Tillbedd

En viss liten hund vill inte vara ute i regn, full fart, med öronen fladdrande i regnet, hemåt, inåt!

Dock alltid lika pigg på arbete, dvs vi tränar allt vi lärt på valpskolan. Roligast är det att träna på morgonen då Sokka är hungrig och litet förvirrrad. Så fort hon känner lukten av köttbullar tittar hon intensivt och sitter fint så det smaskar i golvet. Börjar jag göra tecken för ligg, vilket hon inte riktigt kommer ihåg ännu, ser hon förvirrad ut och sitter blick stilla först, försöker sedan knycka köttbullebiten, vilket är löjligt med hennes längd. Till slut kastar hon sig på golvet med tassarna rakt fram och huvudet neråt - köttbullebiten får hon ju mot golvet så hon alls ska lägga sig nu i början. Det är då jag brister i skratt, gör allt som gäller ligg och säger bestämt Tillbe! och hunden kastar sig till golvet och bugar. Oj, vad jag skrattar - varje gång!

Ok, jag fattar att jag inte kan hålla på så - då lär hon sig aldrig ligg. Men det är sällan jag skrattar sådär utan kontroll, så det blir rätt härligt när hon beter sig.

Ett annat tillfälle när jag skrattar hejdlöst är när hon får gå lös på kvällarna, eller när vi kommer ner till en strand - då springer hon i full fart i cirklar hit och dit, vänder på en femöring, tvärstannar en kort stund i skuttställning och rusar vidare. Hon ser helt galen och lycklig ut med öronen fladdrande och jag bara skrattar. Tänk att det kunde bli så bara för att man skaffade en hund.

Förresten - skratt, det känns som kärlek, har jag kommit på de senaste dagarna. Tänk vad man får!!

Förresten 2: Undrar vem som egentligen är tillbedd...