Kommandot sitt lärde hon sig också snabbt. Hon lyder det utan köttebullebit, men kommer det en annan hund så gäller det att vara först med kommandot. Då sätter hon sig på min fot. Med "först" menar jag innan hon rusat iväg (om hon är lös just då).
Hon förstår när jag säger nej, med något skarp röst. För det mesta.
Nu är väl det här fullständigt normalt för "riktiga" hundägare/hundmänskor, men jag tänker vara överlycklig och förvånad över allt som jag, som icke-hundmänska, inte visste fanns.
T o m katten lyder vissa kommandon, som t ex hopp när jag klappar mig på knäna om jag sitter i en stol eller soffa. Då hoppar han snällt upp i famnen. Om han har lust. :-)
Så här ser det minsann inte alltid ut. Sokka blir galen om vi är utomhus och hon är lös. Om inte jag hinner först med lugnande röst, då går det bra.Samir är alldeles för snäll, enligt min mening. Han viker i stort sett alltid undan. Han är fortfarande två kilo tyngre än Sokka och också större. Kanske en smocka skulle hjälpa?! Ett par gånger har Samir väst och viftat med klorna och då höll sig Sokka lugn ett bra tag, men nu tycks hon tro att hon regerar. I'm sure that will change...
4 comments:
Jo, katter brukar se till att de får bestämma. En klo på hundnosen, lite blod och sen är hierarkin bestämd. Om katten går undan är det nog bara för att den känner att den har plats att ändå få göra det den vill. Den dag det blir "en situation" så är det säkerligen som du säger :) Men det där med att alla hundar och katter är osams är ju inte riktigt sant, många går väldigt bra ihop och kan bli fina vänner också (om katten får bestämma förstås)
Anna: Jag har nog räknat med att de ska bli vänner. Så småningom. Nu är ju katten mest ute, så det är inte så tvingande att vänskap uppstår så länge det är varmt. Till hösten eller vintern blir det annat. :-)
En härlig liten hund, tycks det vara och katten ser ju nästan ut som pElle .-)
Elisabet: Ja, jag har också tänkt att Samir och pElle är lika. Samir är född i Helsingborg (tror jag).
Post a Comment