Saffranskaka och influensa

I måndags bakade Samuel saffranskaka, vilken han verkar tycka bättre om att baka än att äta. Han gör allt själv utom att smörja och bröa formen och ta ut kakan ur ugnen - det förra tycker han är besvärligt, mest bröandet och det senare vill varken han eller jag att han ska göra ännu.

Kakan har Samuel glaserat med vanlig glasyr av florsocker och vatten.

Igår utbröt influensan med nästan 40 graders feber och ett oändligt snytande - inte på mig, utan på Samuel. För att distrahera honom i värsta frossan läste jag högt ur hans bok, Den långa flykten, för honom i en och en halv timme, med stearinljus tända i hans rum. Så mycket jag kom ihåg av den, trots att jag läste den 1975. Det speciella kaninspråket mindes jag nästan helt.

Mörkret sänkte sig och det började snöa i det blå ljuset utanför fönstret - om inte Samuel hade varit så dålig hade det varit perfekt. Å andra sidan hade jag inte fått läsa för honom då, så...

På Lundsjöns is

Ännu en långpromenad, med Kerstin, i kylan. Skulle vandra på Lundsjöns is. Möttes av glad son, som åkte skridskor med pappa, lillasyster och bonusmamma. Underligt att möta sitt eget barn och tvingas gå därifrån och lämna honom fast man, och han, inget hellre vill än gå tillsammans. Inget fel på pappan, men längtan blir stor efter några dagar.

Den lågt stående solen lyckades bara färga några trädtoppar en stund senare. Många glada hundar och barn mötte vi på vår promenad, springande, chokladdrickande eller vilande på isen, som dånade som ett urtidsdjur med jämna mellanrum.

Gårdagspromenad

Överst Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden - tycker den ser ut som en raket. De andra bilderna är tagna runt Neglingeviken och Pålnäsviken i Saltsjöbaden. Lägg märke till den modiga skridskoåkaren på översta bilden, som åker trots att det är öppet vatten under bron där jag står och tar bilden.

Gårdagseftermiddagen gick jag en drygt två timmar lång promenad med (alt-)vännen Kerstin - vi pratade om våra liv, om livet i allmänhet och om allt vackert vi såg på vägen. Båda hade vi kamerorna med, hennes var en ordentlig systemkamera, något jag nog måste investera i. Det var kallt, -7 ungefär, det är ju kallt här nere - i Luleå, varifrån jag ursprungligen (för 32 år sedan) kommer, var det inte kallt med den temperaturen.

Nå, jag kände mig så glad i både kroppen och knoppen efter utevistelsen.

Ännu har jag inte stigit ur morgonrocken, den röda Pelle Vävare-morgonrocken jag köpte för en del av de pengar jag fick för min första utställning (1994) - gammal morgonrock med andra ord. Min ex-man, Samuels pappa, tycker med all rätt, att den är råttig. Gammelkatten Kassandra, salig i åminnelse, klättrade i den ibland.

I bakgrunden, från sonens rum hörs Jan Johanssons Jazz på svenska, hans julklappsskiva. Just nu är det jag som spelar, eftersom han är hos sin pappa några dagar. Dock har han ring och gjort mig så glad med sin pigga röst. Han passar verkligen i musikklasserna, han sjunger nästan jämt, t o m i telefonsamtal lyckas han ibland få in en trudelutt.

Tänk att man kan njuta så av livet en enkel, stilla lördag i januari. Känner mig lyckligt lottad.

Läsning 2008

Bilden ur min Bokbok, där jag skriver upp allt jag läser. Detta har jag hållit på med i 40 år nu, alltså sedan jag var 16 år.

Min läsning blev inte det jag hade hoppats på under 2008. Det är mängden jag är missnöjd med. Jag vill hinna läsa mer! Mängden i sig är förstås inte viktig, utan att få vara med om fler äventyr av olika slag, både språkliga och innehållsliga. Men med jobb, barn och det vardagliga som ska skötas, plus läsning av en del tidskrifter, så kan man kanske inte ställa högre krav. Inte på mig i alla fall.

Jag hann med 34 böcker, högt och lågt, vuxenböcker och barn- och ungdomsböcker blandat. Den absolut mest irriterande var John Fowles The Magus, på svenska Illusionisten. Den ska förmodligen vara en utvecklingsroman, men den unge mannen vecklar mest in sig utan något utvecklingsresultat.

Den var heller inte helt självklar språkligt. Jag valde att läsa den på engelska eftersom jag föredrar originalspråket när det är möjligt. Slog upp en hel del för att få etymologin som förklaring till en del namn t ex. En av huvudpersonerna i boken, Conchis, är mystiskt och berättar bara valda delar om sig själv, man vet inte ens om de är sanna. Conch betyder snäcka, mussla, på engelska, det kommer direkt från latinets concha, med samma betydelse. Men det mest spännande är att det kommer ännu tidigare från grekiskans kogkhe (enl mitt husorgan The Concise Oxford Dictionary), som betyder samma sak. Större delen av boken utspelas på en grekisk ö.

För att begripa bättre, komma åt vad författaren egentligen vill säga, slog jag upp alla möjliga varianter av magus/trollkarl/illusionist. Blev inte klokare för det. Det var verkligen som att leta allt djupare i lager och inte hitta något - ihopknäppt som en mussla.


Tja, vad kan man vänta sig - John Fowles skriver själv, i förordet till boken: "If The Magus has any 'real significance', it is no more than that of the Rorschach test in psychology. Its meaning is whatever reaction it provokes in the reader, and so far as I am concerned there is no given 'right' reaction."

Jag hittade många spännande språkliga sammanhang/lärdomar. Punkt. Ok, för att vara litet rättvis måste jag framhålla författarens fantastiska beskrivningar av den grekiska öns natur - som en målning! Boken glömmer jag dock inte i första taget - 668 sidor som nästan bara bjöd motstånd ...

Om jag väljer en enda bok, som verkligen tog andan ur mig, eller näst intill i alla fall, så var det Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafou. Boken är visserligen väldigt spännande, men framför allt är det en vacker beskrivning av det gamla Barcelona. Den rekommenderar jag verkligen till läsning!

Ett par andra böcker som gjort stort intryck på mig är Neil Gaimans Anansi Boys och Beata Arnborgs Professor Vivi - den sagolika botanisten.

Pumlor

Börjar det nya året med några pumlor! Den som till äventyrs inte vet vad en pumla är kan lära sig litet här. Gott Nytt År!

Mat eller icke mat?

Gårdagens lunch bestod av maltodextrin, stärkelse, vegetabiliskt fett, salt, glukossirap, mjölksocker, vegetabilisk olja, mjölkprotein, arom (med bl a ägg), kycklingkött 1,8%, lök, antioxidationsmedel (E 340), smakförstärkare (mononatriumglutamat, dinatriumguanylat, dinatriuminosinat, E 640), selleri, krydda och jästextrakt.

Rätt förskräckt blev jag när jag insåg innehållet - fast det innehåller ju selleri, så...

Någon som lyckas lista ut vad "rätten" heter?

Läser just nu Mats-Eric Nilssons Äkta vara - Guiden till oförfalskad mat, samma författare som till Den hemlige kocken. Betänker man ovanstående kan man tro att jag inte förstår vad jag läser. Dock rekommenderar jag båda till läsning - man handlar på ett helt annat sätt efteråt. Litet krångligare blir det förstås, men godare också.

Nå, till middag blev det begripligare, då Samuel lagade lammfärsbiffar och jag gjorde potatismos. Garanterat inga tillsatser av obegriplig och ihjälprocessad karaktär. Smakskillnaden ska vi inte tala om. Keep it simple!

Jul, trots allt!

Dan-före-dan-pyssel i rimsmedjan. Det blev trevligt med många språkliga diskussioner och en hel del skratt. Nedan två av Samuels alster - den närmaste skrattade jag mycket åt. Briljant, faktiskt!





Nu ska jag njuta tystnad fram till julfirandet börjar vid 15-tiden, gissa med vad, och så småningom framåt 23-tiden sjunger jag i midnattsmässan.

En varm och god jul önskar jag er alla!

Jul...?

Årets julkonserter genomförda igår klockan 16 och klockan 19. Nedan en snutt ur Bachs juloratorium, Jauchzet frohlokket, för den som inte sjungit det själv. Just den inringade lilla snutten ville inte fastna i huvudet, struphuvudet då. Fick spela om den flera gånger, fast det inte är särskilt svårt, och bli riktigt irriterad på mig själv innan det slutligen lät som det borde.



En del vill ha allt har jag förstått, det räcker inte med en stor julstjärna där inte. Jag har inte gillat julen så långt tillbaka jag minns, och det är ingen skillnad i år. Tvi.



Jag tycker om ljusen och måttligt med juldekorationer, möjligen en smakbit av julbordet, men sedan är det stopp.

Egentligen kunde jag vara utan alltihop. Kan man gå ut på gatan och skrika det, månntro...

Sandmannen

Igår morse var jag, fruktansvärt nervös, med och stöttade Samuel inför fiolgraderingen. I olika musikrum gick ungdomar och sjöng upp sig, eller spelade sina fiollåtar inför graderingen. Alla var ju utvalda för att de är så duktiga. Samuel var faktiskt också nervös, men jag tror det gick bra. Det sa hans fiollärare, som fick vara med en stund där inne hos den brittiske jurymannen. Jag fick stå utanför och oroa mig. Om någon vecka får vi höra resultatet. Gick det bra får han ett diplom.

Efter den pärsen skulle jag på konferens ute i Lännersta. Körde vilse och kom in på en ganska liten och backig väg. Ringde en av konferensdeltagarna och det visade sig att de var ute och försökte få loss bilarna, som kört fast i backar, för tre av de andra deltagarna. Jag fick litet tips om vägen och började köra tillbaka.

Hej å hå, så satt jag också fast! Helt ensam ute bland några spridda tomma villor. Nå, jag försökte komma loss, genom att backa, rulla, köra framåt. Icke! Bilen gled obönhörligt, vad jag än gjorde mot diket och började luta betänkligt. Försiktigt bromsade jag fast bilen och gick ut för att se vad som kunde göras. Ingenting!

Ringde konferenskompisen, som lovade att ringa upp när de andra bilproblemen var lösta. Jag bad henne också att kolla på datorn var jag befann mig i förhållande till konferenslokalen. Medger att jag var en aning orolig, bara en aning. Det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till slut.

Såg en jättelik sandbil som for förbi på en korsande väg 50 meter bort, men inte hann jag dit i tid. Suckade litet och klurade på vad jag skulle göra härnäst i detta tysta no-where. Då hör jag en lastbil, kastar mig mot den litet större vägen - så fort man nu kan kasta sig när det är glashalt på hårt packad snö. Och har man sett - där kommer den jättelika sandbilen tillbaka! Jag ställde mig mitt på vägen och pekade mot min bil. Sandbilen stannade och föraren vevade ner rutan, mer än 2 1/2 meter upp från mitt ansikte.

"Oj, det är som att tala med Gud!" öppnade jag. Mannen log och så förklarade jag det han redan sett - min bil som stod tvärs över vägen med halva rumpan i diket. Han körde resolut in på den smala vägen, åt handra hållet mot där min bil stod - det var ju vid en korsning - och började backa mot min bil. Fast!! Den jättelika lastbilen bara slirade och jag slog handen för pannan. Elände!

Men, men, det var en man som varit med förr. Han körde fram en bit, satte på sandingen och backade bakåt på sin egen sandade gång. Jag skrattade högt! Så himla listigt!

Nå, tätt intill min bil plockade han fram en spade och sandade framför och bakom mina hjul. Jag körde plättlätt loss bilen medan sandmannen väntade.

Jag blev så himla lycklig! Klev ur bilen för att tacka och frågade om jag fick ge honom en kram som tack. Han blev röd ända upp till himlen och svarade ett blygt "ja", så jag gav honom en bamsekram och kallade honom för dagens hjälte och nästan tackade ihjäl både honom och mig själv. Tänk så otroligt lycklig jag blev över alltihop. Jag känner mig fortfarande så tacksam över att det löste sig så enkelt. Jag bara älskar enkla lösningar!

Ja, sedan visade det sig att jag bara var ett par hundra meter från huset där vi skulle ha konferensen. Och huset låg vid vattnet, det snöade så vackert och lunchmaten var fantastiskt god - oxbringa med rotmos och massor av olika grönsaksblandningar och chokladmousse till efterrätt i ett litet glas på fot. Fast egentligen hade de kunnat servera mig grus, för jag var så glad att jag nog inte hade märkt något...

Om det är vackert utanför fönstret när jag är på heldagskonferenser, brukar jag sätta mig så jag ser ut. Nu såg jag över Lännerstasundet över till Fisksätra och mörkret sänkte sig under eftermiddagen med vackra blå toner medan snön föll. Quelle njutning!

Vinterns färger

En härlig promenad i vintervädret med kameran i fickan, gav mig en vidgad syn på vinterns färger. Här ovan det man kan tänkas koppla till, färgmässigt, när man säger vinter.

Här nedan det man faktiskt också kan njuta av som vinterfärger.












Bilderna med knallfärger har jag tagit på båtunderreden nere vid Pålnäsviken där båtarna vilar som valrossar under vintern. Färgglada valrossar.

Efter promenaden var jag så otroligt glad och uppåt - frisk vind, gott om snö som knarrade under skosulorna och så alla intensiva färger.

Älska Inge?!

Samuel pekar på vem man ska älska enligt solens princip. Detta var i september alldeles intill Götgatan på söder. Vi var på väg till Bondens marknad där vi brukar handla sylt och litet grönsaker när det är öppet.




Är det någon mer än jag som minns denna kopp? Jag har i skåpen, under alla flyttar och bo-ihopar, haft denna stående. Aldrig använt. Vem vill ha brunt, har jag tänkt. Nu är det inne med brunt igen och jag använder mina gamla koppar, som är hur fina som helst. De har en len, fin yta trots den matta glasyren.

Jag köpte dem till min lilla studentlägenhet i Luleå 1974. Sex stycken hela och fina har jag kvar. De är av något finskt märke, vill jag minnas - inget alls står i botten på dem.

Enkelt höstliv

Mina balkongtomater mognar färgglatt i skålen jag köpte på glasbruket Småland i somras.


I läsecirkeln har vi nu läst Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga. I torsdags kväll hade vi mycket bra diskussioner om den. Vi tyckte inte helt lika, men det var bara intressant. Bl a tyckte en kvinna att händelserna var spännande, men alla naturbeskrivningar var henne helt likgiltiga eller t o m tråkiga. För mig var det alldeles tvärtom - alla romantiska, hysteriska händelser gör mig irriterad och ointresserad, medan naturbeskrivningarna lever och talar till mig. Dock hade vi båda respekt för den andras åsikter, vilket var bra. F ö var det 29 år sedan jag senast läste den...

Har funderat på att sluta i cirkeln, bara efter två gånger, eftersom där finns en kvinna som tar en del personligt och blir sårad. Så kan man ju inte ha det om man ska tala om litteratur. Nå, hon kom inte i torsdags, så allt personligt obehagligt slapp jag.

Till nästa gång sak vi läsa Illusionisten av John Fowles. Jag kommer att läsa den på engelska, The Magus, började igår.

Jag deppar över allt regn tillsammans med kylan, gläds åt mina trevliga och huvudsakligen ambitiösa elever. Gläds också åt att luktärten på balkongen har blivit tokig och blommar mer än i somras.

I övrigt slår mitt hjärta dubbelslag emellanåt sedan några dagar, vilket är mycket obehagligt, men tydligen inte farligt. Det gör mig ändå lika rädd varje gång.

Jo, så har jag träffat en man - bara litet försiktigt sådär. Vi får väl se vad det blir. Vi är ense om att ta det väldigt lugnt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur vet man sånt?


Samuel ville ta en bild av oljans form i stekpannan en kväll när han skulle steka halloumi.

Akademinnen

I fredags kväll träffades den gamla Fisksätraakademin, som bildades i mitten på 80-talet. Vi diskuterade musik, teater, film och litteratur. Vi läste böcker och diskuterade. Nu har några flyttat, bl a jag, någon har gått bort och någon har blivit känd skådespelare.


Viktor Friberg, som f ö var en av de som startade akademin, framför en av sina härliga monologer.

Vi träffades på Fisksätra bibliotek, som blivit valt till Sveriges näst bästa bibliotek tack vare Barbro Bolonassos, en eldsjäl full av idéer. Jag hade min pärm med mig, pärmen med listor och anteckningar från föreningar, cirklar, resor, körer och lustiga sammankomster från 70-talet och framåt. Jag hade akademimedlemmarnas listor med favoritmusik, favoritböcker och favoritfilmer i den. Somligt står sig och annat är väldigt tidsbundet, ser jag i våra listor.

Böcker som lästes i akademin var bl a:
Italo Cavino: Klätterbaronen
Lars Ahlin: Natt i marknadstältet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Claude Simon: Vägen till Flanderna
Eyvind Johnson: Hans nådes tid
Stig Larsson: Introduktion

Bara manliga författare, ser jag nu...

Filmer som vi tyckte om, slumpmässigt utvalda:
Fitzcarraldo
Stalker
Yol
Amadeus
Min sköna tvättomat
Gökboet
Sjunde inseglet
Blues Brothers
Berlin Alexanderplatz

Kvällen slutade med att vi serverades en fin buffet och alla pratade i munnen på varandra i det lilla biblioteksköket. Samuel och Vassilis Bolonassos, som jag skrivit om förut, fann varandra i ett samtal om mat. "Ingen tar mig på allvar, bara han!" sa Samuel om Vassilis.

När vi kom ut i höstnatten, efter denna trevliga kväll, hade jag fått parkeringsböter - trots att jag betalat parkeringsavgift. Vad är det med mig och parkeringsböter?!

Min voki

Click here to comment on this Voki.
Get a Voki now!


Med litet pysslande åstadkom jag denna - inte alltför likt kanske, med tanke på att man förutsätts vara mellan 16 och 23 år ungefär i urval av frisyrer och ansikten. Men gatan i bakgrunden är min hemgata och rösten är alldeles min egen.

Samuel har också gjort en - kolla på hans blogg.

Grått och inte rött

Så här är det inte nu, snarare...




...så här. Ute och i själen.

Golvet fullt av röv

Lyssnade på musikklassernas konsert i kyrkan - jättefint, förstås!! Hade inte ätit middag innan så jag var rätt hungrig när konserten var slut. Svängde in vid en litet thailändskt gatukök och steg in. Beställde mat för att ta med hem och medan jag väntade pratade jag med personalen - jag var den enda patienten (sic!). Jag tittade på golvet som var skräpigt alldeles vid dörren och ända fram till disken där jag stod.
"Oj, vad det har blåst in!" sa jag.
Damen på andra sidan disken tittade leende på mig och sa:
"Det kommer in så mycket röv!"
Jag skrattade.
"Nee-ej, inte röv" och pekade på min bak. Damen skrattade gott:
"Nej, inte röv! Löv!" Och sedan skrattade vi båda åt röven/löven på golvet.

Väl hemma blandade jag hälften av riset med hälften av woken, det såg såå gott ut och luktade ljuvligt. Satte mig i soffan för att se Heroes och äta gott. En sista knyck för att sitta bekvämt skickade skålen från brickan upp och ner över den cremefärgade ullmattan. Under flygturen spreds innehållet i en fin båge över mattan.

Nej, jag varken grät eller svor, bara bet ihop och plockade det som gick att få upp. Hämtade nytt i köket och hoppade över geggan på mattan.

Golvet är fullt av röv. Och jag ska gå och lägga mig. Så det så.

Depp.

Kollar läget igen

Vanvördigt uttryckt, rubriken alltså. Jag är ute på skolobservation igen.

Man kan ju undra hur lärare, fortfarande, kan stå och mala och inte involvera eleverna ett dugg i planering eller genomgångar. Framför allt involveras inte år 7-9, som har så härligt kloka elever, stora, intresserade och älskar att diskutera. Om lärarna vore 70+ kanske-kanske jag skulle förstå det, men under 30... Kom inte och säg att unga lärare har fräscha idéer. Somliga ja, men de flesta tycks göra det de själva blev utsatta för i skolan. Suck.

Dessutom undrar man - ehh, jag - hur en lärare på runt 30 kan fråga elever vad de använt för källor till sitt arbete och sedan godkänna svaret Google. Det är ju som att svara att man som källa använt biblioteket. Aaah, jag steppade ut ur det klassrummet med fasa i blick.

Sitter i "min egen" skolas bibliotek och skriver medan Microsoft Office 2007 laddas in i min laptop. Jag gillar 2007:an. Roliga features och lättarbetat.

Woops! Nu är installeringen klar! Hem och laga middag till unge herrn, som är på saxofonlektion.

Alice Babs och Hector Bingert jazzar

För tjugo minuter sedan kokade Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden: Alice Babs sjöng och Hector Bingert spelade saxofon - aaahhh!! De "pratade" så skönt med varandra, rösten och saxen. Ren och klar var Alices stämma, en hel låt blev det! Alice brukar ta några toner i slutet på konserter, men nu - inte bara några... Fantastiskt!

Vi var tio stycken ur kammarkören som sjöng med Leif Kronlunds orkester, men först har vi fått träning av en riktig jazztjej, så vi inte ska sjunga som en prydlig kör, utan tuta på som blåsinstrument, eller som en gospelkör, beroende på vad vi sjunger. Ett helt annat sätt att sjunga än det vanliga, i alla fall.

Jag är litet trött, men betyligt piggare än när jag åkte till kyrkan för att sjunga upp och repa... Ädla känslor sången föder - tja, kanske ändå. Folk klappade om varandra och sa att det var en fantastisk kväll och att det var fantastiskt och underbart att höra Alice ännu en gång. I minst tio år har jag trott att det var sista gången, om inte annat så för röstens skull. Hoppas jag har fel läääänge till!

Mamma, men inte bara

Just nu är jag inte så mycket annat än mamma, tycker jag. När hösten började blev det så tydligt att det här med att vara 10 år inte är så mycket, när man plötsligt helt och hållet ska byta kamrater, lärare och skolmiljö och åka tåg själv dessutom. En bra bit från mamma, som man också haft på samma skola.

Jag, som är van att se sonen glad och kavat möta det mesta i livet, blev pötsligt väldigt orolig över den stora förändringen: Migrän, oro, nymammighet och många långa gråtsessioner blandat med en förfärlig ilska mot mig. Dock har jag hela tiden varit säker på att valet att byta skola varit rätt - trots initiala svårigheter måste rimligen musikklasserna vara rätt för ett så otroligt musikaliskt barn.

Nu har det gått en månad och det mesta har satt sig. Sorken sjunger igen, dag som natt. Nu sjunger han på latin dessutom, kom hem och sjöng "Ave verum corpus" för ett par veckor sedan, vi sjunger den tillsammans ibland eftersom jag, liksom pappa, farmor och bonusmamman sjungit den i våra körer. Han har också blivit ombedd att sjunga i en gosskör som musikläraren har inne i Stockholm. Häromdagen kläckte han ur sig, bara by the way, att han ska sjunga solo i Nacka kyrka på den allra första konserten de ska ge, i oktober. Förvånar mig inte - han har en klassisk, stark och klar gossopranröst och älskar att sjunga. Medger att jag blev litet orolig, vet inte riktigt varför. Själv är han inte det minsta orolig just nu.



I Sverige är det inte comme il faut att "bara" vara mamma, man ska förverkliga sig själv, ha ett eget liv, ja, vad som helst, men bara inte ägna barnet/barnen sin mesta tid, eller oro. Man ska låta dem ha sitt eget liv, man ska klippa navelsträngen... Allt går ut på att man inte ska ha mer än "lagom" mycket med ätteläggen att göra.

Jag tror ju inte heller att man ska kleta sig fast på barnen, men jag tycker inte det är en helt igenom okomplicerad balansgång hur mycket de behöver en och hur mycket man ska låta dem prova sina egna vingar. Särskilt inte i nya faser i deras liv. Just nu har det varit mycket mamma, i alla fall. Jo, glad och stolt, och övertygad om att vi gjort rätt som låtit honom åka i väg, men fortfarande med en aning oro - det går snart över, det vet jag.

Framför mig är det skymning och några få fönster lyser upp av lampor, ett varmt hemtrevligt sken mot den mörknande himlen och silhuetten av tallen, lönnarna, asken och den stora björken på gården. Katten snusar med hörbar andning på soffan. Det blir nog en kopp te till mamman - som har ett själv också!

Tillägg senare: Av någon anledning finns inte kommentarsfunktionen vissa stunder, men andra... Vet inte varför, men det är väl nå´t elektriskt.:-)

Tokot blev det!

Idag ringde Samuel, strax efter jag ätit lunch, och ville att jag skulle komma och hämta honom eftersom morgonens huvudvärk blivit redig migrän. Min väska stod i lärarrummet, eehh, personalrummet, så jag skulle bara hämta plånboken och bilnyckeln.

Letar och letar efter plånboken, tömmer väskan flera gånger - ingen plånbok! Hjärtat hamrar, tusan inte nu, jag måste ju hämta Samuel, måste spärra bankkortet och bensinkortet... Ber en kollega ta hand om eleverna, kör någorlunda enligt lagen och hämtar sonen som drööööjer, jag håller på att gå upp i limningen (undrar var jag är limmad - på mitten?), väntar, väntar, väntar. Äntligen dyker han upp med tröja och jacka och tung ryggsäck släpande.

Full fräs hemåt, föser ungen i säng med huvudvärkspulver, suppositorierna slut, iväg till skolan, upp i klassrummet där eleverna är i blandad form pratiga och flitiga, kastar mig över datorn och slår upp telefonnummer till kortspärrar och spärrar två kort. Pust! Tar resten sen!

Nu kan jag gå igenom veckans engelska. Det går en kort stund i lugn och ro.

Någon knackar på dörren, en elev öppnar. Där står en kollega leende och håller upp min plånbok. Jag blir både glad och förvånad, och alla möjliga scenarior korsar blixtsnabbt min hjärna.
"Men var...?" börjar jag.
"I min väska!" skrattar kollegan.

Efter litet utredande kommer vi fram till att vi båda har svarta, liknande skinnväskor och att jag helt enkelt lagt plånboken i hennes väska i stället för i min egen, efter att jag använt ett av mina kort vid datorn i arbetsrummet.

Tja, nu får jag vänta på nya kort, eftersom man inte kan "ospärra" dem. Några kolleger tyckte synd om mig för det, men jag tycker att man kan se det som att jag får nya blanka kort istället för de gamla!

Och hjärtat har fått sig en genomkörare...