Ledighetens sista skälvande...

Det här är nästan det bästa på året, förutom september och oktober och slutet av maj. Absolut sista dagarna på sommarledigheten, man måste styra upp, göra i ordning, en lätt, mycket lätt aning av höst i tidiga morgondoften. Årstidens osäkerhet i pendlandet mellan sommar och höst, som tonåringens första vacklande mellan barn och vuxen. Mmmm... Jag älskar det!

Sonens bästa kompis och granne har kommit hem från sin sommartillvaro på Hallands Väderö och nu sitter de klistrade intill varandra och spelar Gameboy och bygger Bioniclegubbar, medan jag sitter i min säng i mitt vita spetsnattlinne (som jag köpte i sydfrankrike), med frukostkaffet och läser Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" i lugn och ro - nästan. Då och då får jag hoppa upp och leta efter små Bionicledetaljer eller öppna någon burk som är hårt tillsluten, fylla en bytta med vatten eller bara medla lite.

Nu förstår jag varför Larssons bok är så populär - han skriver/skrev otroligt bra. Verkligen en förlust att han inte fick fortsätta.

En hastigt på kommen haiku:

Doftande nattmörker

änglatrumpetens vithet

slösar fuktsöt parfym

I Lucky Lukes värld

"Mamma, är jag ett halvblod?" frågade sonen nyss.
"Nej, hurså?" Jag frågade inte ens var han hade fått termen ifrån.
"Räknas man inte som halvblod om ens mamma kommer från Norrbotten?" Jagblev lite fnissig, men ville inte krångla, så jag sa bara
"Nej, du kan vara lugn, du är hur fullblodig som helst!" Sonen pustade ut och gick tillbaka till sängen med ett
"Skönt!"

Var får de allt från? Frågade nyss - det stod i Lucky Luke... Nu har jag förklarat att man inte använder den sortens terminologi om människor längre (om man är vettig i huvudet - men det sa jag inte) och ur det kom sig att man gjorde det förr. Sonen listade snabbt ut att på alla håll i världen kunde man kalla de som inte hade samma "hela" bakgrund som man själv för halvblod och om två personer möttes som var halvblod, utifrån varandras synvinklar, "en hade kanske en mamma från Norge", kunde det bli besvärligt "för då var ju båda halvblod och menade olika saker".

Jojo, det är inte lätt att vara människa och utgå ifrån sitt eget. Jag frågade sonen häromdagen om de hade varit hos kompisens mamma eller pappa när de lekte. "De är inte skilda!" Jag blev så paff över att jag tagit för givet att de levde som jag. Fascinerande. A propos fullblod...

Schlager och kultur

Oh, om knappt åtta timmar kommer min kära, älskade lilla son hem till mig igen! Vi har pratat i telefon flera gånger under veckan och jag får mig en avhyvling för att jag inte kommit längre på Harry potter-dataspelet, eller för att jag gjort fel. Ja, så har han frågat vad jag gjort under veckan. När jag talade om att jag varit på Prideveckans schlagerkväll och skulle försöka förklara vem som var konferencier, avbröt han mig och sa "Jaha, den där finska!" - alltså Mark Levengood.

Det roligaste med Pridekvällen var alla människor man mötte eller bara såg, musiken är inte direkt min cup of tea, milt uttryckt. (Jag gick för att kompisar till mig skulle gå, och jag brukar tänka att jag alltid kan får ut något...) Det mest fascinerande var att folk verkade kunna alla schlagerlåtarna utantill, hela texterna vrålade de med i. Allt! Sånt som jag aldrig ens hört - vilket inte säger så mycket egentligen. Titti Sjöblom sjöng en låt som heter, gissar jag, Ticke-tack, den vet jag att jag hört när jag var rätt ung, tror den är 70-tal, men den kunde publiken... Nå, sonen sa lätt förvånat "Men mamma, du är väl inte homosexuell?!" Nä.

Hörde förresten en bra låt på radion häromdagen, en låt ur filmen "The Wall". Ska leta reda på den på nätet, låten alltså. "We don´t need no education..." är en fras ur den, minns dock inte namnet på själva låten.

Funderar över hur mycket man ska dela med sig av sina filmer och låtar och böcker till sina barn. Klart det beror på ålder och mognad, men ändå. Jag berättar ofta om böcker jag läser och då inte alls bara om skönlitterära böcker. Sonen lyssnar och ställer emellanåt frågor. Ibland berättar jag bara om min upplevelse av en film eller musikstycke t ex.

När jag berättade om Tim Burtons "Nightmare before Christmas" och att mina elever i en klass inte fattade ett skvatt av filmen och tyckte den var dålig, till min besvikelse, ville sonen se den. Jag plockade fram den, vi såg den ihop och han älskade den. Han lyssnade på språket och fattade massor av skämt som inte översattes. Han t o m skrev, för att visa mig att Santa Claus namn missuppfattas i Halloweenlandet: Santi Claws. Det gläder mig! Jag vill att han ska älska musik, litteratur, teater och film. Ja, eller ha ett starkt förhållande till i alla fall. Och det verkar han redan ha.

Tröst mot kanonpryderiet

Tröstade mig nyss med Bobby Brown, Frank Zappas låt - kanon eller inte? Obs! Inget för pryda och slokörade! Själv blev jag glad - O God, I´m the American dream...I´m a handsome son of a bitch".

I en högstadieskola, där jag skulle besöka ett antal lektioner, kom jag in mitt under en musiklektion där läraren just satt på den låten. Det var för sent att stänga av utan att det blev konstigt och den stackars läraren såg otroligt generad ut. Min medobservatör fattade ingenting, han hade aldrig hört låten och var inte van att lyssna på texter som inte var operatexter, så han förstod vare sig min reaktion, jag log nöjt, eller lärarens.

Kulturkanon - bom!!

Nu blir jag förbannad och upprörd och upprörd och förbannad! Nån minister, blev så arg att jag glömde vem det var, i Danmark tyckte att en kulturkanon bl a skulle vägleda och tala om vilka upplevelser som var bra... IDIOT! Och vilka böcker som var värda att läsa... Jamen, hallå! Om man bara läser "bra" böcker, hur ska man då lära sig att bedöma saker själv? Eller får man inte tycka om att läsa skitlitteratur, alternativt det några tycker är skitlitteratur?

Observera att jag inte tycker att att all litteratur är värd att läsas, men om man ser till att eleverna läser, både med och utan vägledning, båda är viktiga, så kommer de flesta att hitta sin litteratur. Och de som är vuxna nu, ska de få skrivet på näsan vad de ska gilla - nämligen det som ingår i kanonen.

Förresten vad är svensk litteratur? Andersson och Petterson och Lundström och jag? Vad är Khemiri för svenskt namn - nä-ä, det går inte för sig. Jersild kan väl inte vara riktigt...svenskt, Bang - är det ett namn öht - Kalli...äsch, Antti, Crafoord - ni får läsa era egna böcker, vi vet inte vart ni hör! Det får bli Andersson och Pettson å... Ävafan, jag slutar läsa och börjar, ja, finns det nåt annat svenskt man kan göra?

Delete folkpartiet - eller var det flockpartiet?

Undrar om man få gå på sunkiga syltor och gilla det? Det är nog inte värt det; ingen bra upplevelse med andra ord.

Nu blev jag visst lite upprörd.

Och målandet blev svenskt lagom ljummet idag - se nedan. Not my day and no cup of tea...

Ehh? Hallå!

03:20 - svart och tyst och dimmigt, trist på tv:n.

Vad gör folk på nätterna egentligen? Sover, eller...?

Ett par bilder

Här sitter jag och bloggar.


Denna oljemålning heter Vänner och blev klar 1999.

Blandad kompott

Många frågar hur änglatrumpeten blivit så fantastiskt. Den är inne på sitt andra år, jag kånkade, med visst besvär, ner den i källaren i oktober, ställde den i gången utanför min potatiskällare under vintern, där det då är rätt kallt, 15-16 grader gissningsvis, och vattnade den med ca en halv liter vatten tre gånger under vintern - det skulle vara ungefär en gång i månaden, men jag glömde...

Kånkade upp den spretiga växten , kolla bilden från 4 maj, i sin lövkorg och började försiktigt vattna den inomhus fram till det blev över 15 grader hela dygnet utomhus, då jag ställde ut den på balkongen. Vattnar den i stort sett varje dag med 5-10 liter vatten, ofta med gödning, Biobact. Nu är den ungefär 180 cm hög.

Köpte en bok om änglatrumpeten, som f ö är mycket giftig, där jag lärde mig mycket - "Änglatrumpeter och spikklubbor - så får du dem att blomma rikligt".

Jag har ofta, innan jag fick barn, fått höra att jag har gröna fingrar och så är det nog. När man får barn har man ju inte riktigt lika mycket tid för växterna. Och när jag var runt 20 var jag rätt så ointresserad, detta tills jag fick en hibiskus i present av en granne till det kollektiv jag bodde i (typiskt 70-tal). Hon trodde att jag var intresserad av växter eftersom jag klippte gräsmattan och vattnade vår rabatt. Kunde ju, för skams skull, inte ta död på hibiskusen, av vilken ännu idag ett par avnämare växer frodigt och blommar med sina varmröda cancankjolar ett par gånger om året. Där startade mitt intresse för växter. Jag är ju realist, så det är inte ett allt överskuggande intresse, men resultatet jämfört med tiden jag lägger ner är mycket bra. Jag är t ex en rackare på att få de mest fantastiska morötter när alla andra förståsigpåare talar om att det absolut inte går att få morötter på den jorden, de har provat i åratal.

Jag funderar mycket över ondskan och dess plats bland oss människor. Ja, och hur vi ska slippa den. Jag har ju förut skrivit om svenskarna som fredsskadade, 18 juli i Skapelsen och skapandet, och hittade ytterligare ett bra ställe i Kleins bok: "Här där man inte vet något om ondska. Här där man vid sitt möte med självaste Djävulen undrar om han hade en olycklig barndom." På pricken! Skrämmande.

Sonen kom nyss förbi med sin far och hämtade sin cykel. Stor kram och massor av pussar fick jag, plus allt han hade i fickorna, dvs allt han hade hittat. Fickorna är ständigt fulla med sådant man bara måste spara. Kan inte minnas att jag var sådan - månntro det bara är pojkar som samlar i fickorna? Flickor har väl inte ens fickor...

Änglatrumpeten kap 42 - kort och lyckligt

Var nyss (00.20) ute på balkongen i den fuktiga mörka värmen - borde gå ut naken och låta mörkret omsluta mig - och kände den starka kryddsöta doften, som också påminner en aning om tvål, från de 33 stora utslagna klockorna!! Wow! Folk stannar utanför min balkong och bara tittar. Hihi. Hela kroppen blir glad, sådär som småungar (och en del exmän på BB, innan de var exmän, alltså) som bara hoppar för att de inte kan låta bli.

Nu tror jag detta var sista kapitlet om änglatrumpeten i denna blogg, denna period - börjar känna mig lite tjatig. Men jag är ju så glad, så himla...jaja, jag vet. God natt! Ska bara ut dra in blomdoft i nosen innan jag lägger mig med Georg Klein.

Meme och ambitiös boklista

Meme har jag just lärt mig, uttalas [mi:m], kulturyttring skulle jag uppfatta det som. Behövs kanske för läsandet av nedanstående första länk.

Har blivit "kullad", ska skriva ner en del om mitt bokläsande och skicka vidare. Här och även här finns exempel på listor.

1) En bok som förändrade ditt liv ?

Existensialismen är en humanism av Jean Paul Sartre klargjorde för mig att det var helt ok att inte lägga skulden för mitt livs misslyckanden på en gud, som jag hade svårt att tro existerade. Att låta bli att välja är också att välja, var en annan viktig lärdom. Jag är realist och fick mycket styrka och många bra argument ur Sartres bok.

2) En bok du läst mer än en gång?

Dikter av Pär Lagerkvist - tröst under mina tonår och mellan 20 och 30, särskilt ångestdikningen. Kan inte låta bli att nämna Sagan om ringen/The Lord of the Rings av J R R Tolkien, omläst för dess spännande historia och fantastiska språk. Den har jag läst både på engelska och svenska.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

The Complete Poems and Plays of T S Eliot, allt förstås författat av högst densamme. Jag har verket och har läst delar i perioder, men aldrig hela...

4) En bok som fick dig att skratta?

The Kinky Friedman Crime Club, som egentligen består av tre böcker - A Case of Lone Star, Greenwich killing time och When the Cat´s Away - av Kinky Friedman, som också är country and westernsångare och på sätt och vis huvudperson i sina egna böcker. Fullständigt vansinniga, roliga och elaka böcker. KF sparkar på feminister, lesbiska, män, mesproppar, cyniker och alla andra i samhället som går att sparka på , i stort sett. Huvudpersonen beskrivs som "...the wise-cracking, cigar-smoking, cat-loving sleuth." Skitrolig!

5) En bok som fick dig att gråta?

Idioten av Fjodor Dostojevskij. Jag tyckte så synd om den stackars fursten.

6) En bok du önskar hade skrivits?

Hur du lever ditt liv utan ångest och rädsla och det skulle inte vara en bok bland andra i lyckobokshögen, utan den skulle vara sann. Önska var det ju...


7) En bok som inte borde skrivits?

Dianetik av L Ron Hubbard. Den är bara en representant för den typen av halvreligiösa-helreligiösa lev-som-jag/Gud-säger-så-blir-du-lycklig-böcker. Urk.

8) En bok du just nu läser?

Vaddå en? Jag läser aldrig bara en! Skapelsens fullkomlighet och livets tragik av Georg Klein, Hur du ska läsa och varför av Harold Bloom, den gamle Yaleprofessorn, rolig att läsa; dock lätt att få hjärtflimmer av den gamle mansgrisens åsikter. Vidare läser jag en bok skriven ur en 15-årig Aspbergersyndromkilles synvinkel. Rolig och fläng är The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon - den finns nog inte översatt till svenska ännu. Susanne Bröggers Sejd och av Jonas Hassen Khemiri Montecore en unik tiger, som jag tycker är seeeg och slutligen Elisabeth Georges Skriv på!, som handlar om hur man skriver, lite goda råd.

9) En bok du tänkt läsa?

Oj, den listan är låååång! Men jag väljer väl en som länge stått på min lista: Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter.

10) Skicka vidare till fem personer!

Utan att fråga skickar jag vidare till nedanstående fem personer, som jag bara sett via deras boggar, men jag kan tänka mig att det vore spännande och veta hur deras lista kan se ut. Förhoppningsvis lär jag mig något nytt och får lästips.

1. Elisabet
2. Thomas
3. Fröken Bokmal
4. Tina
5. Ingrid

Hjärtat börjar slå

Läser bloggar hit och dit varje dag. Blir ofta obehaglig till mods av det. Har inte gjort klart för mig varför. Känner ofta att jag inte passar in och funderar på att sluta. Ju mer jag funderar över andras bloggar desto "tystare" blir jag, dvs jag skriver, men säger ingenting, alltmer ingenting ju mer jag läser. Det känns som om jag somnat, eller är inlindad i bomull. Jag känner inte igen mitt vanligen rätt så vassa, litet elaka jag, som jag trivs med och känner mig levande och alert i.

Idag när jag läste Mathimlens blogg vaknade jag plötsligt. Avundsjuka, kan det vara det? Jo, kanske. Fast jag är inte avundsjuk på att andra skriver så bra, utan snarare att många, många som skriver just ingenting läses och kommenteras med just ingenting. Men deras bloggar läses! Jag skulle kunna ge exempel, men det känns inget vidare. Jag ser ju på kommentarerna att det, i hög grad, är vänner som kommenterar eller att de i alla fall ingår i samma krets.

De som skriver riktigt bra, som denne man, gör att jag känner mig lycklig. Om personerna är yngre än jag, vilket bloggare ofta är, säg mellan 25 och 35, så blir jag extra glad. Eller lättad snarare, wow, världen går inte under, det kommer nya ytterst begåvade människor som sätter värde på kvalitet, vare sig de vet det eller inte. Ja, eller är kvalitet. De är kvalitet, i alla fall en sorts, no offense för resten av mänskligheten, vi har väl nå´t annat hoppas jag, blabla. Och att många kommenterar en sådan blogg, oftast väldigt positivt, visar att människor uppkattar kvalitet, vilket är välgörande och en tröst.

Eftersom jag arbetar med unga människor på olika sätt - undervisar, har lett skrivarkurser för tonårsflickor i ett par år, bedömer skolor och har undervisat lärare i hur man får barn och ungdomar att skriva och läsa - så ser jag många fantastiska begåvningar - och hör samtidigt alltför ofta gnäll från vuxenvärlden om dagens ungdom och deras brister. Det gör mig rasande ilsken. De som gnäller är, förstås, blandade begåvningar, men de är satta att förvalta kommande begåvningar, och icke-begåvningar med för den delen (om vi nu talar om skrivande endast) och borde glädjas åt, och med, begåvningarna som kommer efter oss. De slår oss alla på käften, så att säga. Begåvningarna, alltså.

En annan effekt som duktiga skribenter har på mig är att jag får lust att skriva. Hjärtat börjar slå, jag vaknar, vrider mig ur bomullen. Det har nog att göra med att jag påminns om vad som är möjligt.

Det är tryggt med människor som verkligen kan uttrycka sig, oavsett ålder. Så är det för mig.

Vill jag minnas i vinterkylan - sommaren åldras

Förutom nästan obegränsat med tid att läsa, vill jag minnas blommorna, som jag följer flera gånger om dygnet när jag är hemma. De doftar så härligt (hur väljer man ett ord som inte är schabloniserat, som knappt har någon betydelse längre?) tidiga morgnar och sena kvällar. Det som blev fel i år är krassen - en luktlös variant! Krassen doftar annars kryddigt ända långt in i oktober om man har tur, så när sommaren för länge sedan är slut kan man gå ut och känna ett uns av den som finns i blomdoften. Vad ska man med blommor till om de inte doftar? Det räcker inte med färg och form.

Jag vill också minnas de ständigt öppna fönstren och balkongdörren på glänt. Änglatrumpetens vajande krona, som ett mindre träd, som skuggar den mörkgröna soffan där jag sitter eller ligger och läser, eller funderar och halvslumrar till emellanåt.

Idag har änglatrumpeten 8 stora klockor, ikväll kommer den att ha 14 utslagna. Man lär sig se vilka som slår ut under dagen. Det är ett mirakel att de kan växa så i vårt klimat - och särskilt på min balkong! Jag sitter i det ljumma mörkret en sen kväll och känner den nästan för söta doften av klockorna och tänker att livet inte behöver innehålla så mycket mer - just då.

En annan ljuvlighet är alla bär som mognar nu. Värmda av solen är de sötast och godast att äta. De röda krusbären är godast, tycker jag. Det ska bli sylt av de bär som ligger i byttan på bilden.

Dofter, ja. Otroligt viktiga - för den som kan känna dem. Har några människor i min närhet som inte alls känner dem, eller känner dem ytterst rudimentärt. Lite synd, både för dem och mig, när man ber dem lukta på en blomma eller en kaka som doftar svagt men karaktäristiskt och de inte känner ett skvatt. Kan man bli en bra älskarinna/älskare om man inte känner dofter? Tveksamt. Fast det kanske inte är så viktigt, jag vet inte. Bra, alltså...

Jag har i alla fall en son som känner och uppskattar dofter alldeles oerhört. För två dagar sedan fyllde han 8 år, den lille sensualisten. Han uppskattar dofter och smaker i lika hög grad, verkar det som. Fint att kunna beskriva dofter och smaker och få samma sak tillbaka av en så ung person, en som just håller på att utforska världen. På gränsen till heligt, för mig.

Vem är han?

Ibland går en man förbi vårt hus, antingen på framsidan eller på baksidan. Jag kan aldrig låta bli att titta på honom, följa honom med blicken, så långt det går. Han har något särskilt, något som lockar mig. Han är vacker på ett sätt som jag inte lyckats definiera - kanske är det den speciella stolthet som lyser igenom hos honom, trots allt.

"Trots allt" betyder att han går väldigt långsamt och ojämnt, som ett skepp i storm, eftersom hans ben tycks ha deformerats och han har en puckel på ryggen. Puckeln gör honom något framåtböjd, men huvudet håller han så rakt och stolt som det bara går. Han är ganska lång, välklädd, på gränsen till elegant. När det är kallt ute har han alltid rock och olika snygga yllehalsdukar till. Håret är tillbakastruket från ansiktet, svart med en hel del grått i, inte kort, men inte heller långt. Det känns som om han skulle ha en historia att berätta, en historia som jag vill höra.

Änglatrumpeten - igen

Trots att kameran väl inte är den bästa, så lyckades jag få med blomman inuti knoppen - den smala lilla trådliknande saken är yttersta delen på en av klockans våder. Lite småstolt är jag för att några droppar kondens inuti höljet svagt lyser igenom. Det går att se om man tittar noga. Min änglatrumpet är full av gröna fallosar just nu.

Dagens frukost, njae, mackan hade jag redan ätit upp innan jag tog bilden. Båda telefonerna med ute på balkongen ifall sonen skulle ringa. Han ringde, men innan han ringde kom ett SMS med förslag om att vi skulle gå och lyssna på Sting på jazzfestivalen. Så om en stund sticker jag in till stan. Först ska vi titta på lite folk (läs män) och sedan lyssna på Skyhigh.

Som färgnörd reagerar jag direkt om färger "pratar" med varandra, plockar fram eller dämpar varandra. Efter avslutad frukost ställde jag koppen på brödassietten och plötsligt upptäckte jag att den kopp som jag köpt under färgnamnet petrol (löjligt) också hade rosa ränder. De hoppade fram när koppen stod på det rosa fatet. Sådana små saker kan få mig så skönt glad.

Änglatrumpeten hade i morse 89 knoppar! Gissar att den kan tänkas tippa omkull när allt väl börjar blomma, så jag får nog staga upp den. I motljus är knopparnas avlånga höljen lätt genomskinliga, så man ser kronbladens små spetsar. Ska se om det går att ta en bild av det i morgon.

Mot Sting!

Ytterligare läsning

Beställde en bok via biblioteket från arkitekturmuseum: "The treehouse book".


Massor av härliga bilder på trädkojor, eller vad det nu kan heta på svenska - trädhus? Trähus kan det ju inte heta, de är visserligen oftast byggda av trä, men de är ju byggda uppe i träd. Nå, rudimentära beskrivningar av hur man går tillväga när man bygger husen finns också.

Den andra boken beställde jag på adlibris och fick på några dagar, till min glädje. Den innehåller en hel del ingående instruktioner om byggande och vilken sorts träd man ska leta upp och varför. "Home Tree Home - Principles of Treehouse Construction and Other Tall Tales" heter den. Jag har börjat läsa den och tycker om tonen i den. Personlig, och ändå finns där precis det man vill veta inför sitt byggande.


Undrar om det blir något bygge i år - det tar tid att förbereda. Bygget skulle i så fall bli på sonens farmors ö. Farmorn och jag har utsett fyra träd som kan vara möjliga. Jag vill inte att det ska vara alltför högt uppe i trädet/träden, kanske max 2 meter till golvet. Sonen har redan börjat prata om att sova över där...

Skapelsen och skapandet

En stor del av natten har jag legat och läst "Skapelsens fullkomlighet och livets fullkomliga tragik" av Georg Klein. Som vanligt är det intressanta essäer han skriver. Han skriver bl a om svenskarnas "fredsskada", dvs vi har svårt att begripa ondska när vi ser den, ja, vi tror inte ens att den finns. Jag som är född i en familj där mina morbröder blev skjutna och mammas föräldrahem intogs av fienden, min mosters spädbarn frös ihjäl i hennes armar då hon satt vettskrämd under en gran för att undkomma fienden, har inte svårt att tro på ondskan. Man behöver inte veta särskilt mycket om vilka grymheter som begåtts och begås under krig, för att förstå att det måste finnas ett namn för detta.

Klein går i genom Leo Szilards (ungersk-amerikans fysiker och professor i biofysik i Chicago) tio budord noggrant. Szilard var ju vetenskapsman, så något flum blir det inte tal om. Rationella analyser och tydligt formulerade slutsatser är det som gäller. Ett exempel på hans budord är följande: "Tala till alla människor som till dig själv, utan hänsyn till verkan av dina ord, så att du inte stöter ut människorna ur din värld och meningen med livet i din tilltagande ensamhet försvinner inför dina ögon, och du förlorar tron på skapelsens fullkomlighet." Inte helt enkelt som budord betraktat, men Klein ger exempel och tolkar utifrån sitt sätt att se. Spännande och upplyftande, om än sorgligt att, än en gång, få bekräftat hur oändligt komplicerat livet människor emellan är. Och livet i sig självt.

Borde måla klart det jag en gång börjat på. Här en skiss till en olja jag påbörjat för ett par år sedan.

Har beskurit den en aning i botten så inte mitt namn kommer med... Den som ska få målningen har börjat fundera på om hon inte ska ta skissen i stället. Tja, varför inte? Oljan har ju inte den här lättheten i färgställning. Det går ju, men den jag har börjat på har inte det.

Änglatrumpeten har nu 57 stora knoppar! Ha, vilken glädje den ger mig. Snart är den full av 25 cm höga klockor. Det doftar ljuvligt när de är utslagna.

Oooh - ord och inga visor!

http://www.christianitytoday.com/bc/2006/003/17.36.html

Väl tänkt, skulle jag vilja säga!

Samuel tog en bild på sitt gosedjur i bilen från Göteborg förra veckan. Här är den. Inget konstigt egentligen - han har fotograferat sedan han var ett par år, med ojämna mellanrum. Han är den som tar bäst bilder på mig. Förmodligen för att jag slappnar av på ett annat sätt när han står bakom kameran. På en av mina utställningar var han fotograf - han fick en engångskamera och fotade massor. Han är lagd åt experimenthållet, så det blev en del kul bilder, förutom bilder på vernissagebesökarna.

Sommarvirr och oordning

Jag är barnfri denna vecka - gräsligt ord tycker jag. Jag önskar inte vara utan mitt barn mer än korta stunder när det blir för mycket, men i övrigt vill jag ju ha honom hos mig. Men nu på sommaren är det praktiskt med varannan vecka, annars har vi i princip två dagar i taget.

Nå, Samuels bästa kompis bor vägg i vägg med mig och nu är han där för att leka idag tillsammans med sin lillasyster. Om jag är hemma är de ju här lika mycket, förstås, så nu sitter tre ungar i min soffa och tittar på barntv. Jag följde med Siri, min kompis och Emils (8 år) och Cornelias (5 år) mamma, och alla 4 ungarna till den lilla kiosk-affären på hörnet. Alla skulle välja glass - vojvoj, vilket liv! När äntligen allt väljande och nejande var slut och vi satt utanför kiosken och försökte prata med varandra, vi vuxna och en av kioskinnehavarna, ungarna med glass och vi med glass och kaffe, kackelkackelskriktörstigmammamammamamma..., så kom där en gammal man som frågade om alla barnen var mina (de verkade var mer 25 stycken än 4). "Nej, den är min och den är min mans med nya frun och de där två är min väninnas!" sa jag prudentligt. Mannen, runt 85, såg lätt chockad ut, medan jag log (infamt, I guess - vad hade han gjort för ont egentligen?!). Han hämtade sig snabbt, började stappla framåt i sina grå, fläckiga herrbyxor och sa med neutral röst: "Blandade karameller." Sedan, när han med hjälp av den lilla ledstången tagit sig upp ett av de fyra trappstegen, sa han till Siri, som satt på det översta: "Är det jobbigt?" och hon ljög "Jag har slutat känna efter." medan jag fick glass i nacken av min son som tyckte det var jättekul...

När ungarna skingras ska jag åka och köpa ett parasoll. Ensam.

Snart lov, snart lov!

Ibland blir jag så lycklig över det arbete jag har. Folk klagar på dagens ungdom, och visst finns det väl en del man kan vara missnöjd över, men min erfarenhet är att de allra flesta, om man ställer krav och försöker vara rak, öppen och så ärlig som möjligt, är helt fantastiska! De har massor av humor och otroligt många är omtänksamma, inte bara mot klasskompisarna utan också mot mig. Visst får man sig en andlig smocka ibland, särskilt när de börjar bli pubertala, men oftast har man (läs "jag") gjort sig förtjänt av det. Jag tycker de är levande och helsköna - för det mesta!

Vi har arbetet med kärlek nu i vår och mina elever fick komponera en kärlekslogotype och skriva en kärleksslogan till. Jag blir så rörd över deras känslighet både i språk och tanke. Här är ett exempel.



















Bilden är målad av en riktig hockeykille. Han tyckte att han misslyckats med hjärtat på molnet...

När eleverna ska skriva texter, prosa eller poesi, om känsliga saker så skriver oftast sportkillarna väldigt bra. De har inte så mycket bråte, som flickorna har ur sina tidningar och säkert från flickuppfostran (som åtminstone samhället ger), vilket gör att det blir väl schablonartade och sockersöta texter i början. De blir bättre efter ett par år, när de fått höra litet annat i textväg av mig. Jag läser allt mellan himmel och jord för dem - tror inte på uppdelningen i vuxentexter och barntexter i alla lägen.

Sommarlov!! Det har jag gjort mig förtjänt av! Läsa, läsa, läsa och äta låååångsamma frukostar, helst utomhus, med tidningen. Sommarprogrammet lyssnar jag ofta på, även om det alltför ofta är tradiga barndomsminnen som inte skiljer sig särskilt från varandra, eller lätt uppror av politisk (ofta vänster) art. Men ibland glimtar det till och jag blir glad över att det fortfarande finns riktiga, levande människor som vågar ha en egen åsikt, även om den inte är mainstream i detta utslätade land.

Jag ska börja måla ihop till en ny utställning igen. Nästa gång vill jag inte ställa ut en enda målning som jag haft med tidigare. Funderar på att plocka sådant jag tycker särskilt mycket om, fast de är ju mycket det. Träd, människors olika kroppsställningar, hundar, hus, döda platser...

Döda platser älskar jag! Icke-platser - fuuula platser där ingen någonsin vistas; under broar, mellanrum mellan parkeringsplatser, hörn som blivit över när man byggt vägar eller gångtunnlar som ingen längre använder. Det finns en stillhet där, som jag tycker om. Inget sockersött, inget mys, ingen flirt. Inga krav på att man ska vara det ena eller det andra. Skönt. Ja, eller oskönt.