Livet som en grå byxbak med lera

Längesedan en dag var så grå - på alla nivåer. Allt står stilla. Enda ljuspunkten, så här långt, var sommarprogrammet - om man nu kan kalla det ljuspunkt. Bra var det i alla fall. Annika Östberg pratade om sitt liv, varav 28 år i amerikanskt fängelse. Programmet finns på SR:s hemsida till om trettio dagar.

Jo, jag vet att det finns mycket att vara tacksam för - ska prova. Om en stund.

För sent, för blött

Sjöblöt, nyss hemkommen! Det blixtrar, läääänge, vid horisonten när vi sitter på restaurangen - vackert! Närmar sig, närmar sig, närmar sig.

När går vi? Jo, när det öser ner och åska och blixt ligger på tre pilsner från Holmen Kök & Bar, bryggrestaurangen längst ute på Restaurangholmen i Saltsjöbaden.

Jag bär Sokka den första kilometern, från restaurangen, innan jag inser att vi är totalt soaking wet, oavsett paraplyets löjliga yta, släpper ner henne och sedan skrattar jag och Kerstin oss genom det forsande regnet och blixtar och åska. Jag släpper hunden helt, allt är ju redan åt pipsvängen!! Sedan skrattar vi högt åt eländet medan vi plaskar fram. Mockaskorna har hon på se'...

Kände mig som Filifjonkan, som gillar katastrofer i Mumindalen - hihi, haha, det åskar och blixtar, allt är blött, bara blött,blött, blött!

En av de 60

Bland de 60-talet målningar jag fann när jag skulle välja inför utställningen i våras fanns denna. Satte upp den på väggen för att över tid utröna vad den kunde betyda. Tja, det var ju en hel del det. Rätt fascinerande att plocka fram den så här 13 år efteråt.

Den fantastiska tekniken

Äntligen har jag kommit mig för med att köpa en router! Nu kan vi sitta vid var sin apparat, Samuel och jag. Ja, han sitter vid två - han spelar Wii via tv:n med en kille i England just nu och de samtalar via skype. Men eftersom jag har datorn, så har Samuel laddat ner skype till min iPhone och nu sitter han där och talar engelska med gossen på andra sidan havet, med högtalarfunktionen på. Som sutte de vid varandras sida i vår soffa. Wow! Vilken värld vi lever i!

Samuel har kontakt med några killar i USA, som är intresserade av samma sorts spel som han. De utbyter erfarenheter och spelar in sina spel med egna kommentarer och lägger ut på YouTube. Helt fascinerande!

Någon enstaka gång visar de sig för varandra med webcam, men Samuel måste alltid fråga mig eller sin pappa först. Han får inte heller lämna ut hela sitt namn och var han bor ("Why would I?" lägger han till själv), men det verkar han ha klart för sig.

Vem som installerade routern? Tja, jag skulle gärna ha gjort det, men har man en son som vill pröva ALLT, så var så god. Det gick hur bra som helst - han fick ringa support eftersom det krånglade och fick den hjälp han behövde. Jag har ju bott ensam större delen av mitt liv och alltid kopplat allting själv, så jag behöver inte längre bevisa någonting, tack och lov. Nu är det Samuels tur.

Jag sitter i sängen med datorn - tänk så fiffigt! Eller inte - jag håller på att ramla ihop och har svårt att sätta fingrarna rätt på tangentbordet, så trött är jag. G'natt!

På mitt kylskåp

Valpröra

Valpröra på valpkursen! Alla ska förstås hälsa på varandra och ilsknast av alla är Sokka och den stora vita lagotton Totti. Alla valparna är ungefär lika gamla, Sokka och någon annan är 5 1/2 månader och de övriga en månad yngre. Väldigt olika storlek och väldigt olika temperament!

Den lilla svartkrulliga (en svart och silver) heter Doris och är, precis som Sokka, en dvärgschnauzer. Hon är drygt en månad yngre än Sokka och rätt mycket rundare och tyngre. När Sokka var i den åldern, ja, den första bilden på henne då hon är yngre än så finns ju här på bloggen, var hon liten och smal och hade redan fått pälsen trimmad. Men Doris är rätt mycket barskare och kommer att bli större än Sokka. Så olika det kan vara.

Skickade in en bild till en av lokaltidningarna, Nacka Värmdöposten, sidan med sommarbilder, vilket oftast innebär solnedgångar och barn, så jag tänkte att det nog inte är intressant med ett hundnylle även om det är fullt med gräsfrön. Fick ett SMS av Siri, när jag var på väg hem från valpkursen, att jag hade den största bilden på den sidan. Hihi.

Bilden, som ni ju har sett här förut, är klickbar så man kan se texten.

Den som spar hon har - alldeles för mycket

Rensar - överallt samtidigt! Igår sålde vi saker på bakluckeloppis, idag blir det Emmaus kontainer.


Hittade många par gardiner. Bomullsgardinerna går till Emmaus, men linnegardinerna spar jag, liksom de gammalrosa fodrade råsidengardinerna jag hade i mitt sovrum åren innan jag gifte mig. Gardinerna fick jag av en väninna, vars mycket gamla och ordentliga mor hade haft dem i sitt representationshem under sitt äktenskap. De har blekts och mjuknat till en milt puderrosa ton, men de håller nog ett par generationer till.

Läget är låst

Grannen Erik har låst sig ute. Efter att ha letat låssmeder på min dator - jag har ju inte längre någon telefonkatalog, som hans dotter (hon är lika gammal som jag) frågade efter - satte han och dottern sig i trädgården och väntade på att få dörren öppnad. 1600 kronor skulle det kosta!! Det är inget överpris, sa dottern när jag häpnade. Jo, men se det tycker jag, det!

Bättre att ha ett lås som man måste låsa aktivt när man går ut. Det har jag. Jättebra! Grannen Erik skakar bara på huvudet och skrattar på sitt speciella vis när vi talar om mitt utmärkta lås. Jag vet ju varför han skrattar så gott.

5 dagar på Mallorca, glömde låsa dörren. Under flera veckor efter detta stod Erik på sin balkong, alldeles vid vår ytterdörr, och frågade mig skrattande om jag kommit ihåg att låsa dörren. Och alla gånger han ringt på och påpekat att jag lämnat nyckeln i dörren... Och alla gånger ingen påpekat, utan jag letat förtvivlat hemma, tills jag kommit på den briljanta idén att titta utanför lägenheten.

Människan är ett roligt djur. Ibland.

Inte quarter cask

Insåg i går kväll att jag inte vill ha extra starka eller andra förändrade Laphroaigvarianter - vill ha den vanliga bara.

Den på bilden är för stark. Ja, en skvätt vatten för att aromerna ska släppas lös bör man ju ha, men inte för att blanda ut styrkan heller... Den här har 48 % styrka och den ordinarie 40 %. Gillar den senare, där smaken kommer fram bättre.

Gipsreliefen är Samuels hand när han var några månader gammal - undrar om jag placerat den där för att han ska säga stopp? Det behövs inte, men jag blir alltid extra blöthjärtad när jag ser den lilla handen. Konstigt ställe att ha den på, när jag tänker efter. Får väl fundera på en bättre plats, men är väldigt rädd att den ska åka i golvet. Det går ju inte att göra en ny, precis.

Gråväder från morgon till kväll

Depparedag - blött, fullt av gräsfrön och tistlar i pälsen. Vill HEM! Sokka vill verkligen inte mer i gråmorgonens väta.


Vackra färger i dimman/regnet. Tycker egentligen inte att man ska klottra, men ibland blir det mer lyckat än innan. Det grå skåpet skulle jag inte lagt märke till alls om inte det röda klottret varit. Och den gröna växten är perfekt till den röda lådan och det ljusgröna klottret! Klottret förhöjde färgupplevelsen.

Inne på Fotografiska muséeet i Stockholm på eftermiddagen. Skumt att det ser ut så i ett rum där folk går. Inte-klart-känslan är märklig på ett sådant ställe, tycker jag. Inte fel, men... märkligt.

Fotoutställningarna var verkligen olika. Värst var den av Joel-Peter Witkin med konstiga nakna/döda människor i underliga sammansättningar. Otroligt obehaglig! Gjorde mig bara arg. Vad vill mänskan säga? Motviljan är så stor att det åtminstone till mig inte når fram något budskap. (Jo, det går att läsa sig till allt på hemsidan jag angett - hade jag läst det innan hade jag nog inte sett de bilderna. Ta inte med barn på den delen - det står t o m på hemsidan.)

Annie Liebovitz - en väldig blandning, men delvis spännande. Väcker funderingar, åtminstone hos mig. Bäst tyckte jag om Vee Speers bilder av barn i underliga kostymer. Lennart Nilssons bilder av livets uppkomst är välkända vid det här laget och många är väldigt vackra. Man förundras. Dessutom fanns där bilder som visade "glesbygdsmelankoli", enligt texten, av Anders Petersen. Litet solkigt, men det berättade något i alla fall.

Gå och se om du gästar Stockholm! Caféet är tämligen påvert än så länge, eller fullständigt mördardesignat, men man kan få en sallad, en macka och något att dricka till (vin, kaffe).

Födelsedag

Midnatt. Sokka och jag har precis kommit in från vår nattliga promenad i det fuktiga sammetsmörkret. Månen gömde sig bakom strimmor av moln. Jag älskar nattliga promenader, då det är tyst ute, någon enstaka bil åker förbi på Stockholmsvägen, luften är starkt doftande och människor har antingen gått och lagt sig eller sitter uppe med några få lampor lysande, eller tv-ljuset fladdrande. Fönstren är spännande med det svaga ljuset och olika växter, prydnadssaker eller skepnader bakom rutan.


I dag, vid 8-tiden på morgonen, fyller Samuel, min härliga unge, 12 år! Vi ska fira hos hans pappa och då firar vi också lillasyster Signe, som fyllde sju igår, dvs den 27:e. Sokka får ha sitt röda halsband, dagen till ära och jag ska plocka en röd doftande ros till vart och ett av födelsedagsbarnen.

Kabinettskåpsrensning

Mitt kabinettskåp - ja, egentligen ett gammalt kortskåp (eller vad det nu heter) från ett bibliotek - innehåller allt möjligt. Inte så fina saker som sköldpadd t ex, som de från 1600- och 1700-talen, men alla mina, tja, småsaker som jag "samlar" på, mer eller mindre viktiga.

Kranielådan innehåller de små kranierna, som mus, fågel av något slag, ett rävkranium, ett rabbiskranium...

Ja, så var det lådan med spetsar. Vad ska jag göra med dem? Jag använder dem inte, kommer med största sannolikhet inte att använda dem. Den vita, som sticker upp längs vänsterkanten, köpte jag i en liten affär i någon liten håla i England på 80-talet. De andra minns jag inte var jag köpt. Alla är ren bomull, förstås.

Funderar på att sälja dem på bakluckeloppis på söndag, då jag tänker göra mig av med en hel del annat jag rensat ut. Men, en viss tvekan har jag inför att göra mig av med spetsarna. De är ju så fina.

Tillbedd

En viss liten hund vill inte vara ute i regn, full fart, med öronen fladdrande i regnet, hemåt, inåt!

Dock alltid lika pigg på arbete, dvs vi tränar allt vi lärt på valpskolan. Roligast är det att träna på morgonen då Sokka är hungrig och litet förvirrrad. Så fort hon känner lukten av köttbullar tittar hon intensivt och sitter fint så det smaskar i golvet. Börjar jag göra tecken för ligg, vilket hon inte riktigt kommer ihåg ännu, ser hon förvirrad ut och sitter blick stilla först, försöker sedan knycka köttbullebiten, vilket är löjligt med hennes längd. Till slut kastar hon sig på golvet med tassarna rakt fram och huvudet neråt - köttbullebiten får hon ju mot golvet så hon alls ska lägga sig nu i början. Det är då jag brister i skratt, gör allt som gäller ligg och säger bestämt Tillbe! och hunden kastar sig till golvet och bugar. Oj, vad jag skrattar - varje gång!

Ok, jag fattar att jag inte kan hålla på så - då lär hon sig aldrig ligg. Men det är sällan jag skrattar sådär utan kontroll, så det blir rätt härligt när hon beter sig.

Ett annat tillfälle när jag skrattar hejdlöst är när hon får gå lös på kvällarna, eller när vi kommer ner till en strand - då springer hon i full fart i cirklar hit och dit, vänder på en femöring, tvärstannar en kort stund i skuttställning och rusar vidare. Hon ser helt galen och lycklig ut med öronen fladdrande och jag bara skrattar. Tänk att det kunde bli så bara för att man skaffade en hund.

Förresten - skratt, det känns som kärlek, har jag kommit på de senaste dagarna. Tänk vad man får!!

Förresten 2: Undrar vem som egentligen är tillbedd...

Splitter

Ont i huvudet. Tänker jag för mycket, för litet, eller är jag bara trött på vädret? Det väder, som enligt min uppfostran, både den explicita och den implicita, låtit mig förstå att man ska vara lycklig, vacker och två när solen lyser. Hmm.

Gårdagens valpkurs tröttade ut oss redigt. Jag och hundvalpen sov i 2 1/2 timmar när vi kom hem. Människovalpen satte sig vid datorn. Nedan vilar båda valparna efter ögonkontaktträning, sitt och ligg och ta mat ur skålen efter var så god. Det var väl det där med ögonkontakten som blev litet virrig - med 7 andra valpar runt om är det väl lagom kul att titta husse eller matte i ögonen. Det kan man ju göra alla andra dagar.

Människovalpen, som fyller 12 om sju dagar, sover just nu - växer och sover och sover och växer. 167,5 cm tycks inte räcka.

Måste åka och köpa märgben till minsta valpen som börjat gnaga på kartonger och matthörn eftersom allt spännande på de gamla märgbenen är bortgnagt och nya tänder sticker upp hela tiden. Bäst att åka nu!!

Samprojekt

Samuel och jag har gjort ett litet projekt tillsammans. Enjoy!

Vattenvovve

Det ser bättre ut än det är - mycket längre än så här går hon inte. Men kul verkar hon ha i alla fall!

Min New Dawn

Min New Dawn planterade jag nedanför balkongen för något år sedan, två -tre, jag minns inte riktigt (går säkert att kolla här på bloggen , men ...orka...). Den har verkligen vuxit och täcker mig ordentligt när jag sitter i min baden-baden och läser eller halvslumrar lyssnande till sommarprogrammet. Mätte nyss de högsta grenarna - 2 m och 70 cm! Balkonggolvet är fullt av blekt rosa kronblad. Sokka åt kronblad de första dagarna, men märkte väl att det inte var så intressant i längden.


Denna bild tog jag från trappan in till vår port. Inte ser man mycket av vad som försiggår i den röda baden-baden...


Den här bilden har jag tagit från Kristinas balkong, en våning upp i huset. Kristina får gärna se vad jag gör - hon gör samma saker som jag. Vi äter frukost i morgonrock, läser morgontidningen, vattnar våra växter och lyssna på musik eller annat. Och läser. Och läser. Och läser. Jag pratar dessutom med en och annan granne som går förbi. Om inte annat så brukar de kommentera mina växter.

Detta inlägg var jag litet småtvungen att skriva, i alla fall att lägga ut bilderna av rosen. Annars hotade grannen Eleonora att lägga ut bilder av den på sin blogg och det går ju inte för sig. Kanske.

Nöjd nu, Eleonora?! :-)

Kommando Sokka

Oj, vad Sokka är snabblärd! Det kanske alla hundar är, jag har ju inget att jämföra med, men igår började jag träna kommandot ligg med henne, hann bara tre gånger i gårkväll. I morse kom hon rätt snabbt ihåg hur jag ville ha det innan hon fick köttbullebiten. Köttbullar kan åstadkomma underverk, uppenbarligen! Hos hundar...

Kommandot sitt lärde hon sig också snabbt. Hon lyder det utan köttebullebit, men kommer det en annan hund så gäller det att vara först med kommandot. Då sätter hon sig på min fot. Med "först" menar jag innan hon rusat iväg (om hon är lös just då).

Hon förstår när jag säger nej, med något skarp röst. För det mesta.

Nu är väl det här fullständigt normalt för "riktiga" hundägare/hundmänskor, men jag tänker vara överlycklig och förvånad över allt som jag, som icke-hundmänska, inte visste fanns.

T o m katten lyder vissa kommandon, som t ex hopp när jag klappar mig på knäna om jag sitter i en stol eller soffa. Då hoppar han snällt upp i famnen. Om han har lust. :-)

Så här ser det minsann inte alltid ut. Sokka blir galen om vi är utomhus och hon är lös. Om inte jag hinner först med lugnande röst, då går det bra.

Samir är alldeles för snäll, enligt min mening. Han viker i stort sett alltid undan. Han är fortfarande två kilo tyngre än Sokka och också större. Kanske en smocka skulle hjälpa?! Ett par gånger har Samir väst och viftat med klorna och då höll sig Sokka lugn ett bra tag, men nu tycks hon tro att hon regerar. I'm sure that will change...

Nedlusad och nedcabbad

På morgonkissenaden med Sokka här om dagen, gick jag under ett litet träd på baksidan av vårt hus. Plötsligt rasslade det till, vinden tror jag, och jag blev alldeles grön av löss - överallt. Tänkte direkt på filmen fåglarna - de onda lössen skulle förgöra mig...

Har aldrig varit med om något liknande. Det kändes som om de på ett kommando kastade sig över både mig och Sokka. Jag fick snabbt vifsa om i håret och plocka bort de som hamnat i dekolletaget. Håret var värst. Hårda små rackare var det också. Hu!

Samuel har varit några dagar på Hallands Väderö med Siri och hennes båda barn. De fick låna min bil för att både få plats och ha en hel AC, vilket inte fanns i den bil de egentligen skulle lånat. Under tiden fick jag låna Siris cab. Jag körde några turer nedcabbat, för att handla plantor bl a, inte bara lustturer. Det fick mig att inse att det hela är överreklamerat. Hade funderat på att köpa en cab när jag så småningom pensionerar mig, men det verkar bara hårrufsande och opraktiskt - man kan ju inte lasta något i den. Det ser ju litet coolt ut, men, nej tack.

Sokka tyckte om att ha nosen i vinden, så helt tokigt var det inte för henne. Litet väl varmt när solen stod på, dock.

Samuels lillasyster Signe kallade honom Dabe eller Daben när hon inte kunde säga Samuel. Vi kallar honom emellanåt fortfarande för båda varianterna. Hemma hos pappa har de kommit på att han är Saltsjödaben eftersom han bor i Saltsjöbaden. På bilden nedan har han just kommit på att han sitter i, inte min baden-baden utan i min daben-daben. Därav den glada minen.

Växling mellan terrorbalans och vila

Terrorbalans - det går långsamt framåt. Men har man någon gemensam att spana på så får det gå. De har ju bara haft två veckor på sig.

Men nu är det sträcka sig litet på mattan som maximal rörelse som gäller. Inget blir det ätet heller, bara dricka litet går an. Och kanske, liggande, leka med skrigedyret (skrikdjur på danska - sådant där som piper när man klämmer).

Sokka skäller ut alla som hastigt kommer på, eller som är katter, hundar eller ser konstiga ut (skumma buskar i halvmörkret
t ex).