takes it all mjukt på saxofon i oändlighet, på Drottninggatan. Vi pratade om vad vi såg och om hur skönt det var att bara släntra runt dit benen bar.

Samuel hade aldrig ätit kebab så vi satte oss utanför ett litet "hål i väggen" och delade en kebab medan vi tittade på ljuset och människorna som gick förbi till ljudet av saxofonen en bit bort. Samuel upprepade flera gånger att han tyckte det var så skönt att flanera, utan att ha ett mål. Just det att vi inte hade ett mål upprepade han flera gånger.

På väg till parkeringsgaraget ville Samuel ha glass, så vi köpte två kulor glass av märket Lejonet och Björnen. Samuel konstaterade genast att saffransglassen var fantastisk. Hasselnötsglass och mango- och limesorbet var två andra sorter vi provade. Långsamt glassätande gick vi till bilen och åkte hem. Då hade det mörknat.

Idag tycker jag att jag passerat en gräns när det gäller värmen och fukten. Jag har gett upp kravet att göra något vettigt, jag har gett upp att känna mig fräsch och nyduschad. Jag bara finns och nästan njuter av att inte ha någon ordning på mig själv, att vara halvsvettig, inte ha någon vettig planering. Vi tänkte gå och se Prideparaden inne i stan, men det orkar ingen av oss i detta varma, gråa, fuktiga väder. Ännu regnar det inte, men det hänger i luften. Rätt behagligt, när man väl gett upp.

Kvälls-kitchen

Samuel fick en kokbok i 10-årspresent. Den vill han nu gå igenom, så gårdagskvällen användes till att göra falafel och tsatsiki tillsammans med två tioåringar. Tsatsikin gjorde de i stort sett helt själva, jag saltade bara - den blev fantastiskt krämig och god. Samuel stod mycket noggrant och vred ur den grovrivna gurkan i en kökshandduk. Det såg mycket proffsigt ut och gjorde så vi slapp den där slafsiga tsatsikin man brukar få ibland. Dessutom använde vi turkisk yoghurt, den där i den lilla hinken.

Jag köpte förstås inte kikärter i burk, utan blötlade dem kvällen innan och kokte dem på morgonen. Nu har jag till två omgångar falafel i frysen... Präktiga rycket!

Shasta en sensommarmorgon

Kalasträd

Samuel och kompisen Emil jobbade hårt igår. De blåste upp massor av ballonger, knöt guldsnöre runt och hängde i träd och buskar runt bordet där vi skulle ha födelsedagskalas för Samuel och lillasyster Signe - det är enda gången den ena är dubbelt så gammal som den andra. Ballongerna vajade så vackert i sommarvinden. Den ljuslila som syns på bilden hade Samuel experimenterat med, så den innehöll en knapp deciliter vatten och rörde sig helt annorlund än de andra. Faktiskt en kul idé. Man kunde fylla fler ballonger med vatten, olika mycket, så alla rör sig på olika vis när det blåser...

Killarna bar bord och trädgårdssoffor också. Sen tyckte de att de var tvungna att fylla en del vattenballonger också. De plaskar så kul i asfalten.

Samuels gudfar med flickvän kom spelande "Ja, må han leva" på respektive säckpipa och tamburin. De började spela bakom ett hus, så vi hörde dem långt innan de blev synliga för oss. Det var uppskattat.

Samuel var så spänd att han fick migrän på morgonen innan jag sjöng för honom. Frukostbrickan ville han ha exakt den tid han föddes, dvs 8.55.

Nu är sorken tvåsiffrig!

Sommarnatt

Katten och jag tog en liten promenad i den varma natten. Jag pratade med katten och han satte sig ibland och kikade på mig och på omgivningen. Några grannar har fest, de är unga, och sjunger Abbalåtar så det hörs över grannskapet. Tyvärr inte så rent, men de skrattar gott emellanåt, så det gör inte så mycket.

Efter promenaden vattnade jag långsamt och omständligt blommor i mörkret ute på gården och på balkongen. Där satte jag mig sedan och rökte en cigarill och drack en knapp fingerbredd Laphroaig och lyssnade på alla ljud, tv:n stod på så jag hörde spridda repliker från filmen Storstadshamn, och tittade på blommorna som lyste i det svaga ljuset. Ahh, vilken njutning! Både stillhet och liv.

Balkongväxtlighetens glädje

Så här ser det ut nu - min änglatrumpet hyser ett 80-tal (!) knoppar. Den här bilden tog jag för ett par år sedan. Man ser blommans kronblad genom knoppens hölje på den närmsta bananformade knoppen.

Om ett par veckor ser det ut så här!

Änglatrumpeten är nu högre än jag (som mäter modiga 163 cm) och Shasta, min vita stora ros är nu över 2 m och slår snart i grannens balkong. Den är full av knoppar och ett par vackra rosor har slagit ut. På bilden nedan har jag bara fått med nedre delen av rosen. Min stora fina Mårbacka syns, liksom katten Samir under det lilla bordet och luktärtorna och lavendeln i förgrunden. På nedre delen av bordet står en timjanplanta som vi vittjar friskt när vi lagar mat.

Ovanstående bild tog jag nyss - en Shasta i full blom! Det är en stor ros, nästan 15 cm i diameter. Doftar sött och rent, alltså en ganska lätt doft.

I andra änden av balkongen står krasse och tomater. Ett par dagar nu har jag nupit mig en solvarm röd tomat till lunchen. Lyx!

Vilken lycka växterna ger mig - när jag är hemma tittar och luktar jag flera gånger om dagen! Den enkla lyckan verkar vara den djupaste.

Resan något söderut

Man behöver ju inte stå nära för att få närbild, tack o lov i det här fallet.

Trött Samuel ville åka linbana ner efter Kolmårdendagen. Det vara bara haka på - och betala...

Fyra dagar var Samuel och jag på bilresa till glasriket i Småland - han hade önskat att få se glasblåsning. På vägen ville han till Kolmården, vilket förvånade mig eftersom han inte är särskilt intresserad av djur och faktiskt aldrig har varit heller. Aktivt såg vi bara på delfiner och tigrar och på tropikariets alla ormar, ödlor, fiskar, småapor och alligatorer.

Det starkaste under resan för mig var när vi, helt oförhappandes, hittade minnesstenen över Vilhelm Moberg. Jag började nästan gråta när jag läste stenen och sedan blev det en föreläsning av den gamla skolan om författaren och om statare och deras livsvillkor. Samuel verkade rätt intresserad faktiskt.

Nära Moshult hittade vi stenen. Tack, sockenbor, säger jag!

Glasblåsarbilden är tagen på Orrefors glasbruk.

Stilstudie av sonens glasblåsartittarställning på Boda glasbruk.

Jag ville resa som i ungdomens dar, dvs inte bestämma sovplats förrän lusten infann sig, ungefär. Dumskalle, det går ju inte med en trött nästan-tioåring. Kände mig som en ansvarslös mamma när Samuel trött hängde bredvid mig i bilen och behövde sova. Det blev dock många skratt åt de fåniga skämt om trötthet och sömn som dök upp hos oss under letandet. Bl a utspelade sig följande dialog när vi passerade en kyrkogård. Samuel pekade och sa sömnigt:

"Där kan vi sova, mamma."

"Men det är ju en kyrkogård!", sa jag oförstående.

"Ja, där får vi åtminstone vila i frid...", sa gossen milt leeende, innan vi brast i skratt båda två.

Bör tilläggas att vid halv tio ungefär hittade vi ett litet hotell i Valdemarsvik och Samuel var så nöjd och tyckte det var "Åh, vad mysigt!".

Jag ville visa litet mer när vi ändå var hemifrån, så vi åkte till Öland också.

Nyss ringmärkt fågel, en pipare av något slag, tror jag. Ja, de är ju alla pipare i någon mening...

Högst uppe i Långe Jan blåste det ordentligt, till Samuels ohämmade glädje.

Mammadikt på Margaretadagen

Bilden är klickbar så man ordentligt kan se vad där står. Obetalbart att få höra dikten läst av den unge författaren - förstås...