Vi avslutade gårdagen med halv friluftsdag, lätt snöfall och mjuk snö, -6°. När våra närmare 70 elever skulle gå hem, inför sportlovet, kom en av pojkarna, betydligt längre än jag, och kramade mig. Genast stod där en kö på ett tiotal killar ur ett par klasser. Det värmde otroligt! Han som kom först visste att min dag varit... förfärlig.
Nu har jag några dagar på mig att vila och fostra hemma i stället. Ja, inte Samuel, han åker skidor i fjällen med pappa, bonusmamma och lillasyster. Det är lilldoggen Sokka som behöver en duvning i hur man beter sig när matte säger sitt, ligg eller hit och hur man beter sig vid möte med andra hundar. Man skäller inte ut dem tills man inte längre kan andas, hämtar andan och börjar om igen. Nix.
Äsch, jag byter nog inte arbete med någon annan, när det kommer till kritan - eller whiteboardpennan...
2 comments:
Det är i alla fall säkert att ditt engagemang är uppriktigt och ärligt- även om jag kan förstå att det känns tröstlöst ibland. Men du gör ett så bra jobb man bara kan förväntas och mer- sen är det inte ditt "fel" att saker inte fungerar utanför skolan. Keep up!!//Ellinor
Ellinor: Gulle dig! Tack! Det tröstlösa går ju över, i alla fall för min del. Man kan ju bara hoppas att det blir bra för de elever som har det svårt på ett eller annat vis. De flesta lyckas ju, trots svårigheter klara att ordna till sitt liv.
I promise - I will keep it up!
Post a Comment