En dag

Har varit på begravning idag. En körkamrat som, alldeles för ung, dog i en olyckshändelse. Det väcker många tankar.

Säkert tänker man på sin egen bortgång. Absolut skräck för att ens barn ska dö innan man själv hunnit. Det senare gör ont, är näst intill outhärdligt att snudda vid.

Alla som passerar, i detta fall, urnan - jag minns deras barn, män och någon hustru, som gått bort. Minns mest att det hänt, inte alltid hur. Utom när det gällt olyckor med barn eller ungdomar - han som körde ihjäl sig på motorcykel, väldigt ung. Hon, vars man dog för mycket länge sedan, då när jag flyttade hit för 34 år sedan och gick med i kören - den kören som sedan sex år är splittrad i två. Hon kan knappt gå. Många är gråhåriga, har svårt att gå. Tänk vad tiden gått. Jo, det är ett banalt yttrande - icke desto mindre sant. Det känns en sådan här dag.

De unga, stilla, med sänkta huvuden. Luften förstår att inte röra sig. Cellotonerna som aldrig tar slut, tack och lov, spelas av den dödes bror. Så lugnande. Prästen klarar inte att prata, måste gå undan en stund. Alldeles tyst i kyrkan. Den tysta väntan känns lång och stillsam. Självklar.

Många pratar med varandra på vägen ut, jag vill inte. Ålar mig ut, men kommer inte undan. Pratar.


Kontrast: Måste iväg - ska besiktiga bilen, hämta hunden från hunddagiset... Känner mig bedövad av kontrasten. Pratar med Samuel i telefonen på väg hem. Han är glad och frågar hur min dag varit. Säger oj när jag påminner om att jag varit på begravning. Finaste unge!

Nu sitter jag här i soffan med hunden och katten, en GT, gelehallon och torrostade jordnötter. Konstigt. På alla vis. Och jag är tacksam över att jag lever. Ytterst tacksam. Inte så kaxig alls.

Sociala medier - hurra!

Jag älskar de sociala medierna!! Just nu har jag skypen öppen, ser Samuel sitta och färglägga sina bilder på datorn och hör honom sjunga, i bakgrunden spelar hans bonusmamma piano och några vänner till dem hörs svagt i bakgrunden. Samuel har skärmdelat så jag ser precis varje detalj han arbetar med.


Själv sitter jag och skriver dagbok, bloggar, läser och skriver på Facebook och läser allt möjligt både i papperstidningen och på nätet. Hunden och katten ligger med en meters mellanrum och sover och en vacker kvinnoröst sjunger på P2. I just love it!

Med - och ändå ifred!

För övrigt blir jag så glad över alla kreativa unga kvinnor som bloggar och lägger ut bilder. Då menar jag inte direkt alla som skriver om smink, mode och dagens outfit på nätet, utan de som verkligen lägger ner tankar och/eller arbete på det de lägger ut (därmed inte sagt att det är fel på smink och mode i sig). Ett riktigt liv, så som jag tänker mig det. Här är en och här en annan. Jag är imponerad!! Heja tjejer!

Under min tid i Grupp 8 blev jag kallad "redigt fruntimmer" - positivt - av en man. Sedan dess använder jag det uttrycket - det är klart och tydligt och inte mesigt ett dugg. Betyder att man klarar sig i alla väder. Det kan man säga om dessa unga kvinnor - rediga fruntimmer!

Omväxt

Med Samuel vid orkesterdiket på operan, efter balettföreställningen vi såg. Somliga unga män har växt om sin mor. Det är i och för sig inte så svårt eftersom hon är 163 cm LÅNG. Bilden har farmor Åsa tagit med min iPhone, därav barmhärtigt mörker och sudd.

På gång...

Samuels mössa, som jag virkade för tre år sedan är tunn som ett fisknät (den han har på sig på bilderna i förra inlägget) och släpper igenom både vind och kyla. Den röda jag gjorde förra vintern glömde han i vagnen på Saltsjöbanan - hans pappa skulle fixa fram, men, tja... Nu har Samuel valt garn till en ny mössa. Köpemössor duger inte! Virkar med dubbelt garn, så han får en tjock mössa den här gången. Det mörka garnet kommer att utgöra större delen av mössan.

Jag har också köpt lovikkagarn till ett par vantar åt mig själv. Har beställt en tovad mössa i samma färg av en Badängel, Eva. Bilden av hennes mössor nedan har jag lånat från hennes sida på Facebook. Visst är de fina! Jag har beställ en mörkt blålila med illgrön kant och "krok". Hoppas bara det blev rätt färg på garnet - tror faktiskt inte det - det ser ju inte så mörklila ut precis, men det gör ingenting.

När jag målar, skriver, snickrar eller handarbetar med garn eller broderar försvinner jag totalt! Flow! Absolut bäst i livet! Förutom blommor, då. Och en del till!

Tänkte måla denna knopp, men nu hinner jag inte det. Måste sticka och virka.

Dags i alla fall att sälja fler målningar - har utsett en dyyyr lampa, Foscarinis Twiggy Floor lamp att luta sig över vardagsrumsbordet där vi pysslar mycket, en vit. Den är enkel och vacker och det kostar ju...

Vinterpromenad i alla fall

Inte blir det mycket gjort. Vi såg Petter och Lottas jul som balett, koreograferad av Pär Isberg till nötknäpparmusiken, dagen före nyårsafton - riktigt bra! Bilden är lånad från operans hemsida.


Sedan har det mest blivit att lösa SvD:s stora julkryss, som inte är helt lätt.

I dag lyckades vi komma ut på promenad eftersom vännen Kerstin ville ut - bra med någon som drar. Korta promenader med hunden är ju av nöden tvungna, men litet längre sätter jullovsslöheten stopp för.

Sokka och Samuel hoppade runt i snödrivorna och hade roligt och vi kastade snökokor så hunden fick jaga litet.


Samuel tycker den nedre bilden är bäst, även om han säger att han ser litet absent minded ut, men jag tycker den översta är bättre för den är mer mitt-i-farten. Båda är bra, men vilken är bäst - egentligen??

I kväll blir det bio, Harry Potter och dödsrelikerna. Får nog ta en tupplur innan...

Jullov som allra bäst

Varför är man iförd denna oerhört löjliga rosett. Ta bort! Nuuuuu...

Att få läsa dagstidningen i lugn och ro, låta det ta den tid det tar - skönt! Läste idag något som gladde mig ordentligt och som får mig att hoppas.

Promenader med Sokka i det snötyngda, ljusa landskapet. Släppa henne lös och kasta snökokor som hon älskar att jaga och "döda".

Ligga på soffan och tänka, ta en tupplur på sängen eller i soffan, läsa litet korsord - ungefär tills det tar emot.

Klappa katt och klappa hund.

Lyssna på P2 nästan dygnet runt, utom när det går halvdåliga/halvbra filmer på tv framåt natten då jag nästan somnar bland tidningar och djur.

Längta efter Samuel, som är hos sin pappa.

Inte riktigt bestämma vilken bok jag ska läsa.

Lägga patiens i stearinljussken.

Fundera på vad jag borde göra - tvätta, sortera grejor, fortsätta måla om, slänga saker... Komma fram till att det finns fler dagar att göra detta tråkiga på och fortsätta att slölösa några delar av korsordet.

Titta in på Facebook med jämna mellanrum och njuta av att jag slipper vara snygg, läs presentabel, eller prata med dessa trevliga människor, för det orkar jag inte just nu.



Samuel är ute och köper tidningen, på julafton, just när tomten kommer - himla otur! Men tomten har fina, smala händer med långa fingrar - ganska lika Samuels pappas fingrar. Men pappan sitter med och pratar med tomten, så... Och inte blev det någon tidning heller - man fattar ju att de har stängt på julafton. Eller hoppas man på att det är öppet något år?!

Min senaste

Min senaste målning - den är stor (128x104 - klicka gärna och förstora).

Målningen är en beställning. Det skulle vara två hjärtan som tryckte sig mot varandra, alltså beställaren och hennes pojkvän. Inte min cup of tea, men jag tänkte att det kan ju bli en utmaning. Det blev det.

Målandet väckte många tankar om kärlek, vad det är för mig, hur man ska förhålla sig till varandra, att kärleken växer och slingrar sig - ibland ljus, ibland dramatisk, ibland mörk...

Dock ville jag inte att hjärtana skulle trycka sig mot varandra, som beställaren ville - de får gärna luta sig mot varandra, men friheten måste finnas, liksom den egna färgen. Men man tar också färg av varandra om det är bra kärlek, så alla färger som finns i det ena hjärtat finns också i det andra, bara i annan blandning. Ungefär så gick mina tankar.

Beställaren blev mycket nöjd! Jag ska nu hänga den hemma hos dem, när de är bortresta för att han fyller jämnt. Målningen ska vara inslagen i brunt papper och hänga så med målad rosett när mannen kommer hem. En hälsning från kvinnan ska också finnas på. Spännande. Det fixar jag med kvinnans pappa i helgen.

Ett annorlunda pyssel...

Decembertankar

Skuggan av livet. Naturligt ljus. Mmm, det tycker jag om. Då har man det dubbelt - det man ser i verkligheten och det skuggan ger. Alltid lika fascinerande för mig!

Funderar över hur livet egentligen ser ut. Mycket stress. Har kommit på attt jag inte riktigt vet hur man gör om man inte GÖÖÖR saker hela tiden, nästan. Korta öar av vila eller inaktivitet, men sedan måste jag vara igång igen. Inte är vi väl gjorda för inaktivitet?! Det är ju hur trist som helst.

Att gå ut med hunden är en bra aktivitet, som samtidigt inte är en aktivitet. Jag promenerar och tänker mest inte alls. Idag hade Sokka inget koppel, så jag fick hålla koll och ropa in när det kom hundar och människor nära. Det klarar hon mycket bra nu. Jag hade inte ens köttbullebitar med mig.

Fri och glad, hej och hopp! Rotar och gräver och springer runt i full fart!

Att gå runt med löjliga kläder - nej, tack! Det här avskyr den stackars hunden. Men här var det -17°, så det var nödvändigt, även om doggen inte fattade det. Hon trimmas ju varannan månad, så det blir så väldigt litet päls att få värme av.

Tänk vad vi lägger på oss själva konstiga idéer - det måste se ut på ett visst sätt, man måste en massa saker. Julbord, t ex. Jag tycker julbord är tämligen ointressant, utom på julafton, då det hör till. Ändå kan jag tänka ååå, jag vill också, när någon annan varit och ätit julbord. Jag konstaterar, som vanligt, att människan är ett underligt djur.

Nästa söndag sjunger Nacka Musikklasser i Berwaldhallen, luciakonsert med Salem Al Fakir. Har jag fixat lucialinne till Samuel? Nä. Ut och jaga med andra ord...

Julstjärnan - tycker bäst om de som är gjorda av papper. Enkelt. Samuel har sin guldmetallstjärna som han fick när han var liten.

Förresten tycker jag godaste glöggen i år är lakritsglöggen! Så det så!

Regn rinner

Livet rinner på, eller bort. Arbete. Regniga novemberdagar. Borde man längta bort? Kanske. Samuel slipper längta bort, han är i Gambia där det är över 30 grader varmt.

Trots det grå tycker jag om promenaderna med Sokka i vätan. Idag känns det exceptionellt grått, dock. Som en smutsig våt tennisboll på ett gammalt trädgårdsbord.


Bra att det blir snö till veckan. Litet ljusare och alla barn och många hundar blir glada. Just nu verkar man få nöja sig med det. Och några tända stearinljus.

Tankar under och efter en observation

Har observerat skola och skrivit rapport i drygt en vecka nu. Skolobservatörer är ofta otroligt trevliga, intelligenta och analyserande människor. Arbetet går ju bland annat ut på att att analysera och försöka se ur flera synvinklar, liksom att kunna kombinera detta med kunskap om lagar, förordningar och andra styrdokument. Väldigt lärorikt och spännande! Sådant tycker jag mycket om.

Vad jag inte tycker om, däremot, är att eleverna får allt mindre att säga till om, ju äldre de blir. Detta är allmänt i hela landet. Duktiga, duktiga elever i år 9 har massor av väl genomtänkta idéer och lösningar på skolors problem - vem lyssnar? Ingen. Vilket otroligt slöseri! Redan betydligt yngre elever har många bra idéer. Man behöver bara fråga dem. Varför börja med att trassla själv och kanske komma fram till bra vuxenlösningar, som rätt ofta inte alls passar eleverna särskilt bra. Jag menar att man ska samarbeta med eleverna i mycket högre grad.

Lärare för barn i yngre åldrar är ofta mycket bra på att låta eleverna vara med och bestämma. Här har vi mycket att lära högre upp. Dessutom står det i läroplanen så det borde vara genomfört! Underliga argument om betyg tar bara upp luftrum. Man kan nå målen och ha vettiga betygskriterier även om eleverna är med och diskuterar stoff och arbetssätt. Man når dem ännu bättre, skulle jag vilja säga.

Vi har verkligen fantastiska barn och ungdomar i detta land! De allra, allra flesta vill både väl och mycket, men är något misstänksamma mot oss vuxna. Med all rätt - vi lyssnar inte särskilt bra och är inte speciellt bra samtalspartners till dem. Man måste ju inte alltid ge goda råd bara för att man kan en massa.

Ja, så här snurrar tankarna under och efter en observation. Jag blir alltid glad över barn och ungdomar och emellanåt något besviken på vuxenvärlden. Ganska ofta blixtrar det dock till även bland de vuxna, där jag ser öppenhet och genuint intresse för elever och lärande. Om bara fler... Om bara alla... Vilken fantastisk skola vi skulle få! Levande, olika, varje människa skulle känna sig hemma någonstans. Det måste gå! Det går!

Halvdöd kamera och ingen kultur

Förra helgen blev intensiv - nu blir det lugnt! Här blir ingen kultur, bara några korta promenader med hunden och läsande av dokument inför veckans skolobservation.

Efter att ha besett terrakottaarmén gick vi till den stora spegel-och glaskonstruktionen vid Moderna Muséet. Barnen tycker om att spexa vid den, ja, även vi vuxna brukar tramsa oss när vi ser oss i helbild, eller halvbild knappt, som Signe på bilden.

Att en gångbro kan upplevas som näst intill sakral, med rätt ljus, insåg jag när jag var på väg hem över denna bro. Tyvärr blir bara var 10:e bild tydlig med kameran just nu. Antingen har jag ställt in något utan att märka det eller så har kameran fått en smäll för mycket och arbetar helt stokastiskt med både ljus och skärpa.

Förresten, liiitet kultur kanske det blir. Senaste numret av tidningen Språk ska jag jag nog läsa...

Vinterbad - räknas det som kultur, månntro?

Omväxlande helg

På Kristinas kolonilott växer de vackraste rosor. Rosen här ovan fick jag med mig hem - den doftar ljuvligt och står nu i mitt sovrumsfönster.

Vi tittade minsann inte bara på rosorna, vi plockade äpplen också. Sokka lekte med fallfrukten som vore det små bollar. Fallfrukt är för övrigt ett vackert ord, tycker jag. Äpplet på bilden hade fallit, men fastnat högt uppe i trädet och låg som i ett vackert fängelse.


Badänglarna står och pratar efter en timmes bastubadande och doppande i det stilla vattnet. Trappan där vi går ner syns närmast i bild. Nu börjar det vara så kallt i vattnet att det gör ont i underbenen när man går in till trappan från doppet.

Efter middagen bakade Samuel muffins med en äppelmosklick i varje - moset hade Kristina gjort av äpplen från detta träd. Hon fick varma muffins av Samuel - jag vet inte vem som blev gladast av det.

Och i morgon sjunger Samuels lillasyster Signe solo i kyrkan, så dit ska vi. Lunch blir det hos farmor Åsa, och så åker hon och jag med Samuel och Signe till Östasiatiska museet för att se terrakottaarmén.

En väl använd helg!

Datifierad

Fullständigt datifierad! Numer har jag, förutom bloggen och Facebook, också Twitter. Medger att jag inte tänkt ha något Twitterkonto, men Samuel har bearbetat mig. Kort och snabbt, sa han. Det passar mig bra - ofta händer det saker som sticker ut eller så kommer man på en tanke som man, av någon anledning, vill dela med andra. Har väl att göra med att vi är sociala varelser, vi människor.

Ovanstående målning - tagen genom glas, därav speglingen bl a - har jag beskurit och har som avatar (säger Samuel att det kallas) på Twitter. Ja, jag har målat den själv. Om man klickar och dessutom förstorar den kanske man ser hjärtat, som sitter där livmodern skulle suttit.

Det jag gör vid datorn numer tar nog, tyvärr, en del tid från min läsning. Ska ta mig en funderare på det. Kanske är det under en övergångsperiod, kanske är det en ny era i livet - det förändras ju ständigt.

Någon annan som funderat på att datorn stjäl tid (fullt medveten om att det är ett val man gör själv) från annat som man tycker/tyckt är viktigt?

Nu vet jag hur man gör!

Lyssnade igår på en föreläsning om bl a skillnaden mellan schooling och learning. Det var en härlig positiv, sprudlande och framåtblickande föreläsning, med många exempel på vad mycket unga människor åstadkommit/åstadkommer inom datorvärlden genom att bara få hålla på att utforska på sitt eget sätt. Fantastiskt!!

Föreläsaren heter Marco Torres och är ursprungligen mexikan, men är nu lärare i USA. Han har dessutom deltagit i ett av Samuels - och många andras, främst pojkars - favoritprogram: Mythbusters. Ett program där de testar myters hållbarhet in absurdum och i varje program spränger de sönder något till sin egen och andras oförställda glädje. Även jag tittar emellanåt med både nyfikenhet, häpenhet och glädje.


Nedan ett ett långt klipp - samma sprudlande svada som vi hörde, även om kanske inte föreläsningen är exakt densamma. Torres är otroligt duktig på att prata och hanterar sin dator som en västernhjälte sin pistol!



Ja, nu vet jag vad att göra! Köp spel! Kanske inte allt och alltid, men jag ska i alla fall vara med och betala Samuels spel. Vem vet vad det gör för hans framtid?!

Hur gör man?

Samuel är hos sin pappa. Nyss ringde han mig och frågade varför han måste köpa sina spel själv eller bara få nya till jul eller födelsedagar. Spelen kostar oftast 500 kr eller runt det. Han har fyra olika spelkonsoler, som t ex Wii. Ingen av dem är direkt billig. Den senaste betalade han själv - kostade drygt 2000 kr.

Pengarna har han samlat ihop genom att spara sin månadspeng, spara julklappspengar och genom att arbeta som barnvakt. Det senare gör han en gång i veckan sedan ett år åt två flickor, 6 och 7 år gamla, som älskar att han kommer och barnvaktar dem ett par timmar på onsdagskvällarna.

Samuels pappa och jag är överens om att han inte bara ska få saker hur som helst. Så har det alltid varit, även om jag har varit den mer eftergivna ibland. Ett av Samuels argument för att vi ska köpa spel åt honom emellanåt är att han aldrig köpt godis eller små prydnadssaker eller meningslösheter för sina pengar, utan alltid handlat "vettiga" saker.

Jag vet verkligen inte hur man ska göra. Kanske är vi hårda? Borde han få spel emellan födelsedagar och jul också? Vi prenumererar på Kalle Anka och han får nästan en gång i månaden ett dyrt amerikanskt spelmagasin av mig (110 kr). Böcker får han en masse, både på födelsedagar, till jul och dess emellan.

Till saken hör att Samuels största intresse är spel av olika slag, tätt följt av böcker och musik.

Jag vet verkligen inte hur att göra... Någon som har åsikter i frågan?

Resor och inköp

De eländiga kanalerna jag kan se kvarstår, så nu ser jag What not to wear, där en person får 5 000 dollar att handla kläder för i New York - personen i fråga måste kasta alla sina gamla kläder och får råd av av en kvinna och en man som arbetar ihop. De är litet småelaka och roliga emellanåt, men det är ett evinnerligt tjat om att alla ska se sexiga ut. Sexy hit och sexy dit. Inget fel på sexighet, men hela tiden... A bit too much, if you ask me!

När de nu handlar i New York kommer jag att tänka på hur jag handlar när jag är utomlands. Jag köper, i stort sett, bara sådant jag ändå skulle köpa och som jag kan använda i vardagen. Nästan alla mina handdukar har jag köpt i New York - jag älskar tjocka-tjocka frottéhanddukar och de var billigare i New York än på NK, där jag hittade dem från början - Fieldcrest, mmmm!

Svårt att få till färgerna - cerise är den närmsta färgen. Jaja...


I dag hade jag på mig en mullvadsfärgad pennkjol som jag köpt i Dubrovnik. Mullvad är inte riktigt min färg mot ansiktet, men på en kjol helt ok. Jag tycker så mycket om mullvadsfärgat, och till svart är det oslagbart. (Neej, inte mullvad igen..., sa Samuels pappa när vi var gifta.)

Handväskan jag oftast använder köpte jag i Ottawa, blekt olivgrön mocka och den röda i fint, mjukt skinn med silverfärgade detaljer i Palma. Mitt älsklingsbälte, som har den där sköna blandningen av glitter och slitet, köpte jag i Luxemburg, den röda datorväskan i Barcelona, ett skört och vackert vinglas i Prag, en typisk rysk ullschal, svart botten med rosor på, i Murmansk för 35 år sedan. Hela tiden påminns jag om mina resor genom att handla det jag ändå måste ha. Oftast. Den röda handväskan behövde jag egentligen inte och heller inte bältet jag föll för i Luxemburg...

För övrigt använder jag inte ordet shoppa, det låter bara slösaktigt.

Livet

Vilat länge med Sokka sen eftermiddag efter att ha lämnat Samuel hos hans pappa. Vi cyklade, Samuel med Sokka i korgen fram på cykeln. (Jodå, vi kom på att cykelhjälmen saknades och hämtade den.) Det kändes som livet - i lugn takt, med små sköna, allvarliga och fnissiga samtal på vägen.

Nu tittar jag på en av de två kanaler som fungerar i vårt område just nu, TV 3. Filmen har jag sett flera gånger förut, men tycker om den - jag skrattar högt och med en behaglig känsla emellanåt. Filmen? Galen i kärlek - something's gotta give med Jack Nicholson, Harry, och Diane Keaton, Erica - den där Ericas dotter dejtar Harry och han får en hjärtinfarkt, som leder till att han ska tillfriskna hos Erica... Inget våld i onödan i alla fall.

Och på måndag börjar Sokka på hunddagis - Tre tassar - för 2500 kronor i månaden. Suck. Men vad ska man göra? Då är jag lugn vad gäller henne när jag arbetar i alla fall. Hon är bästa hunden! Ju!

Hur fick jag bästa ungen och bästa hunden, ja, bästa allt? Man undrar. :-)

Hundturen

Efter hundra om och men har jag nu lyckats skruva ihop min rostcykel, så den går att cykla på, dock inte växla. Provturen med nya hundkorgen gjorde vi idag, en kort tur bara. Samuel ville absolut ha Sokka på sin cykel. Rätt gulliga var de i alla fall!

Samuel närmade sig hastigare än jag räknat med, så han fick inte plats på bilden, men det blev ju bra ändå.

Hot hot hot

Arbete paa foermiddagen, stranden ett par timmar, haerliga laanga bad i Medelhavet, dusch paa hotellet. Ja, sedan har vi gaatt ett par timmar paa shoppinggatorna haer i Barcelona. Saaaa varmt!! Baade njutbart och troettsamt. Jag aer ju ingen shopper, saa det blev ett fodral till min nya jobb-MacBook - roett foerstaas -och ett spel till Samuels DSi.

Nu blir det en tupplur, de andra tar en powernap, och sedan middag.

Barcelona verkar vara en trevlig stad. Sagrada Familia, som jag laest saa mycket om var foer mig Sagrada Horribilis - oeverlastad och verkligen inte vacker. Men visst, det aer roligt att det finns annorlunda saker i vaerlden.

Baest aer havet!! I morgon blir det, precis som idag, en simtur i soluppgaangen. Alldeles tyst, i princip ingen annan aen jag paa stranden, mmmm.

Hundliv på Hallands Väderö

Labradormadamen Cia 7 år längst bort, sedan Viggo, en 8 veckors blandning mellan chiuaua och pinscher och närmast Sokka, 6 månader.

Tuffe lille Viggo som ger sig på båda de andra hundarna utan attt tveka. Kanske kan tillskrivas hans korta livserfarenhet...

Viggo slåss gärna med Cias svans. Cia tycks sucka över den lille vasstandade rackaren, men tål oftast otyget.