Sommarlovsbörjan

Sommarlovet har börjat, liksom nedvarvningen av tankehastigheten. Samuel har gått på humanisternas konfirmationsläger (obs, inte Samuel på bilden), vi har firat midsommar hos Samuels farmor Åsa på vackra skärgårdsön och Sokka har avslutat agilitykursen. Nu blir det frukost bland blommorna på balkongen ett tag innan vi hittar på något nytt.

Sokka med bästa frisbeen. Det visade sig lättare att motivera henne att hoppa över hinder och springa i tunnlar om hon fick frisbeen i stället för köttbullebitar. Konstig hund.

Sonett i mars

Denna sonett publicerade jag förra året ungefär vid denna tid. Kan vara värt en omläsning.


Sonett i mars

I mars jag väntar solens värme skön
som smälter snön och väcker fåglars kvitter
för vinterns hårda slit jag nu får lön
i form av allsköns värmefnatt och fnitter

När vårens skridskoturer åks på sjön
jag delger mina äventyr på Twitter
Mot vårens första glass snart slingrar kön
och sen för att få sol, på rad vi sitter

På dan små fåglar bygger sina bon
om natten kylan återtar sitt säte
det doftar jord och järn och hörs en ton

av tidig morgons första fågelläte
Den tunga vinterjackan åker av
och jag är inte längre vinterns slav
 
Skriven av Samuel och Ansa 27 feb 2011

Nytt år

Nyårsdagen. Hos oss den absolut slöaste dagen på året. Jag kom upp vid 13-tiden och de tre 13-åringarna nyss, dvs 15.45 ca. Nu ska de äta sin "frukost", vilket blir sonens egenhändigt lagade Janssons frestelse, som ingen orkade äta i natt. Till efterrätt äter de kladdkaka, som flickan i sällskapet hade med sig när de kom igår. Tre av gårdagens fem 13-åringar satt uppe till vid 8-tiden i morse och tittade på film och babblade. Babblet började så långsamt igen vid 15.30 från sonens rum, där de sovit.

Skönt nyårsfirande har vi haft. De fem 13-åringarna, en elvaåring och två vuxna. Vid efterrätten höglästes ur Min galna hage, texten om det lille Polki (Den trasiga middagen), av Povel Ramel. Mycket uppskattat av ungdomarna!  Den yngsta, som inte hör till 13-åringarnas skara, är 11 år och hade svårt att tycka det var roligt. Det var nog en personlighetsfråga, mer än en åldersfråga. Vi högläser den texten då och då och den har uppskattats av flera barn från åtminstone 6 års ålder.

Som vanligt hade jag köpt fyrverkerier och kontrollerade noggrant uppskjutandet av raketerna. Jag har alltid älskat fyrverkerier och Samuel har fått tända raketer sedan 6 års ålder. Nu tycks intresset sinat en aning, så nästa år blir det betydligt färre raketer. Två var kanske. Ett av grannbarnen fick en ordentlig lektion och sedan fick han skjuta litet också. Hans pappa hade verkligen ingen koll. Smällde några rediga raketer som dånande stannade kvar på marken. Livsfarligt. Han visste inte att måste ställa raketerna i en flaska eller ett rör. Han hade tryckt fast raketerna i marken!! Vännen Siri undervisade honom, så vi slipper detta ett annat år.

Sokka? Ja, i år blev hon rädd eftersom det smällde dånande på marken. Vi får se inför nästa år hur vi gör. Kanske är det lika bra att vi inte har några egna raketer och att jag stannar inne med doggen...

Nå, nu är det i alla fall 2012. Ett nytt år som börjar med regn.

Jullovets långsamhet

Annandag jul och vi har inte fått upp granen ännu. Tja, det kom annat i vägen. Jag tänker inte hänga läpp för det. Kanske lyckas vi idag. Kanske inte. Efter nyår förpassar jag den till skogen om den inte kommit upp. Jag ville inte ha någon gran, men sonen ville och jag köpte på villkor att han hjälpte till...

Jag är verkligen inte någon julmänniska, vänligt uttryckt. Försöker utnyttja tiden till att läsa och skriva. Nu har jag fått beställning på en stor målning också, så det det ska bli roligt att börja med den.

Fick Jag är Ozzy i julklapp, av en musiker förstås, och tänkte att jag skulle skumma igenom den - inget riktigt för mig, tänkte jag efter att ha sett en del av dokusåpan från han familjeliv. Märkligt nog fastnade jag. Trots det påvra språket och en katastrofalt dålig översättning med massor av anglisimer, förnimmer jag en värme hos Ozzy. Jag tror han försöker låta värre än han är, även om jag förstår att han inte direkt levt något änglaliv.

 Har också börjat på Haruki Murakamis Norweigan Wood. Har känts litet trögt hittills, men det tar sig nog.

Njut av ledigheten på det sätt som passar dig! Det är det bästa!

Viss aktivitet

Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev. Om jag bara inte ständigt föll i sömn eller borde städa eller något annat nödvändigt. Jag orkar knappt läsa, trots att det varit ett av mina största intressen.

Nå, igår tog jag med mig Samuel, hans lillasyster Signe och hennes kompis Clara till Fotografiska museet för att se utställningen om afrikanska djur, Nick Brandts bilder. Det var mycket lyckat. Även herr Kritsk Trettonåring tyckte det var en fantastisk utställning! Se den! Alldeles otroligt imponerande, med enormt stora bilder.

Idag har Samuel och jag varit hos en stylistfirma och, tja blivit stylade... Nej, snarare sminkade, resten fick vi stå för själva. Fotograferade gjorde de, dyrt blev det, men många bilder blev mycket bra. Särskilt de på Samuel. Eller så tenderar man/jag att tycka det för att han är ung och slät...

Liv

Tog en promenad med Sokka från ca 21.15-22, mest för att njuta av värmen ute och av att vandra i mörkret medan många hade fönster och balkongdörrar öppna. Härligt med ljuset, ljuden och rösterna - eller tv-flimmer. På några balkonger satt det människor och pratade med dämpade röster och också i ett par trädgårdar hördes röster och skratt. Liv!

När jag stod högt uppe, här i Saltsjöbaden, och tittade mot kyrkan till vällde dimman in i bulliga sjok under gatlyktorna. Det blev något kyligare och mina händer blev kalla av fukten. Enligt Klart.se var luftfuktigheten 94% när klockan var ca 22 och nu, 22.31, är luftfuktigheten 100%. Man befarar att man ska drunkna...

Men fortfarande är det 17,7 °C och jag har rökt en cigarill och tagit ett glas bubbel i sammetsmörkret på balkongen. Några tonåringar har fönstret öppet tvärs över gården - det låter som om de kittlar varandra. Och har mysiga fnittersamtal. Man hör inte vad de säger, men i övrigt går allt klart över till oss. Liv!!

Sokka och Samir snusar lugnt, Samir i soffan och Sokka i stora fåtöljen. Själv har jag tv:n på och tittar ibland på CSI Miami,men njuter mest bara av att finnas till denna kväll. Också liv!

Det-regnar-söndag

...och jag är helt vilsen. Två 13-åringar vid matbordet sitter och BABBLAR med var sin laptop. Spelspelspel.

Klockan är snart två och jag har inte gjort någon nytta, jo, skjutsat en god vän som behövde hjälp, men i övrigt bara virrat runt.

Nu blir det k o r t hundpromenad med löptiken i regnet och sedan sätter jag mig i badkaret och läser en deckare. På engelska, så tror jag att jag är nyttigare.

Jo, i kväll ska jag hjälpa två grannar - en med svenskan och en med engelskan. Vi läser bok, samtalar, uttalar och lär in nya ord. DET är nyttigt! Häpp!

Btw - jag gillar regnet!

Hundpromenader och vackra kvinnor

Under mina hundpromenader slås jag ofta av hur många otroligt vackra kvinnor det finns! Inte 18-åringar - då är det ingen konst att vara vacker. Nej, kvinnor från, säg 45-50 till 75 års ålder. Väldigt många är mycket välvårdade, andra inte lika noga med färger och naglar, men väldigt medvetna om sitt jag och starka i uttrycken. Jag blir ofta glad av att se dem, prata med dem eller bara utbyta ett leende.

På grund av Sokka stannar många och vill prata eller klappa. Och så vindlar samtalen ibland länge och handlar om livet, barnen, barnbarnen, hundar de har eller har haft. Det är så...ödmjukt.

Det är inget fel på män i dessa åldrar, direkt, men de ser ganska lika ut och mycket få har tid att stanna och prata.

Jag brukar möta en dam med två tempelhundar, den ena champagnefärgad och den andra litet mörkare - de heter Chamapagne och Caramel. Vi har pratat en del och här om dagen hade hon sin make med också. De har tidigare haft dvärgschnauzer, så det blir livliga samtal om hundar.

I morse såg jag en kvinna, 65+, komma cyklande i litet linne med svala lila färger, knälånga vita byxor, slätt bakåtkammat mörkgrått hår, röda glasögonbågar och rött läppstift. Hon såg så härligt lugn och fri ut. Hon hade strandgrejor på pakethållaren, så det var nog en njutardag för henne.

Nu är den förb... sommarn slut

Knappt två veckor kvar innan sommarlovet är slut. Jag har alltid tyckt att det är skönt att börja arbeta igen. För min del vore det bättre med 3 veckors ledighet i taget, utspridd över året.

Sommaren är visserligen vacker, men juli är för enahanda, oftast. Samma väder, det de flesta kallar vackert, dvs sol till förbannelse. Varmt väder ger också doftlöshet. Jag älskar dimma - kunde väl vara några sådana dagar insprängda här och där. Men de dagarna kommer ju till hösten.

Så. Nu har jag svurit i kyrkan. Igen.

Tonåring!

Samuel fyller 13 år idag! Vi firade hos hans pappa igår eftersom lillasyster Signe fyller år dagen innan. Hon fyllde 8. Solen sken och Samuels pappa höll ett fint tal med anledning av sonens inträde i tonåren. Han deklamerade också en dikt, som hans morfar deklamerat för honom när han inträdde i tonåren.

Drömmen och verkligheten... De fina franska macaronerna jag bakade och bilden av hur de egentligen skulle se ut. Suck. Men de var ju goda med sin smörkrämsfyllning med hallon i. En gäst trodde att det var räkor... Thanks a bunch!

Jag skulle läsa en dikt för Samuel i morse när jag uppvaktade med sång och frukostbricka. Bråttom hade jag eftersom jag ville hinna uppvakta strax innan hans födelsetid, dvs 8.56. Den dikt jag hann hitta blev en limerick ur The Penguin Book of Limericks:

Two earnest young fellows named Wright
Discovered the secret of flight
Now the earnest young crew
of a B52
Can wipe out the world overnight

Borde förstås ha planerat bättre, men letade sedan upp en något mer passande, vilket fick bli en dikt av Harriet Löwenhielm. Vi fick vänta lääänge på att få detta gossebarn, så utifrån detta tolkade jag Löwenhielms dikt:

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk, att du skulle komma till sist
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste lilla barn,
så väl, att du kom ändå.


Samuel med sin önskepresent, en ritplatta till datorn - Wacom Bamboo Special Edition. Han fick den ju igår, så kvällen ägnades åt att rita bilder.

Det ena avlöser det andra

Sokka poserar bland blåklockorna. Tjärblomstren är utbytta mot klockorna och gulmåran börjar tackla av till förmån för den fina harklövern med sina luddiga små blommor.
I det höga gräset där det är litet fuktigt, växer den lilla, men starkt färgade backnejlikan i massor.

Nu ska vi avstå den lilla skogsdungen ett tag. Någon med en stor hund går samma väg, hunden lägger sina jättehögar precis bredvid stigen och ägaren plockar inte upp. Det fullkomligt stinker i den fuktiga värmen. Nu börjar för övrigt allt möjligt lukta illa i fukten. Det märks att rötmånaden är på väg.

Kameran verkar ha inlett en egen rötmånad - den är helt hopplös. Fokus går inte längre att ställa in mer än någon enstaka gång... Tycker trots allt att bilderna på backnejlikorna är vackra i sitt dis, där klarhet utbytts mot suddighet.

Sokka pustar i värmen

... i mattes säng.

Finns det något man kan säga?

Att vara mycket ung och överleva en mardröm, att vara förälder till en ung människa som aldrig kommer tillbaka efter att ha jagats och blivit slaktad... Finns det ord för sådant? Finns det... Jag hittar inga - och händerna är tomma.

Kär, lycklig och två - inte

Det här är vad jag brukar kalla en icke-dag. Ingen kraft, knappt någon vilja, stillastående väder, idag först växlande molnighet, sedan soldis och slutligen grå och fuktig molnighet. Varmt, 26 fuktiga grader. Jo, det är faktiskt varmt för en svensk hemma i Sverige.

Samuel sover, förkyld och med ont i magen. Själv låg jag halva dagen med ont i magen. Katten rör sig inte, hunden går lojt efter mig när jag, med min lilla radio kopplad till öronen, lyssnande på Sommar i P1, hämtar kaffe eller tittar till Samuel. Han är blek och jag stryker honom då och då över pannan, han vaknar inte, bara rör sig litet i sömnen. Jag har öppnat alla fönster och balkongdörren, men det gör inte så stor skillnad.

Har plockat några röda och några gröna krusbär som Samuel ska få när han vaknar. En liten, liten skål, gjord för att ha soja i, rymmer lagom många bär till en sjuk gosse. Tycker f ö det är lite roligt med solstickejämförelsen på ett modernt sätt.

Jag är lite melankolisk. Det är högsommar, förfallet har börjat och snart är det slut. Den här tiden på sommaren - när det är tyst, förutom svalorna som svirrande flyger lågt och allt ligger inbäddat i förförande grönska - är en av de svåraste på året för mig. Som för att under stryka detta spelas på radion sorgsen klezmermusik (kanske inte klezmer, men väldigt likt).

Jag vet att man borde ta vara på detta och minnas det i vinter, men det gör mig helt förlamad. Hur gör man??? Det är egentligen en retorisk fråga. Jag vet hur man "borde" göra. Well, it will pass. It always does.

HMS Bounty och gerillastickerskorna

När man talar om HMS Bounty förväntar man sig skrov och rigg på bilderna. Rigg, ok. Skrovet hoppar jag över för att visa vad gerillastickerskorna gjort.

Jag blev så glad! Det är vackert och finns inget våldsamt över det alls. Hoppas verkligen de fortsätter det samtalet med oss där ute!

På lappen står det "Fair winds and following seas!". Vilka kvinnor, vilka kvinnor!

Egen favikon

Syns det att det är en vulkan? Den lilla, lilla bilden här ovan...

Samuel har ritat, i ett ritprogram, en egen favikon till mig. Han var rätt bestämd på att jag skulle ha en egen. Titta till vänster vid adressfältet när min blogg är uppe och på den flik som visar min blogg när du har den uppe. Där ska den finnas.

På Twitter heter jag Purple Volcano , så vulkanen kändes rätt. Sedan ligger där väl en del av min personlighet också - med åren har väl utbrotten mildrats, både i mängd och kraft. :)

Nå, det där med favikonen gillar jag i alla fall. Finns numer på designsidan på blogspot, överst, titta där. Man måste ju inte ha en tecknad.

Passande klädd

Beträder man en blek och nyutslagen stockros bör man vara, ja, just det, passande och färgmatchat klädd!

Tillägg: Grön vårtbitare heter besökaren, enligt vad jag kommit fram till.

När andra sover

...leker jag. Jag bara börjar på något och klottrar på, ibland blir det skräp, ibland något att arbeta vidare på. Nu blev det mest en tanke om vad man kan göra utifrån vad denna dam har hittat på. Bäst av hennes bilder/texter tycker jag om den som börjar This is your space och den som lyder Normal people worries me.


Nu är klockan 02.27, så det är dags att lägga sig och läsa en stund.

Lasciva, förresten - gillar ordet, men det låter väl pretentiöst, lättsinniga hade varit bättre... Dock, allt var ju bara stundens ingivelse, så det väcker mest nya tankar. Snart kanske det blir något eftersom jag har beställning på en målning igen. Nej, snart blir det något - inte kanske!

G'natt!

Danskjolarna träder fram

Det kommer att bli fantastiskt med de vita balettkjolarna bredvid de köttiga, som i solen nu är auberginefärgade. Varför växer de som vore jordens undergång nära? Eller är det bara solen och livet?!

Stiga upp?

Kanske dags att stiga upp? Ligger i sängen med datorn på magen och läser mina första månader som bloggerska. Har skrattat gott. Ibland är jag allt litet rolig. Eller var.

Snälla Sokka ligger vid min sida och slickar på sin ena fot med jämna mellanrum. Dags att gå ut med henne och ge oss båda, alla tre förresten - katten med - en välförtjänt (?) frukost. Ska särskilt se efter om den blekgula slagit ut ännu. Var ute och kikade efter midnatt också - som ett barn som planterat något. Tittar varje kvart. Skönt att inte den delen mognat bort ur personligheten...