På denna sida blev mitt resultat nedanstående (obs! inte nedslående), vilket inte helt klargör min moraliska inställning till livet och dess vindlingar. Att jag är starkt influerad av Jean-Paul Sartre sedan ungdomen, vet jag - men Kant?! Får nog läsa på litet mer. Illavarslande med stoiker och cyniker så högt upp... Sonen brukar säga till mig, ibland fråga, om jag är cynisk, så något ligger det väl i plats nummmer 9.
1. Kant (100%) Click here for info
2. Jean-Paul Sartre (96%) Click here for info
3. John Stuart Mill (86%) Click here for info
4. Jeremy Bentham (81%) Click here for info
5. Stoics (76%) Click here for info
6. Ayn Rand (70%) Click here for info
7. Aquinas (65%) Click here for info
8. Spinoza (65%) Click here for info
9. Cynics (64%) Click here for info
10. Nel Noddings (63%) Click here for info
11. Prescriptivism (63%) Click here for info
12. Aristotle (49%) Click here for info
13. Thomas Hobbes (41%) Click here for info
14. St. Augustine (40%) Click here for info
15. David Hume (38%) Click here for info
16. Nietzsche (38%) Click here for info
17. Epicureans (37%) Click here for info
18. Ockham (32%) Click here for info
19. Plato (27%) Click here for info
Hmm, vet inte om jag tycker om mig helt, utifrån den bild jag fick, av mig själv, i detta test...
Saturday, October 14, 2006
Thursday, October 12, 2006
När jag, på bloggar, har läst om längtan efter kärlek och rädslan för att ta chansen, har det förstås väckt tankar runt mitt eget (tämligen frånvarande) kärleksliv och min längtan. Kom på att jag har skrivit en del dikter i ämnet, innan jag gifte mig med den vackre mannen som blev mitt barns far så småningom. Jag var redigt rädd redan på den tiden...
Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få
Du skulle ändå bara ta det och gå
Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer
Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken
Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek
AM febr 1991
Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.
En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:
Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn
ser jag dig
Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig
ser jag dig
När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever
och jag ser dig
-men bara då
ser jag dig
AM
Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.
Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...
Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få
Du skulle ändå bara ta det och gå
Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer
Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken
Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek
AM febr 1991
Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.
En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:
Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn
ser jag dig
Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig
ser jag dig
När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever
och jag ser dig
-men bara då
ser jag dig
AM
Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.
Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...
Wednesday, October 11, 2006
Tre bilder tagna för 7 minuter sedan
Först ut är en bild, inte helt skarp tyvärr, på min Abraham Darby. Den växer i en stor betongkruka på balkongen. Enda nackdelen med den är de stora och obehagligt vassa taggarna, som fastnar i kläder och hud när man passerar obetänkt. Doften är stark och typiskt "rosig".
Sen kommer en bild på min kära änglatrumpet - en av de tio klockorna som blommar just nu, den 11 oktober. Denna växt, som berett mig sådan oerhörd glädje och stolthet denna sommar, växer i en lövkorg av pil. Korgen måste bytas till en större storlek nästa sommar, men då klarar jag inte längre att bära den ensam, gissar jag.
Tredje och sista bilden, som jag också tog från min balkong, fanns som motiv in ungefär en halv minut, sedan var det borta! Sådant tycker jag om! Fönster och fönsterfönster.
Just nu, när jag tagit dessa tre bilder, känns världen rik! Skymningen faller utanför mitt fönster och jag är mätt och litet frusen. Ska snart iväg till min kör och öva på Mozarts requiem.
Sen kommer en bild på min kära änglatrumpet - en av de tio klockorna som blommar just nu, den 11 oktober. Denna växt, som berett mig sådan oerhörd glädje och stolthet denna sommar, växer i en lövkorg av pil. Korgen måste bytas till en större storlek nästa sommar, men då klarar jag inte längre att bära den ensam, gissar jag.
Tredje och sista bilden, som jag också tog från min balkong, fanns som motiv in ungefär en halv minut, sedan var det borta! Sådant tycker jag om! Fönster och fönsterfönster.
Just nu, när jag tagit dessa tre bilder, känns världen rik! Skymningen faller utanför mitt fönster och jag är mätt och litet frusen. Ska snart iväg till min kör och öva på Mozarts requiem.
Tuesday, October 10, 2006
Mammafel?
Kläcker ur mig en typisk mammakommentar.
"...och så schamponerar du dig ordentligt..."
"Om jag schamponerar mig alls, så gör jag det väl inte slarvigt heller!" får jag till svar.
"Är du arg mamma?"
"Nä, jag är bara lite småsur."
"Ja, det är bara vad jag förväntar mig av en mamma."
Snabbt, stressat står jag och gör i ordning två Finncrisp med cheddarost på. Otåligt säger jag:
"I det här läget skulle du inte få några mackor av pappa..."
"...så jag ska vara jääääävligt glad."
I vanliga fall svär han inte, men nu skulle han låta som jag kan göra när jag är fruktansvärt otålig över att det aldrig blir sängtime i tid.
Ovanstående utspelade sig nyss. Sådana här dialoger har vi jämt. Vad gör jag för fel, månntro? Ongan har alltid svar på tal.
Igår blev jag tvärilsk för att han aldrig somnar eller ens försöker, utan bjäbbar en massa till svar när jag ber honom sluta babbla eller klättra runt i sängen. Ungen sur, jag ilsk och sur.
"Du är inte särskilt trevlig när du håller på så här!" fräser jag.
"Jaja, du är inte särskilt trevlig själv heller!" muttrar ungen.
Ping - pong, ping - pong...
"...och så schamponerar du dig ordentligt..."
"Om jag schamponerar mig alls, så gör jag det väl inte slarvigt heller!" får jag till svar.
"Är du arg mamma?"
"Nä, jag är bara lite småsur."
"Ja, det är bara vad jag förväntar mig av en mamma."
Snabbt, stressat står jag och gör i ordning två Finncrisp med cheddarost på. Otåligt säger jag:
"I det här läget skulle du inte få några mackor av pappa..."
"...så jag ska vara jääääävligt glad."
I vanliga fall svär han inte, men nu skulle han låta som jag kan göra när jag är fruktansvärt otålig över att det aldrig blir sängtime i tid.
Ovanstående utspelade sig nyss. Sådana här dialoger har vi jämt. Vad gör jag för fel, månntro? Ongan har alltid svar på tal.
Igår blev jag tvärilsk för att han aldrig somnar eller ens försöker, utan bjäbbar en massa till svar när jag ber honom sluta babbla eller klättra runt i sängen. Ungen sur, jag ilsk och sur.
"Du är inte särskilt trevlig när du håller på så här!" fräser jag.
"Jaja, du är inte särskilt trevlig själv heller!" muttrar ungen.
Ping - pong, ping - pong...
Monday, October 09, 2006
Det blir en kall natt!
Jaha, nu fick Samuel och jag kasta oss ut efter änglatrumpeten - termometerna visar på drygt 4 grader bara, så det blir alldeles för kallt för den ute i natt. Så stor den är! Jämför med 16 maj när jag plockade in den...
Nu doftar de 10 utslagna klockorna starkt i rummet.
Målningen i bakgrunden har jag gjort. Det är den här nedanför. Jag tycker mycket om den!
Sunday, October 08, 2006
Känna på utet
Jag har alldeles nyss (kl 8.00) utfört det första jag gör varje morgon när jag stiger upp - jag går ut på balkongen, oavsett väder och årstid, och känner av vädret. Drar in djupa andetag, känner hur kallt, hur fuktigt eller torrt det är luften, tittar på ljuset, på himlen och lyssnar på alla ljud, bilarna från Stockholmsvägen, fågelkvitter och vinden eller regnet om vädret är sådant.
När det är vinter dämpas ljudet från bilvägen och liksom talar om att det är vinter. Det är ett mycket speciellt ljud. Ibland blundar jag för att ljuden ska kännas starkare, opåverkade av det jag ser. Jag kan stå där länge och njuta av morgonen.
Just nu doftar det friskt och fuktigt, litet syrligt - inte senhöstens ståldoft. Solen står lågt mellan husen. Den stora tallen är orangegul i toppen - av solljuset - och våra tre gula hus är fläckiga av solljus som i lustiga mönster silar mellan grenarna i tallen, den enorma asken och de stora lönnarna. Skuggan av en klippt lind syns på ett av husen. Bort emot järnvägen går en kvinna i röd jacka, långsamt och mållöst, med en liten vit hund i koppel. En granne går ut ur en port, ännu ser jag henne inte, men jag hör hur porten öppnas, inte alltför bestämt. Några småfåglar pratar i en buske. Det jämna bruset från bilvägen säger mig att människor vaknat till och redan är ute i ärenden så här på söndagmorgonen.
Väldigt ofta ger den här rutinen mig dagens första leende och också dagens första kommentar. Dagens första starka lyckokänsla, isolerad från allt annat, ligger inbäddad i denna korta stund. Leendet kommer av dofterna, tror jag. Jag älskar att känna dofter, och morgonutedoften, den allra första, är så härlig oavsett väder. Kommentaren kommer av sig själv, beroende på vädret, ljuset dofterna just den dagen.
Nyss blev det ett stort leende på grund av det otroligt vackra ljuset, på grund av att min änglatrumpet vajade så mäktigt i vinden och några av dess 64 knoppar hade slagit ut. Det kändes så generöst, alltihop. Dagens första kommentar blev ett djupt känt " Guud, så vackert!" åt alltihop.
Jag avslutar kvällen likadant.Tystnaden i mörkret nu på hösten är så skön. Litet trafik hörs för det mesta och emellanåt skramlar Saltsjöbanans tåg förbi som en upplyst orm. Och dofterna! Mmmm... Upplevelsen är inte lika stark som om morgnarna, men det är skönt att avsluta så ändå. På morgnarna är man så känslig och mottaglig - nyvaken, litet förvirrad, tankarna har inte riktigt satt i gång. På kvällarna är man fortfarande full av dagens verksamheter och allt har inte stillnat i en ännu, så då är det mer ett behagligt sätt att samla sig.
Om jag är bortrest försöker jag göra samma sak - finns det balkong är det inga problem, hyr man stuga t ex i fjällen är det bara att sticka ut nosen på bron och hänga litet i dörrhandtaget. Annars får man ta tofflor eller någons stora skor och ställa sig ute en stund. Kylan som biter en då är ljuvlig. Det är verkligen att känna på vädret.
I storstäder får jag min känna-på-utet-stund när jag stiger ut på gatan efter frukost. Då stannar jag till, om så bara ett kort ögonblick, och drar in gatans dofter, ser på himlen mellan de höga husen och registrerar ljus och färger på husen runt omkring, människornas kläder och parfymer.
Jag lovar - det finns ALLTID något att glädjas åt; i New York, i London, i Agadir, på Lofoten, på Västerängsholmen, i Luleå, i Chania, i Rom, i Murmansk, i Helsingfors, i Saltsjöbaden, på Kökar, i Skagen, i Kaválla, i Sopron, i Catania, i Lissabon, på Isle of Skye, på Isle of Wight, i Alicante, i Eilat, i Göteborg, i Athen, i Ottawa, i små italienska byar, i små franska och tyska städer, i norrbottens små stugor, i tornedalens vackra dalgång - för att nämna några skilda ställen där jag inandats morgondoft och scannat morgonhimlen, ljuset och vädret.
En enda gång i mitt liv har jag varit med om att utet inte glatt mig och det var i Gliwiche i Polen, i den så kallade svarta triangeln. Det var tungt att börja dagen med att ingenting fanns som tilltalade mig så tidigt på morgonen. Till slut lyckades jag se att solljuset i luftföroreningarna trots allt var vackert och den kvava röken från alla gamla fabriker, som liksom stoppade upp andningen, ändå talade om för mig vad jag hade runt omkring mig. Det hjäpte något, men ofta tänkte jag på de människor som måste bo i detta varje dag i sitt liv.
Min mamma kände ofta på utet både morgon och kväll och jag försöker lära Samuel det. Han är duktig på dofter. Jag började redan när han var spädgris och satt på min arm. Han snusade på så gott han kunde och jag pratade om vad jag såg och hur det luktade.
Nu hojtar Samuel "Mamma, jag är här!" från min säng. Ska gå och morgonpussa sömntutan och sedan sätta mig i svalkan på balkongen med dagens första kopp kaffe.
När det är vinter dämpas ljudet från bilvägen och liksom talar om att det är vinter. Det är ett mycket speciellt ljud. Ibland blundar jag för att ljuden ska kännas starkare, opåverkade av det jag ser. Jag kan stå där länge och njuta av morgonen.
Just nu doftar det friskt och fuktigt, litet syrligt - inte senhöstens ståldoft. Solen står lågt mellan husen. Den stora tallen är orangegul i toppen - av solljuset - och våra tre gula hus är fläckiga av solljus som i lustiga mönster silar mellan grenarna i tallen, den enorma asken och de stora lönnarna. Skuggan av en klippt lind syns på ett av husen. Bort emot järnvägen går en kvinna i röd jacka, långsamt och mållöst, med en liten vit hund i koppel. En granne går ut ur en port, ännu ser jag henne inte, men jag hör hur porten öppnas, inte alltför bestämt. Några småfåglar pratar i en buske. Det jämna bruset från bilvägen säger mig att människor vaknat till och redan är ute i ärenden så här på söndagmorgonen.
Väldigt ofta ger den här rutinen mig dagens första leende och också dagens första kommentar. Dagens första starka lyckokänsla, isolerad från allt annat, ligger inbäddad i denna korta stund. Leendet kommer av dofterna, tror jag. Jag älskar att känna dofter, och morgonutedoften, den allra första, är så härlig oavsett väder. Kommentaren kommer av sig själv, beroende på vädret, ljuset dofterna just den dagen.
Nyss blev det ett stort leende på grund av det otroligt vackra ljuset, på grund av att min änglatrumpet vajade så mäktigt i vinden och några av dess 64 knoppar hade slagit ut. Det kändes så generöst, alltihop. Dagens första kommentar blev ett djupt känt " Guud, så vackert!" åt alltihop.
Jag avslutar kvällen likadant.Tystnaden i mörkret nu på hösten är så skön. Litet trafik hörs för det mesta och emellanåt skramlar Saltsjöbanans tåg förbi som en upplyst orm. Och dofterna! Mmmm... Upplevelsen är inte lika stark som om morgnarna, men det är skönt att avsluta så ändå. På morgnarna är man så känslig och mottaglig - nyvaken, litet förvirrad, tankarna har inte riktigt satt i gång. På kvällarna är man fortfarande full av dagens verksamheter och allt har inte stillnat i en ännu, så då är det mer ett behagligt sätt att samla sig.
Om jag är bortrest försöker jag göra samma sak - finns det balkong är det inga problem, hyr man stuga t ex i fjällen är det bara att sticka ut nosen på bron och hänga litet i dörrhandtaget. Annars får man ta tofflor eller någons stora skor och ställa sig ute en stund. Kylan som biter en då är ljuvlig. Det är verkligen att känna på vädret.
I storstäder får jag min känna-på-utet-stund när jag stiger ut på gatan efter frukost. Då stannar jag till, om så bara ett kort ögonblick, och drar in gatans dofter, ser på himlen mellan de höga husen och registrerar ljus och färger på husen runt omkring, människornas kläder och parfymer.
Jag lovar - det finns ALLTID något att glädjas åt; i New York, i London, i Agadir, på Lofoten, på Västerängsholmen, i Luleå, i Chania, i Rom, i Murmansk, i Helsingfors, i Saltsjöbaden, på Kökar, i Skagen, i Kaválla, i Sopron, i Catania, i Lissabon, på Isle of Skye, på Isle of Wight, i Alicante, i Eilat, i Göteborg, i Athen, i Ottawa, i små italienska byar, i små franska och tyska städer, i norrbottens små stugor, i tornedalens vackra dalgång - för att nämna några skilda ställen där jag inandats morgondoft och scannat morgonhimlen, ljuset och vädret.
En enda gång i mitt liv har jag varit med om att utet inte glatt mig och det var i Gliwiche i Polen, i den så kallade svarta triangeln. Det var tungt att börja dagen med att ingenting fanns som tilltalade mig så tidigt på morgonen. Till slut lyckades jag se att solljuset i luftföroreningarna trots allt var vackert och den kvava röken från alla gamla fabriker, som liksom stoppade upp andningen, ändå talade om för mig vad jag hade runt omkring mig. Det hjäpte något, men ofta tänkte jag på de människor som måste bo i detta varje dag i sitt liv.
Min mamma kände ofta på utet både morgon och kväll och jag försöker lära Samuel det. Han är duktig på dofter. Jag började redan när han var spädgris och satt på min arm. Han snusade på så gott han kunde och jag pratade om vad jag såg och hur det luktade.
Nu hojtar Samuel "Mamma, jag är här!" från min säng. Ska gå och morgonpussa sömntutan och sedan sätta mig i svalkan på balkongen med dagens första kopp kaffe.
Thursday, October 05, 2006
Troligen aldrig på ti'n...
Har jag tränat idag, som jag skulle? Nä.
Smockade på mig nedanstående, mig vanligtvis otypiska, stövlar och drog till Nacka Forum. Där inhandlade jag bl a två dubbla Pigalle, vilka jag åt (ha, vilket förskönande omskrivning för "tryckte i mig") på väg hem, plus ett kollegieblock (vilket jag inte åt), med knallfärger på pärmen - behöver jag verkligen när jag ska ut och bedöma skolor, hårtoning "Röd kastanj"- behöver jag verkligen så tråkig som jag ser ut, nä, när jag ska ut och bedöma skolor, menar jag förstås. Ett vitt sammetskuddöverdrag med kaffefärgade broderier, som var nedsatt i pris - behöver jag verkligen när jag ska luta mitt tänkande (va?) huvud mot något, efter att jag har bedömt skolor, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden - behöver jag när jag ska vila efter... äsch.
Smockade på mig nedanstående, mig vanligtvis otypiska, stövlar och drog till Nacka Forum. Där inhandlade jag bl a två dubbla Pigalle, vilka jag åt (ha, vilket förskönande omskrivning för "tryckte i mig") på väg hem, plus ett kollegieblock (vilket jag inte åt), med knallfärger på pärmen - behöver jag verkligen när jag ska ut och bedöma skolor, hårtoning "Röd kastanj"- behöver jag verkligen så tråkig som jag ser ut, nä, när jag ska ut och bedöma skolor, menar jag förstås. Ett vitt sammetskuddöverdrag med kaffefärgade broderier, som var nedsatt i pris - behöver jag verkligen när jag ska luta mitt tänkande (va?) huvud mot något, efter att jag har bedömt skolor, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden - behöver jag när jag ska vila efter... äsch.
Himlen var väldigt vacker när jag åkte strax efter sex (tyvärr inget annat än tid, i detta fall), rosa bakgrund mot silvervita storbubbliga moln. På hemvägen började det småregna (små regnstänk syns på stövlarna) och månen var stor och rund och fyllig. Ja, si det var väl något positivt, när onödigheterna haglar.
Jag vägrar att deppa över att jag bär mig åt som en fullblodsdåre - slår mig lätt för den andliga pannan och suckar fjolligt. Vad ska en kvinna göra, när livet är segt och trist och man blir så otålig att man bara vill vrida sig ur sitt eget skinn och möjligen vråla - litetgrand. Ja, eller utav bara helvetttte!
Är man riktigt klok, månntro?! Troligen inte, troligen aldri' på ti'n...
Förresten, jag ångrar mig - jag är bara något odisciplinerad emellanåt. Och bara rent privat.
Så det så!
Kan väl se lite över kanten, kanske
Trött. Mer i själen än i kroppen. Äter ljummen ugnsstekt lax direkt ur den lilla vita ugnssäkra formen. Har legat i soffan och läst tidningen och småslumrat ett par timmar. Kommer mig inte för att göra något vettigt.
Tänker på hur trist det är när Samuel är hos sin pappa. Så tyst och stilla bland möbler och böcker och gardiner. Emellanåt känns det rent meningslöst med alltihop.
Jo, det är väl en liten grop där jag befinner mig just nu.
I morse mötte jag Samuel och hans pappa vid skolan och tog med mig fiolen och följde med sonen till hans klassrum. Han hade en jätteböld på sidan av halsen och ont så fort han rörde sig. Vi gick till skolsköterskan, som sa att han behövde gå till en näsa- halsspecialist. Ringde genast och fick tid mitt på dagen. Då hade Samuel kroknat betänkligt, berättade hans lärare. Det visade sig senare att han fått feber - också.
Pappan hämtade, och de åkte till doktorn, som konstaterade halsfluss. Nu äter han penicillin och tycks ha det skönt vid datorn hemma hos pappa.
Själv funderar jag på att släpa mig iväg och träna, för att ge själen en kick. En liten kick.
Tänker på hur trist det är när Samuel är hos sin pappa. Så tyst och stilla bland möbler och böcker och gardiner. Emellanåt känns det rent meningslöst med alltihop.
Jo, det är väl en liten grop där jag befinner mig just nu.
I morse mötte jag Samuel och hans pappa vid skolan och tog med mig fiolen och följde med sonen till hans klassrum. Han hade en jätteböld på sidan av halsen och ont så fort han rörde sig. Vi gick till skolsköterskan, som sa att han behövde gå till en näsa- halsspecialist. Ringde genast och fick tid mitt på dagen. Då hade Samuel kroknat betänkligt, berättade hans lärare. Det visade sig senare att han fått feber - också.
Pappan hämtade, och de åkte till doktorn, som konstaterade halsfluss. Nu äter han penicillin och tycks ha det skönt vid datorn hemma hos pappa.
Själv funderar jag på att släpa mig iväg och träna, för att ge själen en kick. En liten kick.
Saturday, September 30, 2006
Ungen läser för mamman
Samuel vill att jag skriver det han nyss läste högt för mig ur "Loranga, Loranga" av Barbro Lindgren:
"Till slut måste de be Dartanjang om hjälp, och då visade det sig att den rackarn kom ihåg hur man läste! Fast han hoppade lite hur som helst i raderna till att börja med: 'KALLE ANKA KNATE OCH FNATE MUSSER PIGG OCH UPPFINNARJOCKE' läste han, och: "KOFÅGELFÅNGARE FARBROR JOAKIM MANDOM MOD OCH MORSKE MÄN MUSSER PIGG SOVER VAR SOM HELST OM DET KNIPER.'
Sen gjorde han en liten paus och hämtade andan, innan han dundrade vidare;
'PIPPI DIREKT VINNARNA I GRÖNGÖLINGSTÄVLINGEN PRESENTERAS AV DEN LILLE VATTENSPRUTAREN.'
'Vad då för vattensprutare?' fräste Gustav. Han hade inte förstått ett enda ord av alltsammans.
Det hade inte de andra heller om man ska vara petnoga, men de ville gärna höra fortsättningen i alla fall.
Och Dartanjang pep vidare: 'MEN VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA! EN LITEN KISSEKATT! SPANA MUSSE! HJÄLP! KLONK DET ÄR INGEN KISSEKATT DET ÄR EN SKALLERORM...'
'Stopp!' skrek Loranga, 'nu räcker det! Slå upp slutet i stället, men fort!'
Och Dartanjang måste fort bläddra fram den allra sista sidan.
'NÄR DOM KOM HEM BREDDE DOM VARSIN JÄTTEMACKA OCH SEN SOMNADE DOM SÖTT', läste Dartanjang och slog ihop tidningen med en smäll."
Samuel har noggrant dikterat texten för mig med alla citationstecken, punkter, frågetecken och utropstecken. Det enda han inte kunde namnet på var semikolon. Han lät som jag gör för mina elever ibland och nu ligger han i mitt knä och tjatar om att jag måste räkna upp ALLA tecken han sa...
Det är faktiskt MIN blogg - unge!
Det var Samuel som tjatade om svärtade ord här ovan också - nu blir det banne mig sängen! För honom!!
By the way, hoppas ni läst Barbro Lindgrens båda böcker om Loranga och Dartanjang - helt bisarra. Jag har läst dem många gånger i mitt liv. Jag blir alltid lika glad. Min exman läste dem också med glädje, och nu läser vår son dem för tredje gången.
Exmannen brukade ibland, helt omotiverat, utbrista "Musser Pigg sover var som helst om det kniper". Somliga i den här familjen sover inte - vare sig det kniper eller ej...
"Till slut måste de be Dartanjang om hjälp, och då visade det sig att den rackarn kom ihåg hur man läste! Fast han hoppade lite hur som helst i raderna till att börja med: 'KALLE ANKA KNATE OCH FNATE MUSSER PIGG OCH UPPFINNARJOCKE' läste han, och: "KOFÅGELFÅNGARE FARBROR JOAKIM MANDOM MOD OCH MORSKE MÄN MUSSER PIGG SOVER VAR SOM HELST OM DET KNIPER.'
Sen gjorde han en liten paus och hämtade andan, innan han dundrade vidare;
'PIPPI DIREKT VINNARNA I GRÖNGÖLINGSTÄVLINGEN PRESENTERAS AV DEN LILLE VATTENSPRUTAREN.'
'Vad då för vattensprutare?' fräste Gustav. Han hade inte förstått ett enda ord av alltsammans.
Det hade inte de andra heller om man ska vara petnoga, men de ville gärna höra fortsättningen i alla fall.
Och Dartanjang pep vidare: 'MEN VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA! EN LITEN KISSEKATT! SPANA MUSSE! HJÄLP! KLONK DET ÄR INGEN KISSEKATT DET ÄR EN SKALLERORM...'
'Stopp!' skrek Loranga, 'nu räcker det! Slå upp slutet i stället, men fort!'
Och Dartanjang måste fort bläddra fram den allra sista sidan.
'NÄR DOM KOM HEM BREDDE DOM VARSIN JÄTTEMACKA OCH SEN SOMNADE DOM SÖTT', läste Dartanjang och slog ihop tidningen med en smäll."
Samuel har noggrant dikterat texten för mig med alla citationstecken, punkter, frågetecken och utropstecken. Det enda han inte kunde namnet på var semikolon. Han lät som jag gör för mina elever ibland och nu ligger han i mitt knä och tjatar om att jag måste räkna upp ALLA tecken han sa...
Det är faktiskt MIN blogg - unge!
Det var Samuel som tjatade om svärtade ord här ovan också - nu blir det banne mig sängen! För honom!!
By the way, hoppas ni läst Barbro Lindgrens båda böcker om Loranga och Dartanjang - helt bisarra. Jag har läst dem många gånger i mitt liv. Jag blir alltid lika glad. Min exman läste dem också med glädje, och nu läser vår son dem för tredje gången.
Exmannen brukade ibland, helt omotiverat, utbrista "Musser Pigg sover var som helst om det kniper". Somliga i den här familjen sover inte - vare sig det kniper eller ej...
Några bilder
Så här såg det ut på balkongsoffan i morse, vid 7-tiden, när jag gick ut för att sitta en stund i morgonrocken och njuta av kylan och höstdoften med en mugg kaffe. Min Abraham Darby hade fällt sina rosa rosenblad. Det finns knoppar kvar, så det blir fler sådana morgnar.
Nedanstående bild visar en rosenträdgård... Fasa! Använde den som insiration till en skrivuppgift åt mina elever. Det blev fina texter, men i många var rosorna inte så hårt beskurna - förstås.
Fastnade för formerna i nedanstående vy.
Nedanstående bild visar en rosenträdgård... Fasa! Använde den som insiration till en skrivuppgift åt mina elever. Det blev fina texter, men i många var rosorna inte så hårt beskurna - förstås.
Fastnade för formerna i nedanstående vy.
Rörelsen inuti
Inkan har i sin blogg pratat mycket om den röda klänning hon önskade till en fest hon skulle på. Något rörde sig i mig när hon skrev runt denna klänning och lade ut olika lockande bilder med rött och röda klänningar. Ord och bilder dök upp hela tiden runt klänningen.
Det är ett tag sedan jag skrev dikter. Under slutet av 80-talet och under början av 90-talet läste jag mina dikter på bibliotek och på Café 44 ett antal gånger. Jag läste över huvud taget mycket poesi. Så småningom övergick jag till att skriva prosapoesi och senare ren prosa. När jag fick barn blev det inte så mycket av någondera. Litet vardagspoesi har jag skrivit, nästan som frusna ögonblick. Ibland har målningen fungerat på samma sätt som diktandet - nästan hela 90-talet gick åt till målande.
Det är en skön känsla när orden och bilderna tränger sig på och kräver uppmärksamhet. Samtidigt är det frustrerande när så mycket annat måste utföras under den tid man borde skriva eller måla. Försörjning och vardagsplock. Måste nog omprioritera min fritid...
För närvarande ser resultatet av rörelsen i mig ut på följande vis:
min behagfulla
Det är ett tag sedan jag skrev dikter. Under slutet av 80-talet och under början av 90-talet läste jag mina dikter på bibliotek och på Café 44 ett antal gånger. Jag läste över huvud taget mycket poesi. Så småningom övergick jag till att skriva prosapoesi och senare ren prosa. När jag fick barn blev det inte så mycket av någondera. Litet vardagspoesi har jag skrivit, nästan som frusna ögonblick. Ibland har målningen fungerat på samma sätt som diktandet - nästan hela 90-talet gick åt till målande.
Det är en skön känsla när orden och bilderna tränger sig på och kräver uppmärksamhet. Samtidigt är det frustrerande när så mycket annat måste utföras under den tid man borde skriva eller måla. Försörjning och vardagsplock. Måste nog omprioritera min fritid...
För närvarande ser resultatet av rörelsen i mig ut på följande vis:
Den röda
klänningen
min behagfulla
sköld
mot kvinnor
med milda röster
mot män
med forcerad vilja
mot de glättiga
de sorgsna
de gränslösa
Svepande mjukt
dansar
min röda klänning
mot kvinnor
med milda röster
mot män
med forcerad vilja
mot de glättiga
de sorgsna
de gränslösa
Svepande mjukt
dansar
min röda klänning
en slinga
Monday, September 25, 2006
Sen patiens
Sitter och lägger patiens medan sonen skriver på sin blogg - alldeles för sent. Han gäspar hela tiden och när han nästan är klar säger jag att jag också håller på att krokna.
"Sitt inte här och låtsas vara vuxen. Gå och lägg dig som en barnunge nu!" kommenterar ungen.
Jaha - då gör jag väl det då...
"Sitt inte här och låtsas vara vuxen. Gå och lägg dig som en barnunge nu!" kommenterar ungen.
Jaha - då gör jag väl det då...
Sunday, September 24, 2006
Dagens skogsskörd
Tillsammans med två nyfikna 8-åringar, Samuel (sonen) och hans kompis Emil, har jag idag plockat svamp och vandrat i skogen i drygt två timmar.
Samuel är, som sin far, duktig på svamp (trots sin ringa ålder) och gick första stunden runt och högläste ur svampboken. Han och Emil plockade en del, snackade mycket och slog med pinnar det mesta som gick att slå på.
Ganska snart såg Samuel något han inte kände igen - det visade sig vara en krusig blomkålssvamp, fantastiskt god, trestjärnig! Jag blev alldeles lycklig. Det var flera år sedan jag hittade en sådan. Den här var stor, vägde 2 ½ - 3 kilo, varav jag tog med ungefär 2 kilo hem. Resten var jordigt och ganska hårt. Några smörsoppar, kantareller och litet svart trumpetsvamp plockade vi också. Bara för att tysta tjatet blev jag tvungen att trycka ner några sandsoppar i korgen också.
Samuel är, som sin far, duktig på svamp (trots sin ringa ålder) och gick första stunden runt och högläste ur svampboken. Han och Emil plockade en del, snackade mycket och slog med pinnar det mesta som gick att slå på.
Ganska snart såg Samuel något han inte kände igen - det visade sig vara en krusig blomkålssvamp, fantastiskt god, trestjärnig! Jag blev alldeles lycklig. Det var flera år sedan jag hittade en sådan. Den här var stor, vägde 2 ½ - 3 kilo, varav jag tog med ungefär 2 kilo hem. Resten var jordigt och ganska hårt. Några smörsoppar, kantareller och litet svart trumpetsvamp plockade vi också. Bara för att tysta tjatet blev jag tvungen att trycka ner några sandsoppar i korgen också.
Vi intog vår lunch, chili con carne, som jag gjort kvällen innan, på en klippa vid Baggensstäket och vinkade åt söndagsbåtfolket. Killarna åt enorma mängder, och vi hade en härlig stund vid vattenbrynet, innan vi på tillbakavägen gick vilse. Jag ville att det skulle vara litet spännande och berättade om ovädret som snart skulle dra in över oss, den svarta himlen och korparna som skulle kraxa över våra huvuden nu när vi var vilse. "Snälla, måste du vara så dramatisk!?" var sonens kommentar...
Eftersom jag är lokalsinnesdyslektiker, fick lita till min son. Som alltid hittade han tillbaka till utgångspunkten - första gången detta hände var han 5 år!
Övrigt vi fick med oss hem från skogen var ekorrgnagda kottar att visa i skolan (Emil) och i mossan fann vi ett rävkranium, som båda ska få visa i skolan.
Jag somnade som en sten när vi kom hem, medan gossebarnen spelade "Harry Potter och den flammande bägaren" på min dator. Ja, och sedan har jag rensat krusig blomkålssvamp till förbannelse, för så är de konstruerade. Har bjudit gossarna, mig själv och tre grannar på svampmacka.
Emil har, på sina inlines, åkt hem till porten bredvid, och Samuel sitter i badet och läser.
Det finns massor av svamp kvar - att rensa och steka...
Thursday, September 21, 2006
Hit med nå´n som fixar allt besvärligt!
Jättetrött i huvudet och spattig i kroppen. Jobbat enormt mycket, undervisat, skrivit sammadrag och mailat kors och tvärs, haft föräldramöte och innan dess försökt begripa vad jag ska göra för att göra en kolfilterfläkt av min vanliga köksfläkt. ALLT ska man göra själv! Vem f-n bryr sig om hur fläktar är sammansatta och vilka delar man ska beställa från vilken firma?? Vavava!? Inte jag, inte jag, inte jag!
Inte är det mycket jag hatar i detta livet - tycker det är slöseri med energi att hata och det betalar sig dåligt - men att ständigt tvingas fatta ointressanta beslut och lära sig alla möjliga löjliga små knep om hur man bäst lägger golv, hur man putsar betong, hur man använder en cirkelsåg, hur man bygger om jag-vet-inte-vad-till-en-hästpiska-eller-en-nattskjorta... Det gör mig på otroooligt dåligt humör.
Så dåligt att jag trycker i mig 4 (jodå!) Pigalle efter varandra. Och tänk så mycket bättre mitt humör blev efter det då - inte.
Har beställt en liten fjantig kolfilterburk. Nu ska den ju sättas in. Suck. Ja, och så ska jag installera något annat jag inte har koll på ännu.
Alltså - jag är en riktig kvinna, jag! Så det så.
Och skitigt och fett och äckligt var det i fläktsystemet.
Inte är det mycket jag hatar i detta livet - tycker det är slöseri med energi att hata och det betalar sig dåligt - men att ständigt tvingas fatta ointressanta beslut och lära sig alla möjliga löjliga små knep om hur man bäst lägger golv, hur man putsar betong, hur man använder en cirkelsåg, hur man bygger om jag-vet-inte-vad-till-en-hästpiska-eller-en-nattskjorta... Det gör mig på otroooligt dåligt humör.
Så dåligt att jag trycker i mig 4 (jodå!) Pigalle efter varandra. Och tänk så mycket bättre mitt humör blev efter det då - inte.
Har beställt en liten fjantig kolfilterburk. Nu ska den ju sättas in. Suck. Ja, och så ska jag installera något annat jag inte har koll på ännu.
Alltså - jag är en riktig kvinna, jag! Så det så.
Och skitigt och fett och äckligt var det i fläktsystemet.
Sunday, September 17, 2006
Jösses!
Göran Persson har just annonserat sin avgång i mars 07!! Ha! Det var som sjutton! Månne politiken blir mer modern och relaitetsinriktad i framtiden...? Önska, önska.
Bilder från helgen
Naturens stora pärlor...
...och små!
Avslutar med en bild av min själ - inte idag, men nog så ofta. Jag blev så fascinerad när jag såg det här igår när jag körde ute på Bogesundslandet, utanför Stockholm, dit jag skulle på körläger. Bestämde att jag skulle stanna på hemvägen och ta en bild, eftersom landskapet liknar flera av mina målningar, se bild i arkivet från 1 augusti t ex. Det är något med dessa kala stammar som sticker upp och som bara förändras med hjälp av ljuset. Suggestivt - och formmässigt lockande!
Friday, September 15, 2006
Mina ganska vanliga fingrar
Av någon anledning har jag fått s k gröna fingrar. Det spelar nästan ingen roll vad jag odlar i växtväg, det växer så det knakar och blommorna fullkomligt sprutar ur plantorna. På den tiden jag hade kolonilott frösådde jag morötter på en jord som alla odlare i närheten, många med fantastiska lotter och enorm odlarerfarenhet, sa var fullständigt bortkastad att försöka få fram morötter ur.
Som vanligt brydde jag mig inte ett smack om vad folk sa när jag väl hade bestämt mig - jag vårdade de små plantorna ömt och rensade och gallrade efter konstens alla, och mina egna få, regler.
På hösten plockade jag ur orden de mest ljuvliga, söta höstmorötter man kan tänka sig. Ofta åkte jag ut och åt en eller två morötter där ute i den klara höstluften, direkt tagna ur lerjorden. Ibland i dimma eller regn, bara för att... Och just då, bara just då, behövde jag ingenting annat i världen!
Samma höst tog jag upp mitt livs första egna potatisar. Det låter säkert underligt, men när jag fick upp de första potatisarna grät jag. Det var som hade jag funnit guld. Jag hade petat ner några halvskrynkliga grå klumpar i jorden och nu, knappt ett par månader senare fick jag upp hink efter hink med stora, svala alldeles fylliga potatisar. Otroligt!
Inte vet jag var jag fått förmågan ifrån, men den bereder mig sån enorm och enkel lycka. Med hjälp av nästan ingenting, kan jag få fram det mest fantastiska levande. Så okomplicerat.
Lyxhotell - bah! Jag har bott på lyxhotell, och visst, det är trevligt, men i jämförelse med det som händer i mig när odlandet ger frukt (!) är det - ja, trevligt.
Som vanligt brydde jag mig inte ett smack om vad folk sa när jag väl hade bestämt mig - jag vårdade de små plantorna ömt och rensade och gallrade efter konstens alla, och mina egna få, regler.
På hösten plockade jag ur orden de mest ljuvliga, söta höstmorötter man kan tänka sig. Ofta åkte jag ut och åt en eller två morötter där ute i den klara höstluften, direkt tagna ur lerjorden. Ibland i dimma eller regn, bara för att... Och just då, bara just då, behövde jag ingenting annat i världen!
Samma höst tog jag upp mitt livs första egna potatisar. Det låter säkert underligt, men när jag fick upp de första potatisarna grät jag. Det var som hade jag funnit guld. Jag hade petat ner några halvskrynkliga grå klumpar i jorden och nu, knappt ett par månader senare fick jag upp hink efter hink med stora, svala alldeles fylliga potatisar. Otroligt!
Inte vet jag var jag fått förmågan ifrån, men den bereder mig sån enorm och enkel lycka. Med hjälp av nästan ingenting, kan jag få fram det mest fantastiska levande. Så okomplicerat.
Lyxhotell - bah! Jag har bott på lyxhotell, och visst, det är trevligt, men i jämförelse med det som händer i mig när odlandet ger frukt (!) är det - ja, trevligt.
Thursday, September 14, 2006
Mitt eftermiddagsfönster
Utanför fönstret står änglatrumpeten och ger bladverksskugga, så suggestivt. Ser att jag behöver byta till nya stearinljus.
"Amen är det magiska ordet"
...sa sonen efter att ha förklarat att "farmor tvingar mig att läsa en bön när hon tar hand om mig på kvällarna"! Enligt sonen funkar det inte utan amen. Nehej-nä...
Samma bön som jag är fostrad att läsa på kvällen har farmor lärt min son:
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen
Vet inte riktigt vad jag tycker om det - kan förmodligen inte skada i alla fall... Sonen har frågat om jag är kristen och jag har svarat nej. "Jag är kristen i bland - när jag måste!" var hans svar på samma fråga.
Haha, dagens barn! Själv kunde jag inte somna om jag glömt att läsa bönen innan jag skulle sova.
Samma bön som jag är fostrad att läsa på kvällen har farmor lärt min son:
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen
Vet inte riktigt vad jag tycker om det - kan förmodligen inte skada i alla fall... Sonen har frågat om jag är kristen och jag har svarat nej. "Jag är kristen i bland - när jag måste!" var hans svar på samma fråga.
Haha, dagens barn! Själv kunde jag inte somna om jag glömt att läsa bönen innan jag skulle sova.
Wednesday, September 13, 2006
En sådan far...
SMS:ade sonens far, i morse, och berättade vilket erbarmligt tillstånd sonen befinner sig i.
Det här svaret kom plingande i min mobiltelefon: "Nämen lilla sorken! Krama från far o säg att han är min hjärtepilt!"
Sonen log matt, men lyckligt. Tänk att få ett sådant meddelande från sin , i arbetet, bortresta pappa! Gulle. Båda två är gulle, faktiskt.
Det här svaret kom plingande i min mobiltelefon: "Nämen lilla sorken! Krama från far o säg att han är min hjärtepilt!"
Sonen log matt, men lyckligt. Tänk att få ett sådant meddelande från sin , i arbetet, bortresta pappa! Gulle. Båda två är gulle, faktiskt.
Subscribe to:
Posts (Atom)
