Samtal från Toscana

Samuel har snart varit en vecka i Toscana med pappa, lillasyster och extramamma. Nyss fick jag samtal från gossebarnet, som var lyrisk över framför allt maten. Jag visste det! Han älskar olika sorters mat och den italienska är mestadels mycket bra. Han berättade om samtal med en pizzakock - han pratar ju flytande engelska - bl a om att han gillade sardeller. Dessutom hade han gjort pizza själv och var glad över detta. Han hade besökt kloster och varit på fest och festival och badat massor i poolen, varit på gelateria, träffat sin orkesterledare (som spelade cello på festivalen) och en av mina kolleger. Lika entusiastisk över allt! Idag skulle de till Siena.

I morgon natt kommer han hem, direkt till mig och då ska jag kramakramakrama! Själv sa han att han hade massor att berätta när han kom hem - härligt! Tänk att ha något så ljuvligt att längta efter.



Här hackar Samuel timjan till midsommarmaten hos farmor på landet. Han är mycket ofta med och lagar mat och har åsikter om kryddning och tillagning. Det började väl när han var i blöjåldern, då jag skurade en plätt av köksgolvet mycket noga, klädde av honom i blöjor, mig i underkäder, och så bakade vi bröd där tillsammans. Sedan fick vi duscha.

Jag lät honom lukta på allt och smaka på det han ville när han var mycket liten; det finns bilder där han stoppar fingrarna djupt i smörpaketet eller druvsockerpaketet och ser misstänksam ut när han får upp framför allt druvsockret. För mig har det varit ett sätt att aktivt ge honom flera dimensioner i livet. Det är ju det ansvar vi har som föräldrar, att ge våra barn ett gott liv och däri ingår påverkan. Att de sedan väljer själva är ju självklart och jag har förstått att det inte alltid är som vi önskar, men det är ju inte vårt liv heller.

Nummer 1 av 15, dyyyrt

Avhållsamhet är inte en dygd, men ibland en nödvändighet - nu gäller det bloggandet. Har funderat över om jag ska fortsätta att blogga. What's the point? Nå, ett tag till kan det kanske kännas meningsfullt...

Idag har jag träffat nummer 1 av de 15 män jag bestämt att träffa denna sommar . Då ligger jag inte på latsidan i alla fall (pun not intended). Någon i min närhet sa under senvåren, sammanhang minns jag inte, att den som inte fiskar får inget napp, eller möjligen får ingen fisk. Ping! sa det i mitt huvud och jag insåg att om jag ska träffa en man att leva med, på något sätt, så får jag nog ge mig ut och fiska litet. Därav målet att träffa 15 män - något mål är väl bra att ha!

Nummer 1 sa att han ville ha någon som var annorlunda för det var nämligen han. Frågade i vårt första telefonsamtal på vilket sätt han var annorlunda - smal och snygg, var hans svar. Det klingade i varningsklockan både av det svaret och hans ålder: 65 år. Eftersom jag är en fegis och hela tiden hittar på anledningar till att slippa träffa män, så bestämde jag träff med honom ändå. Kan ju inte jämt balla ur...

Nå, vi sågs utanför Dramaten, vid Margareta Krook närmare bestämt. Han såg fullständigt normal ut, smal, ja, snygg, nej. Vi promenerade ut på Skeppsholmen och gick i solskenet längs kajerna, helt ok smalltalk under vägen, och satte oss slutligen på ett kafé. På fritiden gick han ut och dansade, läste sällan någon bok, lyssnade på Sommar i P1 och tog en båt ut i skärgården om det var vackert väder. Jaha. Vi hade inte mycket att prata om och var lika ointresserade av varandra båda två. Han var snäll och vänlig, men det räcker ju inte!

Promenad tillbaka - han bodde på Gärdet och jag hade bilen vid Dramaten. Han tog i hand och sa att det var trevligt att ses och önskade lycka till framöver, jag gjorde detsamma. 450 förbannade kronor i parkeringsböter!! Det var det inte värt!

Glad som en lärka kom jag hem till mitt och tog en kopp te på balkongen innan jag fixade så datorn fungerade, vilket den inte gjort sedan åskovädret igår. Som synes fixade jag det med litet trixande- utan hjälp.

Samir bakom min mårbackapelargon. Samir har fått vingelsjuka och måste förmodligen avlivas inom max ett par månader. Den senaste veckan har han gått på medicin, men när han smitit ifrån den har hans bakben genast slutat fungera (eller kanske är det bara dagsformen som gör skillnad). Medicinen räcker i ett par veckor till och sedan får vi se. Han är en mycket snäll katt och både Samuel och jag har varit mycket ledsna över hans tillstånd. Nå, vi får måla blommor på väggarna ännu en tid framöver, ingen idé att måla något annat just nu...