Sommarlugn

Sommarlugnet börjar infinna sig. Några strögäster, lagom för att det bara ska vara trevligt och inte stressigt, sömniga morgnar med te och en bok medan sonen tittar på morgon-tv, eller Mythbusters, som han älskar. Här nedan har han hackat rabarber till kräm som han kokar att ha till efterrätt.

Har jobbat några timmar mitt i veckan med att hjälpa min rektor att intervjua lärare som sökt tjänsten vi utannonserat. Har bara intervjuat sådana som sökt rektorstjänster förut, så frågeställningarna blev annorlunda denna gång. Märkligt vad mycket en människa kan visa av sig själv under en timma, anknutet till arbetet, menar jag då. Och så snabbt man känner av en förändring i tonfallet när vissa ämnen tas upp, antingen sådant som engagerar personen, eller sådant som den inte alls är intresserad av. Sedan vet man ju inte hur idéerna manifesteras i verkligheten, tyvärr, förrän man fått arbeta med personen i fråga...

Har läst ut ett par böcker: Karin Thunbergs Mellan köksfönstret och evigheten, som jag nämnt förut och Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes. Den förra är en lättläst, inte oäven skildring av författarens barndom till vuxenliv, interfolierat med kapitel, korta, om hennes bröstcancer. Den gick fort att läsa och är vardaglig i tonen. Undertiteln är Om kärlek, vänskap och arbete, och hon går inte utanför dessa ämnen. Jag saknar något i boken - kanske litet djupare tankar, eller mer en känsla av allmängiltighet. Men Thunberg har förmodligen varit fullt medveten om vad hon skrev, så jag borde ha läst en annan bok i stället.

Luftslottet som sprängdes är en spännande bok, kort sagt! Lisbeth Salander, som egentligen är den bärande, mest spännande personen i boken gör att jag läser vidare - här finns många trådar runt henne, som man jämför med samhället runt om idag medan man läser. Jag, som tycker att hämnd är underskattat, njuter.

Här näst ska jag ge mig på fjärde delen i en historisk serie som heter Krigets gudar, som handlar om Julius Caesar. Den har precis kommit ut i pocket och heter Kejsaren (vad de tre första heter står i länken). Ingen stor litteratur, men spännande och lärorik. Nerikes Allehande har skrivit "lysande underhållning" och något åt det hållet kan jag gå med på. Jag tycker mycket om böcker som skildrar strategier, gärna krigs- och maktstrategier. Farbror Freud skulle väl bluddra om att jag kompenserar min brist på strategier - kanhända, kanhända.

Inte bara katten klättrar på den fina rep-med-knutar-konstruktionen jag gjort till balkongen. Lägg märke till tårnas apgrepp om repet.

Jo, Eva frågade om vad pelargonmuffins är - muffins med blad från dr Westerlunds blomma hackade i smeten och i glasyren. Jättegott! Dem har jag bara köpt av den driftiga kvinnan jag beskrev på midsommarafton, aldrig gjort själv. Ännu.

Sommarprogrammet

Tänk att jag börjar stålsätta mig redan innan sommarprogrammet med Mark Levengood börjar. Han ska ju alltid vara så gullig - det gillar jag INTE! Jaha, så börjar han då. Rolig, klok - och gullig... Rolig och klok är bra, men det gulliga gör mig smått aggressiv. Och inte har vi alls samma musiksmak. Tänk så olika man kan förhålla sig till livet och ändå ha stora likheter. Jag vet. Plattityder. Och att man kan säga emot allt i ett enda svep. Suck.

Jo, jag vet. Man kan stänga av. Men jag vill lyssna litet på varje sommarpratare i alla fall. Ge dem en chans. Det struntar väl de i - eller sjiiter, som Levengood säger - men för min egen skull.

Värst är de där 68-radikala som mal på om sin politiska ungdom som om den vore unik. Alla har gått samma kurs, eller blåkopierat varandras texter och musikval. Urtrist! Ibland glimtar det dock till och någon pratar så man känner engagemanget, oavsett om det är politik eller konst - tja, det överlappar väl varandra när det är som bäst.

Jo, jag vet. Det är lätt att sitta här och säga. Därför gör jag det.


F ö sa mr Levengood något som jag skrattade gott åt:
"Om man har ett paraply uppstucket i rumpan - öppna inte!"

Fågel och corazón

Inkan har en, för mig, suggestiv dikt på sin blogg - den påminner mig om min målning Fågelkvinnan, som finns här nedanför. Tyvärr är bilden inte riktigt tydlig - svårt att ta genom glas. Jag hade litet bråttom, kunde inte stå där och ta kort på min egen målning när jag var på besök hos den som äger den.

Målningen är litet ovanlig för att vara av mig, bakgrunden framför allt, målad med kol, torrpastell och akryl. Det är kanske svårt att se på bilden, men där livmodern ska sitta finns hjärtat. Högra armen, i målningen, är en vinge.

Nix, jag tror inte på Freud, by the way - han är död på alla sätt! Men visst är det fritt fram att tolka - dock brukar jag säga att tolkningarna säger mest om tolkaren.

Corazón är ett mycket vackert ord, mjukare än hjärta, kom jag på när jag nyss hörde en låt med ordet i .

Så underligt - när jag nu tittat på målningen en stund blir jag alldeles darrig. Den påverkar mig starkt. Hmmm.

Förresten, är det någon som vet hur man får bilderna klickbara så de blir större - har letat en sådan funktion, men inte funnit...

Afton - midsommar

Har precis varit och handlat. Stannade till för att köpa jordgubbar - slut! I stället träffade jag vår lokala korsordskonstruktör, en en mycket vacker kvinna med vass hjärna. Jag gormade litet på henne för att det senaste korsordet var så svårt - tror hon förstår att det är beröm egentligen. Jag köpte hembakta pelargonmuffins och sibirisk vildråg av henne. Det är ju nästan samma sak som jordgubbar, väl...

Gläds i övrigt åt min fina New Dawn och dess 70 knoppar. Bra många har slagit ut nu. Här nedan ett exempel.

Gläds också åt Samir, trots att han inte bryr sig om så mycket annat än MAT - jo, han kan vara litet smeksam, för all del.

Gläds till yttermera visso åt att det är grått väder, för då slipper man vara så förb-t glad och lycklig hela tiden. Det blir mindre hysteriskt så här. Midsommarafton alltså. Jag gillar inte aftnar av det slaget - alldeles för mycket Norén i luften för min smak. Båda fötterna stadigt placerade i gruset är mer min melodi. Och så njuta av varje gruskorns skönhet istället. Jag kan tjata till förbannelse om vardagens njutningar och under. Vardagen är underskattad!

Ta det lugnt - i morgon är aftonen över...

30-årsjubileum i Luleå

Förra helgen var jag i min hemstad, Luleå, på 30-årsjubileum. 12 av oss som tillsammans gick ut Lärarhögskolan i Luleå den omgången kom. Fantastiskt roligt!

Efter gemensam lunch på kulturhuset åkte vi till vår gamla skola, som nu hyser annan undervisning. Vi räknade inte med att komma in eftersom det var lördag, men en dam släppte in oss när vi sa att vi firade 30-årsjubileum. Det visade sig att damen tillhörde ett sällskap som firade 40-årsjubileum! Det blev många glada skratt och jämförelser när resten av hennes sällskap dök upp.

Vi pratade och pratade. Några av oss är fortfarande lärare av olika slag, en är rektor, en arbetar på Värmlandsoperan och en som journalist. Företagarandan hade gripit flera. En gör ljuskronor i sitt företag Tindra ljusstöperi, som säljer bl a på Skansen, en är delägare i en Guccibutik, en har haft tobaksaffär, en gör Jonssons mandelpotatischips...

En ganska högljudd middag blev det på lördagkvällen och sedan, som man plägar i detta kalla nordiska land, satt vi ute invirade i fleecefiltar med diverse drickbart och pratade tills solen, tja fortsatte sin vandring över himlen. Den går ju inte ner där uppe (unintended pun), så jag var glad över mörkläggningsgardinerna på hotellrummet.

Söndagen tillbringade vi i Gammelstan, den världsarvsmärkta kyrkbyn, där man har spelmansstämma varje år vid i början av juni. Ett par av oss dansade och uppträdde här med Luleå Hembygdsgille i mitten och slutet av 70-talet, så det kändes verkligen roligt att komma tillbaka. Jag såg till och med, den på sin tid oerhört vackre, riksspelmannen Tore Härdelin, som fanns med i spelmans- och folkdanskretsarna på den tiden. Hans dotter sjunger numer med i gruppen Triakel.

Vår jubileumsgrupp, hade en skön dag med samtal och paltätning, medan den ena efter den andra droppade av och åkte hem till sin del av Sverige. Jag njöt av att ännu en gång höra låtar jag både spelat och dansat till.

Vifast Björklund minns jag mycket väl. Ett riktigt original! Jag var t o m hemma hos honom en gång och blev till min förskräckelse bjuden på kaffe. Disken låg i en enda smutsig röra i köket, han tog bara fingrarna och svepte ur det värsta och sedan var det bara att dricka. Nu visades en fin utställning med bilder av denne specielle man. Han gjorde en kulturgärning genom att nedteckna musik och dräkter från förr. Jag bad Tord Nilsson, som ställde ut bilderna, att göra en bok om Vifast - det vore en välgärning.

Ovan en lada ur ladrikets många vackra...

Bilder från Grünewalds villa

Den nedanstående bilden tog jag när vi, i fredags, satt i solskenet och arbetade med vår utvärdering. Till höger i bilden ligger Restaurangholmen, bron till den går från Grand Hotel. På Restaurangholmen bygger man nu bostäder bl a efter år av diskussioner och överklaganden. Personligen tycker jag det är bra att man bebygger, till en viss gräns förstås. Bara man lämnar yta för allmänheten att promenera.

De gamla kallbadhusen, ett för herrar och ett för damer, är upprustade och används flitigt - åker ni ut till Saltsjöbaden någon gång, så bada gärna i dam- eller herrbadet. Nä, man kan inte välja något annat än sitt eget kön när man väljer var man vill bada. Ifall någon började drömma...

Grand Hotel syns från denna balkong, belägen ganska högt uppe i huset.



Trappan upp till tornet. Den knirrar ordentligt när man går i den.

Hela huset, i stort sett, är belagt med brunmålad fjällpanel (tror jag det heter). Just nu håller man på att skrapa varenda fjäll på panelen och måla om. Ingen avundsvärd uppgift, vare sig skrapandet eller den höga höjden. Hu!

I detta vackra hus har jag både haft utställning och 50-årsfest. Det är en ynnest, tycker jag. Bilden jag länkat till är nu i färgerna något inaktuell - det blir varmare färger framöver. Mörkgröna balkonger t ex, vilket syns på nedanstående bild.

Bra början på dagen

Precis nu går två av mina grannar till tåget tillsammans. Jag blir så varm av att se dem ivrigt samtala. Kristina, skånska, drygt 60 år, stort mörkt hår, ganska lång och rätt stadig i kroppen, Ida, dalkulla, runt 30, smal, liten, blont långt hår. Nu är jag lycklig i flera timmar...

Igår kom en förälder från vår skola, alltså inte en av "mina", fram till mig och sa att jag lett avslutningen så fint och att hon tänkt på det jag sa när hon gick på stranden med tårna i sanden. Härligt! Jag älskar att påverka!

Dagen ska jag tillbringa i en mycket vacker miljö - i Grünewalds villa, högt över havet. Kanske blir det någon bild av det senare.

Nattuggla

Kan inte sova, tankarna upptar min hjärnrymd, och ringduvans gro-groooo-grookoo utan för mitt fönster gör inte saken bättre.

Har legat och läst från ungefär halv fyra, Mellan köksfönstret och evigheten - om kärlek, vänskap och arbete av Karin Thunberg, hon som skriver i SvD. Tänkte att det kunde vara en lagom lättsam början på sommarläsningen, även om jag arbetar en vecka till.

Det är ljust som på dagen ute, grått och bara 13 grader, vattenpölarna ligger kvar på asfalten efter gårdagskvällens regnskur. Lusten att stiga upp - ehh, jag är ju uppe, ska lägga mig igen så jag kan stiga upp - om ett par timmar, ligger i ankelhöjd.

Avslutningseftermiddag

Avslutningen avklarad. Strålande solsken och barn i ljusa kläder. 6:orna är sååå coola att de knappt kan sjunga. Fast mest osäkra, skulle jag tro - en del ser ut som om de vore 15 år och en del 10. Mest fördelar det sig så att tjejerna ligger i den första delen och några killar i den andra.

Tack och lov att man slipper vara tonåring en gång till. Kanske skulle man klara det bättre nu när man vet hur det känns. Nej, det var dumt tänkt. En del av det som händer beror ju på osäkerhet beträffande vem man är, vilken plats man ska ha/ta, vilken roll man ska spela, eller om man är vuxen eller barn. Även som vuxen kan man ju känna osäkerhet ibland, men då har man ju strategier för det, tack och lov!

Himlen är grå, svalkande vindar sveper över träden. Fågelungarna piper - svårt att avgöra vad det betyder. Hjälp, hihi vad kul jag har, mamma kom hit, jag är hungrig eller kan man få flygassistans hitåt...

Fick en spännande bok av en av mina tunisiska elever: Främlingens säng av Mahmoud Darwish. Det är "...en diktsamling om modern kärlek med anknytning till gamla bröllopssånger från Främre Orienten och till förislamisk arabisk poesi."

Jag började läsa arabiska för ett och ett halvt år sedan för en kvinna som undervisat på universitetet i Khartoum. Tyvärr blev hon långvarigt sjuk, så allt avstannade. Några enstaka ord minns jag och det lilla jag kunde läsa har helt fallit i glömska, så nu får jag väl börja om igen. Jag lärde mig skriva parallellt, vilket jag tyckte gjorde att det gick långsamt, men förmodligen finns inget annat sätt - om man inte flyttar till ett arabisktalande land förstås.

Jag ville lära mig arabiska för att jag tycker språket är vackert och särpräglat och att jag har hört poesi läsas på arabiska. Dessutom ägnar man sig tydligen åt helt andra ämnesområden, i sin poesi, än vi i västerlandet gör. Skriftspråket är oerhört vackert och dessutom logiskt och enkelt uppbyggt.

Skriver förmodligen en drapa om boken när jag läst den. Nu ska jag lägga mig skafötters med sonen i soffan och läsa. Han ligger redan där och läser och nynnar på musiken ur bamsefilmerna, den man hör när Bamse kommer och den lustiga mansrösten präktigt berättar om vad Bamse gör för något rättskaffens denna gång.

Ahhh, livet!!

I går kväll/natt såg jag en tre och en halv timme lång film på tv, Wyatt Earp. Den slutade halv tre, så jag sov till halv tio i morse. Hämtade SvD och lade mig för att läsa på det där söndagsmässiga viset, en ariktel, eller en halv, slumra litet, läsa litet till, slumra... Hann knappt börja, så ringde Emil på dörren, han kommer ju även om inte Samuel är här. På med morgonrocken, kort snack med Emil på sängkanten och så flaxade han ut gen.

Först var jag litet putt, men så tänkte jag, som så många andra gånger när jag blir missnöjd över sakernas tillstånd, att när jag är 87 och ingen ringer på min dörr, kommer jag att sakna att ungar springer ut och in. Att någon över huvud taget springer runt mig... Ja, så var det missnöjet borta och jag njöt av att vara så "uppvaktad". Såg plötsligt att mitt liv är så rikt! Flera kommentarer på min blogg i morse, gjorde mig så glad, t ex.

Samuel ringde plötsligt på dörren - han var på väg till stranden med pappa och lillasyster och de hade glömt pengar till dricka, kunde jag låna ut? Visst, + puss och varma kramar innan han cyklade vidare.

Grannen , en man i 30-årsåldern, som ska sälja sin lägenhet, pratade litet med mig om lägenhetspriserna, när jag satt på balkongen och åt min färska chiabatta och lyssnade på fågelungarna i de stora lönnarna. Hans mamma smågrälade på honom för att hon fått putsa hans fönster och fixa till städningen på sluttampen, så vi pratade litet om varför män inte kan städa - jag påstod att det i så fall beror på oss mödrar.

Siri stod på gräsmattan och kliade sig i huvudet över konstruktionen av marsvinsburen hon bygger, så jag gick ut och vi diskuterade gångjärn och låsmetoder.

Min balkong ligger alldeles vid vår port, och längst ner, så många grannar stannar till och pratar en stund när de går förbi. Jag tycker det är trevligt.

Förra sommaren var det mycket tal om min stora änglatrumpet och snart blir det nog om den fina New Dawn-rosen, som har 70 knoppar. Jag har faktiskt gröna fingrar! Men det är väl som med ungar och katter och vänner - bara man gullar och vattnar och matar litet, så blir det så bra. Det behöver inte alltid vara så komplicerat.

I eftermiddag ska jag köra till Uppsala på studentuppvaktning. Dags att göra sig i ordning för det.

Förresten, usch för mig, som inte vågade mig till bloggträffen i torsdags. Nästa ska jag gå på...

Vilsen och oplanerad

Läste min mail alldelse nyss och blev så rörd. Sonen hade skickat ett mail med ett frö till mig. Fröet ska man sätta och sedan sköta på bästa sätt så blir det en vacker blomma som man kan byta färg på t ex. Man kan ge den jord, vatten, sol, CO2 och annat som jag ännu inte har koll på.
"Seeds of Imaginations is an addicting flash toy type thing with a lot of beauty, but very little point. " står det i inledningen till spelet...

Det är alltså en virtuell växt. Igår satt han i flera timmar (jag vet, han borde inte få...) och bara pysslade med dessa växter. Inte det minsta lilla monster, inga gulliga djur som ska matas, inga slagsmål och inget skjuta ihjäl. Och han älskade det tydligen. Gulle.

Själv känner jag mig mest vilsen - en och en halv vecka kvar på jobbet. Inte har jag planerat sommaren särskilt mycket. Jag gör ju inte annat än planerar i vanliga fall, så det känns skönt att slippa. Jag måste måla ett par fönster och renovera ett rum, så mycket vet jag. Och hur vore det om jag skrev klart den sista tredjedelen av min roman?! Vore kul att få ihop några målningar också - knöligt att inte ha någon ateljé längre. Det lönade sig inte, jag hann aldrig måla in hyran under året.

Ingen Momo. Antingen är hon ihjälkörd eller så har någon annan tagit hand om henne. I morgon kommer jag att ta hand om Siris katt Samir, en stor snäll hankatt. Dels reser Siri till Spanien och blir borta tre veckor, dels är hennes son Emil allergisk mot katten. Den ska till sin ursprungliga ägare i Helsingborg om ett år, så då får vi väl börja om på nytt igen.

Att det ska vara så svårt att bara lata sig, fast det borde vara det man mest behöver. För mig går inte det - hjärnan stannar. Och då blir det trist. Väldigt trist.

En har sina begränsningar

Jag avskyr uttrycket: "Bara fantasin sätter gränser. " Vaddå bara?? Det är väl det som är själva problemet - att fantasin har sina gränser. Suck.

Inte gillar jag heller: "...tänkte han för sig själv." Vem skulle han annars tänka för? Suck igen.

Nu går jag och lägger mig.

Nej, ska först berätta att sonen, kommen i någon slags förpubertet (Vad ÄR det egentligen?), sa i dag på badstranden, fundersamt:
"Mamma. Det där med puberteten är nog inte så bra för mig."
Jag svarade bistert (vi var inte alltför kontanta just då):
"Nä du, det är nog inte så bra för mig heller." Så det kan bli, tänker jag för mig själv - jag har nämligen ingen annan att tänka för!! Ha!

NU går jag och lägger mig!

Änglatrumpet även denna sommar

Idag fick jag en ny liten änglatrumpet av Stig, vår datoransvarige. Den förra fick jag också av honom. Mycket snällt att ge mig en ny, trots att jag är en änglatrumpetmördare. Tja, kanske det inte är mitt fel. Nu ska jag vårda den nya, så den ger lika stora fina blommor som den förra.

Här finns den bok jag använt för att få änglatrumpeten att producera sådan mängd blommor: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9153425111 . En mycket bra bok!

Nästa steg är att köpa en ny kamera, vilket blir vilken vecka som helst - nu är det den mest hektiska perioden på arbetet, så tid gives icke till att leta kamera. Snart, dvs den 20 juni, är det äntligen lov!

Samuel har hamnat i någon slags förpubertet. Jag läser psykologi så det visslar om det, för att kunna bemöta hormonstormarna på ett hyggligt sätt. Inte lätt. Ringer hans pappa och får små praktiska råd ibland - borde det inte vara the other way round? Enligt mina (feministiska ?) fördomar i alla fall...

En molnig kväll i maj

I eftermiddags var jag beredd att slänga, njae, masa mig i säng för att sova bort den bedövande tröttheten och missnöjdheten. Bestämde mig för att åka och träna i stället. Ha! Nu är jag hur pigg som helst! Känner mig nästan religiös!

Har under senaste tiden rättat 286 prov, varav 44 är textbedömningar. Antalet uppgifter jag rättat på proven är 3036. Till detta kommer 66 ämnesprofiler som ska upprättas, en i svenska, en i engelska och en i matematik för varje elev. Ja, och så 22 halvtimmars samtal om nämnda prov. Gissa varför lärare är halvdöda de två första veckorna på sommarlovet?!

För att rädda själen en aning köpte jag mig i söndags en ny ros till balkongen, en Shasta, vilket inte ännu säger mig mer än att den är vit, storblommig och doftande (Googlade och fann Shasta Rose Society - en site om rosor utan bilder!!!! Fnosk! Jo, nu hittade jag bilder - usla...). Min vackra Abraham Darby verkar ha gått hädan. Den fantastiska klängrosen New Dawn, som jag satte nedanför balkongen når nu precis upp och kikar över kanten på min balkong. Ungefär 2 meter hög är den längsta grenen - den kan bli upp till tre meter, tydligen, så jag kommer att få njuta av de vackra blommorna och den härliga doften på morgnarna när jag går ut.

Just nu ser jag den lilla björktrastungen - som katten nog skulle tagit om hon inte sprungit bort - sitta på en av stolparna till barnens rutchkana. I söndags satt jag en stund i gräset och läste tidningen och såg då hur ungen åkte kana riktigt snyggt och landade på sina små benen, längst ner i den platta delen av kanan. Sedan hoppade den iväg efter mamman, gissningsvis nöjd och glad med sitt annorlunda äventyr. Den verkade inte kunna flyga. Naturens små under...

Bofinken kvillrar vilt och bilarna på Stockholmsvägen susar förbi. Saltsjöbadsåget kommer snart - det plingar vid övergången. Jag hör grannens radio genom den öppna balkongdörren. De stora trädkronorna, björken och lönnarna och den enorma tallen, vajar lätt. Inne hos mig luktar det gott av den ugnsstekta laxen jag gjort till middag.

Jag längtar efter Samuel som jag inte träffat sedan i lördags - han är sjuk och bor hos sin pappa, eftersom vi inte brukar flytta honom om han insjuknar. Jag är så nyfiken på hans post - han har fått sin första National Geographic Kids. Han ville inte ha den på svenska, på engelska skulle det vara. Förut har vi läst min vuxenversion tillsammans, på engelska förstås. Det kliar i fingrarna att få öppna, men Samuel har uttryckligen sagt att jag inte får, så det är bara att tåla sig.

Trött som en...

Så kul! Hittade ett par bilder från vår körresa till Mallorca med hjälp av en kommentar i förra inlägget - titta, och titta ännu en gång!

Är trött som en bil - någon som vet var det uttrycket kommer ifrån? Jag vet! Men säger inget. *

Har varit med Samuel på avslutningen på denna termins simträning - han tog simborgarmärket. Mamma stolt som en hö... tupp! Han är också trött som en bil.



* Liten hjälp - den är inte för den som är gullig rakt igenom! Men jag blir lycklig av det elaka och slagfärdiga bisarreriet.

Regn o död o tjafs

Den här får vi inte se mer av - den är död. Det är mitt fel, har inte vattnat den, där nere i källaren, som jag borde gjort i vinter. Känner mig som en idiot!!

Utanför mitt fönster ser jag Kristina, med stora håret flaxande i den starka vinden, höja händerna och ropa åt en för mig osynlig granne, på bredaste skånska:
"Nu kommer det! Nu kommer regnet!!" Och så sätter hon sig på cykelnoch hojar i väg i vinden och regnet. Usch!

Samuel och jag och hans kompis Emil ska gå och se Spiderman III i eftermiddag på Astoria i Sickla. Dit tar vi bilen.

Jag hör gossarna prata i Emils rum, som ligger vägg i vägg med med mitt vardagsrum. De bråkade om min dator, så till slut valde de att gå över till Emil ett tag, för jag orkade inte höra tjafset. Så nu kan jag spela själv istället, haha.

Mitt-i-natten-skratt

Har suttit i trekvart och gapskrattat åt alla vansinnigheter folk kläcker ur sig. Är alldeles våt runt ögonen av skratt-tårar. Läs och njut - eller förskräcks!

Före det spelade jag ett spel på en av sonens spelsidor - i nästan 3 timmar...


Morgonen därpå: Samuel säger att det är spelarfrenzy...

Trött-tristessen

Tröttheten ligger som en kvävande ridå mellan mig och världen. Visserligen är jag otroligt lättuttråkad i vanliga fall, men nu är det hopplöst.

Såg Jonas Hassen Khemiri i tv-programmet Babel häromkvällen - då vaknade jag! Han pratade om språk och skrivande. Så fort samtalet rör språk eller konst vaknar jag - i alla fall om det är på en djupare, mer penetrerande nivå, eller möjligen experimenterande eller analyserande.

Khemiri pratade om att man kunde bestämma hur man skulle se på ett språk, och när man väl gjort det fick man genast flera belägg för att det var så som man bestämt. Svenskan är ett fågliskt språk. De exempel han gav för att visa detta var t ex snorkråka, göka, pippa, man får pippi, korpa åt sig ... Själv kom jag på örnkoll, kacka i eget bo, din gamla skata, röka en holk (vet inte om det senare är korrekt uttryckt), flyga från blomma till blomma (kanske egentligen om bin eller humlor, men jag tänker på kolibrier) - ja, det finns hur många uttryck som helst om man börjar samla. Kul tanke.

Har dock inte lyckats läsa ut Khemiris bok Ett öga rött - den tilltalar mig inte alls. Har läst Montecore: En unik tiger och gillade inte den heller. Det har väl delvis med språket att göra, trots att jag kan tycka om experiment. Innehållet i övrigt - tja.

Sorgligt nog har Momo Katt försvunnit. Jo, hon kan mycket väl komma tillbaka, det har bara gått drygt fyra dygn ännu, men det känns oroväckande. Och Samuel är ledsen. Vi har cyklat runt en kväll och ropat, gått igenom källarens alla utrymmen och ropat från balkongen varje morgon och kväll - ingen Momo.

Ska cykla litet längre bort idag och ropa. I morgon kommer Samuel från sin pappa. Det känns inte så roligt att behöva säga att Momo ännu inte kommit tillbaka.

Bussutflykt och konsert

Laang dag i buss oever vaestra Mallorca. Jag har ju aakt bil haer foerut, men mindes inte att det var saa fruktansvaert brant. Jag vaagade inte titta, trots att vi knappt kunde se naagot bitvis eftersom dimman var som mjoelk. Man saag kanske fem-sex meter framfoer bussen och foerstaas lika mycket aat sidorna. Jag fick byta bort min foensterplats och titta in i bergvaeggen paa motsatta sidan.

Vi har gett vaar sista konsert idag, i kyrkan i Deja, hoegt uppe i bergen. Jag laeste oversaettningen fraan svenska till engelska paa naagra laatar. Tycker om att laesa hoegt i kyrkor, eller att prata infoer folk i kyrkor och salar av olika slag.

Det jag mest har reagerat paa idag, foerutom stupen, aer svalorna som svirrar med hoega ljud oever vaara huvuden, de tunga molnen som graa och tunga vaeller ned oever bergen, apelsinblommornas doft och de oerhoert vackra olivlundarna och odlingarna med mandeltraed. Terasserna som maenniskor byggt i bergen med stenar i kanterna goer mig andaektig. Havet som straecker sig in i evigheten, tycks det, naer man aer hoegt uppe bland bergen och ser ner oever de bebodda groena dalarna och ut mot havet...

Nu aer jag vaeldigt troett och laengtar efter Samuel, som paa mailen skickat mig saa fina bilder av tecknade djur som saeger "I love you" och "I miss you". Min alllrafinaste unge!! Honom ska jag krama haart naer jag kommer hem.

I morgon ska vi, aeven jag faktiskt, shoppa.

1:a maj vid poolen

Saangarrace, kan man kalla det vi gjorde i katedralen i Palma igaar. Vi sjoeng i maessan - praesten pratade, vi rusade, fram och sjoeng Sanctus eller Agnus Dei eller naagot annat och saa tillbaka och sitta bakom altaret med korgossen.

Ovanfoer vaara huvuden haengde en bisarr skapelse av Gaudi - efter att ha bestaemt mig foer att jag inte behoevde tycka om den, saag jag att det foermodligen skulle foerestaella Kristi toernekrona och kanske ljuset Kristus spred. Har ni chans att se den, saa goer det! Mycket maerkligt. Vaeggarna bakom altaret aer ocksaa smyckade av Gaudi och mycket vackra - han arbetade ju med organiska former och haer aer det blader och guld i ovanliga former.

Ja, saa var det dags foer att trana vaarsaangerna infoer kvaellen. Sedan blir det en boklaesarstund vid poolen - 22 grader och sol, minsann!

Regn i Palma

Upp klockan fyra, haemta folk, till Arlanda, prata och laesa paa planet och sedan landa i ett varmt Palma. Tyvaerr regn en stor del av dagen. Men sommardofterna aer haerliga och lavendeln saa kraftig och fin som jag aldrig sett den.

Paa kvaellen en enorm middag uppe ovanfoer Palma, maanga raetter, mycket vin - knappt ett glas foer mig, som aendaa fick ont i magen av det i natt. Mitt under middagen fick jag ett SMS daer sonen uppmanar mig att maila honom, helst tre gaanger om dagen. Det aer till att ha krav!

Idag ska vi sjunga i katedralen i Palma - oevning om en stund, naer frukosten aer klar. Katedralen aer verkligen stooor! Maanntro vi alls kommer att hoeras...

Vad snabbt man vaenjer sig vid att skriva ae istaellet foer ja... haha, det gaar ju inte att skriva. Naa, baest att maila sonen - foersta gaangen i dag...

Min, min, min!

Inte unnar jag mycket lyx, är inte så intresserad av sådant. En enda sak, som för mig är lyx, kostar jag på mig - en ny bil. Jag har cyklat i hela mitt liv, hyrt, eller lånat bil när jag behövt.

Efter jag fyllt 50, vilket ju inte var så länge sedan, har jag haft tre bilar, en från 1982 för 5 000 kronor, som höll över sommaren, en fabriksny Peugeot 2006 SW med 1,4 l motor, vilken var för svag för att köra om tre långtradare i svag uppförsbacke med, alltså bytte jag till en ny igen, så jag ska kunna köra om lättare, dvs bara litet större motor, 1,6 l. Nu är jag så nöjd - möjligen missnöjd med färgen, blyertsgrå metallic, men det får man skriva på lyxgnällkontot.

Jag kan bli hysteriskt barnslig över min bil. "Den är min,min,min, min!" säger jag litet då och då och är så glad över att slippa cykla eller åka tåg. Livet blev himla mycket enklare med bil. Hinner fixa trettio saker om det skulle behövas, innan jag hämtar sorken i skolan, hurra! Slipper släpa och bära på tåg, vilket jag numer hatar. Och det är inte mycket jag verkligen hatar...

Jag minns när jag cyklade med en tjurig 4-åring på pakethållaren, två fulla matkassar i frampakethållarens, vilken jag monterat dit själv förstås, cykelväskor och jobbväskan full med böcker ovanpå frampakethållaren. Ungen ville inte ett eller annat och började vingla åt sidorna så vi wobblade fram, båda skrikande åt den andra. I värsta fall i full snöstorm. Och ungskrutten blev bara tyngre hela tiden - och jag argare. Nä, fy något-fult!

Nu på morgonen har jag varit på Peugeot i Nacka och bytt till sommarhjul för en 100-lapp. Det erbjudandet kommer varje vår och höst och fungerar effektivt och bra. Man får kaffe, glass, varmkorv, titta på nya bilar och om man vill någon enklare gratisvara. Idag var det pennor och cerat och kepsar och litet annat från Statoil. Reklam . Javisst. Men vem bryr sig?! Hela samhället är fullt av reklam, det är bara välja eller välja bort - om man är medveten om det och inte tror att de gör det för att vara snälla. Vinsten för mig är att jag får mina hjul bytta enkelt och billigt.

Jodå, det händer att jag och Samuel cyklar tillsammans till skolan eller för att handla. Han cyklar med sin pappa nästan jämt, hela året, utom om det är - 15 grader, eller för halt, eller värsta snöstormen (modernt språkbruk, minsann). Han tycker mycket om att cykla och har starka ben som tar honom uppför alla backar utan knot.

Men min bil vill jag inte vara utan! Den är väl fin, parkerad under den blommande kastanjen!

Om man hellre vill gå, eller inte ha kaffe, ja, se här!

Mycket göranden och en del låtanden

I måndags hade sonen simträning, som vanligt, men kände sig inte bra, så vi kom hem en hel timme tidigare än vanligt. När vi öppnade dörren smet katten genast ut och innan jag hunnit in efter Samuel hade han backat ut med ett förskräckt utrop. Det bara vällde ut rök ur lägenheten! Man kunde knappt se där inne.

Jag blev absolut iskall. Såg att det verkade vara värst åt köket till och gick dit - hade glömt stekpannan på plattan, plattan på trean, i stekpannan tre fiskekakor, som jag stekte när vi skulle hasta iväg.

HUR kunde jag göra så?

Har aldrig tidigare hänt. Känner mig helt död inombords när jag tänker på vad som kunnat hända. Visserligen var ju ingen av oss, förutom Momo Katt där inne, men allt annat. Att Momo inte tuppat av är underligt, så rökigt som där var. Vet inte om brandlarmet stått och gått så hon blivit lomhörd, men det var tyst när vi öppnade i alla fall. Hemskt var det!

Nu luktar det fortfarande litet rök i matrummet och i Samuels rum .

I morgon börjar jag jobba igen! Har varit och pratat med min eminente vikarie, en f d kollega som gick i pension i somras, som rättat en hel del av de Nationella proven och dessutom sorterat dem. Han är en ängel - det är så mycket att göra med dessa prov, som dessutom har en så låg godkändhetsnivå att jag får raptus. Men det har jag ju kommenterat förut...

Ja, och så är det meningen att jag med kören ska åka till Mallorca och sjunga första veckan i maj. Min rektor har inte skrivit på tjänstledighetsansökan, suck...

Trasslar med Snabbt jagar stormen våra år ur Psaltare och lyra, text av Erik Axel Karlfeldt - sjunger ju numer altstämman, andra alt och det är betydligt svårare än sopranstämman för det mesta. Ave Maris Stella av Waldenby och Wikanders ljuvliga Kung Liljekonvalje är annat vi sjunger på denna resa.

Vi kommer att ge konsert i katedralen i Palma - någon som vet hur akustiken är? Det lär vara Spaniens största katedral.

För några år sedan sjöng vi i katedralen i Monte Carlo - häftig känsla. En av körmedlemmarna gjorde en inspelning av konserten och på ett ställe hörs en duns i sången - det var en av sopranerna som damp i stengolvet med huvudet - hon hade svimmat. Det gick bra till slut, hon blev litet blå i ansiktet.

Inte helt ofarlig sport, körsång...

Aaaah, jag fattar inte varför texten på nedre delen av sidan envisas med att klumpa ihop sig. Spelar ingen roll vad jag gör. Sånt gör mig ARRRG!

Dofter och tider

Elisabets inlägg om parfym påminner mig om att det snart är dags att byta till sommarparfymen Cliniques Happy. Min vinterparfym heter Provocative Woman (på flaskan står det som jag skrivit, även om sajten har en annan idé), vilket sonen tycker är otroligt passande. Wonder why?! Dock brukar han njutningsfullt pusta "Äntligen!!" när jag byter till Happy. Han tycker det luktar mamma. Jag byter alltid den 1:a maj. Varför? Bafatt...

Jag gillar att dela in året i olika delar, även där det inte behövs. Kläder, skor, utemöbler är sådant som man måste förändra med årstiden i vårt land. Väskor, parfymer, sjalar är roligt, men inte helt nödvändigt att byta efter årstid, ja, eller någon annan tanke man har runt att ändra. Lust, till exempel. De blommor jag köper under året för att ha på matbordet, bredvid sängen, på pianot... varierar förstås utifrån vad man kan få tag i just den årstiden.

Jag har alltid parfym på mig när jag arbetar. Ibland på helgerna också, men sällan under sommarlovet. Jag älskar dofter. Begriper mig inte på de doftlösa blommor man odlat fram.

På den tiden jag mest åkte tunnelbana hade jag alltid en parfymerad sidensjal att dra upp för näsan om det luktade för illa runt mig. Jag är fruktansvärt lukt/doftkänslig - förr kunde vissa lukter utlösa hemska migränanfall. Avslöjade en gång en pojkväns otrohet genom att, utan att ens luta mig fram mot honom, känna att han använt ett hårschampo jag absolut inte kände igen.

En av de saker jag inte har näsa för är pengar...

Slött och läst

På TV2 sjunger Sting John Dowland - inte alls illa.

Själv har jag tillbringat dagen rätt slött. Bland annat under äppelträdet på bilden, diskuterande med Kristina till en kopp kaffe i solen. Dock var inte kronan grön...


Har också läst Mästaren och Margarita av Bulgakov, eftersom jag påmindes om den av dess översättare, Lars Erik Blomqvist, som jag lyssnade på i vårt lokala bibliotek igår. " Översättning - är det möjligt?" var titeln på hans föredrag. En bildad man med mycket vackert språk!

Spännngggg, sa det i min själ och så började jag , för andra gången i livet, läsa Mästaren och Margarita, det hr Blomqvist lätt generat, kallade sitt ungdomsverk, ja, alltså översättningen. Om alla hade sina ungdomsverk på den nivån, så... Den som inte läst denna vansinniga bok rekommenderas att genast låna eller införskaffa den - och ploga!

En perfekt röra

Panter skriver på sin blogg om oordning. Kände igen mig direkt! Min f d svärmor, sonens farmor och numer mina goda vän Åsa, sa en gång att om jag ser en tom yta belamrar jag den genast med papper, böcker... Samuel säger likadant. Och sant är det.

Jag läste i DN om en bok som kommit ut i USA, A Perfect Mess: The Hidden Benefits of Disorder: How crammed closets, cluttered offices, and on-the-fly planning make the world a better place, here a review, som säger att "stökighet är inte bara en dålig vana, utan kan vara en tidseffektiv och vinnande modell. Olika sorteringssystem däremot rikserar att bli riktigt tidsödande - att införskaffa och installera, liksom att upprätthålla, visar boken författare Eric Abrahmson och David H Freeman." Också det sant.

"People tend to imagine that they are getting the most out of their brains when their thoughts are well organized and focused, when they are able to clearly spell out their goals and intentions, and when the confusing world around them has been sorted out to a distinct scheme. But actually, the mind is built around disorder on several levels, ranging from the processing of raw data to the juggling of complex data. Our brains evolved to think in a messy world, and sometimes when we insist on thinking in neat, orderly ways, we're really holding back our minds from doing what they do best." Absolutely true!

"Oordning lämnar dessutom öppet för diverse gynsamma och slumpartade sammanträffanden. Hade det inte varit för Alexander Flemings notoriskt stökiga kontor hade han aldrig upptäckt penicillinet tack vare mögelsvamparnas angrepp på bakterierna." Sant.

"Oordningens förespråkare får dessutom stöd av flera studier, varav en visar på ett samband mellan ett stökigt skrivbord och en hög lön." Jaså!

Funderar på att röra till det än värre...

Tidig vårmorgon i Saltsjöbaden

Pratar med några kolleger efter att ha lämnat Samuel i tvåans klassrum och pussat och kramat ordentligt. Förkylningar och ont och kräksjukor härjar bland personalen. Själv är jag rätt nöjd med att långsamt promenera från den tysta skolan, där eleverna nu sitter inne och arbetar och jag annars tillbringar mina dagar.

Klockan är drygt halv nio och jag njuter av fågelsången och solen som värmer på ryggen, trots kylan i luften. En koltrast rafsar i löven i skogsdungen vid parkeringen och jag måste fälla ner solskyddet för att inte bländas när jag kör hemåt.

Jag närmar mig Saltsjöbanan och ser solen som ett spjut längs stålrälsen, eller som ett oändligt långt och mycket smalt vatten i blåvitt. Bilarna, som står parkerade på infartsparkeringen, kastar intensivt glänsande solstjärnor i det låga morgonljuset. En av dagmammorna går sakta, nästan sökande på trottoaren, med sin lilla barngrupp samlad runt den stora dubbelbarnvagnen.

På vår gata står de hamlade pilträden i rad och lämnar ett vackert mönster av skuggor på asfalten. Vid min port sitter lilla Elvis i sin vagn och tittar förvånat på mig med sin stora bruna ögon, guldbruna, inte kastanjebruna, som mina. Jag sätter mig på huk och pratar en stund tills Elvis pappa kommer ner och så berättar vi för Elvis att Momo Katt ska få komma ut på söndag. Då tar Elvis min hand med sin lilla runda varma, klämmer till och säger "pff, pfff" och jag svarar "ja, på söndag kommer Momo ut" och ler, styrker honom över kinden och säger att vi ses ute i solen senare idag.

Mitt sovrumsfönster, kanske borde skickat det till fönsterElisabet i stället...

Googleträff

Googlade på mitt eget namn -fick upp drygt 3 sidor fulla med saker jag gjort - artiklar, intervjuer jag deltagit i (radions P1 ett antal gånger+ nätet+ tidningar), offentliga rapporter jag skrivit (skolobservationsrapporterna är ju offentliga), noveller, illustrationer, utställningar och till och med att jag varit med och gjort spelet Rappakalja...

Vad snabbt en vanlig människa kan bli offentlig. Är det bra eller dåligt? Hmmm...


Följande text, Söndagsbetraktelse som jag skrivit 1994, och helt glömt bort, hittade jag:

Idag är det temagudstjänst: Att bry sig om. Skådespelare och blyga konfirmander skall dramatisera. Taniga röster som försvinner ut i kyrkan utan att ens eka först. Skådespelarnas röster slår sig ut i den fåtaliga församlingen. Därute studsar orden omkring mellan väggarna flera sekunder efter det att de uttalats. Ironin om upprördhetens avtagande i takt med avståndet från hemskheterna - går den fram? Förändrar man något genom att tala om att man kan förändra något? Eller gör alla som kamreren med venia predikar om - tänker mest på de egna bördorna?
Vi i kyrkokören sjunger "Were you there when they crucified my Lord? Were you there when they nailed him to the tree? Were you there when they laid him in the tomb?" Det är en vacker sång. Vår körledare ger oss ett tyst beröm med blicken och formar ett "Bra!" med munnen. Har vi en aning om vad vi sjunger, förutom vackert? Betyder det något att vi står där och sjunger vackert? Ord, lidelse, handling. Idag uppfyller vi ord. Handling? Inte lidelse i alla fall.
Skådespelerskan som talar om att inte godta själens iskristaller, har ett varmt leende. Kan hon spela så bra? Jag blir tagen och håller på att börja gråta. Kan inte, som de andra, titta på henne när vi sjunger "Siahamba". We are marching in the light of God... De afrikanska kampsångerna blir som väna visor i våra munnar. Långsamma, klena, utan kraft. Vi är kören - vi sjunger.Vi är enhetligt klädda i rostfärgade kåpor. Färgen är särskilt vald för att passa till vår kyrkas interiör. Körledaren ler. Hon vill att vi skall se glada ut när vi sjunger.
Kamreren med venia ber i sin bön något om andra folk. Jag glömmer bort att lyssna. Jag säger amen med de andra i församlingen. Kollekten går idag till diakonin. Nej, det var förra söndagens kollekt. Sjuhundra kronor. Det tycker kamreren med venia är "ett fint resultat". Jag tänker på att den rika församlingen består av mer än sjutusen...själar? Dagens kollekt går till jourhavande präst och jourhavande medmänniska. "Nu har ni chansen att ge ett varmt bidrag", säger kamreren med venia. "Efteråt blir det kaffe. Kyrkkaffe..." lägger han till,"...i församlingshemmet. Då får vi också titta på det idag avtäckta porträttet på vår förra kyrkoherde."
Vi sjunger en psalm om döden och livet, psalm 102, verserna 1-3, och sedan kommer postludiet. Ett långsamt, meditativt stycke. Efteråt sitter alla kvar i tystnad. I det lilla vapenhuset passerar vi finklädda människor som står och väntar. Det skall bli barndop. Kvinnorna i kavajer och blommiga blusar står stilla och tittar på högmässodeltagarna som strömmar ut och pratar och skrattar.
I församlingshemmet talar kyrkorådets ordförande om den fina upplevelsen i kyrkan och tackar alla medverkande. För varje enskild person han nämner brer han ut armen i en vid båge mot det kaffebord där vederbörande sitter. Han talar om att när samhället nu står så nära sammanbrott passar det bra att vi bryr oss om varandra. Jag blir förvirrad. Förstår först inte vad för sammanbrott han menar, men kommer på att han är bankman. Bankstrejk och skattepaket. Av någon anledning kommer jag att tänka på andra världskriget. Känner mig förskräckt och skamsen.
Sedan säger kyrkorådets ordförande att "i denna skälvande minut när Nelson Mandela skall frigivas...". Ojdå, tänker jag. Sedan applåderar alla. Efter en sekunds villrådighet applåderar jag också. En dam med svårmodigt utseende reser sig och slår kaffeskeden i koppen. När sorlet tystnat säger hon att vi skall tänka på att man kan ringa någon som är ensam "...och fråga: Hur mår du? Det är så lätt." Och det var allt hon ville säga. Applåder. Kamreren med venia reser sig och berättar en historia, "...en solskenshistoria som faktiskt är sann..." Applåder.
Ute regnar det, och jag får bilskjuts hem.

Ett redigt fruntimmer

Jaha, nu är nätuppkopplingen klar - skriver från nya datorn. Känner mig otroligt duktig! Men å andra sidan har jag alltid kopplat mina elektriska prylar själv, bytt väggkontakter och dimmers, eh, dimrar?, snickrat om möbler, sytt och skottat och byggt om, så varför skulle jag inte fixa en sån enkel sak som att koppla en dator och en nätuppkoppling?

En gammal vän sa för länge sedan att jag var ett redigt fruntimmer. Det var under Grupp 8-tiden. Först blev jag arg, men så insåg jag att "ett redigt fruntimmer" faktiskt måste vara en komplimang. Så var det ju tänkt från vännens sida också.

En och en halv vecka kvar av min sjukskrivning - borde jag inte ge mig på min roman? Jo, det borde jag, särskilt med tanke på att jag tänkt att den ska komma ut någon gång... Har man iget att göra, så ordnar man det, minsann. Men först en njutarstund i stora fåtöljen.

Fågelkvittrartajm

Vilken lyx att få skjutsa sonen till skolan, ja, i morse blev det hans lillasyster också eftersom hon sovit hos oss - en mycket redig liten dam på knappt fyra år. Snälla ungar som pratar vänligt i bilen och på väg till respektive ställe. Kramar och pussar i massor av båda två innan jag vandrade iväg mot bilen i den friska morgonkylan.

Fåglarna kvittrade ur alla buskar och träd och uppe på kullen vid slöjdhuset satt en hackspett och trummade att det faktiskt är vår! Kvitter och trum! Vilken otrolig lyckokänsla jag greps av. Kan man begära mer av livet? Just nu är jag totalt nöjd!

Den enkla sanningen?

"Så som man blivit behandlad som liten, så behandlar man sedan livet i genom sig själv." Detta skriver Alice Miller i I begynnelsen var uppfostran.

Det vore en förfärlig sanning - om den inte gick att förändra.

Nästan post påsk

Är detta hädelse? Bisarrt i alla fall och riktigt roligt. Själv har jag den som signal på min mobil sedan många år. Sonen letade upp den på Youtube och älskar den.

Läste nyss ut Den osynliga väggen av den 96-årige Harry Bernstein, som skrivit om sitt liv på en fattig gata i en småstad i England i början av 1900-talet. Tänk att vara 96 år och ha debuterat, klart och osentimentalt. Fantastiskt på många sätt. Det ger perspektiv på det, relativt sett, bekymmersfria liv de flesta av oss lever idag.

Ute faller påsksnön. Det grå ljuset ger lugn inomhus. Katten tittar ut - tratten som en bahytt runt huvudet.

Surfar runt litet

Fantastiska skapelser hittade jag här! Kolla i Gallery, klicka på någon av figurerna så förstoras de. Och länkarna på sidan visar hur många andra dockmakare som helst. Wow! Det vore roligt att kunna göra något sådant.

Vad jag inte kunnat är att få igång räknaren på min blogg, sedan jag bytte till beta i vintras. Blir väl tvungen att be om hjälp - gillar inte att behöva det...

Blandade långfredagstankar

I onsdags kastrerade vi Momo Katt. Nu vacklar vi båda omkring av samma anledning (fast jag har mina äggledare och äggstockar kvar). Om Momo kunde tycka något, skulle hon nog tycka det var förfärligt orättvist att jag slipper ha en stor, störande halstratt av plast runt huvudet, medan hon minsann...

Efter att ha kört sonen till hans fader- jag köpte ett stort fång olikfärgade tulpaner till fadren och hans fru för att de hjälpt mig så mycket när jag kom hem från sjukhuset - sitter jag nu här i kartong-, frigolit- och plastpåseslagfältet efter gårdagkvällens datoruppackning. Som vanligt gör jag allt, t ex bloggar, för att slippa städa. Har läst e-post, försökt fixa internetuppkopplingen till nya datorn, druckit kaffe, fyllt på adresslistan till vår 30-årsreunion för lärarhögskolestudiekamraterna (jevlars, hur kom jag på ett sådant hideöst ord, haha?!). Kort sagt, vad som helst, men inte städa.

Läste på Qi:s blogg om flow. Kom att tänka på att det finns så mycket som sparkar igång den där särskilda känslan, man blir liksom extra vaken och alert. Inte bara skriva-sjunga-måla-snickra-sy-odla.

Små askar/lådor i alla färger och former, udda pärlor - gärna handsnidade - kaleidoskop, vackra och färgrika tyger, tyg som material - ull, siden, sammet och linne, arbetade saker över huvud taget - av människohand - får mig att försvinna in i något annat, varifrån jag måste väckas. Jag kan titta på ett handgjort skåp hur länge som helst, gärna känna också. Eller en broderad dyna, en välskött träbåt, ett pärlbroderi... Vad som helst av människohand, där man ser spår av gediget arbete och intresse. Jag vet att hjärtat inte slår fortare, men det känns så. Färgerna blir klarare, livet blir intensivare, mer meningsfullt. Det kan väl inte bara vara jag som upplever detta?

Inser, nu när jag sitter och skriver det här, att jag får samma känsla av att se min son arbeta intensivt med något, eller av att se hans underbart vackra, lena barnahud. Att se någon av mina elever arbeta i timmar med en text eller en bild... Andra människors djupa allvar, eller respekt (verklig respekt, inte rädsla) för något, ger mig också känslan av flow. Skönt, skönt. Då är jag säker på att jag lever, på allra bästa vis!

Ska jag någonsin mer bli kär, ska det vara i en man som vågar vara djupt allvarlig. Att vara djupt allvarlig kan vara att skratta också. Eller, det sista kanske var svårt att förstå?

Allt det här kan väl ändå inte vara tankar för att slippa städa - I hope...

En tolv år gammal målning... Ser att mitt namn kom med, men, so what?! Det har inte så stor betydelse längre, faktiskt, att det inte finns med någonstans, alltså.

Superteamet 54/8

Jaha. Nu har Samuel och jag hjälpts åt att koppla min nya dator. Jag hade förstås fixat det själv, men det gick snabbare med hjälp av Samuel som i huvudet hade en del kunskaper som snabbt underlättade för oss. Wow, säger jag bara!

Samuel är nöjd och jättelycklig och jag är så stolt över honom. Vi jobbar väldigt bra ihop.

Nu ska vi sova!

En morgon i livet

Samuel somnade vid midnatt igår och hade särskilt bett att få bli väckt klockan 7.00 för att se morgontv - det var inte lätt att väcka honom. Efter 25 minuters försök öppnade han ögonen och sa med sin glada morgonröst att han var jättepigg och vacklade ur sängen mot tv:n.

8.15 var vi hos veterinären med Momo Katt, som ska kastreras. Vi lämnade henne där och åkte hem. Jag hade lovat önskefrukost med vacker musik.

På vägen hem började vi prata om att gammelkatten Kassandra, då 16 år och väldigt sjuk, hade avlivats på samma veterinärmottagning som vi nu lämnat Momo. Samuel ville veta precis hur det gick till och jag berättade; om hur vi lyft katten och lagt henne på ett mjukt underlag på ett bord och hur hon fick ligga med sitt lilla huvud i min ena hand medan jag smekte henne med den andra och sa att hon var världens finaste katt. Jag berättade att de rakade en liten fläck på hennes ena bakben och att de sedan gav henne en spruta där, medan jag pratade lugnt med henne, hur hon bara blev tung i huvudet och alldeles stilla i min hand. Jag berättade om att jag kände mig som den värsta svikaren i världen, där jag stod med Kassandras huvud min hand och såg att ögonen stelnat och att en ljus hinna lade sig över dem. Jag berättade också om hur jag vrålat och gråtit i bilen hela vägen hem och hur länge det tog innan sorgen stillnat så mycket att jag inte längre grät varje gång jag tänkte på eller pratade om Kassandra.

Samuel började förstås gråta och efter en stund grät vi båda två. När jag parkerat bilen satt vi kvar och grät och pratade och kramades en bra stund. Samuel sa hulkande att det inte kunde bli en mysig frukost efter det här, men jag försäkrade honom att livet går upp och ner och att vi skulle få en fin frukost trots att vi nu var så ledsna. Jag höll om den lilla gråtande sonen på väg från bilen och tänkte på att livet verkligen måste få ha alla skiftningar för att bli, ja, ett riktigt liv.

När vi kom hem satte jag på Bachs Brandenburgkonserter nr 1-3, som är bland det vackraste och livfullaste jag vet i musikväg. Mina finaste älskare (3), har för övrigt fått det som uppvakningsmusik medan jag gjort frukost. Det är som solsken i hela huset när man hör den sprittande musiken.

Samuel hjälpte mig att göra äggröra, vilket han älskar att få till frukost. Han lyssnade på musiken och vispade och kryddade sin äggröra med mycket timjan, salt och litet svartpeppar. Gråten lämnade bara en stilla stämning över vårt frukostpyssel.

Slutligen satt vi, badande i den livliga trumpeten i Brandenburgkonserterna, och åt det vi helst ville ha. Samuel åt sin egenhändigt lagade äggröra, rostat bröd med italiensk salami och en drack kopp varm choklad till. Jag åt ett rostat bröd med italiensk salami, en halv blodgrape och drack en kopp vaniljkaffe. Solen sken över bordet och vi pratade om det vi håller på att läsa och om att Samuel vill att jag ska citera ur mina böcker för honom - det gör han för mig. Han ville att jag skulle spela Backpacker på datorn med honom efter frukost, vilket jag lovade.

Och sedan ringde det på dörren. Emil (snart 9, som Samuel)och Cornelia (6 år), den senare med hela vänstra benet i gips vällde in - de är livliga och pratar och berättar och frågar nästan hela tiden. Nu sitter två barn i soffan, Samuel på golvet som vanligt, och tittar på Jetix, en kanal som sänder teckande filmer, mycket japanskt...

...och jag tänker att livet verkligen skiftar. Tack och lov!

Här en sommarbild jag tog i juni 2006 - också en bild ur det växlande livet.

Morr och maooorrrl

Började skriva i total affekt. Samuel bara vägrade göra som jag sa. Shit, vad arg jag blir. Nå, jag har raderat det jag skrev när jag var som argast. Lika bra det - vad ska man med det till efteråt?!

Nu sitter han med kompisen Emil och tittar på Spiderman The Venom Saga och äter popcorn, medan Emil äter chips.

Behöver lugna ner mig litet - ska börja på boken, Margareta Strömstedts Natten de hängde Ruth Ellis som kom från Adlibris i dag, så kan gossarne knapra framför tv:n.


I morgon bitti ska vi med Momo Katt till veterinären och kastrera henne. Då slipper man "maooorrrrl" hela nätterna. Det gäller att vråla på i natt, för sedan är det slut - men det vet ju inte hon.

Världen är ett underligt ställe

Det är mitt i natten.

I tv:n regnar det grodor från himlen.

I verkligheten halvvrålar katten"maaaaooooorrll" timme ut och timme in, oroligt vandrande runt, med baken i vädret.

Bäst att lägga sig under duntäcket och vara tyst.

Ett par irritationsmoment - bland annat

Läste om skolverkets Nationella prov i en blogg - och blev riktigt tvärarg! Jag håller helt med bloggerskan, men hade förträngt att jag, efter sjukskrivningen ska tillbaka och rätta dessa prov, med en godkändnivå som en medelintelligent groda kan klara av. Vem hjälper man med det? Ingen människa, inget land! Läs min kommentar till hennes inlägg. Hu! Nu får jag blodstörtning!

Idag har jag beslutat mig för att sluta med smärtstillande medel. Det gör litet ont, men jag har klarat dagen bra, utan stora ansträngningar, så det känns att det går framåt. Nu har det gått 10 dagar sedan operationen. Har gått en promenad runt kvarteret, det var vad jag orkade med utan att förta mig.

Balkongdörren är öppen en liten glipa, så inte Momo Katt ska smita ut. En orange solstrimma lägger sig över mitt ansikte, över bord och bokhyllor, och jag hör Elvis prata med sin lilla ljusa röst där ute "eeeiih, eeiih", med sin dalmålspratande kolugna pappa, som kommer från Rättvik. Skönt att man inte bara är omgiven av stockholmare. Det är roligare med litet blandning.

Tragglar på i Jonathan Strange & Mr Norrell. Den håller mitt läsintresse precis, vet inte vad jag ska tycka ännu. Har läst drygt 300 av 770 sidor.

Har sagt upp min prenumeration på VI-tidningen - jag hann aldrig läsa den. Nu läser jag ikapp en del gamla nummer. Läste just augustinumret, jo, det är sant.

"Sex författare byter kön" är rubriken på sex texter av olika författare i ämnet - inte alls illa. Riktigt bra tycker jag Anders Ehnmark och Ulf Eriksson skriver. Särskilt den senare.

Jag känner några personer, 4 stycken, som bytt kön, och det finns mycket att säga om våra könsroller utifrån hur de har upplevt bytet. Och förresten utifrån hur jag har reagerat själv också. Jag tycker att jag är rätt liberal, men så lätt var det inte!! Jag har blivit otroligt provocerad, inte av kvinnor som byter till män, men tvärtom. Där finns nog en del grumligheter att hämta, som jag inte visste fanns... Isch! Väldigt irriterande!

150 meter skoj

Tänkte gå en långpromenad idag, till Kringelgården och tillbaka - totalt kanske 300 meter. Det blev litet för mycket faktiskt. Nå, väl där hörde jag några saltischicks ~27, sitta i solen och prata om sina hus och om ombyggnader och hantverkare. Ordet hantverkare nämndes med samma tonfall som hopplösa ungar...
Jag köpte mig en smörbulle och fick syn på bageriets opiumfralla, sorry, vallmofröbröd, med tjockt av runda frön över hela brödet. Sa till den kvittrande 17-åringen, eller 19 kanske, att jag läst i tidningen att man nu hade nya sätt att skörda vallmofröna, så de innehåller betydligt mer opium idag än tidigare.
"Är det farligt?" säger den mörkögda kvittrerskan med uppspärrade ögon, på samma sätt som kon, när berättaren säger att "hon var en ovanligt klok mamma, fast hon var en ko". Just då kommer en dam i 60-årsåldern in och vi tittar på varandra, något förvånade.
"Njae, inte kan man väl säga att det är bra att inta alltför mycket opium, i alla fall..." säger jag litet tveksamt, för jag är ännu inte säker på om hon driver med mig eller inte. Då sträcker skönheten på sig, ler brett, kastar med håret och säger, med ett riktigt flashigt leende:
"Äsch, ALLT är ju farligt!"
Själv hasar jag långsamt ut och håller mig i ledstången på väg ner för trapporna, försöker hålla mig för skratt (bara för att det inte ska göra ont i såret) och mumlar lyckligt för mig själv "Dumskalle, haha, att det finns såna dumskallar, haha..."

Undrar vem som hade roligast - hon eller jag?

Nittioårigslowmotionskidåkarhasandeutanstavarkrumryggadstil

...har jag när jag går just nu. Och kommer att långsamt ta mig ur den närmaste månaden. Detta konstiga sätt att gå får man när man genomgår en hysterektomi. Inte skrattar man gärna heller - det gör ont. Inkastet, eller såret, vilket låter litet läskigt, är 17 cm långt. Min brevlåda är bara nio centimeter längre...

Operationen gjordes måndags, så knappt en vecka har jag hasat. Tänkte ge mig ut på 50-meterspromenader nästa vecka. Jag blir bara så himla trött.

Har under kvällen sett programmet om Sverker Åtröm - skön typ. Jag går som han, fast utan skutt emellanåt.


Anteckningar från sjukhuset:

Händelselösheten susar i fläktsystemet, himlens grå väller in och vräker sig tyst på golvet. En gul filt, ett grönrandigt täcke. Snabba fötter skurrrar förbi. Världen utanför hörs bara som en bilmotor som startar och åker bort. Orangegula draperier vajar långsamt mellan sängarna i varje rum, som vattenväxter i oändlig rörelse.

Tankar i det grå vårljuset

Grannens lilla Elvis, 1 1/2 år gammal, piper glatt i trappuppgången. Han har stora brungröna ögon som oftast tittar väldigt allvarligt på mig när vi möts och jag försöker etablera kontakt. Extra roligt att höra honom kvittra just på grund av allvaret annars.

Sista dagen på sportlovet ägnas åt läsning mest. Läste en deckare igår: Acid Row av Minette Walters. Inte mycket att säga om den, en deckare, viss spänning. Punkt. Har också börjat läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Tänkte läsa den på engelska, föredrar originalspråket, men den fanns bara i pocket på engelska. Eftersom den är på nästan 800 sidor vill jag inte kisa mig fram genom pocketbokens, som det visade sig, minimala text, så det fick bli svenska den här gången. Har inte läst mer än knappt 100 sidor, så det är svårt att säga något om översättningen - bara att hoppas på det bästa.

I morse, medan jag fortfarande låg i sängen, hörde jag genom det öppna vädringsfönstret en hackspetts trumvirvlar. Det fick mig att le alldeles automatiskt medan jag sträckte på mig under duntäcket. Och just nu hör jag Elvis söta, blonda mamma tala, på brett dalmål, med en granne om vädret. Jag tycker mycket om de korta, vänligt sinnade samtalen om vädret, tvätten, bilen eller något annat som kan avhandlas på gården under tre-fyra minuter - ofta möts man på väg till eller från bilen eller tvättstugan. Det är enkelt och gott.

Skulle en gång på samma fest som Olof Lagercrantz, vi hade sällskap i hissen och småpratade. Han avslutade hissamtalet med att säga att han tyckte så mycket om sådana samtal - de var trevliga och ändå till intet förpliktigande - sig själva nog. Håller helt med om det.

Snart kommer våra gårdssamtal att handla om alla lökväxter vi planterat i gräsmattorna och som sticker upp sina blad så fort solen värmer litet mer än nu. Och själv gläder jag mig åt gruset som rasslar mot asfalten under skorna på människor som går förbi. Jag hör vilka slags skor de har och hur de sätter ner sina fötter. I natt, vid tretiden de höga klackarna som vasst knastrade mot asfalt och grus, i morse de tungt, mörkt halvsläpande rasslande stegen från tidningsbudet... Det är glädjen i det lilla livet - sådant som får mig att känna att jag lever på riktigt.

Efter tröttuppehållet

Ja, se där! En dag med tid och ork att blogga! Jag har faktiskt läst mina favoritbloggar några gånger de senaste veckorna, även om jag inte kommenterat. Arbetet, barnet, livet kräver sin tribut och ibland är det bäst, för alla parter, att man prioriterar.

Sedan jag var sexton år har jag skrivit upp varenda bok jag läst. I slutet av varje år går jag igenom vad jag läst, funderar litet över varför det blev just den eller den boken, och så undrar jag numer varför jag läser så få böcker varje år. Det är ett av mina viktigaste intressen, ja, viktigaste är ett bättre ord än största, för det är viktigt för mig att läsa. Jag förtvinar utan text eller bilder. År 2006 läste jag 31 böcker, eller som jag ser det, bara 31 böcker. Jag vet, det är ingen tävling, men för att hinna med mer av det jag vill läsa får jag nog dubbla antalet per år, minst. Alltså måste jag ta bort något annat...

Som om jag inte hade högar av böcker som väntar på läsning, har jag gått och kikat på rean - ännu bara på en bokhandel. Det blev Istanbul - minnen av en stad av Orhan Pamuk, en illustrerad upplaga av Abarat av Clive Barker - rekommenderad av en av mina elever, och så de två mest spännande böckerna: Ljuset och rummet, en stor, fin fotobok med svartvita fotografier från Rom 1949 av Lennart af Petersens och samma ställen omfotograferade av Åke Hedström 2000-2001 och Långtråkighetens filosofi av Lars Fr H Svendsen. Den senare, som behandlar ledan i våra liv, tilltalade mig redan med med sin titel. Livet är ju så tråkigt bitvis att man knappt står ut - ja, för mig är det så i alla fall, trots att jag egentligen har att göra i stort sett alltid. Spännande att läsa den ska det bli!

Så här under sportlovet får man väl lov att sporta litet också, så jag har bl a åkt skidor med sonen.


Vi har besökt samlarutställningen på Nordiska muséet - klart värd att se. Samuel hade nog ännu roligare än jag åt alla konstiga samlingar av kritpipor, råttfällor från hela världen (samlas av en pensionerad professor i Uppsala....), näsdukar, plåtburkar, tablettaskar, Kinderäggleksaker...

Samuel har också gjort en reklamfilm utifrån en av sina roliga idéer. Han tog asken till ett läppglans jag köpt och lade i en minimorot, spelade in en reklamtext han hittat på om läppglansets effektivitet, vilken han förevisade genom att stryka den lilla moroten, från McDonalds för övrigt, längs läpparna. Sedan talade han om att det även gick att äta och tog ett knakande bett av "läppglanset". Här nedan en reklambild han tog innan inspelningen.


Nu är han och åker skidor utför med sin fader. Själv ska jag läsa.

Sex svartklädda män

Längst framme i horror-vacui-kyrkan stiger sex män i svarta kostymer och svarta skjortor fram. De ställer sig bredbent på linje framför altarringen, tittar allvarligt, nästan hotfullt känns det som, på oss som sitter i bänkarna. Maffian, hinner jag tänka innan den längste av dem smidigt stoppar sin stora hand innanför kavajen och drar fram sin osäkrade - stämgaffel. Sedan sjunger de sex männen i Optina Pustyn grekiska och ryska sånger från 1600-talet och framåt, så hjärtat smälter.

Vår kör sjunger 4 sånger av Rachmaninov tillsammans med dem. Förra året vid den här tiden sjöng vi tillsammans med Optina Pustyn och lyssnade på deras fantasiska sångkonst. Inte ett ord begriper man (vare sig av det man själv sjunger eller det de sjunger), men det är betydelselöst - vi kan inte missa när det är sorgligt eller bara sentimentalt. De sjunger Venetiansk natt så håret reser sig på mina armar och jag suckar av njutning, de sjunger Kerubhymnen så jag önskar det aldrig ska ta slut och de sjunger Stenka Razin, den ryska folkvisan, alldeles lagom många verser, alltså nio stycken. Extranumret blir den sång som slutar med en extremt lång och låg baston, tagen av den längsta och smalaste av männen. Applåderna vill aldrig ta slut...

Grisa ihop

Samuel avslutade sitt disco i går, precis när jag kom för att hämta honom, med att springa ihop med en tjej i sin klass. Huvudena smackade ihop och Samuels näsa fick en redig smäll, så han grät resten av kvällen, trots ispåse på näsan.

Morgonen har han ägnat åt att spela på sin Gameboy och titta på tecknat på Nickelodeon, medan jag försökt äta frukost i sängen på en sängbricka som bara vickade så att teet skvimpade ut. Till frukosten skulle jag läsa morgontidningen, vilket Momo Katt inte tyckte var en intressant idé. Riva och slita funkar alltid - matte rusar upp och gormar och då kan man irra iväg med svansen rakt opp. Ginge det att fnissa så skulle väl kattskrutten göra det också...
Slutligen hamnade sonen och jag vid frukostbordet tillsammans, läsande var sitt blad - jag DN:s kulturdel och Samuel Kamratposten. Han läste litet olika delar för mig och vi skrattade gott tillsammans och undvek att tala om gårdagens disco.

Klockan elva satte jag på en tvättmaskin och i väntan på att den skulle bli klar har jag läst litet främmande bloggar, dvs inte de boggar jag brukar läsa. Läste bl a Ebba von Sydows blogg, vilket som jag skrivit någon gång tidigare, inte direkt är min grej. Utseende är dock viktigt, så det är väl inte helt fel. Det jag inte begriper är hur man kan orkar ägna hela sitt liv åt en sådan sak. Men jag behöver inte begripa det, heller. Kanske vore det bra om jag ägnade det något mer tid för egen del?! Och där fastnade min tanke, på väg från tvättstugan efter att jag lagt in tvätten i en torktumlare. Resultatet blev att jag tjurigt tänkte att just i dag ska jag inte ägna mitt utseende en enda tanke! Jag ska ligga på soffan och läsa och göra mig en kopp te när det passar, håret får se ut som det vill, inget smink (håhå, vilken lögn - jag ska ju köra Samuel till fadren, så då måste jag sminka mig, litet i alla fall).

Medan jag närmade mig min port (tvättstugan ligger i huset intill) såg jag en granne ute i kylan på sin balkong. Hon lånade kryddnejlika av mig för några dagar sedan och ville nu bjuda på det hon åstadkommit med hjäp av detta.
"Hmm, jag har bestämt att jag bara ska vara hemma och grisa idag," svarade jag. På klingande skånska svarade hon, med ett brett leende
"Men då kan vi väl grrisa ihop, då?!" Så det ska vi göra en stund i eftermiddag.

Dags att hämta tvätten.

Mitt under lektionen

Lugn och ro. Flera elever sitter och spelar schack - de har själva gjort en turnering och är väldigt duktiga - några skriver på sin berättelse, en arbetar med pronomen i engelskan. Jag känner mig överflödig just nu. Strax ska jag ge dem en duvning i Europas huvudstäder. När de gått hem ska jag rätta glosförhöret och dagens skriftliga förhör i grammatik... Det är rätt åt mig, I guess.

Sedan hämtar jag sonen och ger honom middag innan han ska på sitt första klassdisco, där inte jag ska vara med. Känns konstigt - och bra.

Min galna hage

Jag har inte bara en rolig son, utan roliga vänner och roliga elever också. Tämligen rik, alltså! Här kommer några exempel från de senaste veckorna:

Väninnan ska ta fram något ur min besticklåda:
"Åh, vad fint du har lagt knivarna - har du haft ångest??" Förskärarna råkade ligga i storleksordning ordentligt fastsatta i skårorna på innerlådan...

*****************************

"Dopff Brut betyder hicka mycket!" sa sonen, och log, när han läste på min bubbelflaska efter nyårsafton.

*****************************

Jag körde från Bromma i söndags, såg tidningsskrapan där det står Expressen - kisade litet, försökte se, och sa till sonen:
"Ser du vad det står på det där huset? Det står väl Expressen, men jag ser inte lika bra som du..."
Ungen tog chansen, det hördes:
"Ehhh..." med lur i rösten "det står ... fittkongressen!"
"Nä-ä, Samuel nu får du lägga av..."
"Jo, det står så, det vet inte du. Du ser ju inte. Undrar vad de gör på en sån kongress?"

******************************

Idag repeterade jag en del grammatik med mina elever på engelskan. Lätt irriterad var jag igår för de kunde inte det jag tyckte de borde kunna. Idag var jag benhård och avvek inte från ämnet. När det var klart frågade jag:
"Varför tror ni att jag tjatar så om det här?" Ett leende från Erik, som räckte upp handen:
"För att vi ska glömma andra, viktigare saker." Jag brast förstås i gapskratt.

Jag får ofta brista i skratt, kan jag lova!

En liten hand i min

Alla dessa tester

Så många märkliga tester det finns på nätet. Ibland gör jag något av dem och får mig beskriven som än det ena, än det andra. Igår gjorde jag ett test som överraskande nog kom fram till att jag är en rätt kvinnlig kvinna. Så förvånad man kan bli. Och härom dagen ett, som kom fram till att jag är - en mops! Hihi. Att jag är mopsig är väl inget nytt direkt...

Månntro det finns något test som visar vilken bok man är? Får jag gissa så blir jag en filosofisk boxningsinstruktionsbok, om någon sådan är skriven. Poff, bara! Fast med litet tankar före och efter!

Skön njutarmorgon

Har ätit frukost i sängen - havregrynsgröt med rinnhonung och hackade hasselnötter och en kopp roibooste med pepparkakor - och lyssnat på P2, som vanligt på söndagmorgnarna. Först klassisk musik som Vassilis Bolonassos pratar om, bl a Vivaldis Gloria, som jag sjungit på 80-talet några gånger. Nu lyssnar jag på Klingan, som är ett musikprogram som spelar härlig musik från hela världen. Det programmet tycker jag mycket om, det vidgar inte bara mitt musiklyssnande, utan också min värld, min känsla för världen.

Något annat som vidgar världen är en artikel i DN idag. Den handlar om gatans konstnärer - spännande med alla dessa nya uttryck på gator, torg och rondeller. Så länge det inte är farligt, ur olyckshänseende, och inte tar över helt, som viss grafitti kan göra, så tycker jag det är uppfriskande. Litet störande kan det gott få vara. Jag vaknar i alla fall och berörs, blir glad eller arg eller ler litet. Månntro man skulle ge sig ut själv och spraya litet? Vore säkert riktigt roligt!

En annan artikel handlar om Salem Al Fakir, en ung musiker. Spännande - ska köpa han första album. I artikeln nämns också en av mina gamla elever, som tydligen är trummis och spelar med Al Fakir. Jag blir glad när jag ser att f d elever hittat något de verkar trivas med, utanför revisorssfären alltså. No offense, revisorer, men det är kul att det finns människor som vågar sig på något annat - särskilt som vi andra kan njuta av det.

Bloggenkät

Utmaning från qi, vilket fick mig att inse en del om hur bloggeritet påverkat mig. Inte så dumt.

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan november 2005

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Trodde det mest var kulturjournalister som bloggade - och kulturwannabes.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nja, jag förälskar mig inte så lätt, vare sig i bloggar eller människor.

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
De är helt ok. Riktigt roliga bitvis, faktiskt. Något sökande kanske.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Ett tiotal varje dag, ungefär ett tiotal till, mer sällan.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
70%, skulle jag tro.

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om.
The Sartorialist

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om.
Tveksamt om jag sett någon sådan, men sonen säger att "Elisabet är så väldigt lik dig!". Håller kanske inte med, men har inte något annat förslag heller.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Samuel gillar att jag bloggar - när han inte vill åt datorn själv, vill säga. Mina vänner är mest undrande - hur har jag tid till det? En del tycker det är roligt/intressant och läser ibland.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
I början fick jag höra att jag framstod som elak, fast jag inte är det. Sedan har jag inte hört något. För övrigt kan man ju bara vara sig själv, kanhända en ovanlig del, eller liten, eller okänd.. Men som sagt, min farmor kan jag ju inte vara, såvida jag är inte är schizofren.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?
Generellt tycker jag att jag har gjort det, men i enstaka fall kan det vara tveksamt. Får fundera ibland.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.
Alltför intimt. Vill heller inte skriva elakheter om mina vänner, eller skriva så det går att räkna ut vem det är om ämnet är känsligt (om jag inte vidtalat personen i fråga). Förtal är inget jag vill ägna mig åt heller.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
I någon mån, gissar jag. Varför skulle man annars skriva? Eller kanske inte bekräftelse, utan någon slags samtal, tankar runt mina upplevelser och tankar. Det kanske är bekräftelse det? I really don´t know!

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Styckevis och delt, inte fullt och helt... (Var kommer det ifrån? Någon som vet?) Förresten, om man lär känna någon helt genom bloggen är nog vederbörande tämligen fådimensionerad, kanske till och med platt.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nix, not yet.

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga?
Det är väl som med allt annat - om man gör något korkat, kan det väl bli skadligt antingen för blogginnehavaren eller den/det man bloggat om.

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall?
Inte sårad, men arg och irriterad av sådant som skrivits eller visats i bild på andra bloggar - inte om mig, dock. I något fall har jag kommenterat, men för det mesta inser jag av mängden dumheter på bloggen i fråga, att jag nog inte kan påverka till det bättre. En sådan blogg läser jag förstås inte mer; det skulle ju vara dumt.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Njaej...

19. Har ditt bloggande några nackdelar?
Det tar en del tid när jag sitter vid datorn och en del tid i huvudet när jag upplever saker - då vill jag genast formulera det för bloggen. Det har stulit tid från min vanliga dagbok och därmed har en del tankar förytligats, eftersom jag inte skriver samma saker i bloggen och inte funderar så mycket över problem som jag kanske borde lägga ner mer tid på. Kanske. Eller så överskattar jag dagbokens funktion.

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då?
Kankske jag bloggar, har ingen aning. Om jag fortsätter, tror jag att bloggandet då är annorlunda. Det har ju förändrats under det här första året, så det förändras nog automatiskt, eller så tröttnar jag på formen och ändrar något i sättet att skriva. I versform kanske?

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?
Ja, det tror jag. I tidningarna kan man ibland läsa om åsikter som kommit fram eller ämnen som intensivt diskuterats i bloggvärlden. "Vanligt folk" kommer tydligare fram med sina åsikter. Man kan nog pejla stämningar i en del frågor om man läser ämnesbloggar t e x.

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Formulerar en del av livet i ord och bild, vilket gjort det lättare att se glädjen och kontinuiteten i mitt liv. Riktigt bra för mig, faktiskt.

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig?
Jag har fått insyn i många andra människors vardagsliv och tankar. De bloggar som skrivs av mycket olyckliga eller drabbade människor, har gjort att jag känner mig tacksam över det jag har. Flera kontakter med mycket trevliga och positiva medbloggerskor har också uppstått, om än (hittills) bara i bloggvärlden. Det finns en generös omtanke bland många som bloggar, man stöttar varandra i sorg och bekymmer och uppmuntrar vid tvekan och osäkerhet, berättar om sina egna erfarenheter och fungerar ofta som vänner ska göra.

Jaha, det var lärorikt att göra detta! Ska fundera om jag ska ge det vidare till enskilda bloggare. Nu har jag funderat (fem sekunder ungefär) och skickar enkäten vidare till den som känner sig manad och intresserad.

En ängel går genom hemmet

En unge ritar (Samuels lillasyster, 3,5 år), en bygger med Lego och sjunger (Samuel) en klappar katten och pratar om Legobygget (Emil 8,5 år, som Samuel). Jag har hunnit dricka en kopp te utan att resa mig från stolen en enda gång... Alla tre sitter i Samuels rum. Och katten i vardagsrumsfönstret.

Nu tog det slut! Lillasyster har varit i skrivbordslådan...

Hysterisk kattmorgon

Som vanligt låg vi och läste till midnatt, Samuel och jag. Han har börjat på andra delen i Artemis Fowl-serien, Artemis Fowl Det kalla kriget. Jag fick, igår, tips om en fantasyserie som Dieselverkstans bibliotek har köpt in, en serie som inte kommit ut på svenska än, men bibliotekarien kände igen mig och visste att jag läser fantasy, företrädesvis på engelska. Han var själv mycket förjust i serien, vars första bok heter Sabriel och är skriven av en australiensare som hater Garth Nix. Den sög in mig på första sidan! Ser ut som om den kan ge mig en del mardrömmar dock, men det får man väl leva med - eller sova med.

Momo Katt har verkligen finjusterat sin provokatörsådra. Sedan vi satte upp julgranen har hon till att börja med pillat ner pumlorna och skramlat runt med dem på golvet - eftersom det inte är så länge sedan Samuel var liten är de flesta utbytta mot plast- istället för glaspumlor, tack och lov. Nå, vi, mest jag, sprutar vatten på kattskrället när hon ger sig på pumlorna. I början gick det bra, hon kopplade inte att det var jag, eller Samuel som sprutade, utan trodde att det hade med pumlorna/julgranen att göra, vilket förstås var meningen. Smart katt listade snart ut att det inte kom något vatten på natten när man pumlade runt, alltså måste det väl ha med lillhusse eller matte att göra.

Idag har hon varit hopplös, nja, hoppat har hon ju gjort.. Rivit ner pumlor så fort jag gått ut ur rummet, hon har snällt(?) suttit och inte gjort ett skvatt så länge jag varit inne i rummet. Att Samuel inte är lika vaksam som jag har hon också listat ut, så hon tog sats från stora fåtöljen och gjorde en tjurrusning rätt in i granen, fast han satt intill. Granen snurrade ett kvarts varv, enligt Samuel. Jag hörde hur det klingade vackert men oroväckade. Hon rusade runt och rev ner pumlor och ljusslingor så det stod härliga till. Själv fick jag krypa in under granen för att fösa fram fallna pumlor (inte fallna kvinnor) och hänga upp slingor. Inte ryms man bra under en gran precis, och vig som en kryptogam hasade jag fram småsvärande medan skrället attackerade granen från andra hållet. Arrrg stängde jag in henne i badrummet och satte mig vid frukostbordet och sa till Samuel:
"Himlar, vad hon är provocerande idag!"
"Tror du hon har problem? Kan en katt ha det?" Tyvärr brast jag i skratt åt svaret och måste sedan förklara varför jag skrattade. Det var ju förstående och fint tänkt av honom.

Släppte efter en stund ut katten, som genast satte igång igen. Fast listigare den här gången. Nu satte hon sig på fönsterbrädan bakom gardinen och stack bara fram en tass som slog efter ljus och pumlor. Nu blev jag riktigt förbannad och sprutade vatten på henne och hotade henne med, tja, minns inte riktigt vad. Men antingen trodde hon mig (knappast) eller så hade hon tröttnat så hon övergav julgransprovokationen - och började klättra i gardinerna i stället... Efter några välriktade vattenstrålar gav hon upp helt - för den här gången. Pust. Vaddå jullov?!

Nu ligger hon bakom mig på stolen och spinner i godan ro, medan mitt adrenalin fortfarande flödar. Ja, något ska man väl ha att göra, I guess.

Momo är förresten numer upphöjd från vanlig provokatör, eller provokatös, till provocateuse.