Ovanlig vanlig höstmorgon

Grått ljus, stilla morgonkyla. Det småmullrar från ett fläktsystem i grannhuset, bilarna på Stockholmsvägen susar intensivt så här på morgonen, lilla Elvis och hans mamma hoppar i våningen ovanför, bomp-bomp. I från sovrummet hörs svagt en gapig sopran ur min väckarradio, som jag inte stängt av. Grannens katt Samir kommer in, eftersom balkongdörren står på glänt för att släppa in både ljud och kall frisk luft; han vandrar runt i alla rum och kollar läget, hoppar sedan upp på min stol och stryker sig smålojt och vänskapligt mot min rygg. Jag kikar i morgontidningen som skriver om skolan ur många synvinklar. Mer kontroller/inspektioner, låga krav, vi satsar på fel saker - inget till eliten... Hmmm.

Efter att ha lämnat Samuel i skolan (tänk att JAG är en mamma, en sån som lämnar sin son i skolan på morgnarna, en vanlig en!), har jag åkt hem, med rumpvärmaren på i bilen, hem till tyst och långsam frukost, innan jag börjar med att ploga igenom läroplanerna för den obligatoriska skolan, förskoleklassen, fritidshemmen och förskolan. Behöver repetera för att kunna detaljer, nu när jag observerar skola igen. Ska också läsa igenom intervjuerna jag gjorde i måndags och se hur de ska kompletteras.

Tänk att få arbeta hemifrån - det går ju sällan som lärare. Känns lyxigt med tystnaden och att få slutföra en tankegång, men förmodligen skulle jag inte stå ut i längden utan elevernas krav och livlighet - de gör att man absolut inte kan slå sig till ro med sina idéer om världen. Dessutom är de ofta roliga och omtänksamma. Omväxling förnöjer dock.


En bild jag tog igår här nedan. Målningen är gjord av Marianne Ågren och heter Hus med rött tak. Lövverksskuggor och persiennränder ger mig samma extra i livet som bakgrundsljud gör, ett lager till, liksom. Komlicerar (ljud-) bilden en aning.