Extra levande kväll

Märkligt att man känner sig så levande när man har barn hos sig. Gårdagkvällen ägnade jag åt två åttaåringar, bl a ville de till Tippen, vårt centrums gamla namn som vi vägrar byta ut mot trista Saltsjöbadens centrum, för att handla popcorn, mikrovarianten med smörsmak. Jag hade druckit ett glas vin, så någon bilfärd blev det inte. Killarna argumenterade samlat. Jag skulle cykla, Samuel skulle ta sin kickboard och Emil skulle åka inlines och allt skulle bli jättebra! Suck. Hur skulle han orka med inlines hela vägen dit och tillbaka? Argument, argument. Okej - jag tog Emils sandaler på pakethållaren, för säkerhets skull, och så gav vi oss av i lugn och ro, samtalande om allt möjligt.

Det blev en trevlig stund med två pladdrande och mycket glada gossar. Inte ett gnäll så långt örat nådde. De fick varsin glass, efter nödvändiga inköp, och så trasslade vi oss hemåt i den svalnande kvällen.

Hemma ville de ha Samuels lilla tält på balkongen, alla trädgårdsmöblernas dynor att bädda med, läsa en speltidning och spela Gameboy, vara nakna och mysa med popcorn och godis medan de läste/spelade. Där låg de och hade det bra tills det blev för kallt och de fick komma in.

Egentligen skulle de bada eftersom de brottats på en lerig gräsmatta och var jättelortiga på armbågar, knän och fötter, men det struntade vi i när det väl var läggdags; Emil på madrass - vi bar över hans egen, han bor vägg i vägg med oss - på golvet bredvid Samuels säng. Småpratande avslutade de kvällen.

Lägg märke till de coola killarnas gosedjur...

Nu sitter de i soffan och tittar på film, "Spiderman - the Venom Saga" med varsin ljummen croissant, efter att ha spelat Sims på datorn sedan klockan 7.00 (!).

Den som ändå vore 8 år. Emellanåt.

Intervju eller spännande kartläggning

Häromdagen fick jag ett mail från en f d elev till mig:

"Hej!
Jag skriver till dig för att du har inspirerat mig. Jag arbetar nu på XXXXXXX folkhögskola, fritidsledarutbildningen.Varje år har vi ett starttema där alla elever och lärare arbetar tillsammans utifrån ett tema. Vi skapar utställningar och gör presentationer, allt detta i främsta syfte att lära känna varandra och öka gemenskapen på skolan. Temat för detta år är "Inspiratörer". Alla väljer en person som man inspireras alt. har inpirerats av, och presenterar detta i form av valfritt utformad utställning för övriga på skolan. Jag kom att tänka på dig för att du inpirerat mig på flera olika sätt. Du har inspirerat mig att bli feminist, att tro på mig själv, att visa ilska, att uttrycka mig på många olika sätt och säkert mycket mer... Av dessa anledningar skulle jag vilja presentera dig som en av mina inspiratörer. För att jag ska kunna skapa den utställning som har börjat ta form i mitt huvud är jag i behov av lite stoff och material. Jag skulle vilja läsa dina dikter, titta på dina målningar och kanske även intervjua eller prata med dig om några av dina tankar och erfarenheter. Min fråga till dig är därför om du skulle vilja hjälpa mig med detta?Jag hoppas innerligt att du inte tycker att detta är en påflugen fråga utan i stället tolkar det som en komplimang. Många varma hälsningar, ZZZZZ."

Fantastiskt! Jag tyckte det verkade spännande och tog det förstås som en komplimang. En väldigt fin komplimang för övrigt.

Idag har hon varit här och vi har pratat, delvis utifrån hennes frågor, tittat på en del av mina målningar och läst några av mina dikter. För mig gav det verkligen food for thought - för henne också. Jag tyckte att vi hade ett skönt och avslappat samtal. För mig handlar det om att det är en människa jag kan tycka om, vilket inte är svårt i det här fallet. enda grumset är att jag är orolig att hon inte fått ut det hon ville av vårt möte - jag frågade och hon sa att hon var nöjd, men den lille djävulen på min axel hummar...

Egentligen är mina elever bara mina elever i skolan - ofta är de bara medmänniskor även på jobbet. Skillnaden mot att umgås med andra människor är mitt ansvar för dem rent allmänt och de mål jag ska hjälpa dem att uppnå i min yrkesroll. Har de humor så är det roligt och lättsamt att umgås, är de allvarliga kan vi mötas i det (ja, man är sällan bara det ena), är de surmulna, vilket en och annan är tämligen ofta, blir det svårt att hitta ett bra personligt sätt att möta dem på - då blir det det professionella som får styra. När de väl lämnat mig är de människor som jag en gång känt och som förändras under tiden jag inte träffar dem, vilket gör det intressant att träffa dem igen.

Ett spännande arbete har jag i alla fall!

Flitens lampa

Flitens lampa lyser, sa man när jag var liten. Säger man det fortfarande, månntro? Kommer att tänka på en dikt av en av mina favoritpoeter, Petter Bergman. Hans diktsamling "Barndomens gator", mitt exemplar är slitet med vikta hörn där favoritdikterna finns, är fantastisk, eller vad man nu ska säga, i brist på ord som kan klargöra den musikalitet hans ordsammansättningar har. Där finns en dikt som heter "Oktober":

Det mörknar redan. Arbetslampan

sprider sin trygga cirkel av ljus.

Och två hundra år bort i tiden

ljuder träblåsarna och stråkarnas pizzicato

bakom pianots rena, klassiska lyrik.

Allt detta borta sedan länge: minnet

av en rit och något som vi länge sen förlorat.

Det mörknar. Arbetslampan är

det sista som finns kvar: upplysningen

på gräns mot natten.

Ett sista, ljust och omöjligt försvar.

Läser, faktiskt av en slump, Bodil Malmsten, fast jag svurit på att aldrig mer göra det efter den otroligt trista och intetsägande, eller snarare ingentingsägande, boken "Det är fortfarade ingen ordning på mina papper". En kollega till mig hade köpt "Priset på vatten i Finistère" till en vän, som inte klarade av så liten stil som pocketboken var tryck med och så fick jag boken istället. Eftersom jag precis var mellan två böcker, som det heter om arbetslöshet i kontaktannonser, fast om arbeten då förstås, så började jag läsa den. Jag har skrattat högt flera gånger och boken får mig att bli arg och glad och tankarna virvlar och omformas hela tiden. Och jag är tvungen att tänka om när det gäller madame Malmsten.

Vad nu detta hade med fliten att göra har jag glömt bort.

Målning

Den här målningen har sonen valt att få inramad och upphängd i sitt rum. Jag minns inte vad den heter, det har jag på något papper någonstans. Jag gjorde den samma år han föddes, dvs 1998. Det är en gouache - jag tycker mycket om gouachens matta yta. När jag var i New York och besökte MOMA såg jag enormt stora gouacher av olika konstnärer, målningar som var uppåt tre meter i höjd. Ovanstående är 45x60 cm.

Läste att man i Dublin, av alla ställen, ska öppna en exat kopia av Francis Bacons ateljé - han lär ha ogillat Dublin... Nå, han är en av mina favoritkonstnärer.

Nu ska vi äta frukost - hembakta grahamsminibaguetter med cheddar. Och sedan ut i ösregnet!

Några bilder från skogen

Här letade jag och Kristina kantareller idag. Inte fann vi några. Spridda skivlingar och ett par rödgula taggsvampar var allt. Ja, en stubbe med slimesvamp, ungefär som acne... Isch!

Här nedan en bild på den fascinerande (äckliga) stubben med acne.

Ljuvligt vacker mossa, som var alldeles fuktig, men inte alls bjöd på några svampar.

Kristina råkade kalla nedanstående svamp för vinkelkremla i stället för vinkremla (som det kanske inte är heller). Vid det laget var det bara hysteriska skratt som återstod av vår s k svampplockning. Och när några skogspromenerare hakade på och påstod att det var tur att svampen inte var böjd åt andra hållet, för då skulle den varit giftig blev det inte mer svampletande.

Men det var skönt att gå i den klibbvarma skogen och känna dofterna av fuktig jord...

Natt-tankar till brödbak

Bakar frukostbröd till sonen - jo, han är rätt bortskämd. Tänker att han bara har en barndom, han är min enfödde son och jag vill skämma bort honom - till en viss grad i alla fall. Han vill ha minibaguetter med grahamsmjöl och sesamfrön i, så han kan äta en "bun" ituskuren, med massor av cheddarost i. Det är väl ingen stor begäran när man har en mamma som kan och vill baka? Tycker jag livet är grått och/eller ångesten drar då bakar jag gärna - det luktar hemma och gott och jag producerar något nyttigt. Dessutom föredrar sonen, aktivt, allt som är hemgjort.

När jag nyligen läste Stieg Larssons bok "Män som hatar kvinnor" hittade jag ett par speciella saker: Huvudpersonen läste bl a en bok av Sara Paretsky, vilken är en författare jag läst en del av och gillar (t ex "Windy City Blues").

Huvudpersonen "deschiffrerar" också vänskap och säger att det är förtroende och respekt, det går inte utan det ena, båda måste finnas för att det ska fungera som vänskap. Kanske helt klart för resten av mänskligheten, inte för mig dock. Jag tycker vänskap är otroligt knepigt. Ofta mer knepigt än bra.

Har satt upp en STOR lapp på kylskåpet, där det står VÄNSKAP = RESPEKT + FÖRTROENDE. Ska titta på den varje dag ett tag framöver och se om jag kommer fram till något som jag begriper.

Nu har jag lindat in de heta småbröden i fem rena linnehanddukar, eftersom jag inte orkar vara uppe och vänta på att de kallnar, så de kan läggas in i frysen. Ett bröd tog jag, skar itu och bredde på smör, Lätt o Lagom Omega 3 egentligen, så det smälte och lade på två skivor cheddar... Mmm, nu ska jag sova!

Några världsdelar kvar att besöka

De rödfärgade länderna har jag besökt. Det röda på Israel blev allt litet... Ryssland blir kanske väl stort, men det går ju inte att begränsa i funktionen. Har bl a besökt Kolahalvön där.

Mörkgråa moln ute, slö morgon inne

Slö morgon, jag i sängen sträckläser Stieg Larsson, två 8-åriga gossar i soffan spelar Gameboy och tittar på Cartoon Network samtidigt, iklädda underkläder - grannpojken, och pyjamas - min son. De ska få var sin hembakt minibaguette med massor av cheddarost i. Det är min sons favoritfrukost just nu.

Själv ska jag ta en skål med fruktsallad och en mugg kaffe till sängen och läsa vidare tills oro uppstår utanför min säng. Oro i huset, vill säga - oron i resten av världen är jag fullt medveten om, men har svårt att göra alltför mycket åt.

Ida,vår snälla granne, som arbetar på vårt närmaste bageri och café, Kringelgården, hade ställt en påse med sex fina, stora bullar utanför vår dörr, så det får vi var sin - efter ordinarie frukost...

Ledighetens sista skälvande...

Det här är nästan det bästa på året, förutom september och oktober och slutet av maj. Absolut sista dagarna på sommarledigheten, man måste styra upp, göra i ordning, en lätt, mycket lätt aning av höst i tidiga morgondoften. Årstidens osäkerhet i pendlandet mellan sommar och höst, som tonåringens första vacklande mellan barn och vuxen. Mmmm... Jag älskar det!

Sonens bästa kompis och granne har kommit hem från sin sommartillvaro på Hallands Väderö och nu sitter de klistrade intill varandra och spelar Gameboy och bygger Bioniclegubbar, medan jag sitter i min säng i mitt vita spetsnattlinne (som jag köpte i sydfrankrike), med frukostkaffet och läser Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i lugn och ro - nästan. Då och då får jag hoppa upp och leta efter små Bionicledetaljer eller öppna någon burk som är hårt tillsluten, fylla en bytta med vatten eller bara medla lite.

Nu förstår jag varför Larssons bok är så populär - han skriver/skrev otroligt bra. Verkligen en förlust att han inte fick fortsätta.

En hastigt på kommen haiku:

Doftande nattmörker

änglatrumpetens vithet

slösar fuktsöt parfym

I Lucky Lukes värld

"Mamma, är jag ett halvblod?" frågade sonen nyss.
"Nej, hurså?" Jag frågade inte ens var han hade fått termen ifrån.
"Räknas man inte som halvblod om ens mamma kommer från Norrbotten?" Jagblev lite fnissig, men ville inte krångla, så jag sa bara
"Nej, du kan vara lugn, du är hur fullblodig som helst!" Sonen pustade ut och gick tillbaka till sängen med ett
"Skönt!"

Var får de allt från? Frågade nyss - det stod i Lucky Luke... Nu har jag förklarat att man inte använder den sortens terminologi om människor längre (om man är vettig i huvudet - men det sa jag inte) och ur det kom sig att man gjorde det förr. Sonen listade snabbt ut att på alla håll i världen kunde man kalla de som inte hade samma "hela" bakgrund som man själv för halvblod och om två personer möttes som var halvblod, utifrån varandras synvinklar, "en hade kanske en mamma från Norge", kunde det bli besvärligt "för då var ju båda halvblod och menade olika saker".

Jojo, det är inte lätt att vara människa och utgå ifrån sitt eget. Jag frågade sonen häromdagen om de hade varit hos kompisens mamma eller pappa när de lekte. "De är inte skilda!" Jag blev så paff över att jag tagit för givet att de levde som jag. Fascinerande. A propos fullblod...

Schlager och kultur

Oh, om knappt åtta timmar kommer min kära, älskade lilla son hem till mig igen! Vi har pratat i telefon flera gånger under veckan och jag får mig en avhyvling för att jag inte kommit längre på Harry potter-dataspelet, eller för att jag gjort fel. Ja, så har han frågat vad jag gjort under veckan. När jag talade om att jag varit på Prideveckans schlagerkväll och skulle försöka förklara vem som var konferencier, avbröt han mig och sa "Jaha, den där finska!" - alltså Mark Levengood.

Det roligaste med Pridekvällen var alla människor man mötte eller bara såg, musiken är inte direkt min cup of tea, milt uttryckt. (Jag gick för att kompisar till mig skulle gå, och jag brukar tänka att jag alltid kan får ut något...) Det mest fascinerande var att folk verkade kunna alla schlagerlåtarna utantill, hela texterna vrålade de med i. Allt! Sånt som jag aldrig ens hört - vilket inte säger så mycket egentligen. Titti Sjöblom sjöng en låt som heter, gissar jag, Ticke-tack, den vet jag att jag hört när jag var rätt ung, tror den är 70-tal, men den kunde publiken... Nå, sonen sa lätt förvånat "Men mamma, du är väl inte homosexuell?!" Nä.

Hörde förresten en bra låt på radion häromdagen, en låt ur filmen "The Wall". Ska leta reda på den på nätet, låten alltså. "We don´t need no education..." är en fras ur den, minns dock inte namnet på själva låten.

Funderar över hur mycket man ska dela med sig av sina filmer och låtar och böcker till sina barn. Klart det beror på ålder och mognad, men ändå. Jag berättar ofta om böcker jag läser och då inte alls bara om skönlitterära böcker. Sonen lyssnar och ställer emellanåt frågor. Ibland berättar jag bara om min upplevelse av en film eller musikstycke t ex.

När jag berättade om Tim Burtons "Nightmare before Christmas" och att mina elever i en klass inte fattade ett skvatt av filmen och tyckte den var dålig, till min besvikelse, ville sonen se den. Jag plockade fram den, vi såg den ihop och han älskade den. Han lyssnade på språket och fattade massor av skämt som inte översattes. Han t o m skrev, för att visa mig att Santa Claus namn missuppfattas i Halloweenlandet: Santi Claws. Det gläder mig! Jag vill att han ska älska musik, litteratur, teater och film. Ja, eller ha ett starkt förhållande till i alla fall. Och det verkar han redan ha.

Tröst mot kanonpryderiet

Tröstade mig nyss med Bobby Brown, Frank Zappas låt - kanon eller inte? Obs! Inget för pryda och slokörade! Själv blev jag glad - O God, I´m the American dream...I´m a handsome son of a bitch".

I en högstadieskola, där jag skulle besöka ett antal lektioner, kom jag in mitt under en musiklektion där läraren just satt på den låten. Det var för sent att stänga av utan att det blev konstigt och den stackars läraren såg otroligt generad ut. Min medobservatör fattade ingenting, han hade aldrig hört låten och var inte van att lyssna på texter som inte var operatexter, så han förstod vare sig min reaktion, jag log nöjt, eller lärarens.

Kulturkanon - bom!!

Nu blir jag förbannad och upprörd och upprörd och förbannad! Nån minister, blev så arg att jag glömde vem det var, i Danmark tyckte att en kulturkanon bl a skulle vägleda och tala om vilka upplevelser som var bra... IDIOT! Och vilka böcker som var värda att läsa... Jamen, hallå! Om man bara läser "bra" böcker, hur ska man då lära sig att bedöma saker själv? Eller får man inte tycka om att läsa skitlitteratur, alternativt det några tycker är skitlitteratur?

Observera att jag inte tycker att att all litteratur är värd att läsas, men om man ser till att eleverna läser, både med och utan vägledning, båda är viktiga, så kommer de flesta att hitta sin litteratur. Och de som är vuxna nu, ska de få skrivet på näsan vad de ska gilla - nämligen det som ingår i kanonen.

Förresten vad är svensk litteratur? Andersson och Petterson och Lundström och jag? Vad är Khemiri för svenskt namn - nä-ä, det går inte för sig. Jersild kan väl inte vara riktigt...svenskt, Bang - är det ett namn öht - Kalli...äsch, Antti, Crafoord - ni får läsa era egna böcker, vi vet inte vart ni hör! Det får bli Andersson och Pettson å... Ävafan, jag slutar läsa och börjar, ja, finns det nåt annat svenskt man kan göra?

Delete folkpartiet - eller var det flockpartiet?

Undrar om man få gå på sunkiga syltor och gilla det? Det är nog inte värt det; ingen bra upplevelse med andra ord.

Nu blev jag visst lite upprörd.

Och målandet blev svenskt lagom ljummet idag - se nedan. Not my day and no cup of tea...

Ehh? Hallå!

03:20 - svart och tyst och dimmigt, trist på tv:n.

Vad gör folk på nätterna egentligen? Sover, eller...?

Ett par bilder

Här sitter jag och bloggar.


Denna oljemålning heter Vänner och blev klar 1999.

Blandad kompott

Många frågar hur änglatrumpeten blivit så fantastiskt. Den är inne på sitt andra år, jag kånkade, med visst besvär, ner den i källaren i oktober, ställde den i gången utanför min potatiskällare under vintern, där det då är rätt kallt, 15-16 grader gissningsvis, och vattnade den med ca en halv liter vatten tre gånger under vintern - det skulle vara ungefär en gång i månaden, men jag glömde...

Kånkade upp den spretiga växten , kolla bilden från 4 maj, i sin lövkorg och började försiktigt vattna den inomhus fram till det blev över 15 grader hela dygnet utomhus, då jag ställde ut den på balkongen. Vattnar den i stort sett varje dag med 5-10 liter vatten, ofta med gödning, Biobact. Nu är den ungefär 180 cm hög.

Köpte en bok om änglatrumpeten, som f ö är mycket giftig, där jag lärde mig mycket - "Änglatrumpeter och spikklubbor - så får du dem att blomma rikligt".

Jag har ofta, innan jag fick barn, fått höra att jag har gröna fingrar och så är det nog. När man får barn har man ju inte riktigt lika mycket tid för växterna. Och när jag var runt 20 var jag rätt så ointresserad, detta tills jag fick en hibiskus i present av en granne till det kollektiv jag bodde i (typiskt 70-tal). Hon trodde att jag var intresserad av växter eftersom jag klippte gräsmattan och vattnade vår rabatt. Kunde ju, för skams skull, inte ta död på hibiskusen, av vilken ännu idag ett par avnämare växer frodigt och blommar med sina varmröda cancankjolar ett par gånger om året. Där startade mitt intresse för växter. Jag är ju realist, så det är inte ett allt överskuggande intresse, men resultatet jämfört med tiden jag lägger ner är mycket bra. Jag är t ex en rackare på att få de mest fantastiska morötter när alla andra förståsigpåare talar om att det absolut inte går att få morötter på den jorden, de har provat i åratal.

Jag funderar mycket över ondskan och dess plats bland oss människor. Ja, och hur vi ska slippa den. Jag har ju förut skrivit om svenskarna som fredsskadade, 18 juli i Skapelsen och skapandet, och hittade ytterligare ett bra ställe i Kleins bok: "Här där man inte vet något om ondska. Här där man vid sitt möte med självaste Djävulen undrar om han hade en olycklig barndom." På pricken! Skrämmande.

Sonen kom nyss förbi med sin far och hämtade sin cykel. Stor kram och massor av pussar fick jag, plus allt han hade i fickorna, dvs allt han hade hittat. Fickorna är ständigt fulla med sådant man bara måste spara. Kan inte minnas att jag var sådan - månntro det bara är pojkar som samlar i fickorna? Flickor har väl inte ens fickor...

Änglatrumpeten kap 42 - kort och lyckligt

Var nyss (00.20) ute på balkongen i den fuktiga mörka värmen - borde gå ut naken och låta mörkret omsluta mig - och kände den starka kryddsöta doften, som också påminner en aning om tvål, från de 33 stora utslagna klockorna!! Wow! Folk stannar utanför min balkong och bara tittar. Hihi. Hela kroppen blir glad, sådär som småungar (och en del exmän på BB, innan de var exmän, alltså) som bara hoppar för att de inte kan låta bli.

Nu tror jag detta var sista kapitlet om änglatrumpeten i denna blogg, denna period - börjar känna mig lite tjatig. Men jag är ju så glad, så himla...jaja, jag vet. God natt! Ska bara ut dra in blomdoft i nosen innan jag lägger mig med Georg Klein.

Meme och ambitiös boklista

Meme har jag just lärt mig, uttalas [mi:m], kulturyttring skulle jag uppfatta det som. Behövs kanske för läsandet av nedanstående första länk.

Har blivit "kullad", ska skriva ner en del om mitt bokläsande och skicka vidare. Här och även här finns exempel på listor.

1) En bok som förändrade ditt liv ?

Existensialismen är en humanism av Jean Paul Sartre klargjorde för mig att det var helt ok att inte lägga skulden för mitt livs misslyckanden på en gud, som jag hade svårt att tro existerade. Att låta bli att välja är också att välja, var en annan viktig lärdom. Jag är realist och fick mycket styrka och många bra argument ur Sartres bok.

2) En bok du läst mer än en gång?

Dikter av Pär Lagerkvist - tröst under mina tonår och mellan 20 och 30, särskilt ångestdikningen. Kan inte låta bli att nämna Sagan om ringen/The Lord of the Rings av J R R Tolkien, omläst för dess spännande historia och fantastiska språk. Den har jag läst både på engelska och svenska.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

The Complete Poems and Plays of T S Eliot, allt förstås författat av högst densamme. Jag har verket och har läst delar i perioder, men aldrig hela...

4) En bok som fick dig att skratta?

The Kinky Friedman Crime Club, som egentligen består av tre böcker - A Case of Lone Star, Greenwich killing time och When the Cat´s Away - av Kinky Friedman, som också är country and westernsångare och på sätt och vis huvudperson i sina egna böcker. Fullständigt vansinniga, roliga och elaka böcker. KF sparkar på feminister, lesbiska, män, mesproppar, cyniker och alla andra i samhället som går att sparka på , i stort sett. Huvudpersonen beskrivs som "...the wise-cracking, cigar-smoking, cat-loving sleuth." Skitrolig!

5) En bok som fick dig att gråta?

Idioten av Fjodor Dostojevskij. Jag tyckte så synd om den stackars fursten.

6) En bok du önskar hade skrivits?

Hur du lever ditt liv utan ångest och rädsla och det skulle inte vara en bok bland andra i lyckobokshögen, utan den skulle vara sann. Önska var det ju...


7) En bok som inte borde skrivits?

Dianetik av L Ron Hubbard. Den är bara en representant för den typen av halvreligiösa-helreligiösa lev-som-jag/Gud-säger-så-blir-du-lycklig-böcker. Urk.

8) En bok du just nu läser?

Vaddå en? Jag läser aldrig bara en! Skapelsens fullkomlighet och livets tragik av Georg Klein, Hur du ska läsa och varför av Harold Bloom, den gamle Yaleprofessorn, rolig att läsa; dock lätt att få hjärtflimmer av den gamle mansgrisens åsikter. Vidare läser jag en bok skriven ur en 15-årig Aspbergersyndromkilles synvinkel. Rolig och fläng är The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon - den finns nog inte översatt till svenska ännu. Susanne Bröggers Sejd och av Jonas Hassen Khemiri Montecore en unik tiger, som jag tycker är seeeg och slutligen Elisabeth Georges Skriv på!, som handlar om hur man skriver, lite goda råd.

9) En bok du tänkt läsa?

Oj, den listan är låååång! Men jag väljer väl en som länge stått på min lista: Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter.

10) Skicka vidare till fem personer!

Utan att fråga skickar jag vidare till nedanstående fem personer, som jag bara sett via deras boggar, men jag kan tänka mig att det vore spännande och veta hur deras lista kan se ut. Förhoppningsvis lär jag mig något nytt och får lästips.

1. Elisabet
2. Thomas
3. Fröken Bokmal
4. Tina
5. Ingrid

Hjärtat börjar slå

Läser bloggar hit och dit varje dag. Blir ofta obehaglig till mods av det. Har inte gjort klart för mig varför. Känner ofta att jag inte passar in och funderar på att sluta. Ju mer jag funderar över andras bloggar desto "tystare" blir jag, dvs jag skriver, men säger ingenting, alltmer ingenting ju mer jag läser. Det känns som om jag somnat, eller är inlindad i bomull. Jag känner inte igen mitt vanligen rätt så vassa, litet elaka jag, som jag trivs med och känner mig levande och alert i.

Idag när jag läste Mathimlens blogg vaknade jag plötsligt. Avundsjuka, kan det vara det? Jo, kanske. Fast jag är inte avundsjuk på att andra skriver så bra, utan snarare att många, många som skriver just ingenting läses och kommenteras med just ingenting. Men deras bloggar läses! Jag skulle kunna ge exempel, men det känns inget vidare. Jag ser ju på kommentarerna att det, i hög grad, är vänner som kommenterar eller att de i alla fall ingår i samma krets.

De som skriver riktigt bra, som denne man, gör att jag känner mig lycklig. Om personerna är yngre än jag, vilket bloggare ofta är, säg mellan 25 och 35, så blir jag extra glad. Eller lättad snarare, wow, världen går inte under, det kommer nya ytterst begåvade människor som sätter värde på kvalitet, vare sig de vet det eller inte. Ja, eller är kvalitet. De är kvalitet, i alla fall en sorts, no offense för resten av mänskligheten, vi har väl nå´t annat hoppas jag, blabla. Och att många kommenterar en sådan blogg, oftast väldigt positivt, visar att människor uppkattar kvalitet, vilket är välgörande och en tröst.

Eftersom jag arbetar med unga människor på olika sätt - undervisar, har lett skrivarkurser för tonårsflickor i ett par år, bedömer skolor och har undervisat lärare i hur man får barn och ungdomar att skriva och läsa - så ser jag många fantastiska begåvningar - och hör samtidigt alltför ofta gnäll från vuxenvärlden om dagens ungdom och deras brister. Det gör mig rasande ilsken. De som gnäller är, förstås, blandade begåvningar, men de är satta att förvalta kommande begåvningar, och icke-begåvningar med för den delen (om vi nu talar om skrivande endast) och borde glädjas åt, och med, begåvningarna som kommer efter oss. De slår oss alla på käften, så att säga. Begåvningarna, alltså.

En annan effekt som duktiga skribenter har på mig är att jag får lust att skriva. Hjärtat börjar slå, jag vaknar, vrider mig ur bomullen. Det har nog att göra med att jag påminns om vad som är möjligt.

Det är tryggt med människor som verkligen kan uttrycka sig, oavsett ålder. Så är det för mig.

Vill jag minnas i vinterkylan - sommaren åldras

Förutom nästan obegränsat med tid att läsa, vill jag minnas blommorna, som jag följer flera gånger om dygnet när jag är hemma. De doftar så härligt (hur väljer man ett ord som inte är schabloniserat, som knappt har någon betydelse längre?) tidiga morgnar och sena kvällar. Det som blev fel i år är krassen - en luktlös variant! Krassen doftar annars kryddigt ända långt in i oktober om man har tur, så när sommaren för länge sedan är slut kan man gå ut och känna ett uns av den som finns i blomdoften. Vad ska man med blommor till om de inte doftar? Det räcker inte med färg och form.

Jag vill också minnas de ständigt öppna fönstren och balkongdörren på glänt. Änglatrumpetens vajande krona, som ett mindre träd, som skuggar den mörkgröna soffan där jag sitter eller ligger och läser, eller funderar och halvslumrar till emellanåt.

Idag har änglatrumpeten 8 stora klockor, ikväll kommer den att ha 14 utslagna. Man lär sig se vilka som slår ut under dagen. Det är ett mirakel att de kan växa så i vårt klimat - och särskilt på min balkong! Jag sitter i det ljumma mörkret en sen kväll och känner den nästan för söta doften av klockorna och tänker att livet inte behöver innehålla så mycket mer - just då.

En annan ljuvlighet är alla bär som mognar nu. Värmda av solen är de sötast och godast att äta. De röda krusbären är godast, tycker jag. Det ska bli sylt av de bär som ligger i byttan på bilden.

Dofter, ja. Otroligt viktiga - för den som kan känna dem. Har några människor i min närhet som inte alls känner dem, eller känner dem ytterst rudimentärt. Lite synd, både för dem och mig, när man ber dem lukta på en blomma eller en kaka som doftar svagt men karaktäristiskt och de inte känner ett skvatt. Kan man bli en bra älskarinna/älskare om man inte känner dofter? Tveksamt. Fast det kanske inte är så viktigt, jag vet inte. Bra, alltså...

Jag har i alla fall en son som känner och uppskattar dofter alldeles oerhört. För två dagar sedan fyllde han 8 år, den lille sensualisten. Han uppskattar dofter och smaker i lika hög grad, verkar det som. Fint att kunna beskriva dofter och smaker och få samma sak tillbaka av en så ung person, en som just håller på att utforska världen. På gränsen till heligt, för mig.

Vem är han?

Ibland går en man förbi vårt hus, antingen på framsidan eller på baksidan. Jag kan aldrig låta bli att titta på honom, följa honom med blicken, så långt det går. Han har något särskilt, något som lockar mig. Han är vacker på ett sätt som jag inte lyckats definiera - kanske är det den speciella stolthet som lyser igenom hos honom, trots allt.

"Trots allt" betyder att han går väldigt långsamt och ojämnt, som ett skepp i storm, eftersom hans ben tycks ha deformerats och han har en puckel på ryggen. Puckeln gör honom något framåtböjd, men huvudet håller han så rakt och stolt som det bara går. Han är ganska lång, välklädd, på gränsen till elegant. När det är kallt ute har han alltid rock och olika snygga yllehalsdukar till. Håret är tillbakastruket från ansiktet, svart med en hel del grått i, inte kort, men inte heller långt. Det känns som om han skulle ha en historia att berätta, en historia som jag vill höra.

Änglatrumpeten - igen

Trots att kameran väl inte är den bästa, så lyckades jag få med blomman inuti knoppen - den smala lilla trådliknande saken är yttersta delen på en av klockans våder. Lite småstolt är jag för att några droppar kondens inuti höljet svagt lyser igenom. Det går att se om man tittar noga. Min änglatrumpet är full av gröna fallosar just nu.

Dagens frukost, njae, mackan hade jag redan ätit upp innan jag tog bilden. Båda telefonerna med ute på balkongen ifall sonen skulle ringa. Han ringde, men innan han ringde kom ett SMS med förslag om att vi skulle gå och lyssna på Sting på jazzfestivalen. Så om en stund sticker jag in till stan. Först ska vi titta på lite folk (läs män) och sedan lyssna på Skyhigh.

Som färgnörd reagerar jag direkt om färger "pratar" med varandra, plockar fram eller dämpar varandra. Efter avslutad frukost ställde jag koppen på brödassietten och plötsligt upptäckte jag att den kopp som jag köpt under färgnamnet petrol (löjligt) också hade rosa ränder. De hoppade fram när koppen stod på det rosa fatet. Sådana små saker kan få mig så skönt glad.

Änglatrumpeten hade i morse 89 knoppar! Gissar att den kan tänkas tippa omkull när allt väl börjar blomma, så jag får nog staga upp den. I motljus är knopparnas avlånga höljen lätt genomskinliga, så man ser kronbladens små spetsar. Ska se om det går att ta en bild av det i morgon.

Mot Sting!

Ytterligare läsning

Beställde en bok via biblioteket från arkitekturmuseum: "The treehouse book".


Massor av härliga bilder på trädkojor, eller vad det nu kan heta på svenska - trädhus? Trähus kan det ju inte heta, de är visserligen oftast byggda av trä, men de är ju byggda uppe i träd. Nå, rudimentära beskrivningar av hur man går tillväga när man bygger husen finns också.

Den andra boken beställde jag på adlibris och fick på några dagar, till min glädje. Den innehåller en hel del ingående instruktioner om byggande och vilken sorts träd man ska leta upp och varför. "Home Tree Home - Principles of Treehouse Construction and Other Tall Tales" heter den. Jag har börjat läsa den och tycker om tonen i den. Personlig, och ändå finns där precis det man vill veta inför sitt byggande.


Undrar om det blir något bygge i år - det tar tid att förbereda. Bygget skulle i så fall bli på sonens farmors ö. Farmorn och jag har utsett fyra träd som kan vara möjliga. Jag vill inte att det ska vara alltför högt uppe i trädet/träden, kanske max 2 meter till golvet. Sonen har redan börjat prata om att sova över där...

Skapelsen och skapandet

En stor del av natten har jag legat och läst "Skapelsens fullkomlighet och livets fullkomliga tragik" av Georg Klein. Som vanligt är det intressanta essäer han skriver. Han skriver bl a om svenskarnas "fredsskada", dvs vi har svårt att begripa ondska när vi ser den, ja, vi tror inte ens att den finns. Jag som är född i en familj där mina morbröder blev skjutna och mammas föräldrahem intogs av fienden, min mosters spädbarn frös ihjäl i hennes armar då hon satt vettskrämd under en gran för att undkomma fienden, har inte svårt att tro på ondskan. Man behöver inte veta särskilt mycket om vilka grymheter som begåtts och begås under krig, för att förstå att det måste finnas ett namn för detta.

Klein går i genom Leo Szilards (ungersk-amerikans fysiker och professor i biofysik i Chicago) tio budord noggrant. Szilard var ju vetenskapsman, så något flum blir det inte tal om. Rationella analyser och tydligt formulerade slutsatser är det som gäller. Ett exempel på hans budord är följande: "Tala till alla människor som till dig själv, utan hänsyn till verkan av dina ord, så att du inte stöter ut människorna ur din värld och meningen med livet i din tilltagande ensamhet försvinner inför dina ögon, och du förlorar tron på skapelsens fullkomlighet." Inte helt enkelt som budord betraktat, men Klein ger exempel och tolkar utifrån sitt sätt att se. Spännande och upplyftande, om än sorgligt att, än en gång, få bekräftat hur oändligt komplicerat livet människor emellan är. Och livet i sig självt.

Borde måla klart det jag en gång börjat på. Här en skiss till en olja jag påbörjat för ett par år sedan.

Har beskurit den en aning i botten så inte mitt namn kommer med... Den som ska få målningen har börjat fundera på om hon inte ska ta skissen i stället. Tja, varför inte? Oljan har ju inte den här lättheten i färgställning. Det går ju, men den jag har börjat på har inte det.

Änglatrumpeten har nu 57 stora knoppar! Ha, vilken glädje den ger mig. Snart är den full av 25 cm höga klockor. Det doftar ljuvligt när de är utslagna.

Oooh - ord och inga visor!

http://www.christianitytoday.com/bc/2006/003/17.36.html

Väl tänkt, skulle jag vilja säga!

Samuel tog en bild på sitt gosedjur i bilen från Göteborg förra veckan. Här är den. Inget konstigt egentligen - han har fotograferat sedan han var ett par år, med ojämna mellanrum. Han är den som tar bäst bilder på mig. Förmodligen för att jag slappnar av på ett annat sätt när han står bakom kameran. På en av mina utställningar var han fotograf - han fick en engångskamera och fotade massor. Han är lagd åt experimenthållet, så det blev en del kul bilder, förutom bilder på vernissagebesökarna.

Sommarvirr och oordning

Jag är barnfri denna vecka - gräsligt ord tycker jag. Jag önskar inte vara utan mitt barn mer än korta stunder när det blir för mycket, men i övrigt vill jag ju ha honom hos mig. Men nu på sommaren är det praktiskt med varannan vecka, annars har vi i princip två dagar i taget.

Nå, Samuels bästa kompis bor vägg i vägg med mig och nu är han där för att leka idag tillsammans med sin lillasyster. Om jag är hemma är de ju här lika mycket, förstås, så nu sitter tre ungar i min soffa och tittar på barntv. Jag följde med Siri, min kompis och Emils (8 år) och Cornelias (5 år) mamma, och alla 4 ungarna till den lilla kiosk-affären på hörnet. Alla skulle välja glass - vojvoj, vilket liv! När äntligen allt väljande och nejande var slut och vi satt utanför kiosken och försökte prata med varandra, vi vuxna och en av kioskinnehavarna, ungarna med glass och vi med glass och kaffe, kackelkackelskriktörstigmammamammamamma..., så kom där en gammal man som frågade om alla barnen var mina (de verkade var mer 25 stycken än 4). "Nej, den är min och den är min mans med nya frun och de där två är min väninnas!" sa jag prudentligt. Mannen, runt 85, såg lätt chockad ut, medan jag log (infamt, I guess - vad hade han gjort för ont egentligen?!). Han hämtade sig snabbt, började stappla framåt i sina grå, fläckiga herrbyxor och sa med neutral röst: "Blandade karameller." Sedan, när han med hjälp av den lilla ledstången tagit sig upp ett av de fyra trappstegen, sa han till Siri, som satt på det översta: "Är det jobbigt?" och hon ljög "Jag har slutat känna efter." medan jag fick glass i nacken av min son som tyckte det var jättekul...

När ungarna skingras ska jag åka och köpa ett parasoll. Ensam.

Snart lov, snart lov!

Ibland blir jag så lycklig över det arbete jag har. Folk klagar på dagens ungdom, och visst finns det väl en del man kan vara missnöjd över, men min erfarenhet är att de allra flesta, om man ställer krav och försöker vara rak, öppen och så ärlig som möjligt, är helt fantastiska! De har massor av humor och otroligt många är omtänksamma, inte bara mot klasskompisarna utan också mot mig. Visst får man sig en andlig smocka ibland, särskilt när de börjar bli pubertala, men oftast har man (läs "jag") gjort sig förtjänt av det. Jag tycker de är levande och helsköna - för det mesta!

Vi har arbetet med kärlek nu i vår och mina elever fick komponera en kärlekslogotype och skriva en kärleksslogan till. Jag blir så rörd över deras känslighet både i språk och tanke. Här är ett exempel.



















Bilden är målad av en riktig hockeykille. Han tyckte att han misslyckats med hjärtat på molnet...

När eleverna ska skriva texter, prosa eller poesi, om känsliga saker så skriver oftast sportkillarna väldigt bra. De har inte så mycket bråte, som flickorna har ur sina tidningar och säkert från flickuppfostran (som åtminstone samhället ger), vilket gör att det blir väl schablonartade och sockersöta texter i början. De blir bättre efter ett par år, när de fått höra litet annat i textväg av mig. Jag läser allt mellan himmel och jord för dem - tror inte på uppdelningen i vuxentexter och barntexter i alla lägen.

Sommarlov!! Det har jag gjort mig förtjänt av! Läsa, läsa, läsa och äta låååångsamma frukostar, helst utomhus, med tidningen. Sommarprogrammet lyssnar jag ofta på, även om det alltför ofta är tradiga barndomsminnen som inte skiljer sig särskilt från varandra, eller lätt uppror av politisk (ofta vänster) art. Men ibland glimtar det till och jag blir glad över att det fortfarande finns riktiga, levande människor som vågar ha en egen åsikt, även om den inte är mainstream i detta utslätade land.

Jag ska börja måla ihop till en ny utställning igen. Nästa gång vill jag inte ställa ut en enda målning som jag haft med tidigare. Funderar på att plocka sådant jag tycker särskilt mycket om, fast de är ju mycket det. Träd, människors olika kroppsställningar, hundar, hus, döda platser...

Döda platser älskar jag! Icke-platser - fuuula platser där ingen någonsin vistas; under broar, mellanrum mellan parkeringsplatser, hörn som blivit över när man byggt vägar eller gångtunnlar som ingen längre använder. Det finns en stillhet där, som jag tycker om. Inget sockersött, inget mys, ingen flirt. Inga krav på att man ska vara det ena eller det andra. Skönt. Ja, eller oskönt.

Gråblått regn

Eländes väder! Har man inget annat att gnälla över, kan man konstatera att livet är rätt bra... Står i foajén i Nacka stadshus och väntar på att min kurs i Frontpage ska börja - kan inget om hemsidessnickrande - än.
Läser en och annan blogg innan jag går till sängs, hinner inte så mycket annat. Funderar över våra platta liv, eller snarare, varför vi gör våra liv så platta. Visst, de flesta av oss måste arbeta för att få ihop till livets nödtorft och gyllene kanter - men måste resten bestå av eurovisionsschlagerfestivalliv? Ljummen lättöl och pulverkaffe.

Snart ska jag på fest igen, eller snarare fester, vilket intresserar mig måttligt, för det mesta. Man blir placerad bredvid någon som, också med måttligt intresse, frågar vad man jobbar med. Mycket få människor frågar vad man gör när man inte jobbar. Väldigt ofta är det just där man hittar själva människan. Jobbet kan väl vara både roligt och stimulerande, men inte alltför många vill pyssla med det på fritiden också.

Idag har mina elever fått mig att gapskratta flera gånger. De är för sköna!

Pling, kvitter och lycka

Sonen spelar fiol, rent, lugnt och säkert. Jag älskar koncentrationen! Över huvud taget älskar jag att människor kan koncentrera sig djupt och med allvar gå in för något. För mig finns det något heligt i detta. Blir sedan resultatet av det koncentrerade arbetet bra, oavsett form, sänder det nästan rysningar längs min ryggrad. Det gör mig lycklig, faktiskt. Ja, egentligen vet jag inte om resultatet alltid har så stor betydelse för att jag ska uppskatta insatsen...

Något annat som gör mig lycklig, är koltrasten på skorstenen här närheten. Tror den har slutat sjunga nu - revirgränserna är väl uppdragna för i år och makan stadigt placerad i boet...
Bilden kan tyckas vara dålig, men så ser det ut - en liten fågel långt uppe på en hög skorsten. Synd att man inte kan spara ljudet just så rent och klart som det hördes den kväll som bilden togs, den 6 maj.

Våren

Så här såg änglatrumpeten ut för drygt en vecka sedan. I helgen hade den flera blad som var längre än 20 cm, men de blåste sönder och av i den kraftiga vinden. Nu får den stå inne ett tag - tror jag. I natt hade den frusit ihjäl, eftersom der var 0-gradigt. Själv frös jag också rätt bra, hade redan i helgen bytt till sommartäcken både inne hos Samuel och hos mig. Får nog plocka fram duntäckena igen. Turligt nog kom Samuel övertassande till min säng så jag fick litet värme.

A propos kyla - kylskåpet la av i torsdags. Suck. Frysdelen fungerar, men det är bara köpa nytt. I går åkte jag runt och tittade på kylskåp med frys. Höjd 184,5 cm - skumt mått. Det känns helt vrickat att ägna flera timmar åt en så trivial sak. Vem f-n är intresserad av kylskåp?? De finns, och därmed basta! Nu ska man välja färg, storlek, antal kompressorer, försäkring eller inte, handtag si eller handtag så - jag har valt utan handtag. Ju mindre att torka av desto bättre. Ju färre trivialiteter, desto bättre!

Kylskåpsförsäljeriet hämtar det gamla och min trasiga tvättmaskin också! Hurra! Ja det kostar, förstås. Ut med drygt 7 000kr för alltihop. Eller mer, jag vet inte så noga. Trivialiteter - inte.

Kort ljuvlighet

Absolut tyst i klassrummet. Det som hörs är en fågel som ihärdigt kvittrar utanför det öppna fönstret bredvid mig. Papper som vänds hör jag också. Skrivning! Vilken koncentration. Jag har gjort det lätt för mig denna gång - inga essäfrågor, nästan bara rena faktafrågor. Några frågor som visar att man begriper sammanhang måste finnas med, bara faktakunskaper är för kalenderbitare. Meningen med dagens skola är delvis att få elever att förstå sammanhang, stora och små. Skam vore det om vi inte lyckades med det. Men sammanhang är svåra att begripa utan faktakunskaper, så det hänger ihop.

Idag ska jag dessutom lämna över min och min kollegas observationsrapport. Det känns en aning spänt, eftersom vårt uppdrag förändrats - delvis till det sämre, enligt min åsikt. Vi ska nu betygssätta, enligt en fyragradig skala, alla delmoment, plus själva skolan... Inte så roligt för oss och inte så upplysande för läsaren, egentligen. Men politikerna vill ha det så - det går ju fort att läsa. Att det sedan inte blir något djup, eller någon ordentlig förståelse för hur just den skolan arbetar och var bristerna ligger, vad man är på väg att förbättra, det tar man ingen hänsyn till - som vanligt.

Områdena vi tittar på under en skolobservation är

• normer och värden
• utveckling och lärande/kunskaper
• ansvar och inflytandeför barn/elever/studerande
• skola och hem (gäller inte vuxenutbildning)
• övergångar, samverkan, omvärld och utbildningsval
• bedömning och betyg (gäller ej förskola)
• och styrning och ledning

Ovanstående områden har massor av underavdelningar att analysera. Vi intervjuar elever, lärare, föräldrar och skolledning och läser dokument så ögonen rinner och så besöker vi lektioner och tittar på lokaler och arbeten av alla slag. Pust.

Vad består rubrikens ljuvlighet av? Tystnaden, fågelkvittret, vårsolen, nöjdheten i att mina elever är duktiga kunskapsmässigt. De kan argumentera kraftfullt och envist och använda det jag eller någon annan sagt för att underbygga sina argument. Inte lätta att handskas med alla gånger när man bestämt något, men det gör att de klarar sig i livet och att jag får något att bita i. Just nu mest lugnet och vårsolen, faktiskt - ljuvligheten, alltså. Särskilt efter gårdagens arbete - satt kvar med två kolleger till 23.10 och arbetade med ett presentationsprogram vi ska visa på en mässa i slutet av månaden. Det är mycket nu, som Stefan Sauk sa i något tv-program.

Ska försöka fokusera på ljuvligheten idag, trots allt som ska göras. Min änglatrumpets utveckling är en härlig sak att fokusera på. Den åkte upp ur källaren för en och en halv vecka sedan och såg helt död ut, vilket väl syns på bilden. Nu har den små, små blad här och där på stammen och på grenarna. Visar utvecklingen senare under våren och sommaren också, med bild, bafatt jag kan! Målningen som syns i bakgrunden har jag gjort, det är en olja.

1:a maj - en meningslös text

Ahh, äntligen kan man vara som man är! Inga krav, så här dagen efter en afton. De flesta är bakfulla eller för trötta för att svida upp sig till den eventuella promenaden.

Sonen spelar Gameboy och gnäller om att han inte fått riktig mat till lunch. Nyss vrålade han "I want lunch!!" och slängde sig på min säng. Han hoppade sönder en spiral i den när han var runt fem år, trots att det är en Dux, så nu säger sängen "gweck" när man rör sig neråt vänster fothåll, liggmässigt sett. Gissa varför jag har svårt för att hitta när jag får en vägbeskrivning? För att inte tala om de som får en av mig... En av mina skolobservatörskolleger sa att jag var den enda lokalsinnesdyslektiker han träffat.

Ovanstående skulle bara bevisa att jag kan gå vilse i min egen text på sex röda rader.

Soldiset i dag är gyllene och jag borde ut och cykla så både jag och ungen somnar ikväll. Såg någon Alienvariant häromnatten, så nu måste jag läsa små mesiga texter innan jag somnar, så inte mörkret äter upp mig. Sonen har lagt stora lappar under sin egen och min säng, där han skrivit att han avskedat monstret under sängen och att vederbörande kan söka nytt jobb någon annanstans. Det funkade ett tag, men nu är han lika rädd igen.

"Always look on the bright side of life" tutar - det är min telefonsignal. Måste väl svara...

Vårhelvetet är här, eller mina rutor har grånat

Nu ska man vara lycklig, snygg och två. Jag är varken det ena eller det tredje. Det andra beror på betraktarens grad av blindhet och/eller smak. Tja, nog om detta.

Nä, inte nog, kom jag på. Putsat fönstren ska man också ha. Gjort. Vilket jag inte. Äsch, man kan gå ut och titta, om det nu är så intressant. Det är ju mest grusiga gångar och virriga cyklister att se. Och alla dessa utrop när ett flygfä råkar zumma förbi i en eller annan skepnad: "Åh, tiitta, en fnykzumlare! Årets första! Är det inte härligt?" Nä!

Just nu sjunger en manskör suddelittisuddan-suddan i P2. Jo, jag ljuger faktist inte! Och någon försöker lysa in, med en ficklampa troligen, genom mina fönsterrutor. Nä, jag ljuger inte nu heller. Jag ser ju inte vad det är som försöker tränga in genom grået.

Bara för att visa min goda vilja gentemot våren och vår medeltida idé att ha en kung, som, ganska likt sina UNDERSÅTAR, fyller år idag. Ja, inte alla UNDERSÅTAR. Idag alltså. Och själv är jag inte särskilt såt, till kungen alltså. Såt betyder nära, förtrolig, enligt SAOL. Vill bara ha sagt, fast vem bryr sig, att jag inte har något emot mänschan kungen, känner inte honom, utan det s k ämbetet i dess nuvarande form.

Goda vilja, var det, innan jag babblade bort mig. Jo, för att visa min goda vilja mot allt och alla ska jag idag, som vanligt på Valborg, byta till min sommarparfym. Byter från Provocative Woman, vilket iaf min son tycker är passande, till Happy, vilken han älskar. Han har aldrig sagt något om passande i det fallet, märkligt nog. Han nöjer sig väl med doften. Förra året när jag bytt, suckade han lyckligt "Äntligen! Du luktar så gott, mamma!" Jag? Det är parfymen. Fast det sa jag inte.

Manskörerna sjunger den ena bisarra sången efter den andra i radion (hur sjutton ryms de) och ambulanser tuuutar förbi mot elände och blod. Jo, jag är visst lite bisarr, jag med, idag. Klunkom Velam Velamsson. Sjunger de nu, alltså. Undrar vad det är för språk...

Ja, alltså. Kontentan idag tycks vara: Det är vår - var bisarr, säg vad som helst bara du viftar med en flagga! Det gör min kompis Siri just nu med sina barn inne stan, för övrigt. Tänker på vad sonens far skulle säga om jag toge mig före något dylikt. Burr. För att inte tänka vad jag själv skulle tänka. Burr. Vid middagen i kväll ska Siri och jag diskutera rojalism. Vi har visst lite olika åsikter i det fallet - med.

Just nu sjunger de Till havs, ja, kanske till hafs, vilket betyder att man måste dammsuga.

Nä, nu är jag så gnällig att jag nog måste lägga mig ett tag. Våren är bra, tidigt som
f-n på morgnarna när man inte måste något, utan bara kan njuta av dofterna och pippsens körsång.

Kaffepaus

Bildspel av olika slag fyller mitt sinne. Photostory 3 just nu, därav kaffepausen. Det blir många bilder av Samuel, surprise, surprise...

Längtar efter mitt målande. Så fort jag börjar titta på bilder, färg, kompositioner av olika slag, längtar jag efter det. Ja, ibland vill jag genast skriva, eftersom det väcker ord också - vissa människor tycks ha ett inbyggt uttrycksbehov. Eller har alla det? Förstörs det (i skolan, för många), eller nöjer sig människor med att finnas och inte lämna annat än barnen efter sig? Inte ens det kanske.

Måste bara lägga in en bild - för att jag kan - mitt piano, med mitt målade självporträtt på bl a.

Slut på kaffepausen!

Bilder, bilder!

Har ägnat en stor del av påsken åt att lära mig bildhantering på datorn. Samuel (syns på bilden här intill) lärde sig samtidigt. Jag kan lugnt säga att det inte hade gått så fort och lätt att lära sig, om inte han hade varit med. Han behövde bara få digitalkameran i handen, så listade han ut i stort sett alla funktioner på den. "Man kan filma med den!" Nähä du, tyckte jag... Feeel! Han filmade många roliga stumpar, bl a en sex minuter lång film, där han springer efter sin cyklande kompis. Han sjunger och ger tittaren små upplysningar här och där längs vägen. Vårgruset rasslar under fötterna och man blir lätt sjösjuk när man ser den. Som om springet inte vore nog, hoppar han ett par gånger och säger andtrutet "HOPP!" när han gör det. Han låter levande och lycklig och jag blir glad och stolt över honom när jag ser filmen. Vi har nu bränt den på en cd, så han kan ta med den till skolan och till pappa och visa.

Ovanstående kanske inte är så märkvärdigt, men med tanke på att varken jag eller min son kunde det för en vecka sedan, så... Dessutom är han bara drygt sju år gammal och kan göra allt arbete helt utan hjälp. Han satt på en middag på påskafton och undervisade oss vuxna i blixtrande hastighet hur man skulle göra.

Tillbaka på jobbet - stress, stress. Har besämt mig för att gå undan och göra något jag gillar och som, helst inte, ska ha med jobbet att göra, minst en gång om dagen. Därför sitter jag nu ensam och inlåst (låter sorgligt, men är skönt och självvalt) i datasalen och bloggar. Det gör jag bara för att jag gillar det. Känns som om man pratar med någon, fast man slipper folk. Bara fläktarna susar. Jag hör elever traska utanför och prata ibland.

Generellt gillar jag liv och rörelse, men jag vill inte alltid delta, sitter gärna vid sidan om och njuter. Det är inte fråga om något smitande, jag deltar oerhört mycket och är engagerad i alldeles för mycket för att det egentligen ska var bra för mig. Har svårt för att säga nej, så mycket är ju roligt och intressant.

En finess med att bli äldre (det blir man ju hela tiden) är att man inser att man inte är oumbärlig. Kanske andra inser det i tidigare ålder än jag gjort. I så fall är det bara gratulera. Själv har jag varit litet trög i det här avseendet. Att lära sig leva tar hela livet, tycks det mig. Eller så är det så det ska vara? Klyschor, klyschor.

Long time no see

Oj, det var länge sedan jag skrev. Jag ägnar livet år helt fel saker, som vanligt. Jobbar, alltså. Inte konstigt att ingen vill bli lärare längre - inga gränser för jobbet, utom de du lyckas sätta själv - i motvind! Och jobbar man inte så är huvudet fullt av en massa som man inte kan göra något åt, särskilt inte på fritiden. Jag blev lärare för att få undervisa och inte för att diskutera oväsentligheter med föräldrar, eller svara på löjliga undersökningar av alla de slag. Att eleverna till viss del släpar med sig sitt privatliv hit, har jag full förståelse för, men jag kan inte göra något åt det. Privatlivet deras, alltså.

Vaknade i morse av att en hackspett trummade på den stora tallen på gården. Upptäckte att jag låg och log för mig själv där i halvmörkret, klockan var drygt halv sju. Det är ett bra sätt att vakna på, liksom att höra småfåglarna tjattra med varandra i buskarna utanför fönstret. Just nu är det mest talitiainen, eller talidinti, som är ett goseord för densamma. Ja, alltså talgoxe på svenska. Det andra är finska och mycket vackrare - låter "fågligare" (eller heter det mer fågligt, månntro). Som barn använde jag bara det finska ordet. Som vuxen har jag en gång träffat på en flicka som undrade om det fanns björkjoxar också. Hon kunde ännu inte läsa och trodde det hette tall-joxe.

I eftermiddag tar jag påsklov. Det vore fint om hövve också kunde ta påsklov. Ska ha sorken hela lovet, eftersom hans pappa ska arkeologisera ute i bushen någonstans. Jag ser fram emot cykelturer på grusade asfaltvägar, varmt kaffe i den kyliga vårluften, njae, i termosen snarare, och nybakt bröd att erbjuda Samuel som picknicktugg. Han vill gärna ha som sed att äta chili con carne på utflykter, eftersom vi gjorde det på en svamputflykt för ett par år sedan. Visserligen undrade han varför det kallades chili con carne (den riktiga betydelse, själva översättningen, förklarade jag förstås, pegadåd som jag är), när det bara var köttfärssås med bönor. Rackarns unge. Han hade faktiskt rätt!

Vi brukar ha rätt sköna utflykter ihop, sonen och jag.

Nähä, nu har mina elever varit otrevlig mot en lärare... suck. Jag får ont i magen. Måste gå och reda ut.

PÅSKLOV HITÅT!!!

Mitt hjärta blöder

Alldeles nyss gick sonen förbi mitt klassrum, där jag sitter och läser bloggar. Han höll sin långa pappa i handen och de gick mycket långsamt. Jag lutade mig ut från det lilla fönstret, 60x60 cm, som är precis vid mitt skrivbord, och ropade åt dem och vinkade. Gullkorken vinkade och ropade småsurt till mig "Jag har inte fått spela nånnntingg!", vilket betyder att han inte hunnit spela på sin Gameboy på fritids. Han hade sin röda Björn Borgryggsäck på sig och pappa hade gossens fiol på ryggen. Hu, va de var söta. Båda hade röd mössa neddragen i pannan.

Vojvoj, vad jag blev varm i hjärtat. Jag tror jag åker och köper en flaska gott vin.

Sorken kommer till mig i morgon vid lunchtid.

Städaren går här och föser ungarnas pennor och gamla sudd framför sig med sin mopp. NU ska jag åka. På riktigt.

Läshunger

Jag är fruktansvärt läshungrig! Hittar ingenting att läsa! Det låter löjligt, särskilt med tanke på att jag har högar med nyinköpta, lånade och fådda böcker i alla rum - njae, inte i sonens, han har egna högar.

Ingenting lockar, dock. Den här situationen är jag med om ett par gånger om året, som mest. Då går jag till biblioteket och hungerlånar en stor bunt böcker. Oftast finns där något som väcker min lust igen. Men nu har mitt bibliotek stängt en månad för ombyggnad och jag känner mig vilsen. Som om ens vanliga mataffär skulle stänga en månad och man skulle var hungrig, men inte veta vad man ville äta. Den där speciella vandringen man gör förbi allt möjligt, man läser, klämmer, funderar. Jag tycker den vandringen känns bäst där man är hemma. Eller gör jag det egentligen? Självljug - jag är bara för lat för att åka till nästa bibliotek! Jag vet ju hur det blir. Tiden går, eller snarare timmarna. Jag tittar och läser och njuter och plötsligt har jag famnen full av böcker och är trött och hungrig, men vill bara hem och börja läsa och struntar i att äta. (Det är bl a här behovet av en man kommer in.)

Ja, och så får jag dyra påminnelselappar två månader senare, betalar mina böter (förr eller senare) om inte bibliotekarien, som känner mig väl, tar bort böterna. "Betalar" med en, eller flera av mina engelska eller amerikanska böcker jag köpt när jag rest eller via nätet. Jag kommer ändå inte att läsa om dem och bibliotekarien blir så glad över nyförvärvet. De tar inte emot vad som helst förstås, men jag läser inte vad som helst heller...

I natt när jag inte kunde sova läste jag i nämnd ordning VI-tidningen, Pedagogiska magasinet, Speciallärartidningen, en gammal Allt om mat och en ny Allt om mat. Somligt var så ini h-e tråkigt att jag blev arg över att man får trycka sån skit, alltså somnade jag inte. Somligt var intressant, alltså somnade jag inte. Detta larvande pågick mellan 2 och 5 i natt.

Det slutade med att jag läste en liten diktvolym jag köpt i England för många år sedan, Christina Rosettis dikter. En handlade om Laura och Lizette som jagade gnomer som lockade dem med äpplen. Jag fattade noll av det romantiska innehållet, rena haschstoryn, men språker var vackert, så jag somnade till slut. Låter inte vidare logiskt, det sista, men so what!

Nu ska jag hem och rota i bokhögarna.

Bordsskick

Ibland blir man litet trött på människor som äter med öppen mun, smaskar eller hänger över bordet eller i värsta fall alltsammans på en gång. Bra många påtänkta pojkvänner har gått i soporna på grund av sitt bordsskick. Fel knappar också förresten.

Idag var det hamburgare till mat. Det kan man verkligen äta så alla tappar matlusten. I personalrummet satt nyss en hel drös lärare och berättade och gjorde teater av hur en del av deras elever åt - det är fredag, så då har vi kul...

En av mina kolleger berättade att hon för ett tag sedan blivit så förbannad på att hennes elever inte kunde äta snyggt med kniv och gaffel att hon bett dem gå hem och lära sig det till dagen därpå. "Och i morgon ska ALLA äta med kniv och gaffel!" hojtade hon ilsket. Dagen därpå var det soppa. Så mycket för att vara (o-)pedagogisk.

Husmodern?

Ibland hamnar man i en roll som gör en förvånad. I går kväll vid kvart över sex, alltså Bolibompatime, var sonen över hos sin kompis Emil, som bor vägg i vägg med oss, och spelade X-box (spelar man x-box?) en stund. Jag hade satt en deg, som stod på jäsning och eftersom jag gjort i ordning degen hade jag ett förkläde på mig. Min son vill helst ha hembakt bröd, så jag bakar på...

Nå, jag satt vid matbordet med syskrinet framme och lappade hans täckbrallor, hade varit på PoP i helgen och fått en stor lapp i rätt tyg. Det tog en evinnerlig tid, och plötsligt så jag mig själv:
Modern som med en deg på jäsning sitter vid köksbordet, i sitt förkläde, och lagar sin sons trasiga byxor, medan sonen leker med en kompis i väntan på att börja med läxorna.

Aldrig, aldrig någonsin har jag i min vildaste fantasi föreställt mig den bilden av mig själv! Och ändå är det jag.

I mig finns också den andra kvinnan, grupp 8:an, den viljestarka, den tuffa, karljägaren, den som aldrig blir svaret skyldig - den jag sett fram tills jag fick barn. Det som får mig att reagera är nog bilden av den milda modern vid kvällslampan. Det är ju en helt annan art!

Hmm, jag vantrivdes inte heller.

Fruntimmer

Känner mig skakig och konstig. Mådde inget vidare i natt, så jag försökte läsa, gick inget vidare det heller. Jag är aldrig sjuk, så jag tror alltid att jag ska dö om jag får något annat än migrän. Alltså var jag litet nära döden i natt. Jodå, jag förstår att man inte ska skoja om det, men det skiter jag i.

Hörde att sonen är sjuk idag och ringde fadren (eller Fadren, kanske), som själv var i eländigt skick. Hans rediga fruntimmer till fru hade tagit sonen och lillasystern till läkarstationen. Såna kvinnor är det bra att exet gifter sig med, kan man tänka.

I morgon är det tänkt att jag ska ut och dansa, jo, så heter det när man fyllt 50 (uäää, vad gammalt!!). Mannen jag ska ut med föreslog Café Opera. Nähä du! Jag vill inte socialisera mig med stylister, hårfrisörskor av av alla de sexualiteter och rika fyllbultar. Är jag fördomsfull nu?

Jag har bara varit i Café Operas vinkällare, så vad vet jag?! För att komma dit ska man visserligen ha VIP-kort, eller vad det kan heta, men det var en kompis som hade kortet, så jag är oskyldig. Vi fattade för övrigt ingenting, beställde en flaska vin. Det gör man ju inte där, man smakar ett glas av någon exklusiv sort. Nå, jag kan väl skylla på att jag var så ung och inte begrep bättre. Idag vet jag inte vad jag ska skylla på. Nej tack, jag vill inte ha några förslag, jag kan lista ut dem själv och tänker inte använda dem och jag kan inte rå för att jag fyllt 50 - jo, det kan jag, när jag tänker efter.

Han jag ska gå ut med föreslog Berns istället. Känns inget vidare det heller. Jag vill dansa till bra rockmusik, gärna hårdrock, kan klara mig utan alkohol, jag är lika tokig utan. Jag vet inte om det finns något sådant ställe för de som inte är runt trettio bara. Suck. Varför är allt så ålderssegregerat i denna stad? Det vore mycket roligare med blandade åldrar och personlighetstyper på ett och samma ställe. Café Opera? Jaha.

Fruntimmer är ett bra ord. En av mina vänner (man, gay) sa en gång att jag var ett rejält fruntimmer. Det var en bra komplimang. I alla fall efter han hade förklarat vad han menade med det.

Förförståelse

Förförståelse kan vara viktigt om man ska se en viss film eller läsa en komplicerad text. Det hjälper en att begripa.

Jag hade hört på nyheterna, bara som hastigast om Anna Sjödin och den famösa krogkvällen. Tidningen låg på bordet i personalrummet, såg i ögonvrån en tidningsrubrik, "SSU-buse i fyllecell" och undrade över det burdusa ordvalet. Tittade ordentligt och såg att det stod "SSU-bas i fyllecell"...

Förförståelsen hjälpte mig att läsa den verkliga innebörden??

Rent ryskt
Sex män i svarta skjortor och oklanderliga svarta kostymer ställer sig framför oss på rad. Benen macholikt isär, fem av männen har något svart platt i ena handen. De tittar mycket allvarligt på oss. Han som är tomhänt stoppar utstuderat sin högra hand innanför kavajslaget och drar fram - en stämgaffel. Och si, däri bor musiken! Han tar ton, och de sex männen slår upp sina svarta pärmar och börjar långsamt och känsligt sjunga ryska kyrkliga sånger och senare folksånger, eller tonsatta dikter, som vi inte begriper någonting av. Musikaliskt förstår vi, men vad orden i sig betyder undgår oss, som ju inte talar språket.

Mannen med stämgaffeln är körledare, men sjunger också själv. Han står, precis som de andra vänd mot oss och sjunger och dirigerar. Hans händer rör sig sirligt och vackert, ibland rör sig armen och handen åt samma håll, men ofta rör sig armarna på ett sätt och händerna för ett eget liv i olika känsliga turer. Det är vackert att se. Dirigenten/sångaren går ofta så upp i musiken att han börjar röra sig framåt från sina medsångare i långsamma mjuka steg. När sången är slut, backar han och ställer sig i raden bland de andra. Allt upprepar sig och escalerar allteftersom konserten framskrider. Fantasktiskt!

Männen sjunger sina, ganska sentimentala, folksånger så vi gråter. Countertenoren sjunger som en ängel och den djupa basen, basso profundo tror jag det heter - kan ha fel, får oss alla att förundras. Det var en av de starkaste konserter jag varit på.

Vår kör sjöng fyra sånger ur en vesper av Rachmaninoff med denna fantastiska lilla manskör. Det var en ära, det får vi konstatera!

Två av folksångerna känner jag väl igen, inte bara för att en är ganska vanlig när man presenterar rysk folkmusik, utan för att min mamma brukade sjunga dem på ryska för mig när jag var liten.

Volgasången sjunger männen 73 verser av, känns det som. På ungefär vers 46 börjar jag, vanvördig som vanligt, tänka att de sjunger Rysslands historia och hur korkade vi är som sitter där och lyssnar och fattar noll, och så lägger de in ett djupt Volga här och där så vi ska tro att de sjunger om sin stora flod...

Blandad helg
Sonen hade såsat med skolarbetet, vilket innebar att jag fick ta fighten hemmavid. Vovoj. Jag märkte så tydligt hur han hittade på allt möjligt för att slippa skriva. Det märkliga är att han stavar lika bra som en duktig vuxen, både på engelska och svenska, och textar otroligt prydligt. Man tycker att han borde veta det och vara nöjd och glad. Nähä, det tycks inte på verka hans syn på det egna arbetet alls. När jag berömmer honom för att han skriver så snyggt, eller läser så otroligt bra (han har läst sedan han var 3,5 år, så han har haft tid att träna) så säger han mycket väluppfostrat "tack så mycket", men ser inte ut att känna sig så duktig. Ville jag vore psykolog! Eller vid närmare eftertanke - det kanske hade varit värre då?! Just nu läser han i alla fall "Den stora spökräddningen" av Eva Ibbotson och tycker att den är jätterolig. Och det är ju bra!

A propos såsat - grannen spydde ner från sin balkong natten till lördagen. Varför? Fråga inte mig, det var inte jag som gjorde det. Han mådde väl dåligt. Eh. Nå, jag hade rutorna fulla, liksom balkongräcket och övriga balkongen. Satte handen rakt i geggan. Innan jag fattade vad det var... Och när jag fattade vad det var... Good God så fruktansvärt rasande jag blev. Om jag hade haft den djäveln där hade jag slagit ihjäl honom på stört! Ja, men nu visste jag ju inte vem det var, så jag var absolut tvungen att lugna ner mig och skriva en lapp att sätta upp i trappuppggången: "Den som spytt ner mina fönsterrutor och min balkong anmäler sig snarast för rengöring av alltsammans!" Vid det här laget var jag mest ledsen. Träffade på grannen omedelbart ovanför mig, när jag skulle sätta upp lappen. Hon skulle ut med lilla Elvis i barnvagnen. Jag frågade om de haft fest och förklarade äckleriet för henne, någorlunda lugnt. Ha, det var hennes man! Och förklaringen från henne och senare från hennes man stämde inte med varandra, vilket jag egentligen skiter i.

Det var inga problem att få den generade grannen att rengöra eländet, som jag självklart absolut vägrade att ha något att göra med. Jag fick en bukett tulpaner och löfte om en flaska vin. Hmm. Men det är ju över nu. Urk.

I övrigt har sonen och jag spelat Monopol - får nog bli litet elakare i spel med honom framöver. Annars kan han ju få för sig att jag är en big looser.

Ja, så har jag med de övriga altarna övat Rachmaninoff i tre timma mitt på den vackra söndagen. Men nu är det väl tusan om någon ska tveka eller sjunga fel någonstans i morgon på konserten.

Avslutade helgen med att läsa vidare i "Ptolemy´s gate". Läste mellan 3 och 5 i natt också i stället för att ligga vaken och vrida mig med omöjliga tankar på allt och ingenting.

Solen skiner på liten mänska
Det där fallet jag skrev om, som jag skulle ta upp hos psykologen - det var inget skolfall egentligen, eller jo. Det gällde min son. Resultatet blev vad man kunde vänta sig: i princip var allt mitt fel. Okej då, problemet är i så fall större än att en psykolog kan fixa det med några goda idéer.

Sjöng Rachmaninoff med den ryska manskören i tisdags på kyrkslaviska, vilket innebär att det inte är vanliga ryska uttalsregler som gäller. Spännande att få det att låta som ryska, några ovanliga ljud tillkom. Det tecken man ofta ser i spanska, ~, sedilj heter det väl, förekommer ofta i texten. Och ch långt ner i halsen, som i arabiskan nästan.

Fick kämpa en del med min syn på ryssar. Med modersmjölken fick jag rysshat, de sköt mina morbröder och tog mammas barndomshem under finska vinterkriget. Jag vet med huvudet att det inte var de ryssar jag träffar idag, men det man ger sina barn sitter hårt, uppenbarligen. De sjöng dock fantastiskt, det kan man inte förneka.

I eftermiddag ska jag få utbildning i lärarnas kollektivavtal - känns lagom lockande en så här solig dag. Men vilken dag är sånt lockande, då? Jag behöver ju kunna det. Får väl föra ordentliga anteckningar och se till att jag inte blir alltför arg - den som utbildar oss är företrädare för arbetsgivarna...

En kort promenad på lunchen hinner jag nog med - i soooolen.

Nötter
Ahh, idag var flertalet av mina elever just nötter! Enormt sega och inte med alls. Och jag mal och mal och svaret uteblir helt. Guuud, så trött man blir! Tur att jag kan åka och träna bort frustrationen.

Mot slutet av dagen skulle eleverna teckna av ett hjortkranium och då var de så manglade att de satt helt lugnt och gjorde ett riktigt bra jobb. Men säkert femton stycken frågade vad de skulle göra av teckningen (den ska alltid sättas upp på väggen med namn och datum på). Efter tre svarade jag att de skulle skriva namn och adress och skicka ut den i rymden. Och då får man till svar: "Va? Varför ska jag skriva namn och adress? Vaddå rymden?" Aaaahhh!

Trött är jag och ont i huvet har jag. Och i kväll ska vi öva med en rysk manskör. Hur ska jag orka, hur ska jag orka? Man kan ju hoppas på att någon retar upp mig så adrenalinet rusar till.

Ska in till skolpsykologen nu och prata om ett fall - vilket hemskt sätt att uttrycka sig på. Eller så är vi alla fall, i alla fall...

Snöigt

Vaknade klockan fem i morse. Urk. Tänkte litet i mörkret, på idiotiska ting, förstås. Gav upp och började läsa "Ptolemy´s gate" i stället.

Upp, kort frukost, snabb sminkning, ännu snabbare påklädning, sopa av bilen, halka till ett överfullt parkeringskaos, landa hos sköna, skämtsamma elever. Puh.

Har just avslutat en bok som heter "Explosiva barn". Jag har faktiskt lärt mig en hel del om problemlösning med sådana barn (och andra med). De barnen som tas upp i boken är svåra, och har det svårt. Några har vi i jobbet. I onsdags fick ett av våra sådana barn en härdsmälta och slog allt han kom åt - hårt - och måste, som vanligt, hållas fast, eftersom han inte alls går att nå i det läget. Tyvärr var jag den som fanns till hands. Inte kul! Jobbigt för alla parter, klasskamraterna som är livrädda, ungen som helt ballat ur och är som en viking under inflytande av flugsvamp och den vuxna som måste se till att ingen blir skadad. Efteråt blir man helt slut, nedstämd och förvirrad. Samma för ungen.

Var det bättre förr när man hade särskilda klasser för sådana barn (det finns på vissa håll fortfarande, de jag har besökt har varit bra, fantastiskt engagerad och kunnig personal)? De blir stämplade säger man nu. Det blir de ju i alla fall - deras beteende går ju inte precis obemärkt förbi. Särskilda skolor? Finessen med specialanpassat är att man kan anställa personal som verkligen kan den här sortens barn och man kan ha fler personer anställda för en grupp barn. Nu måste man anställa en person som går med barnet hela tiden och det är oerhört dyrt, så dyrt att man inte kan ha barnet punktmarkerat hela tiden. Följden blir härdsmälta med jämna mellanrum och en oerhörd risk för de andra eleverna. Inte lätt.

Kolleger som upptar hela kollegierummet/livsrummet, vad gör man med dem? Om jag koncentrerat sitter och skriver vid en dator, ser jag ut som jag vill småprata då? Tydligen.

Igår, efter träningen skjutsade jag hem min kollega. Hon bjöd in mig på middag och det blev litet som en fredagkväll, fast mitt i (njae) veckan. Litet vin, god mat, kollegans man, en av hennes trevliga vuxna söner (snickarlärling), hennes mans vuxna dotter (läkarstuderande med forskarinriktning) och en härlig blandning av våra olika liv i små anekdoter och flamsiga historier. Helt lugn och avslappnad körde sedan jag hem i snöröken, mycket nöjd med kvällen

Så skönt att det är helg om några timmar - ska mysa med sonen. I morgon ska jag gå på fest. Har blivit beordrad att lämna bilen hemma. Men... Den är ju min snuttefilt!

Sexistdebatter
Som f d medlem i Grupp 8 (nix, det är inte en länk) kan jag bli litet trött på att de diskussioner vi hade på sjuttiotalet upprepar sig, nästan utan variation. Män tar åt sig personligen i stället för att se helheten, kvinnor anklagar individer (män och kvinnor) i debatten och så är pajkastningen i full gång. Ämnet hamnar helt i bakgrunden.

En anledning till att det blir så, är nog att vi, trots i huvudsak samma genusfostran, har helt olika upplevelser beroende på om vi är män eller kvinnor. Sedan utgår vi från att den verklighet vi själva upplever är den enda sanna - något överdrivet nu, men dock. En annan anledning är nog att vi har lätt för att ta åt oss, för ingen vill ju vara "fel" i den debatten, eller i verkliga livet.

Med samma genusfostran menar jag att vi alla, de flesta i alla fall, fått lära oss var samhällets gränser går för att vara flicka resp pojke. Alltför ofta har vi lärt oss det i vår egen familj, men också i skolan och i övriga samhället, t ex media. Jo, jag vet att det är svårt att avgöra var de absoluta, om de nu skulle finnas, gränserna går för hur man ska vara/är som det ena eller andra könet. Fast vi vill gärna hitta enkla lösningar på hur det ska/borde vara, vi människor.

Jo, jag passade inte i Grupp 8 - inget fritänkande där inte. Mycket bra gjorde vi, och gör de säkert, de som nu finns där, men som sagt - uniformt.

Det finns mycket mer att skriva i ämnet, men nu ska jag till fritids och hämta sonen.

Förälskelse
Jag hör till den sortens människor som har svårt för att bli förälskad. Riktigt förälskad har jag inte varit så många gånger i mitt liv, med andra ord. Men för tre år sedan hände det. Fullständigt oväntat - så klart! Förälskelsen gjorde mig flygande, jag självskrattade (det där fåniga flinet och skrattet som kommer alldeles utan anledning), njöt av att finnas till, njöt av att han tittade på mig, att han fanns nära mig, att han tog i mig... Otroligt!

Vet inte om jag förstod att det var för bra för att vara sant. Att det måste ta slut snart. Jag ville inte veta, jag ville bara njuta. Redan efter en vecka kom första varningssignalen. Jag stängde dörren till vett och sans och bestämde mig för att njuta litet till innan jag lade ner. Men smärtan hade börjat sticka en liten nålspets i mig. Jag lyckades härda ut och bara ta det bästa, ja, nästan i alla fall. Tillräckligt för att nu minnas förälskelsen som något som var väldigt bra för mig, trots att det gick så galet - som förälskelse betraktat.

Varningssignalen bestod i att han en timme efter han lämnat mig, en söndag kväll, då vi efter en härlig helg pratade i telefon, visade sig vara stupfull. När jag frågade om det, gick han till aggressivt försvar. Han fick väl var hur full han ville! Han tyckte det var skönt, så då hade han rätt att göra så! Absolut. Det var bara det att jag ville ha klarhet för min egen skull. Inga alkoholister i mitt liv! Punkt slut, icke förhandlingsbart! Han var ju inte alkoholist, var jag inte riktigt klok?!

Ja, sen visade det sig förstås att jag hade rätt. Hans bror hade också hållit på att supa ihjäl sig, fast på det där sättet där folk vet, men ingen säger något om att de luktar sprit på jobbet, kommer för sent, eller aldrig går från en fest, eller går när spritens är slut...

Oj, vad det gjorde ont att veta att jag måste göra slut på förälskelsen! Jag hade inget emot mannen som person, vi pratade ganska bra och där fanns en stark ömhet. Det visade sig också att han inte var förälskad i mig, bara tyckte om mig. Han respekterade mig tillräckligt för att säga sanningen, i det avseendet, vilket jag uppskattade oerhört. Märkligt nog gjorde det allt lättare, och i viss mån svårare, för mig.

Efter ungefär två månader var det över. Det jag saknade mest efteråt var förälskelsen, känslan av glädje och lätthet. Jag kan fortfarande le åt att jag var så otroligt uppslukad och lycklig i ungefär tre veckor. Sedan sipprade det långsamt ut och jag fick arbeta för att inte dra ut på det mer än nödvändigt. Vi pratade om det emellanåt, i telefon mot slutet, och att vi hade en så avslappnad och öppen relation runt det hela hjälpte mig mycket.

Jag träffade honom för några veckor sedan och vi satt och pratade i en timme på några iskalla parkbänkar under en stor tall i Älta. Det var bra. Han har hittat en ny kvinna, köpt hus och flyttat ihop med henne. Det unnar jag verkligen honom, om nu det har någon betydelse (jo, för mig). Han är nöjd och verkade glad, även om jag tyckte han såg förfärligt sliten ut. Gissar att han dricker på rätt bra fortfarande.

Jag fick inget julkort av honom i julas. Så nu är det verkligen slut, men jag är så lycklig över att ha fått vara med om det - igen.

Damernas omklädningsrum

Av förklarliga skäl byter jag om i damernas omklädningsrum. Igår när jag steg in där var det tomt - på människor/kvinnor. Kläder och väskor fanns där dock. Men märkligt såg det ut. Inga ytterskor, dem tar man ordentligt av sig och lämnar, nu på vintern, redan vid dörren till träningslokalen.

Väskorna stod prydligt ställda så långt under bänkarna som möjligt, stängda, någon väska med ett par långbyxor prydligt hopvikta ovanpå. Kläderna hängde på krokar, en per omklädare, det var tydligt. Flera kvinnor hade hängt sin rock/kappa/jacka utanpå alla sina hängande kläder, liksom skyddande, markerande att detta hörde ihop. Några få plagg låg på bänkarna under krokarna, ordentligt ihopvikta. Inte ett underplagg så långt ögat kunde söka sig. Inte en trosa, inte en bh. En handduk. Hopvikt.

Ser det ut på detta prydliga, och för mig ängsliga, vis i herrarnas omklädningsrum också? Eller beror det här på de därvarade kvinnornas ålder, ca 35 och uppåt, mest uppåt? Varför varför? Det kändes som om alla hade gått till sin egen begravning och (förstås) inte skulle komma tillbaka mer.

Det hade sett betydligt skönare ut med en trosa här, en bh där, några tröjor i ett hörn. Eller? Ska kolla litet extra en tid framöver för att se om det bara var igår som det råkade bli så, tja, obehagligt, faktiskt.

Kom att tänka på människor som måste lämna sina hem under andra världskriget. Eller inför "duschen" i lägren. Jag vet, hemskt, men så gick min tanke. Eller känsla.

Vitt - och litet brett

Utanför mitt fönster är ljustet orangerosa, solen glimrar som guld i grenarna på den stora lönnen vars grenar är vita av snö. Luften är dimmigt gyllene. - 8 grader C. Nyss ringlade det blå saltsjöbadståget förbi, som en färgaccent, noga uttänkt. Sceneriet ändrar sig snabbt, medan jag skriver har solen sänkt sig bakom träden uppåt Neglinge och ljuset är blågrått utom vid den vitgrå trädranden, där det nu är kallt ljusrosa.

Att se ljuset förändras vissa dagar är som att titta in i en eld. Njae, förresten. Det är mer aktivt, och förstås flyktigare, än eldtittandet.

A propos ingenting - brukar säga att jag inte begriper mig på män. Inte heller begriper jag mig på kvinnor. Och barn ska vi bara inte tala om. Djur förstår jag mig inte på. Och mig själv, ja, jösses... Begriper jag då någonting alls? Nä, förmodligen inte.

Har litet lätt börjat sortera i teckningar, bl a krokier, akvareller, etsningar, gouacher, ja, allt jag gjort på papper. Oj, vilken mängd jag producerat! Och en hel del är rätt bra. Kul.

Började med utsikten från fönstret. Nu är allt blågrått. Bilarnas röda baklyktor på Stockholmsvägen lyser så starkt mot stålfärgen i luften.

Jag är en riktig färgmänniska. Det jag älskar mest i mitt möblemang är mina varmt klarröda sjuanstolar runt matbordet, som är av al med rödmålade bordsben och en nästan apelsinfärgad, oljad skiva. Det gör mig glad flera gånger om dagen. Jag tröttnar aldrig.

Rubriken på denna text tänkte jag på i samband med snön, som ju sällan är vit egentligen. Kom på att jag en gång skrev en sonett om färgen vit. Har skrivit rätt många sonetter i olika ämnen. Det är ett roligt sätt att samla sina tankar runt ett ämne. Så här lyder sonetten, vilken jag skrev någon gång i slutet på 80-talet och som heter Sonett på tema vitt:

En oskulds väna uppenbarelse
kan locka oss att en gång extra gapa
nog gäller detta ned till minsta apa
visst rörs var mänskoläktad varelse

Skön renhetens och oskuldens förvillelse
ett lakan, mjölken vi ser katten lapa
det rena, vita... Ge dig själv en skrapa
så ren är säkert inte du; åh, ruelse

Och vet! I akvarellens sköna bild
är näst intill förbjudet blanda vitt
En stråle vitt i prismat gör dig vild

för ögat hela spektrum ligger spritt
Se upp! Tro inte det som bilden ger
Vitt döljer mer än det du genast ser



Tja, som det mesta i livet. Tro inte det du genast ser. Där bakom finns så mycket mer.

Färdigrimmat. Ska iväg och aktivera mig, gubevars. Träna, alltså.

Pytt i datorn

Inga nyårslöften här. Är för mycket realist för det - vilket betyder att jag känner mig själv och inrättar mig därefter. Önskningar finns det gott om, men de är ju jämnt fördelade över året.

Läser ibland Bodil Malmstens blogg - hon citerar sig själv ofta, alltså ur böckerna. Varför? Är det inte läge att tänka nytt? Jag får intrycket att "nu har jag tänkt den tanken", ställ frågor and I´ll quote myself at you.

Skulle mata marsvinen igår kväll. Robert, eller var det Anna-Greta, verkade inte riktigt frisk, hasade runt och ville inte äta. Vad gjorde jag? Började p r a t a med fanskapet! Och orolig blev jag också. Nu har jag blivit så mesig så det börjar vara dags för halshuggning.

Och ovanpå alltihop såg jag (frivilligt) ett program om Evert Taube, som jag skarpt ogillar, inte som person, har aldrig träffat honom, utan som poet. Patetiskt trams eller nåt åt det hållet har jag alltid tyckt, trots att han är en nationalklenod. Nu tyckte jag det verkade finnas en hel del läs- och hörvärt trots allt. Suck. Det måste vara åldern (vilket är ett uttryck jag avskyr!).

Över huvud taget ogillar jag uttryck som florerar som sanningar. Till exempel idén om att de som för det mesta är tysta, verkligen kommer med något bra när de väl öppnar munnen (om de inte är magsjuka förstås, haha) eller att de bara pratar om de verkligen har något att säga. Sorry, men det stämmer lika litet som att den som pratar hela tiden bara pratar strunt. Ibland kanske folk är tysta för att de har fattat att de inte har något att säga, helt enkelt.

Det finns inga enkla sanningar, är väl vad jag vill säga och därmed har jag genast dragit till med en floskel som florerar som sanning. Så lätt var det. För övrigt biter inte aktivt kol på dem med mundiarré.

Känner mig litet vilsen när Samuel är hos sin pappa. Har förstått att jag borde dejta någon av motsatt kön (eller så) och aktivera mig. Det har jag gjort. Aktiverat mig alltså.

Läste SvD i morse, åkte och tränade så julsvetten rann, pratade länge med en annan aktiverande träningskvinna om våra liv och barn och hennes man, åkte hem och löste en soduko, sov på soffan och drömde konstiga drömmar, funderade på att tvätta litet men det verkade långt och kallt till tvättstugan idag så jag slog på tv:n istället. Litet lax och ett glas vitt, en artikel i tidskriften "Haiku", som är utgiven av Svenska Haiku Sällskapet (jo, det står så på skriften). Haiku har jag fått mig tillsänd av en god vän som skrivit artikeln jag läste. Och nu sitter jag och funderar på om jag ska beställa "Häxan och lejonet" till Samuel. Han verkar inte så intresserad av att läsa den. Och för övrigt håller han, precis som jag, på med flera andra böcker just nu. Bl a läser han "Drakryttaren" av Cornelia Funke. Och själv har jag svårt för moraliserandet i Narniaserien, är ingen fan av den.

Nu är dagens pytt i panna slut.