Skön nyårsafton

Jag tillhöll sonen att plocka bort efter sig när han ätit frukost och sa att från och med början på nästa år måste det bli bättring på den punkten.

"Menar du som nyårslöfte?" Det menade jag inte eftersom jag inte tror på nyårslöften.

"Vad ska du ge för nyårslöfte, mamma? Bara det inte är att du inte ska äta lakritsfiskar på både lördag och söndag!" Och så ett lurigt leende. Jag äter lakritsfiskar någon gång om året...

Vi läste fram till efter midnatt, både sonen och jag. Artemis Fowl av Eoin Colfer har jag lånat till honom. Den är ju inte helt lätt ens för 11-12-åringar, men han läste fyra femtedelar av boken i går kväll och tycker den är jättebra. Själv läser jag femte boken i serien just nu - Artemis Fowl De försvunna demonerna.

Vi har kittlats och brottats innan frukost, och nu blir det en lat dag fram till nyårsmiddagen, som ska intas i lugn och ro med sonen. Vid tolvslaget går vi ut och skjuter raketer - det har jag börjat lära min son tidigt. Vi älskar fyrverkerier!!

Hoppas alla får en skönt nyårsfirande, var och en på sitt vis, och att alla smällrädda slipper ha smällare och raketer alldeles inpå sig, även om det är svårt att undvika en sån här kväll.

Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR!

Funderarnatt

Ju mer jag tänker, desto mindre skriver jag. Eller, om jag tänker på något för mig känsligt, skriver jag i stort sett alltid om något annat. Går inte ens som katten kring het gröt.

Lyssnar på Bach, Jesu bleibet meine freunde och Ave verum corpus. Det gör ont att lyssna till sådant jag under trettio år sjungit av och till. Framför allt det vackra. Just nu Pie Jesu av Fauré - det är ett av de vackraste stycken jag vet. Att lyssna på musik skingrar tankarna utan att jag blir sluten.

Funderar på förhållandet till mannen/männen. Jag vill och jag vill inte. Om det är rätt att vara "den andra" eller inte, bryr jag mig inte om längre - det är inte min sak. Men vad gör det med mig på sikt? Hur långt kan man släppa utan att tappa kontrollen på sina känslor? Eller är det en chimär att man kan kontrollera mer än en kort period? För det vet jag att jag kan.

Det är komplicerat och dessutom svårt att prata med vänner om - de är ju redan inblandande genom att känna mig. De tar parti, vilket man ska vara glad över, både för och emot, och det väcker helt tydligt starka känslor. "Tänk om det vore min man" blir ju självklart tanken hos någon.

Förresten har jag väl redan tappat kontrollen, på sätt och vis, eftersom jag ligger vaken och funderar...

Arga Tanten goes Malmstens senaste

Jag fryser och fryser - det är säkert något psykiskt. Det är det ju alltid när ingen annan förklaring finns. Botemedlet mot fryset är att kliva ner i ett hett bad och ligga där mellan fyrtiofem minuter och en timme. Ibland somnar jag, men oftast läser jag. Det senare, ja, förresten det förra med, är mycket behagligt - för det mesta.

För tre kvart sedan när jag lade mig (inte kan man säga besteg, fast det skulle låta litet, hmmm kul) i badet, drack jag en stor kopp rooibos och åt några pepparkakor därtill. Sedan började jag på Bodil Malmstens senaste: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Det skiljer sig inte alltför mycket från hennes blogg, tyvärr. Fast det kanske gör det samma för de flesta av hennes läsare, de kanske inte läser hennes blogg?!

Riktigt snart började jag reta mig, har bara hunnit till sidan 46. På sidan 42 står följande mening "Sade vi ett enda ord på vårt modersmål fick vi stå i skamvrån eller få ett kok stryk." Vaddå, fick vi få ett kok... Frenska?

Nästa sten jag snubblar över är följande mening, som handlar om buss 2: "Den går mot Sofia, Bulgariens huvudstad heter Sofia, jag räcker upp handen, jag kan." Det kan man kanske tänka, men inte är det väl något en annan människa vill läsa. Det är inte ens privat, det är bara en plattityd.

Projekt läsa ut den här boken blev genast en uppförsbacke. Det hjälper inte att den har en hyggligt trevlig utformning, förmodligen avsedd att tilltala en viss sorts kvinnor (vilket inte behöver vara något fel i sig). Vad ska man ha i fickorna längst fram och längst bak? Det är ju inte precis ens egen dagbok, utan när man läst den ställs den i hyllan- som det ser ut nu inte ens det - och tas inte fram mer än ett par gånger till, som högst. Och varför är så många bilder suddiga, konstnärlig touch, månntro? Nej, det finns inget egenvärde i suddiga bilder, inte i skarpa heller. I båda fallen ska det finnas någon mening med att det är just så - ibland händer det att slumpen ger meningen, det är jag medveten om. Förresten ska det mycket till om bilderna ska fylla en funktion, annars kan man, bör man, avstå.

Jaja, jag kanske är en puckad gnällmåns, men det är min blogg och jag tycker väl vad jag vill! Och för övrigt skrev jag inte det riktigt elaka jag tänkte om de där spy...f´låt påsarna på pärmen.

Kanske borde jag ligga i badet tills jag totalt löses upp?

Förresten, vill man läsa den här sortens litteratur, fast flera nivåer högre upp, kan man läsa Susanne Brögger.

Jullovseftermiddag

Jag vet att jag tjatar om himlen, men nu när jag köpt ett nytt, större och ljusare, bord att blogga vid, sitter jag med ansiktet ut mot solnedgången - blekt turkosblå himmel med bleka orange-rosa moln i strimmor, gör ljuset sådär vinterskymningsmystiskt. I sin korg, på bordet bredvid mig, med fin specialsydd dyna av vännen Siri, ligger Momo och myser under lampans värme. P 2 är på och inte alltför hysterisk julmusik spelas.

Jag har skjutsat Samuel till hans pappa. Han var motvillig och arg. Arg för att jag putsade hans hår, jag klippte det häromdagen, men var inte riktigt nöjd. Själv tyckte han det var riktigt fint. "Jag ser ut som Shakespeare, mamma!", vilket inte var vad jag önskade.

Jag har klippt vänner och bekanta sedan jag var 15 år, och litet folk som behövde vara fina till tv-framträdanden (bara två stycken, men ändå) och en popsångare, eh, f´låt rocksångare - annars blir han nog arg. Dock är det litet knepigt att klippa sonen eftersom vi inte är riktigt överens om hur långt han får ha håret. Litet långt (vad nu det är...) är ok, men han kammar sig inte själv och är dessutom ganska håröm, så det blir inte några överdrifter. Dessutom vill hans pappa att det ska vara kort, så det är många viljor om detta. Litet kortare än på bilden nedan har jag gjort det nu.


Klockan var runt 13 när jag skjutsade sorken till papperiet och då lyste gatlamporna. Jag kommenterade att "nu på dagen lyser de minsann, men så fort det blir mörkt släcks de". Så har det varit nu på senare tid där vi bor. Samuel sa att han visste varför:
"De har kopplat fel, förstår du. De har kopplat lamporna till andra sidan jordklotet och då blir det så här." Haha, jag skrattade gott. Den lille mannen har svar på det mesta - ibland till mammas irritation.

Ur radion sjungs det "Gloria, hosanna in excelsiiiiis!", klockan är 15.57 och skymningen har övergått i nästan nattsvart mörker. I kväll ska jag bort på middag, men först ett njutningsbad med skum och en god bok.

Pumlor - hurra!!

Idag skrev DN om pumlor (idag - eh, det är mitt i natten, så det blir "igår" som är korrekt)! Vill man veta vad en pumla är, kommer man antingen från Norrbotten, som jag, eller så lär man sig det här eller går in på Pumlans vänner.

Nu är jag så trött att ögonen vinglar runt i huvudet - bäst att prova sängen. Får väl skriva igen när jag piggnat till.

Pumlorna i granen glänser så vackert. Även den lilla pumla som katten rivit ner glänser där på golvet. Själv spinner hon så jag nog kommer att ha svårt att sova. Det blir stängd dörr och/eller öronproppar.

Allefall, som sonen sa när han var liten och skulle läxa upp mig "allefall fåj man inte sväja, mamma", allefall ska jag sova nu, tjat-tjat, och inte sväja. Märks det att jag är trött?!

God jul på er, i alla fall!! Allefall!

Lätt morgondrapa

Åh, vilket ljus det är ute! Litet dovt, svagt orange mot de gula husväggarna och himlen är åskblå. Det är varken ljust eller mörkt ute - gryningsljus alltså.

I alla fönster lyser stjärnor eller adventsljusstakar och stora julgranen på gården är tänd. Toppen på den enorma tallen, som står på gårdens högsta punkt, vajar kraftigt i vinden och som vanligt rasslar Saltsjöbanans blå tåg förbi. Momo sitter i fönstret under den vita lysande adventsstjärnan, som om hon också njuter av det vackra ljuset.

Jag tycker så mycket om ljusets förändring under dygnet, särsklit grynings- och skymningsljus. Och dessutom är orden gryning och skymning vackra. Numer säger vi mest morgon och kväll och refererar till vad vi gör, istället för att förhålla oss till ljuset. Det är litet synd.


Samuel har lånat en av mina nattskjortor eftersom han vuxit ur alla sina pyjamasar och jag inte hunnit köpa nya. Han ligger i min säng och sover så gott. Det lär han göra till halv tio minst. Själv ska jag inta första frukost och läsa tidningen.

Jul. Jaså.

Klockan är 21.40. Jag äter en smörgås med gravad lax och sorken två med ägg och kaviar och en kopp varm choklad till det. Jullov!!!!

Samuel och jag har varit på skinkparty, eller som Samuel uttryckte det "skinkskiva". Eftersom jag inte reagerade förklarade han "du vet, som kräftskiva". Jaha. Jag trött, reagerade fortfarande inte. När han överdrev - "skink - skiiva" - fattade jag.

Härom morgonen sjöng han på en av sångerna de lärt sig i skolan "Jullov, jullov, av med läxorna, jullov, jullov...", tvärstannade mitt i sjungandet och sa med undrande röst:
"Men mammmmmaaa, varför finns det sånger om jullov, men ingen sång om mammaledighet?" Tja, inget svar hade jag. Men en extra kram för en sådan vidsynthet.

I morse var jag, för femte gången i kyrkan denna vecka. Samuel hade avslutning. Då kände jag, att inte en julsång till, inte ett tindrande barnaöga till, då ramlar jag omkull och reser mig inte på ett bra tag. Och SÅ djävla gulliga är de väl inte! Inte när de är fler än en åt gången i alla fall. Ungarna alltså.

Sedan skulle vi gå och se NK:s julskyltning och efteråt ta en god bakelse där på caféet, som vi gjorde förra året. Fast först skulle jag tillbaka till skolan och lasta ur alla stearinljus och herdekläder och Mariakläder och herdestavar (en bara) och skyltar med klassbeteckningar på (måste sättas upp på bänkarna annars tar föräldrar och anhöriga platserna längst fram, så barnen får sitt längst bak i kyrkan på sin egen avslutning - gissa varför ungar är som de är och gissa om jag är himmmmla trött på allt och alla...) och änglavingar. Efter det kroknade jag totalt. Jag erbjöd en kopp varm choklad och en bakelse på Kringelgården, som ligger två kvarter bort från vår bostad. Samuel protesterade lamt, så det får bli julskyltning när det (kanske) är mindre folk på stan.

Ja, nu sitter vi här i nattskjortor och myser, en spinnande liten Momo Katt i mitt knä, Samuel tittar på ett tecknat skrikprogram (isch) på Cartoon Network (isch igen) och vi (läs "jag") börjar luta mot sängen.

I morgon är det slutsteget på den minimala julstädningen. Det tar nog en kvart. Hihi!

A lousy day

Hihi, eller en lusig dag...

Sonen kliade sig i huvudet väl mycket i morse, så jag plockade fram luskammen och kammade över ett papper, och ser man på - ner hoppar små läbbiga löss som långsamt kravlar över papperet. Suck. Första gången, dvs för några veckor sedan, vi råkade ut för detta, var jag så äcklad att jag inte visste till mig. Tja, nu orkade jag inte ens hetsa upp mig.

Får vänta tills apoteket öppnar och åka iväg och inhandla Prioderm. "Kutanlösning 1 %" sufflerar sonen här bredvid...

Jag passar på att hyra oss en film när vi ändå blir sittande här hemma. Kanske jag kan dammsuga också, fast det är trist. Men det påstås att det ska vara jul snart, så då får man väl göra sig till litet, gissar jag.

Ska slita sonen från Kalle Ankafilmen han tittar på och ge honom frukost.

Helgslut helslut

Intensiv körhelg. Idag, snarare ikväll, har vi gett två julkonserter.

Solisten sjöng i vår kör när hon var 16 år, liksom körledaren. Solisten är numer operasångerska vid operan i Luzern. Hon har en vacker lyrisk sopranstämma och river ner applåder när hon framträder. I dag sjöng hon bl a Marias vaggsång, som innehåller orden "..Maria går i rosengård..." - otroligt vacker.

Andra föreställningen blev litet happeningartad på slutet, då prästen bad oss sjunga Halleluja ur Händels Messias som extranummer och dessutom bjöd in alla som var körsångare i publiken att delta. Det blev väldigt kraftfullt!

Vår körledare vill att vi ska stå blandade, alltså inte i samlade stämmor, under vissa konserter för det låter bättre så. Visserligen tar man ett större ansvar för sin insats, är tvungen att lyssna väldigt noga på de andra för att höra den egna stämman och man måste följa dirigenten mycket noggrannare än om stämman står samlad, men det är ganska nervöst. Tycker jag i alla fall. Måste öva mycket mer.

Kvällen har avslutats med mingel och litet mat, så jag har precis kommit hem. Katten hoppade fram, glatt vajande med sin taniga lilla svans, och fjuttade runt alldeles lycklig över att jag kom hem.

Nu ska kattens trötta sångmatte tippa ner i snarkofagen och läsa en stund om Artemis Fowl och hans äventyr, innan hon släcker och blundar.

Luciamorgon

Samuel ligger halvsovande under en pläd på soffan och väntar på att adventskalenderna ska börja i tv:n. Programmet börjar och han blundar fortfarande, sover, tror jag.
"Samuel, hör du, sover du? Det har börjat nu!" säger jag försiktigt och tänker på härom morgonen när han sov över alltihop för att jag stod i duschen, och han grät förtvivlat i mer än en kvart för att han missat och fick ont i huvudet efteråt av allt gråtande . Med tummen fortfarande i munnen mumlar han:
"Mmm, jag väntar bara på att introt ska ta slut." Det kallar jag planering.

Nu är adventskalenderna slut och frukosten väntar. Och sedan lucia i skolan för oss båda - vi har ett stort luciatåg med sexans alla flickor och pojkar, med levande ljus och en duktig musiklärare som spelar på flygeln i aulan till alla sånger luciatåget sjunger. Mycket stämningsfullt och populärt.

Behaglig måndagmorgon - klockan är nästan halv nio.

Samuel sover fortfarande - i min säng. Kattungen sitter på min axel och spinner som en motor i mitt öra samtidigt som hon smaskar på mitt hår.

Jag ska göra frukost och vänta på att sonen självvaknar, nu när han inte börjar skolan förrän klockan 10 och jag ska arbeta hemma. SÅ skönt! Några stearinljus ska jag tända, så får Samuel tända sitt älskade änglaspel när han kommer upp ur paulunen.

Regnet plaskar utanför och Saltsjöbanans tåg rasslar förbi med måndagströtta människor på väg till arbetet. Grannens lilla Elvis gråter i våningen ovanför.

En lisa för själen

Det har varit tufft en period. Slutligen fick jag så ont i magen av all stress att jag måste uppsöka läkare - kronisk magkatarr. Äter Losec-preparat, ingen alkohol, inget kaffe, helst inte te heller. Och så alla andra föreskrifter om att ta det lugnt, haha. Hur tar en lärare det lugnt när alla samtalsunderlag ska skrivas, alla samtal ska hållas, observationsrapport ska överlämnas, avslutningar tränas, sånger och kläder och tider och fan och hans moster? Mostern är väl värst.

Idag har jag inte sonen hos mig - fast han ringde vid lunchtid och ville bara säga att han älskar mig. Bestämde mig för att jag skulle göra det som brukar få mig att gå ner i varv rätt bra - gå i skogen. Tog med mig svampkorgen, en termos med te och apelsinpepparkakor. Var ute i två timmar, så nu är jag litet kall om fingrarna, men nöjd. Det blev en liten hög trattkantareller och en vanlig gul. Så snart ska jag göra mig en kantarellsmörgås.

Testund vid Baggensstäket. En paddlare gled förbi och vi bytte några ord innan var och en för sig njöt av sitt igen.

Njuter av skymningen, som kryper in med gulaktigt ljus från de gyllenrosa molnen och omgärdar våra hus där fönstren lyser av adventsstakar och adventsstjärnor.

Jag ska lägga mig på soffan och läsa en stund.

Teaterkväll

Kom just hem från Dramaten där jag såg Valerie solanas ska bli president i Amerika, en rätt stark, och sevärd, föreställning om kvinnan som skrev SCUM-manifestet. Köpte Drömfakulteten, pjäsförfattarens bok om Valerie Solana. Den säljs för 40 kronor på Dramaten där man köper kaffe... Smart initiativ.

Kom att tänka på Ulrike Meinhof, när jag såg pjäsen. Hon var också en självförbrännande kvinna med extrema politiska idéer, minst sagt. Läste en del om henne och hela Baader-Meinhofgruppen när jag var i 20-årsåldern.

På teatern träffade jag flera människor jag känner, bl a träffade jag en gammal pojkväns f d fru, en psykolog som är väldigt 70-talig fortfarande. Hon kom också att tänka på Ulrike Meinhof.

Pratade litet med Vassilis Bolonnassos om att jag ofta lyssnar på hans radioprogram, Alltid på en söndag, till helgmorgonkaffet i sängen, men att jag ibland skäller på honom och tycker han kunde vara en roligare gubbe. Han berättade att på söndag ska han spela något ovanligt av Vivaldi, så då skulle jag lyssna extra noga. Då får jag väl göra det då. Det är egentligen hans fru jag känner, vi har jobbat en del ihop - en ytterst engagerad och kunnig bibliotekarie som arbetar mycket med att få invandrare att använda biblioteket och engagera sig i det svenska samhället. En riktig eldsjäl är hon!

Till dundrande rockmusik körde jag sedan hem i regnet. Nästan otäckt att köra på en svart, tom och regnvåt motorväg. Väntade bara på att någon från baksätet skulle stirra på mig i backspegeln. Möttes av en senkvällspigg katt, som just nu rusar runt som en galning med svansen rakt opp - och själv ska jag gå och lägga mig.

Nu

...åker jag till Arlanda och hämtar nedanstående gullegryn! Tjoddelihooo!

Bilden togs på Allhelgonaafton. En stämgaffel med tratt på är stundens experiment - hur låter det, ändras ljudet med tratten? Livet är ett experiment!

Mardrömsdjur

Iiioo, vad otäck bilden blev. Försökte göra den värre, faktiskt. Kanske skulle den vara svartvit istället?

Momo och Råttis

Lilla Momo har visat sig vara en katt som passar mig väldigt bra. Mycket stor integritet, hon vill komma av sig själv, annars blir det skutt iväg och gömma sig under badkaret eller soffan. På natten sover hon tätt intill mitt ansikte, kittlar mig med sina morrhår eller slickar mig på nästippen.

Hon är snäll och försiktig mot mina händer, biter eller klöser inte. Mot Råttis är hon dock mordisk och kastar den stackars musen högt i luften, fångar med klorna och biter och river så mycket hon kan. Normalt kattbeteende med andra ord.

För att få sova i natt blev jag tvungen att hiva ut henne från sovrummet och stänga dörren, eftersom hon hade fått för sig att det var lektajm vid tretiden - hoppa på mattes fötter i mörkret är en populär lek. För katten.

Uppåt i livet

I helgen har jag förärat mig själv en man! En vacker man med svarta jeans, knytskor och isblå ögon. Och de mest fantastiska armmuskler... Sade feministen. Det var som en fantastisk efterrätt! Bara njutning. (Funderade ett tag på om jag verkligen skulle skriva om det här, men so what, det är väl trevligt att sådant ingår i en singelkvinnas liv - varför skulle man inte få skriva om det?!)

Idag har jag ringt till Kina och talat med Samuel. Han har verkligen båda fötterna på jorden, den gossen. Lugnt och glatt berättade han en del av vad han sett och gjort. Och så talade han om att han längtade väldigt mycket efter mig. Inte uppskruvad eller gråtmild, bara lugn. Själv blir jag sån att jag inte vet vad jag ska säga, vad som är viktigt när man pratar så kort.

Idag hade Samuel sett bambu. Han hade varit på ett bambumuseum berättade han, och sett svart bambu. Kinesisk rockmusik lät förskräckligt , men "De har jättefin klassisk musik!". Musiken pratade vi om för att han ska göra ett bildspel, i Moviemaker, att visa i skolan när han kommer tillbaka. Känner jag honom rätt går han ut på nätet och letar upp lämplig kinesisk musik och lägger in i sitt bildspel. Han gör jättefina bildspel och är väldigt duktig på att välja musik till bilderna. Jag får, som vanligt, inte komma med förslag om vad som är lämpligt. Då får jag till svar att det kan jag ju göra i mina egna bildspel, så nu har jag lagt av att bry mig förrän han ber om hjälp, eller när det är klart - och då är det ju bara att berömma!

Samuel berättade att han fått nya kompisar. En pojke på svenska ambassaden i Hanoi, "han slår alla, men när han inte slåss är han snäll", och en plastkusin. Plastkusinen är kinesiska "så vi förstår inte varandras språk, men vi leker ändå".

På tisdag eftermiddag ska jag hämta dem på Arlanda! Längt-längt!

Jag gillar livet just nu!!

Feminister och fruntimmer

Har i kväll varit och lyssnat på en föreläsning som Yvonne Hirdman, professor i kvinnohistoria, höll. Var väldigt positiv på väg dit, men tycker inte att jag fick alltför mycket nytt mig serverat. Hon är bra på att prata, i betydelsen att hon har ett dynamiskt språk.

Hirdman har bl a skrivit en bok som heter Det tänkande hjärtat och som handlar om Alva Myrdal - funderar på att läsa den. Någon som läst den och har något att säga om den?

Två citat, ett anmärkningsvärt och ett anmärkningsvärt bra, skrev jag dock upp:
"Hönset är ingen fågel och kvinnan är ingen människa" och historien hjälper oss att "frigöra oss från de dödas makt över våra liv". Det första är ett ryskt ordspråk som kvinnor lärde Hirdman när hon var i Ryssland och föreläste, det andra minns jag inte vem som sagt, men det är heller inte så viktigt. Jag gillar anledningen till att man ska kunna sin historia - även om vi inte tycks frigöra oss så förfärligt bra, vi människor.


I helgen var jag på en fest där en av de unga männen hade någon sorts andrahandskontakt med (den lede, nä, leda måste det bli) FI - inte var det roligt det jag fick höra om hur det kan gå till mellan damerna i det ledande skiktet. Men härvidlag är inte kvinnor bättre än män, tyvärr. Maktkamp är maktkamp, oavsett kön.

Festen där "hans galna moster från Alingsås", som någon beskrev henne, deltog, hade större delen av sin behållning för min del, just i samtalet med sagda moster. Hon hade varit hippie i Frankrike på sjuttiotalet och hade en hel del att säga. Fräsigt fruntimmer, säger jag. Sån vill jag bli på ålderns höst - fräsig, bestämd och besvärlig. (Inser plötsligt när jag läser igenom detta i den publicerade bloggen, att det är jag redan. Det är bara ålderns höst som fattas...)

Ja, och så är jag glad att jag har vänner att tala med när jag är i beråd. Ensam är man (läs "jag") rätt inskränkt - emellanåt. Tänk vad bra det är med samtalet!

Arbete, längtan. Upprördhet, fniss.

Arbetet sliter, trots att det är roligt för det mesta - det är massor att ha i huvudet hela tiden samtidigt som man blir avbruten flera gånger i minuten. Det sista av skolobservationsapporten ska skrivas in, alla elevernas utvecklingssamtalsunderlag ska fyllas i - extra petigt inför nationella proven i vår.

Längtan efter Samuel som fortfarande är i Hanoi. Ytterligare en vecka tills han kommer hem. Är rädd att jag ska känna mig främmande för honom, eller han för mig. Han såg så stor ut på bilden i pappabloggen, kände knappt igen honom. Det kanske var minen...

Upprördhet över vad vi tycker är bra under hållning, och över vad vi gör med vår kultur, eller vad de som tar hand om våra pengar gör med vår uppfattning om kultur. Ett bra inlägg om detta fick jag tips på av Marge II.

Fniss blir det emellanåt när Momo skuttar runt och åker kana på elevernas glosböcker, "läser" tidningen så det prasslar och den slits i små remsor, eller gömmer sig i en plastpåse från H&M. Allt i full fart!

Tankfull ung dam

En ny familjemedlem

Det här är lilla Momo, 12 veckor gammal. Jag hämtade henne idag ute på Saltarö. Hon pep i ett par mil, så jag tog av mig min skotska yllehalsduk och lade in till henne, och då somnade hon ganska snart. På bilden har hon ännu inte gått ur kattburen, utan sitter på halsduken och kikar på mig.

Längtar efter Samuel! Han är i Hanoi just nu. Hans bonusmamma har skrivit litet om vistelsen där.

Allhelgonaafton

Allhegonaafton gick vi till kyrkogården för att tända ljus på sonens farmors föräldrars grav. Väldigt många andra var förstås ute och tände ljus på vänners och anhörigas gravar, så vi mötte en tät ström av människor, trots regnet och kylan. Svårt att få en skarp bild med en simpel digitalkamera, men det är rätt vackert med sudd i just denna bild.

Efteråt skulle vi hem till oss för att äta middag, farmor medbjuden. Så städat som det ser ut när man ska ha gäster har man ju aldrig annars, eller så är det bara jag som har det så. Känner knappt igen bordet - inte en tidning, inte ett papper. A bit spooky, if you ask me...

Molnen har lyft

Sonens bonusmamma har SMS:at att resan har gått bra och att de träffades i morse - hon var redan i Kina med Samuels lillasyster. Det lättade rätt bra att få det meddelandet.

Sedan i går har många frågat och varit deltagande i att jag varit ängslig - det har verkligen känts skönt. Man kan ju tycka att det här inte är något, men om man, som jag, lever ensam blir livet ganska platt (till att börja med) när det käraste man har i livet reser bort sådär.

Jag kan bli förvånad över hur mycket andra människors (bloggare och andra) deltagande, på olika sätt, påverkar mig. Glatt överraskad, faktiskt. I teorin vet jag ju det, men behöver påminnas...

Efter att ha övat på julrepertoaren, ska jag nu gå till sängs - rätt nöjd.

Hur ska det vara egentligen? Va!

A propos det förra inlägget: Jag har luftat min oro och "bekänt" att jag kommer att längta efter sonen nu när han är bortrest. Då har jag mötts av halvirriterade kommentarer om att jag inte borde binda mig så vid min son, det är inte bra för honom. Hur ska han bli självständig blablabla... Och jag behöver ett eget liv!

Så märkligt. För ett antal år sedan var det väldigt fult att säga att man ville vara ifrån sina barn, att man tyckte det var skönt att slippa dem. Nu ska man säga det, det är natuuuurligt. Och i Sverige kan bara en sak i taget vara natuuurlig. Så nu är det litet chict att säga att man inte längtar efter sina barn, att det är så himmmla skönt med eeeegen tid. Usch! Och tycker man annat så förtränger man något, vågar inte erkänna för sig själv att det är skönt att inte ha barnen hos sig. Man har inget eeeeget liv.

Alla vet så himla väl vad andra känner och hur andra ska leva sina liv.

För min del är det helt ok, att man vill vara utan sina barn, vill ha egen tid eller vad nu anledningen kan vara. Men jag råkar tycka att jag vill ha mitt barn hos mig. Jag fick honom en månad innan jag fyllde 46, och hade fått veta att jag aldrig skulle kunna få barn - kan inte de två sakerna ihop skapa ett annat sätt att se på umgänget med barnet - kanske. Plus att jag ju bara har honom halvtid, eftersom jag är skild från barnets far. Och när man är så gammal som jag har man gjort det man ville i många avseenden, och det man inte hunnit med kan vänta några år, eller så har man ungen med.

Livet är kort, och ofta sorgligt. Det har åtminstone jag lärt mig. Alltså - ta vara på det bästa i livet, vilket självklart är olika i olika människors liv och i olika åldrar. För mig är det bl a min enfödde son, och jag betackar mig för alla möjliga, löjliga framfnysta åsikter om hur jag ska känna i förhållande till honom.

Så det så!

Nu blev jag allt rätt ilsken.

En kvart sedan han lyfte mot Kina

Ja, nu är det femton minuter sedan sonen, med sin pappa, lyfte på väg mot Shanghai. Det känns så oroligt. Kunde bara sova knappt fyra timmar i natt - var uppe och år kall lax, läste bloggar och slutligen tidningen, när den kom strax före halv fem. Att man kan bli så okoncentrerad och nere för att ungen ska åka bort på 14 dagar. Tror att det beror på att han ska så långt bort också, någonstans där jag inte har varit och därmed har svårt att föreställa mig hur det är. Bilder har jag ju sett, har googlat på Hangzhou, dit han ska, men vad hjälper det.

Och ännu värre när han sedan ska till Hanoi. Känner mig som om jag befinner mig under betonggolvet i källaren...

Så här låg han i min säng och läste Drakväktaren igår kväll. Gulle!

Våra kompisböcker

När jag var tolv år fick jag en kompisbok, som både jag och mina syskon och mina kompisar skrev i. En kompisbok är en sån där förtryckt bok, i vilken man skriver vilka intressen man har, vad man gillar och avskyr och vad man vill bli när man blir stor bl a.

Nu har min son önskat sig, och fått, en sådan bok. Han skrev själv först, sedan fick jag skriva. Då kom jag plötsligt på att jag har kvar min. Hämtade den och lät Samuel läsa. Han ville skriva i den, och när han skrev datum undrade han hur många år sedan det var jag skrev i den första gången. Det var 1964 - 42 år sedan!!

Sista uppslaget var inte ifyllt, dvs en person till kunde skriva i min bok - och det blev min egen son! Läckert.

Nu när han skrivit, visar det sig att vi båda gillar samma idrottsgren, eller, jag gillade som barn, och han gillar redskapsgymnastik...

Morgonens mammaepitet och en bra modeadress

Sonen vaknade för en stund sedan och ropade på mig, låg och myste när jag strök honom över huvudet och pussade. Efter en stund lade han sig på rygg, tittade på mig med sina stora blå och sa:
"Mamma, är du en rackarfilé?"
Hupp, vad svarar man på det, månntro?!

Här är en underbar modeadress, som får mig att längta till New York. Vilka kläder... Och fotografen går inte av för hackor, heller. Vilka bilder!


A propos bilder - gårdagens middag blev strömming...















Jag älskar bilden av rå fisk och rått kött. Vackra färger, klart och rent och doften är ärlig. Nej inte härlig - ärlig!

Absolut snökaos

Snön vräker ner. De som skulle ut till oss, 1,5 mil från Stockholms stadskärna, för körövning, kunde inte ta sig ut, för tunnelbana och bussar stod stilla på flera håll - det är nämligen första gången i historien som det är snö här...

I flera dagar har man varnat för att snön skulle komma, ändå har folk på sommardäcken. Vad förvånad man blir över att somliga klarar sig över huvud taget här i livet.















Samuel och jag gick ut vid klockan nio, i mörkret och snöstormen, och åkte pulka och rutchkana och gick en lång promenad. Vi var ute en och en halv timme. Sedan ville Samuel ha varm choklad och Finn Crisp med cheddarost, vilket han fick. Tänkte att nu är det lov, så han får vända lite på dygnet när det är så härligt väder. Vi njuter av stormen. Hemskt dock för dem som befann sig på båten som sjönk mellan Gotland och Öland.

En sån däringa lista

(x) snott den här listan (av denne man)
( ) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön
(x) vill bli älskad av ngn
( ) är kär
(x) blivit dumpad
(x) dumpat någon
(x) fått sparken
(x) varit i knytnävsslagsmål
(x) rymt hemifrån.
(x) har haft känslor för någon som inte känt samma sak
(x) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
(x) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
(x) sett någon dö
( ) varit kär i en av mina internetkompisar
( ) är jätte blyg
(x) varit i Frankrike
( ) varit i Taizé
(x) spytt i en bar
(x) ätit sushi
( ) åkt snowboard
( ) crowdsurfat under en konsert
(x) varit i ett våldsamt förhållande
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt pulka
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
(x) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
(x) pratglad
(x) rört en orm
(x) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
(x) blivit missförstådd
(x) vunnit en tävling
( ) blivit avstängd från skolan
(x) varit i en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt mig som en utstött
( ) ätit ett helt glasspaket på 1 h
(x) hatat mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
( ) är tokig i Anime
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) varit vilse
(x) varit i Stockholm
(x) simmat i havet
(x) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
( ) lekt polis och rånare
(x) sjungit karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) busringt
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
( ) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon jag bryr mig om
(x) blåst bubblor
(x) gjort upp eld på en strand
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen (i vaddå?)
(x) burit pärlor
( ) hoppat från en bro
( ) ätit hund/kattmat
( ) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
(x) kan Teckenspråk (Alfabetet) (hmm, glömt det mesta misstänker jag...)
( ) drömt att jag gift mig med någon
( ) fastnat med tungan i frysen
(x) Gillar Tv-spel
( ) varit en cheerleader
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att jag inte fått luft
(x) stannat uppe hela natten
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
(x) haft en träkoja
(x) burit fula/annorlunda kläder i skolan
(x) blivit puttad i en sjö med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att jag är het
(x) brutit något av de 206 ben som finns i kroppen
(x) fiskat
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) gråtit så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen
( ) fuskat på ett prov
(x)glömt någons namn
(x) sovit naken
(x) har drejat en kruka
( ) träffat en utomjording
(x) ätit glass
(x) andas
(x) lärt mig 4 språk (lärt, ja)

Söndagsusch!

En skönt slö helg. Borde gjort det och det och det - men nix! Det enda nyttiga jag gjort är att åka iväg och byta till vinterhjul på bilen.

Har pratat med sonens pappa om vecka 45 bl a. Då reser de till Kina och Vietnam - jag träffar honom inte på de 14 dagar de är bortresta! Jag vill verkligen att han ska få åka iväg med sin och pappa, bonusmamma och lillasyster, men det kommer att kännas hemskt. Jag kommer att längta och vara orolig att något ska hända honom. Oron är väl något man bär med sig som mamma, antar jag.

Jag borde använda tiden till att dejta män, men... Det vore trevligt, kul, skönt, att ha en man - men själva vägen dit är helt hopplös. Dejting är urtrist. Man äter middag eller promenerar med någon man i bästa fall har ett hyggligt samtal med. Och alla är (vi) ute efter något de (vi) tror är det perfekta, det som förmodligen inte finns. Usch!

Nä, nu får jag pigga upp mig med Mäklarna i tv 1 och sedan läsa sista delen i McCalls serie om Mma Ramotswe The Full Cupboard of Life.

Ur mina bokhyllor

84 Charing Cross Road är en underbar bok, som jag läst flera gånger. Det är en brevväxling mellan en amerikansk kvinna och en man som äger ett bokantikvariat i London. En del dagboksanteckningar finns också med. Det är alltså Helen Hanff, som skrivit boken, som brevväxlat med bokhandlaren. En film har också gjorts efter boken - en vacker, varm och sorglig film. Anthony Hopkins spelar rollen som bokhandlaren.

Barbro Alving är både rolig och bitsk i sina böcker Personligt. Det är fantastiskt att möta en kvinna som levt större delen av sitt liv innan jag fanns - ändå finner jag så stora likheter oss emellan. Det visar verkligen att människan är sig lik i grunden, oavsett tid. Det är betryggande och fascinerande.

Jag är väldigt trött efter att ha skrivit observationsrapport, med två av mina medobservatörer, hela dagen. Det mesta måste diskuteras - vad såg vi, vad står det i läroplaner, arbetsplaner och kursplaner? Tolkar vi för mycket eller såg vi just det vi skriver? Vad tycker vi sedan om detta? Kan vår bedömning verkligen kopplas till det som planerna kräver, eller tycker vi bara helt löst? Knivig balansgång, där ens åsikter verkligen blir ifrågasatta. Det är ju inte personligt, men ibland blir det "kill your darlings" och det kan kännas.

Vi väger ord på guldvåg, timme ut och timme in - och ovanpå detta måste vi sätta sifferbedömningar, som ska stämma överens med texten. Vi lär oss enormt mycket och förhoppningsvis blir det någon utkomst för den observerade skolan och kanske för den kommunens politiker.

Ibland kommer man tillbaka efter några år och ser att det man påpekat som brist, förändrats till det bättre, kanske till och med radikalt - då känns det värt alla trassliga timmar med intrikata diskussioner. Men trött blir man, som sagt.

För övrigt tycker jag att observatörer är så kloka - generellt sett, förstås. Kunniga, öppna och fantastiskt roliga att diskutera med. De är, av nödvändighet, ifrågasättande och tänkande - härligt, faktiskt! Det passar mig som hand i handske. Sköna argumentationer blir det - och många skratt...

Med bil Sollentuna - Saltsjöbaden

Eugeniatunneln vid 16.30-tiden.

.

På väg ut ur Södra länken.

Höstbild, ?-bild och skräpbild

Tre bilder jag tog i eftermiddags när jag var på cykel-, inlines- och sparkcykeltur med sonen och hans kompisar. Trädet står vid lekplatsen där Samuel gick i förskoleklass för två år sedan.

Jag tog några tokbilder med rull- och snurrmojängen och olika konstellationer av barn, ben och armar utstickande under den. Den här tycker jag blev roligast.

Under en trappa låg hinkarna och skräpet - bilden är inte helt skarp, men den är ok ändå (eftersom jag inte tog någon bättre, så...).

Honungs- och barnmorgon

Honung sitter och tittar på när vi äter frukost. Lägg märke till kastanjerna som alltid tornar upp sig på fönsterbrädet om höstarna. De blir alltfler, allteftersom hösten häller kastanjer på vår gata. Den ena är vackrare än den andra, fyllig, rund och har samma färg som mina ögon. Lena att hålla i handen. Sköna att ha i fickan som lyckokastanjer, som fransmännen brukar göra, svåra att kasta framåt sommaren när de är torra och dammiga.

Tänkte läsa tidningen i sängen i lugn och ro i morse. Plötsligt hade jag tre ungar, Samuel, hans kompis Emil med lillasyster Cornelia, och en katt i sängen. Alla skulle prata och berätta och klappa katt.

Tja, sedan ville alla ha frukostchiabatta, så jag sprang över till den lilla kiosken nere på hörnet och köpte varma bröd. Tugg, smask, babbel, smul, så var ungarna klara med frukosten och ville klä ut sig. Håhå-jaja.

Där satt jag och försökte läsa morgontidningen vid bordet och blev avbruten hela tiden för att kommentera alla olika outfits som kombinerats ur Samuels utklädningslåda. Lätt irriterad över att inte få läsa i lugn och ro, tänkte jag på alla ensamma människor, och på att om tio år skulle jag kanske längta efter det här livet, som med Samuels och hans kompisars hjälp virlvlar förbi med ett wooosh!! Då släppte irritationen. Tidningar kan man läsa när inte ungarna är i närheten. Eller när de spelar dataspel eller Gameboy. Snart har de inte tid med mig - bäst att ta vara på tiden.

Nu blir det pannkaka till lunch och sedan ska vi tillsammans åka ut i det gråstilla höstvädret; Samuel på sparkcykel, Emil på inlines och jag på cykel.

Livet virvlar som höstlöv - friskt, färgstarkt och till en viss gräns oförutsägbart!

New Dawn och Honung

Idag har New Dawn slagit ut sin enda blomma ordentligt i regnet, bara att gå ut och fotografera.

Hittekatten, som genast fann sig tillrätta i korgen, är vacker och mycket klappvänlig! Han får heta Honung efter färgen på pälsen. Nu kanske inte vi kan behålla honom - hör ägarna av sig får vi skaffa en ny liten unge. Den här är 7-8 månader gammal. Jättefin!

Trist film, kul hammare

Tvångstittade på Lost in translation, som så många människor tycks gilla. Usch. Lika prettotrist tidsslöseri denna gång som förra. INTE min grej!

Nedanstående är min grej, den fick jag nämligen som present på min födelsedag nu i september. I skaftet finns flera skruvmejslar. Spejsad, kanske man kan säga. Fungerar bra också.

Läst

Har just läst The Stone Monkey av Jeffrey Deaver. Har läst ett par böcker av honom tidigare, The Devil's Teardrop och The Blue Nowhere. Köper dem på flygplatser när jag är på resa. Väldigt spännande och snåriga intriger. Ibland kan jag tycka att det blir litet väl fantastiskt, men som bladvändare, eller vad det heter på svenska, är det helt ok litteratur.

Hör att lilla Elvis är ute med sin mamma och gungar. Hon gosar och går upp i rösten, precis som man ska för att småbarn ska lyssna. Elvis kunde gå riktigt bra när han var 10 månader. I helgen fyller han 1 år. Ska köpa en fin fölsepresent till honom från Samuel och mig. Måste bara kolla vad en 1-åring tycker om - det har jag nämligen glömt...

Gullesorkens högra öga en masse

Visst har han en intensiv blick, min gullesork! Han är hos sin pappa i några dagar och jag längtar mig blå!

Dagens bilder

Jag tog några bilder alldeles nyss. Och kunde förstås inte låta bli att leka en aning.

Första bilden är en nästan utslagen knopp av min New Dawn. Den har en delikat doft, som sonen uttrycker det, mild och söt.

Nästa bild är samma ros tagen genom slipat glas som jag håller framför kameralinsen. Jag brukar titta på verkligheten genom detta glas ibland, det blir nästan som genom ett kaleidoskop. Jag tycker mycket om kaleidoskop, de förvänder synen på mig - känns det som.

Krassen genom tittutleksaken...

Samma bild hyseriskt omgjord här nedanför. Provade med olika färgställningar, men det gjorde till slut ont i ögonen, så jag stannade här.

Och här är, slutligen, den lilla leksaken jag använder att fotografera igenom. Tror jag köpt den i en liten leksaksaffär på Hornsgatspuckeln, möjligen på Tom Tits i Södertälje. Det blir roliga porträtt tagna med den också. Samuel och jag har tagit alla möjliga experimentbilder med den.

Ovanlig vanlig höstmorgon

Grått ljus, stilla morgonkyla. Det småmullrar från ett fläktsystem i grannhuset, bilarna på Stockholmsvägen susar intensivt så här på morgonen, lilla Elvis och hans mamma hoppar i våningen ovanför, bomp-bomp. I från sovrummet hörs svagt en gapig sopran ur min väckarradio, som jag inte stängt av. Grannens katt Samir kommer in, eftersom balkongdörren står på glänt för att släppa in både ljud och kall frisk luft; han vandrar runt i alla rum och kollar läget, hoppar sedan upp på min stol och stryker sig smålojt och vänskapligt mot min rygg. Jag kikar i morgontidningen som skriver om skolan ur många synvinklar. Mer kontroller/inspektioner, låga krav, vi satsar på fel saker - inget till eliten... Hmmm.

Efter att ha lämnat Samuel i skolan (tänk att JAG är en mamma, en sån som lämnar sin son i skolan på morgnarna, en vanlig en!), har jag åkt hem, med rumpvärmaren på i bilen, hem till tyst och långsam frukost, innan jag börjar med att ploga igenom läroplanerna för den obligatoriska skolan, förskoleklassen, fritidshemmen och förskolan. Behöver repetera för att kunna detaljer, nu när jag observerar skola igen. Ska också läsa igenom intervjuerna jag gjorde i måndags och se hur de ska kompletteras.

Tänk att få arbeta hemifrån - det går ju sällan som lärare. Känns lyxigt med tystnaden och att få slutföra en tankegång, men förmodligen skulle jag inte stå ut i längden utan elevernas krav och livlighet - de gör att man absolut inte kan slå sig till ro med sina idéer om världen. Dessutom är de ofta roliga och omtänksamma. Omväxling förnöjer dock.


En bild jag tog igår här nedan. Målningen är gjord av Marianne Ågren och heter Hus med rött tak. Lövverksskuggor och persiennränder ger mig samma extra i livet som bakgrundsljud gör, ett lager till, liksom. Komlicerar (ljud-) bilden en aning.

Ethical Philosphical Results...

På denna sida blev mitt resultat nedanstående (obs! inte nedslående), vilket inte helt klargör min moraliska inställning till livet och dess vindlingar. Att jag är starkt influerad av Jean-Paul Sartre sedan ungdomen, vet jag - men Kant?! Får nog läsa på litet mer. Illavarslande med stoiker och cyniker så högt upp... Sonen brukar säga till mig, ibland fråga, om jag är cynisk, så något ligger det väl i plats nummmer 9.

1. Kant (100%) Click here for info
2. Jean-Paul Sartre (96%) Click here for info
3. John Stuart Mill (86%) Click here for info
4. Jeremy Bentham (81%) Click here for info
5. Stoics (76%) Click here for info
6. Ayn Rand (70%) Click here for info
7. Aquinas (65%) Click here for info
8. Spinoza (65%) Click here for info
9. Cynics (64%) Click here for info
10. Nel Noddings (63%) Click here for info
11. Prescriptivism (63%) Click here for info
12. Aristotle (49%) Click here for info
13. Thomas Hobbes (41%) Click here for info
14. St. Augustine (40%) Click here for info
15. David Hume (38%) Click here for info
16. Nietzsche (38%) Click here for info
17. Epicureans (37%) Click here for info
18. Ockham (32%) Click here for info
19. Plato (27%) Click here for info

Hmm, vet inte om jag tycker om mig helt, utifrån den bild jag fick, av mig själv, i detta test...

När jag, på bloggar, har läst om längtan efter kärlek och rädslan för att ta chansen, har det förstås väckt tankar runt mitt eget (tämligen frånvarande) kärleksliv och min längtan. Kom på att jag har skrivit en del dikter i ämnet, innan jag gifte mig med den vackre mannen som blev mitt barns far så småningom. Jag var redigt rädd redan på den tiden...

Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få

Du skulle ändå bara ta det och gå

Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer


Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken


Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek

AM febr 1991


Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.

En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:

Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn

ser jag dig

Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig

ser jag dig

När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever

och jag ser dig

-men bara då
ser jag dig

AM

Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.

Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...

Tre bilder tagna för 7 minuter sedan

Först ut är en bild, inte helt skarp tyvärr, på min Abraham Darby. Den växer i en stor betongkruka på balkongen. Enda nackdelen med den är de stora och obehagligt vassa taggarna, som fastnar i kläder och hud när man passerar obetänkt. Doften är stark och typiskt "rosig".


Sen kommer en bild på min kära änglatrumpet - en av de tio klockorna som blommar just nu, den 11 oktober. Denna växt, som berett mig sådan oerhörd glädje och stolthet denna sommar, växer i en lövkorg av pil. Korgen måste bytas till en större storlek nästa sommar, men då klarar jag inte längre att bära den ensam, gissar jag.



Tredje och sista bilden, som jag också tog från min balkong, fanns som motiv in ungefär en halv minut, sedan var det borta! Sådant tycker jag om! Fönster och fönsterfönster.



Just nu, när jag tagit dessa tre bilder, känns världen rik! Skymningen faller utanför mitt fönster och jag är mätt och litet frusen. Ska snart iväg till min kör och öva på Mozarts requiem.

Mammafel?

Kläcker ur mig en typisk mammakommentar.
"...och så schamponerar du dig ordentligt..."
"Om jag schamponerar mig alls, så gör jag det väl inte slarvigt heller!" får jag till svar.

"Är du arg mamma?"
"Nä, jag är bara lite småsur."
"Ja, det är bara vad jag förväntar mig av en mamma."

Snabbt, stressat står jag och gör i ordning två Finncrisp med cheddarost på. Otåligt säger jag:
"I det här läget skulle du inte få några mackor av pappa..."
"...så jag ska vara jääääävligt glad."
I vanliga fall svär han inte, men nu skulle han låta som jag kan göra när jag är fruktansvärt otålig över att det aldrig blir sängtime i tid.


Ovanstående utspelade sig nyss. Sådana här dialoger har vi jämt. Vad gör jag för fel, månntro? Ongan har alltid svar på tal.

Igår blev jag tvärilsk för att han aldrig somnar eller ens försöker, utan bjäbbar en massa till svar när jag ber honom sluta babbla eller klättra runt i sängen. Ungen sur, jag ilsk och sur.
"Du är inte särskilt trevlig när du håller på så här!" fräser jag.
"Jaja, du är inte särskilt trevlig själv heller!" muttrar ungen.

Ping - pong, ping - pong...

Det blir en kall natt!

Jaha, nu fick Samuel och jag kasta oss ut efter änglatrumpeten - termometerna visar på drygt 4 grader bara, så det blir alldeles för kallt för den ute i natt. Så stor den är! Jämför med 16 maj när jag plockade in den...

Nu doftar de 10 utslagna klockorna starkt i rummet.

Målningen i bakgrunden har jag gjort. Det är den här nedanför. Jag tycker mycket om den!

Känna på utet

Jag har alldeles nyss (kl 8.00) utfört det första jag gör varje morgon när jag stiger upp - jag går ut på balkongen, oavsett väder och årstid, och känner av vädret. Drar in djupa andetag, känner hur kallt, hur fuktigt eller torrt det är luften, tittar på ljuset, på himlen och lyssnar på alla ljud, bilarna från Stockholmsvägen, fågelkvitter och vinden eller regnet om vädret är sådant.

När det är vinter dämpas ljudet från bilvägen och liksom talar om att det är vinter. Det är ett mycket speciellt ljud. Ibland blundar jag för att ljuden ska kännas starkare, opåverkade av det jag ser. Jag kan stå där länge och njuta av morgonen.

Just nu doftar det friskt och fuktigt, litet syrligt - inte senhöstens ståldoft. Solen står lågt mellan husen. Den stora tallen är orangegul i toppen - av solljuset - och våra tre gula hus är fläckiga av solljus som i lustiga mönster silar mellan grenarna i tallen, den enorma asken och de stora lönnarna. Skuggan av en klippt lind syns på ett av husen. Bort emot järnvägen går en kvinna i röd jacka, långsamt och mållöst, med en liten vit hund i koppel. En granne går ut ur en port, ännu ser jag henne inte, men jag hör hur porten öppnas, inte alltför bestämt. Några småfåglar pratar i en buske. Det jämna bruset från bilvägen säger mig att människor vaknat till och redan är ute i ärenden så här på söndagmorgonen.

Väldigt ofta ger den här rutinen mig dagens första leende och också dagens första kommentar. Dagens första starka lyckokänsla, isolerad från allt annat, ligger inbäddad i denna korta stund. Leendet kommer av dofterna, tror jag. Jag älskar att känna dofter, och morgonutedoften, den allra första, är så härlig oavsett väder. Kommentaren kommer av sig själv, beroende på vädret, ljuset dofterna just den dagen.

Nyss blev det ett stort leende på grund av det otroligt vackra ljuset, på grund av att min änglatrumpet vajade så mäktigt i vinden och några av dess 64 knoppar hade slagit ut. Det kändes så generöst, alltihop. Dagens första kommentar blev ett djupt känt " Guud, så vackert!" åt alltihop.

Jag avslutar kvällen likadant.Tystnaden i mörkret nu på hösten är så skön. Litet trafik hörs för det mesta och emellanåt skramlar Saltsjöbanans tåg förbi som en upplyst orm. Och dofterna! Mmmm... Upplevelsen är inte lika stark som om morgnarna, men det är skönt att avsluta så ändå. På morgnarna är man så känslig och mottaglig - nyvaken, litet förvirrad, tankarna har inte riktigt satt i gång. På kvällarna är man fortfarande full av dagens verksamheter och allt har inte stillnat i en ännu, så då är det mer ett behagligt sätt att samla sig.

Om jag är bortrest försöker jag göra samma sak - finns det balkong är det inga problem, hyr man stuga t ex i fjällen är det bara att sticka ut nosen på bron och hänga litet i dörrhandtaget. Annars får man ta tofflor eller någons stora skor och ställa sig ute en stund. Kylan som biter en då är ljuvlig. Det är verkligen att känna på vädret.

I storstäder får jag min känna-på-utet-stund när jag stiger ut på gatan efter frukost. Då stannar jag till, om så bara ett kort ögonblick, och drar in gatans dofter, ser på himlen mellan de höga husen och registrerar ljus och färger på husen runt omkring, människornas kläder och parfymer.

Jag lovar - det finns ALLTID något att glädjas åt; i New York, i London, i Agadir, på Lofoten, på Västerängsholmen, i Luleå, i Chania, i Rom, i Murmansk, i Helsingfors, i Saltsjöbaden, på Kökar, i Skagen, i Kaválla, i Sopron, i Catania, i Lissabon, på Isle of Skye, på Isle of Wight, i Alicante, i Eilat, i Göteborg, i Athen, i Ottawa, i små italienska byar, i små franska och tyska städer, i norrbottens små stugor, i tornedalens vackra dalgång - för att nämna några skilda ställen där jag inandats morgondoft och scannat morgonhimlen, ljuset och vädret.

En enda gång i mitt liv har jag varit med om att utet inte glatt mig och det var i Gliwiche i Polen, i den så kallade svarta triangeln. Det var tungt att börja dagen med att ingenting fanns som tilltalade mig så tidigt på morgonen. Till slut lyckades jag se att solljuset i luftföroreningarna trots allt var vackert och den kvava röken från alla gamla fabriker, som liksom stoppade upp andningen, ändå talade om för mig vad jag hade runt omkring mig. Det hjäpte något, men ofta tänkte jag på de människor som måste bo i detta varje dag i sitt liv.

Min mamma kände ofta på utet både morgon och kväll och jag försöker lära Samuel det. Han är duktig på dofter. Jag började redan när han var spädgris och satt på min arm. Han snusade på så gott han kunde och jag pratade om vad jag såg och hur det luktade.

Nu hojtar Samuel "Mamma, jag är här!" från min säng. Ska gå och morgonpussa sömntutan och sedan sätta mig i svalkan på balkongen med dagens första kopp kaffe.

Troligen aldrig på ti'n...

Har jag tränat idag, som jag skulle? Nä.

Smockade på mig nedanstående, mig vanligtvis otypiska, stövlar och drog till Nacka Forum. Där inhandlade jag bl a två dubbla Pigalle, vilka jag åt (ha, vilket förskönande omskrivning för "tryckte i mig") på väg hem, plus ett kollegieblock (vilket jag inte åt), med knallfärger på pärmen - behöver jag verkligen när jag ska ut och bedöma skolor, hårtoning "Röd kastanj"- behöver jag verkligen så tråkig som jag ser ut, nä, när jag ska ut och bedöma skolor, menar jag förstås. Ett vitt sammetskuddöverdrag med kaffefärgade broderier, som var nedsatt i pris - behöver jag verkligen när jag ska luta mitt tänkande (va?) huvud mot något, efter att jag har bedömt skolor, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden - behöver jag när jag ska vila efter... äsch.

Himlen var väldigt vacker när jag åkte strax efter sex (tyvärr inget annat än tid, i detta fall), rosa bakgrund mot silvervita storbubbliga moln. På hemvägen började det småregna (små regnstänk syns på stövlarna) och månen var stor och rund och fyllig. Ja, si det var väl något positivt, när onödigheterna haglar.

Jag vägrar att deppa över att jag bär mig åt som en fullblodsdåre - slår mig lätt för den andliga pannan och suckar fjolligt. Vad ska en kvinna göra, när livet är segt och trist och man blir så otålig att man bara vill vrida sig ur sitt eget skinn och möjligen vråla - litetgrand. Ja, eller utav bara helvetttte!

Är man riktigt klok, månntro?! Troligen inte, troligen aldri' på ti'n...

Förresten, jag ångrar mig - jag är bara något odisciplinerad emellanåt. Och bara rent privat.

Så det så!

Kan väl se lite över kanten, kanske

Trött. Mer i själen än i kroppen. Äter ljummen ugnsstekt lax direkt ur den lilla vita ugnssäkra formen. Har legat i soffan och läst tidningen och småslumrat ett par timmar. Kommer mig inte för att göra något vettigt.

Tänker på hur trist det är när Samuel är hos sin pappa. Så tyst och stilla bland möbler och böcker och gardiner. Emellanåt känns det rent meningslöst med alltihop.

Jo, det är väl en liten grop där jag befinner mig just nu.

I morse mötte jag Samuel och hans pappa vid skolan och tog med mig fiolen och följde med sonen till hans klassrum. Han hade en jätteböld på sidan av halsen och ont så fort han rörde sig. Vi gick till skolsköterskan, som sa att han behövde gå till en näsa- halsspecialist. Ringde genast och fick tid mitt på dagen. Då hade Samuel kroknat betänkligt, berättade hans lärare. Det visade sig senare att han fått feber - också.

Pappan hämtade, och de åkte till doktorn, som konstaterade halsfluss. Nu äter han penicillin och tycks ha det skönt vid datorn hemma hos pappa.

Själv funderar jag på att släpa mig iväg och träna, för att ge själen en kick. En liten kick.

Ungen läser för mamman

Samuel vill att jag skriver det han nyss läste högt för mig ur "Loranga, Loranga" av Barbro Lindgren:

"Till slut måste de be Dartanjang om hjälp, och då visade det sig att den rackarn kom ihåg hur man läste! Fast han hoppade lite hur som helst i raderna till att börja med: 'KALLE ANKA KNATE OCH FNATE MUSSER PIGG OCH UPPFINNARJOCKE' läste han, och: "KOFÅGELFÅNGARE FARBROR JOAKIM MANDOM MOD OCH MORSKE MÄN MUSSER PIGG SOVER VAR SOM HELST OM DET KNIPER.'

Sen gjorde han en liten paus och hämtade andan, innan han dundrade vidare;
'PIPPI DIREKT VINNARNA I GRÖNGÖLINGSTÄVLINGEN PRESENTERAS AV DEN LILLE VATTENSPRUTAREN.'

'Vad då för vattensprutare?' fräste Gustav. Han hade inte förstått ett enda ord av alltsammans.

Det hade inte de andra heller om man ska vara petnoga, men de ville gärna höra fortsättningen i alla fall.

Och Dartanjang pep vidare: 'MEN VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA! EN LITEN KISSEKATT! SPANA MUSSE! HJÄLP! KLONK DET ÄR INGEN KISSEKATT DET ÄR EN SKALLERORM...'

'Stopp!' skrek Loranga, 'nu räcker det! Slå upp slutet i stället, men fort!'

Och Dartanjang måste fort bläddra fram den allra sista sidan.

'NÄR DOM KOM HEM BREDDE DOM VARSIN JÄTTEMACKA OCH SEN SOMNADE DOM SÖTT', läste Dartanjang och slog ihop tidningen med en smäll."


Samuel har noggrant dikterat texten för mig med alla citationstecken, punkter, frågetecken och utropstecken. Det enda han inte kunde namnet på var semikolon. Han lät som jag gör för mina elever ibland och nu ligger han i mitt knä och tjatar om att jag måste räkna upp ALLA tecken han sa...

Det är faktiskt MIN blogg - unge!

Det var Samuel som tjatade om svärtade ord här ovan också - nu blir det banne mig sängen! För honom!!

By the way, hoppas ni läst Barbro Lindgrens båda böcker om Loranga och Dartanjang - helt bisarra. Jag har läst dem många gånger i mitt liv. Jag blir alltid lika glad. Min exman läste dem också med glädje, och nu läser vår son dem för tredje gången.

Exmannen brukade ibland, helt omotiverat, utbrista "Musser Pigg sover var som helst om det kniper". Somliga i den här familjen sover inte - vare sig det kniper eller ej...

Några bilder

Så här såg det ut på balkongsoffan i morse, vid 7-tiden, när jag gick ut för att sitta en stund i morgonrocken och njuta av kylan och höstdoften med en mugg kaffe. Min Abraham Darby hade fällt sina rosa rosenblad. Det finns knoppar kvar, så det blir fler sådana morgnar.


Nedanstående bild visar en rosenträdgård... Fasa! Använde den som insiration till en skrivuppgift åt mina elever. Det blev fina texter, men i många var rosorna inte så hårt beskurna - förstås.


Fastnade för formerna i nedanstående vy.

Rörelsen inuti

Inkan har i sin blogg pratat mycket om den röda klänning hon önskade till en fest hon skulle på. Något rörde sig i mig när hon skrev runt denna klänning och lade ut olika lockande bilder med rött och röda klänningar. Ord och bilder dök upp hela tiden runt klänningen.

Det är ett tag sedan jag skrev dikter. Under slutet av 80-talet och under början av 90-talet läste jag mina dikter på bibliotek och på Café 44 ett antal gånger. Jag läste över huvud taget mycket poesi. Så småningom övergick jag till att skriva prosapoesi och senare ren prosa. När jag fick barn blev det inte så mycket av någondera. Litet vardagspoesi har jag skrivit, nästan som frusna ögonblick. Ibland har målningen fungerat på samma sätt som diktandet - nästan hela 90-talet gick åt till målande.

Det är en skön känsla när orden och bilderna tränger sig på och kräver uppmärksamhet. Samtidigt är det frustrerande när så mycket annat måste utföras under den tid man borde skriva eller måla. Försörjning och vardagsplock. Måste nog omprioritera min fritid...

För närvarande ser resultatet av rörelsen i mig ut på följande vis:

Den röda

klänningen

min behagfulla

sköld


mot kvinnor
med milda röster

mot män
med forcerad vilja

mot de glättiga
de sorgsna
de gränslösa



Svepande mjukt

dansar
min röda klänning

en slinga

Sen patiens

Sitter och lägger patiens medan sonen skriver på sin blogg - alldeles för sent. Han gäspar hela tiden och när han nästan är klar säger jag att jag också håller på att krokna.

"Sitt inte här och låtsas vara vuxen. Gå och lägg dig som en barnunge nu!" kommenterar ungen.

Jaha - då gör jag väl det då...

Dagens skogsskörd

Tillsammans med två nyfikna 8-åringar, Samuel (sonen) och hans kompis Emil, har jag idag plockat svamp och vandrat i skogen i drygt två timmar.

Samuel är, som sin far, duktig på svamp (trots sin ringa ålder) och gick första stunden runt och högläste ur svampboken. Han och Emil plockade en del, snackade mycket och slog med pinnar det mesta som gick att slå på.

Ganska snart såg Samuel något han inte kände igen - det visade sig vara en krusig blomkålssvamp, fantastiskt god, trestjärnig! Jag blev alldeles lycklig. Det var flera år sedan jag hittade en sådan. Den här var stor, vägde 2 ½ - 3 kilo, varav jag tog med ungefär 2 kilo hem. Resten var jordigt och ganska hårt. Några smörsoppar, kantareller och litet svart trumpetsvamp plockade vi också. Bara för att tysta tjatet blev jag tvungen att trycka ner några sandsoppar i korgen också.

Vi intog vår lunch, chili con carne, som jag gjort kvällen innan, på en klippa vid Baggensstäket och vinkade åt söndagsbåtfolket. Killarna åt enorma mängder, och vi hade en härlig stund vid vattenbrynet, innan vi på tillbakavägen gick vilse. Jag ville att det skulle vara litet spännande och berättade om ovädret som snart skulle dra in över oss, den svarta himlen och korparna som skulle kraxa över våra huvuden nu när vi var vilse. "Snälla, måste du vara så dramatisk!?" var sonens kommentar...

Eftersom jag är lokalsinnesdyslektiker, fick lita till min son. Som alltid hittade han tillbaka till utgångspunkten - första gången detta hände var han 5 år!

Övrigt vi fick med oss hem från skogen var ekorrgnagda kottar att visa i skolan (Emil) och i mossan fann vi ett rävkranium, som båda ska få visa i skolan.

Jag somnade som en sten när vi kom hem, medan gossebarnen spelade "Harry Potter och den flammande bägaren" på min dator. Ja, och sedan har jag rensat krusig blomkålssvamp till förbannelse, för så är de konstruerade. Har bjudit gossarna, mig själv och tre grannar på svampmacka.

Emil har, på sina inlines, åkt hem till porten bredvid, och Samuel sitter i badet och läser.

Det finns massor av svamp kvar - att rensa och steka...

Hit med nå´n som fixar allt besvärligt!

Jättetrött i huvudet och spattig i kroppen. Jobbat enormt mycket, undervisat, skrivit sammadrag och mailat kors och tvärs, haft föräldramöte och innan dess försökt begripa vad jag ska göra för att göra en kolfilterfläkt av min vanliga köksfläkt. ALLT ska man göra själv! Vem f-n bryr sig om hur fläktar är sammansatta och vilka delar man ska beställa från vilken firma?? Vavava!? Inte jag, inte jag, inte jag!

Inte är det mycket jag hatar i detta livet - tycker det är slöseri med energi att hata och det betalar sig dåligt - men att ständigt tvingas fatta ointressanta beslut och lära sig alla möjliga löjliga små knep om hur man bäst lägger golv, hur man putsar betong, hur man använder en cirkelsåg, hur man bygger om jag-vet-inte-vad-till-en-hästpiska-eller-en-nattskjorta... Det gör mig på otroooligt dåligt humör.

Så dåligt att jag trycker i mig 4 (jodå!) Pigalle efter varandra. Och tänk så mycket bättre mitt humör blev efter det då - inte.

Har beställt en liten fjantig kolfilterburk. Nu ska den ju sättas in. Suck. Ja, och så ska jag installera något annat jag inte har koll på ännu.

Alltså - jag är en riktig kvinna, jag! Så det så.

Och skitigt och fett och äckligt var det i fläktsystemet.