Marsvin eller kräk

Lovade Anne att ta hand om hennes sons marsvin när de reser bort en vecka. Typiskt mig - vänligt uttryckt är jag tämligen ointresserad av marsvin (liksom de flesta andra husdjur). Min son är också sunt ointresserad. Inte bära, inte klappa. Om man pressar honom, vilket jag ibland gör för att se vad som händer (jo, litet experiment får man ha sina barn som material till, ehhh), så säger han lätt besvärat, halvt lögnaktigt skulle jag tolka det som om det inte vore min son, förmodligen för att glädja sin mor (himla långa meningar mänskan skriver, då) "Jo-o, de är söta, mamma. Jättesöta." och avslutar samtalsämnet så fort det går.

Sonens kompisar däremot. Vojvoj. Klappa och kleta och lyfta och hysta hit och dit och mata med vafan som helst. Usch. Och de vill dessutom ha namn på kräken, som jag till deras förtvivlan kallar...kräken. Och så skrattar jag också. Inte snällt. Idag ville kompisarna veta vad kräken heter. Inte tusan vet väl jag. Vem bryr sig. Kräk har inga namn. Till slut sa jag Robert och Anna-Greta. Det tyckte ungarna var hemskt fult. Joho, si det var meningen det, och så skrattade häxan. För mig får de väl kalla dem vad de vill, vilket de också gjorde: Birgitta och Kajsa.

Di däringa barnens mor, som liksom sina ätteläggar älskar kräken (hon är bra ändå) har koll på att djuren (snäll sekund) har kön också och påstår, säkert helt riktigt, att det är två hannar. Jag, som verkligen borde borde veta bättre frågade hur hon vet det... Idiot. Tja, som man frågar får man svar: "Det ser man på snoppen." Pust.

Något helgon blir jag aldrig. På åttiotalet, när det var populärt med långhåriga moonboots eller skiboots, så plågade jag alla stackars virvelmarsvinsälskare med att säga att det enda man kunde ha såna kräk till var moonboots. Stampa till så är de på, varma och klara. Jag säger likadant ännu, men inte till de små ungarna - gränsen går ungefär vid 10 års ålder.

Alltså, bara namnet - virvelmarsvin! Skicka dem till månen eller gör, som i somliga andra länder, käk av dem. Stek kan man inte direkt kalla dem. Snacks kanske.

Nu ska jag fixa nyårsmaten. Inga snacks.

Seg morgon med Samuel, chokladmustaschmannen

Samuel och jag har en tendens att fnissa oss genom kvällarna, ju senare desto mer fniss. Visst, ansvaret är mitt, en sjuåring kan ju inte lastas för att vi (han) inte kommer i säng i vettig tid. Det får i alla fall vissa konsekvenser för morgonen dagen därpå (s k redundant info). I morse/idag vaknade vi vid halv elva och kom upp ungefär kvart över.

Ingen bio idag, allt vi ville se går tidigt på dagen. Klockan är halv två och vi sitter fortfarande i morgonrock. "Och pyjamas," tillägger Samuel. "Ska du inte ta bort punkten?" Hmm, inte får man bestämma sina texter själv längre. Så går det när man skaffar barn, läskunniga och fulla av åsikter vid tidig ålder. Rätt åt mig!

"Sitt inte på toa hela dagen!", säger jag till sonen som sitter där och spelar Gameboy. "Jag ska inte sitta på toa hela vintern!" får jag till svar.

Vinden viner, snön virvlar runt knutarna och rutorna är täckta av flimsig snö. Nu ska vi ut och hyra film på bensinmacken - vi ska GÅ! Bilen behöver vila, det behöver inte vi. "Nej, du skojar, mamma!" säger Samuel med uppgiven röst. Han tjuvläser fortfarande, nja, tjuv och tjuv - han sitter på en pall som han mödosamt släpat hit.

Nej, min son, jag skojar inte! På med täckbrallorna! Det blir popcorn till filmen.

Riddarna som säger ní...

Eller I´ll fart in your general direction och skall göra kastanjetter av era pungkulor. Själv ska jag blunda, dricka Cragganmore och äta äpplen hela natten. Godnatt!

Ljuger? So what! Laphroaig, då!

Drömmar och listor

Körde mot centrala Nacka vid halvtretiden, förbi stockholmsskylten (det ska väl vara liten bokstav, skylt är ju inget namn). Den har varit täckt med snö ett par dagar nu, men jag vet ju vad där står. Trodde jag, ja! Någon hade med sitt finger skrivit i snön, som täcker skylten, P A R I S med spretiga bokstäver och så ritat en pil mot Stockholm. Oj, vad jag blev glad! Paris. Vilken drömmare! Jag skrattade högt och sa upprepade gånger för mig själv i bilen "Nä-ä! Nä-ä!" och så skrattade jag ännu mer. I flera kilometer varade mitt leende - njae, inte munnen flera kilometer. Jag ler nu med. Vet inte varför det väcker sådan lycka i mig. Jag gillar egentligen inte drömmare. Tror jag i alla fall. Man ska vara realistisk. Tror jag i alla fall.

Raka motsatsen till drömmare är listmänniskor. Sådana som skriver listor på vad de ska handla, vad de ska laga för mat och i vilken ordning till festen, vilka som ska med på festen, vad som ska med på skidresan eller badresan, som gör en lista på vad som ska göras i helgen och sedan numrerar i praktiskhetsordning (jag vet att ordet inte finns - jo, nu gör det det) och som gör en lista på vilka listor som ska betas av i vilken ordning. Och som sedan sparar många av listorna för att kunna se att något blev gjort - det kan man nämligen se på de ordentliga avbockningarna i kanten. Fnissa månde man, men jag lutar åt det hållet. Så långt att jag nästan faller omkull.

Det är praktiskt med listor, jag är en mycket praktisk människa för det mesta. Men inte blir det mycket drömma av. Inget Paris på stockholmsskylten, inte.

Nu hör jag grannens lilla tremånaders Elvis pipa utanför mitt sovrumsfönster. Inget namn jag skulle ge mitt barn. Men de skriver säkert inte listor heller. De är ju så unga, hihi. Djeflars vad han vrålar i trappuppgången. Märker väl att det ekar.

Inte alltför sällan (onödigt trassligt uttryck, men för mig tilltalande) läser man i skönlitterära texter "...tänkte han för sig själv". Jag blir alltid lika irriterad! Vem ska man annars tänka för. "...tänkte hon för sin katt", ja, eller sin man eller sitt kaffe. Aaaah.

Mitt i svarta natten

Ur radion, som är på väldigt tyst här i sovrummet, ylar en sopran i P2. Datorfläkten susar. Skrivbordslampan, lampan med den grönrutiga skärmen i fönstret, lampan på den lilla kistan med filtar i till vänster om sängen och läslampan ovanför sängen till vänster om det jag kallar mitt nattduksbord (John Kandells Pilasterhylla i björk) är ljuspunkterna i rummet. Ja, möjligen datorskärmen också. Ser in till matrummet där en girlang med tända små stjärnor hänger.

Har knölat med att få till en räknare på min blogg - vet inte om jag lyckades. Är ganska trött, men tänker läsa en stund i "The Golden Fool" av Robin Hobb. Den tar ju aldrig slut, 712 sidor, så där lagom intressant.

Min Pilasterhylla är full av de böcker jag just nu läser, som t ex "An Anthropologist on Mars" (hur länge sedan var det jag började på den egentligen) av Oliver Sacks, "Långsamhetens lov" av Owe Wickström (småförnumstig och litet flummig) och Jan Guillous "Kolumnisten". Jag läser ungefär 15 böcker samtidigt. De som är enormt lockande och intressanta klämmer jag direkt och andra blir liggande lääänge. Somliga, dock rätt få, läser jag aldrig ut. De plockas bort vid någon städning av hyllan. Märkligt nog har min husgud, en av dem, Suzanne Brögger blivit liggande länge, ja, "Sejd", inte själva Bröggerskan. Strax ska jag också bli liggande - några timmar i alla fall.

Varför skriver man blogg, är en rätt vanlig fråga när man berättar att man. Tja, jag får nog fundera på svaret. Ska se om det finns någon bloggblogg eller metablogg ute i rymden. Dock inte nu. Tipp omkull!

Post julafton

Märkligt. Jag fasar för julafton, som vore det en avrättning. Samma varje jul. Avrättning, alltså. Ändå har de flesta jularna på senare år passerat som trevliga till mycket trevliga. Ingen annan har orsakat mig julångest genom orimliga krav på tacksamhet eller snällhet intill utplåning. Möjligen har jag känt av andras hets att det ska vara fiiint hemma. Ja, har förstås ett eget krav på hur det borde vara. Nystädat in i minsta vrå, så var det ju för mamma. Arbeta ihjäl sig med små detaljer som ingen sedan ser eller ger en uppskattning för.

Jag har rationaliserat det hela till ett minimum för att kunna göra det jag helst vill - läsa och finnas. Eftersom Samuel ville att vi skulle ha julgran, och den skulle upp snarast, snabbstädade jag alla rum, utom innersta delen av köket och mitt sovrum, som alltid liksom blir över när jag inte orkar gno (här: städa) mer.

Julgranen är alltid något bökig att få ihop i foten (quelle svenska det blev), men med en praktiskt sinnad, och något ironisk ("Mamma, den HÄR kanske man ska ha till någonting!? säger sonen pillemariskt och håller upp en liten tramsig detalj jag alltid brukar glömma när jag ska skruva ihop julgransfoten.) sjuårings hjälp fixar man det mesta. Jätteglad hoppade han runt och ömsom hängde upp glänsande röda och gyllene pumlor (norrbottniska för det trista ordet julgranskulor) i granen och ömsom klappade händerna och kvittrade: "Jag är så glad! Det här är sååå roligt!" Han är så lik sin far när han gör så. Fadren gjorde bland annat det på BB när Samuel var nyfödd; dansade en veritabel glädjedans klappande händerna mitt på golvet, på uppvaket där jag låg efter kejsarsnittet, dimmig och fånigt småleende (det enda jag orkade).

Nå, det ser borgerligt och trevligt ut med allt det röda och glänsande. Jo, jag tycker att det finns mycket bra i det borgerliga. Mycket annat också, men det här är bra!

Julaftonen hos "pammo", dvs exsvärmor, som egentligen varken är x eller svärmor längre. Till mig alltså. X-svärmor kanske betyder Christmas-svärmor? Äsch. Lugnt och sansat, på bästa möjliga julvis.

Samuel fick välja om vi efteråt skulle till kyrkan på midnattsmässa, där min kör skulle sjunga. Han ville det, så medan han spelade Gameboy, utan ljud, sjöng vi, med ljud, för en fullsatt kyrka mitt i natten.

Jag är ju inte kristen, och har dessutom sjungit i kyrkokörer i hela mitt liv i stort sett, så jag lyssnar inte så noga på vad som sägs. Jag sjunger för att jag tycker om musiken och för att jag får vara ifred från resten av livet medan jag befinner mig i kyrkan/kören. Jag lyssnar inte för att jag redan vet vad som ska sägas, jag tror inte på det och jag börjar lipa om jag lyssnar. Vaddå contradictory? Vem vet vad en själ kan innehålla? Under förutsättning att man har någon själ, eller vad det nu är, kan det vara lika bra att inte veta vad den kan hysa. Verkar scary. Tycker jag, efter att ha läst igenom vad jag gör i kyrkan.

Samuel tyckte bäst om när sporanerna, hupp, sopranerna, sjöng jättehögt "Oooooooo" och när vi sjöng "kärlek triumferar", viskade han till mig efteråt. Gulle. Well, well he´ll learn. Oooooo, går väl an...

Varm choklad mitt natten hemma efteråt, varm glögg till mig. Några julfirare körde i diket bakom vårt hus (har hänt tidigare under julhelger - svårt dike), så jag klädde på mig och gick ut för att hjälpa till. Suck. Bilen sprutade ner mig och hela husväggen vår (ljusgul utan lera) och det mesiga paret gjorde inte mycket själva för att komma ur situationen. "Du kanske ska hjälpa till - om du inte är gravid?" sa jag, turligt nog inte för surt, till den platta lilla kvinnan som stod bredvid och tittade på bilen hon just kört i diket. "Jo, jag är gravid", pep hon. Vågade inte fråga om det var en kvart sen. Nä, det var inte kul, jag vet. Gav upp att hjälpa mespropparna, som erbjöd sig att betala kemtvätt för mina byxor. "Nej tack, jag tog ju inte på mig finbyxorna precis", sa jag och önskade dem lycka till med släktingarna som skulle komma och dra upp bilen. Medan Samuel och jag satt och myste i julgranens sken hörde jag dem gräla med släktingarna där ute en stund senare.

Klockan två låg Samuel och jag och fnissade och skämtade innan vi somnade i min säng tillsammans under två duntäcken. Klockan tolv dagen därpå började vi, fortfarande under duntäckena, fnissa igen.

Jul
Nä. Det känns inte så. Och är man antijulpysslare, alltså antitillverkajulpryttlar, så skäms man nästan. Ja, eller i alla fall jag. Det blir ju mest skräp, trots allt. Jo, jag vet att det är processen som är viktig... Pysslar med sonen, så den delen är väl ok.

Alla trevliga glöggpartyn som tidningarna är fulla av - har folk verkligen dem? Hur har de tid? Och hur orkar de vara sociala? Jag har allt kvar inför julen och är ändå helt slut, eller ganska ordentligt trött, om man nu inte ska överdriva. Nja, några julklappar har jag köpt, men i övrigt - när skulle jag ha hunnit göra något? Begriper inte varför jag har dåligt samvete.

Längtar mest efter att få läsa. Har en försvarlig hög. Tre böcker på cd också, bl a "To the lighthouse" av Virginia Woolf. Jeanette Winterson har visst kommit ut med något nytt. Hennes böcker älskar jag. Ska skaffa Wintersons och Georg Kleins senaste. Samuel skulle få Guinness rekordbok, men den fick han av Siri igår, så det får bli något annat. Han har lärt sig en del nytt ur rekordboken sedan igår kväll - tvångsäta, lösgom, Cessna (en man som bl a ätit en sådan), gallsten, njursten. Och eftersom sonen läser högt för mig i bilen har jag lärt mig, än en gång, att somliga människor är helgalna och förtjänar att finnas med i Guinness rekordbok!

Nu ska jag hämta sorken på fritids och åka hem och vila innan kvällens avslutning i kyrkan. Det blir litet mycket kyrka nu. Sjöng tre timmar på lördagen och i stort sett hela söndagen, då vi förutom genrep gav två julkonserter. Det är rätt härligt att sjunga för en fullsatt kyrka. Två körer var vi, så det ljöd nog rätt mäktigt stundtals. In the bleak midwinter... Ooooh.

Äntligen fredag
Läser, återigen, andra kvinnors bloggar. Mycket önska sig vara annorlunda eller som någon annan. Själv önskar jag att jag vore en sån där varm och mysig kvinna som en del bloggerskor verkar vara. Men tyvärr. Jag är en halvilsken och vassmunnad sort med svar på tal innan motparten hunnit blinka. Sån blir man med sex bröder och en machopappa. Ja, eller så blir man en loser, och det var aldrig en option i mitt fall. Men nuförtiden har jag pärlhalsband, ibland i alla fall.

Tänkte jag kunde mjuka upp min profil med rosa rubrik i dag. Verkar kvinnligt och bra, va! Äsch, det kändes mest mysfestligt, med tanke på att jag och Samuel ska bort på middag ikväll till en kvinna som är pysslig och ordentlig. Detta inte sagt som någon ironi. Jag skulle också vilja ha det litet pyssligt (jo, Inger, jag vet att du tycker att jag är pysslig), men det finns så mycket annat som är viktigare för mig. Och kanske är det så att det pyssliga är ok när det är hos andra, men jag skulle förmodligen bli tokig i längden. Så jag kan småavundas litet och veta att det är rätt ok att vara som jag är. Wow, en terapisession, bah så där...

Var duktig och gick på kostrådgivningen igår. Sedan hem till Anne i hennes nya bostad och dricka te. Stockholms rockradio på hög volym i bilen på väg hem, som vanligt. Jag blir lika lycklig varje gång. Det är nästan lika bra som sex. Nähä, nä. Inte riktigt, då.

Mot verkligheten - ska rätta matteprov.

Trött som en bil
Piirinencitat. En gammal favorit.

Var på julmarknad i Gamla Stan med mina elever igår. Frös som en hund i en och en halv timme. Hem och duscha efter att ha somnat på konferensen upprepade gånger. Sov bort körövningen och tänkte sedan se litet Sex and the city. Jo, hej och hå! Tippade omkull i soffan hela tiden, så jag la mig i sängen igen. Skulle läsa senaste Allt om mat. Vaknade i morse med sillsalladreceptet tatuerat på kinden. Snorar vidare i tillvaron.

Försökte övertala Samuel att vi inte skulle ha någon julgran i år. Han talade till mig som om jag vore dement. Och den ska stå där den alltid stått. Jaha. Och så hörde han fel på luciamorgonens hejtomtegubbar... "Mamma, varför sjunger de hej tomtegubbar låt oss snuskiga vara?" Han är lik sin far, den ungen. Igår, i skolan, boxade han en annan unge i nyllet så brillorna gick i bitar (på den tillboxade ungen). Han är lik sin mor, den ungen. Bästa blandningen, if you ask me.

Att vara trött och förkyld gör en så trevligt bizarr. Jag ser bara tokigheterna i tillvaron och tomtar runt och snorar och myser. Orkar knappt ta någonting på allvar. Lika bra det.

Inte ens läsning är något nöje just nu. Det är bara ett sätt att flytta ögonen.

Julkappar? Vovoj. Jag säger bara böcker och skivor, böcker och skivor.

Undrar hur det går att köra bil i eftermiddag. Håll er hemma, säger jag bara. Det borde jag med.

Varför blir jag jämt arg?

Läste Bodil Malmstens blogg, vilken är helt ok. Till denna blogg har hon en jästbok, haha, nä, gästbok där hon ber att man ska skriva nåt snällt... Jaha. Och. Vem vill läsa nåt snällt, alltså bara snällt? Hur puckat som helst. Eller det kanske man vill, men jag vill i alla fall inte skriva nåt snällt om någon ber mig om det. Då blir det bara ljummen gröt utan salt. Jag fattar inte. Och en lång drapa har hon om hur det snälla ska vara beskaffat. Varför skriver hon inte det snälla själv, då? Jag blir tvärarg! Som vanligt. Aaaaah! Jag hatar snällt! Eller jag kanske bara blir arg om nån försöker tvinga mig till saker, oavsett om det ska vara snällt? Dessa frågor. I alla fall blev jag skitarg, tvärilsk. Känner mig som en knähund som någon kommit för nära. Vaff morr grrr viff. Hoppar och är så arg så ögonen håller på att ramla ur. (Inte jag, men den lilla imaginära hunden.) Och hur orkar man hetsa upp sig över Bodil Malmsten? Suck.

Min blogg borde heta Suck. Fast på engelska blir det ju inte så bra.

Har ägnat eftermiddagen åt att påbörja en ny målning, den ser ut som Hundar i skogen vid havet. Men det hinner ändra sig. Oljefärgen doftar gott i mitt sovrum. Har inte längre råd med en ateljé. Målar inte in pengar som täcker kostnaden.

Förresten har jag ägnat eftermiddagen åt att läsa kvinnors bloggar också. Mycket stickande och bakande och besöka släktingar. Själv är jag mest arg, tror jag. Just nu klingar det långsamt av. Märkligt nog känner jag mig som mest levande när jag är arg. Eller, det är ett av de sinnestillstånd som får mig att känna mig levande. Säkert nån fin bokstavskomination jag sitter inne med. SMHI eller ADHD. Nu blev jag litet glad, faktiskt. SMHI blir man litet glad av.

Bestämmer jag själv?

Vojvoj - känns alltsomoftast som om någon annan styr mitt liv. Almanckan är full av hit och dit och inuti huvudet snurrar karusellen allt fortare.

Nu låter jag som en romanfiur av Inger Edelfeldt igen, men varför verkar alla andra ha så spännande liv? Vavava? Själv sitter jag här i min morgonrock (visserligen en Pelle Vävare-rock i rött, som jag köpte för en del av pengarna från min andra utsällning) mitt på dagen och har bara hunnit dricka kaffe, klippa till en bit målarduk - längtar så förfärligt efter att måla igen - och beställa böcker på nätet. Och läsa intressanta (?) bloggar. Suuur.

Har tagit två dagar kompledigt då jag tänkt göra inte-ett-skit. Ha. Har redan massor som jag vill göra. Men det ska väl vara så - vem vill ha ett liv där man gör ingenting?!

Ordet bling-bling är inne just nu, har jag konstaterat. Löjligt. Låter som Ebba von Sydow, blekt menlöst leende, inga åsikter och litet påhittade fjantord och halvmeningar som man upprepar, som "bling-bling är heeelt rätt just nu". Oh, really. Det förändrar verkligen mitt liv, mademoiselle blek-kopia-av-ingenting. Låter som om jag fallit in i kampanjen hata Sydow... Det gör jag inte - skulle ta för mycket plats. Men hur mycket bestämmer man själv av vad som tränger sig in i hjärnan? Min gamla man, ja, gammal är han väl minsta av allt, sa ibland något i stil med "Varför lever jag i en värld där jag tvingas veta vem XXXX är?" och så nämnde han ett namn som just då stod på alla löpsedlar, typ EvS. Suck. Vore bra om folk kunde prenumerera på meningslösa namn/personer och deras liv, så slapp vi andra.

Jag vill måla hundar. Faen vet varför. Jag älskar Staffan Hallströms målning "Ingens hundar" - bara titeln är värd några tusen. Kankse blir jag hund i mitt nästa liv. Då ska jag banne mig bita somliga - hårt!

Trött och bisarr

Trött och bisarr

Glad som en lärka
Tänk att man är som ett barn - jättelycklig över beröm. Jag åker runt på skolor som observatör och skriver sedan rapporter om vad jag ser och vad skolan är bra på och vad de behöver förbättra. Det är ett grannlaga arbete förstås, en väldig balansgång mellan att vara tydlig och ändå inte trampa på människor. Rapporten ska överlämnas till skolchefer och politiker och man får försvara och förklara, vilket jag gillar. Nå, nu har det kommit en årsrapport om detta skolkvalitetsarbete och i denna rapport fick jag och min medobservatör mycket fint beröm för våra rapporter. Gud, så glad jag blev! Jag blev alldeles hoppig i själen!

För övrigt är jag mest trött som en bil. Låg i massagestolen på jobbet en halvtimme igår och somnade. Sedan var jag seg som ett tuggummi resten av dagen. Det gör jag inte om. För att råda bot på tuggummikänslan har jag tagit ledigt två dagar i början av Luciaveckan. Först hade jag tänkt handla julklappar, men nix! Sova, läsa och promenera, kanske åka och träna. Müüüs!

Sitter på jobbet - bäst att gå och jobba, då. Skriva utvecklingssamtalsunderlag...

Inte färglöst och inte grått,
men inte alltför muntert heller.
Nätterna tillbringar jag sovande, 3-4 timmar, och ältande meningslösheter jag ändå inte kan göra något åt mitt i natten eller ens någon gång, 3-4 timmar. Ja, följden är förstås dagens dimma. Jag försöker läsa, men är alldeles för trött för att fatta vad jag läser. Varken hackat eller malet, alltså.

Sorken (gotländska för pojke) är i London med sin fader. Jag hoppas verkligen att han njuter och får se något som känns spännande. Och så får han använda sin engelska. Jag pratar engelska som till en vuxen med honom och han svarar, antingen på engelska eller svenska. Han är verkligen otrolig. På ont och gott... Häromdagen när jag bad honom hjälpa mig med något, det brukar aldrig vara några problem med det, sa han lugnt: "Ne-ej, du är 53 år nu - en stor flicka. Det kan du göra själv." Jag tappade hakan. Kunde inte låta bli att skratta.

Känner mig inte särskilt rolig just nu. Får väl vackla runt i något köpcentrum och titta på glitter när jag genomfört eftermiddagens utvecklingssamtal. Är det verkligen någon mening med dem? De flesta skulle nöja sig med en kvart, där jag talade om hur det gått under terminen och vad ätteläggen behöver göra för att klara nationella proven och högstadiet. Tror jag. Nu skriver jag i timmar, även om texten inte är särskilt uttömmande och sitter sedan i en halvtimme med varje elev och hans/hennes föräldrar och PRATAR. Inte vet jag om de tycker att de förstår, eller får ut något väsentligt av det. Undrar om jag ska skicka ett mail och fråga. Då är risken att man får en massa konstiga svar förstås, sådant som jag inte ska göra, utan eleven och/eller föräldrarna. Ska klura på saken. För övrigt är det ju inte bara jag som pratar.

En gång kom en pappa ångande, och vrålade att vi inte lär dem något i skolan nu för tiden. Hans son kunde inte ens skala potatis! Inte blir jag svarslös ofta, men då kom jag inte på något att säga. Så otroligt korkade uttalanden har jag sällan hört. Till saken hör att ungen var tolv år gammal, på det trettonde... Vovoj.

Nä, nu får jag fylla i litet papper igen. Det är menings... tja nåt.

Utvilad
Skönt. En hel natts ostörd sömn. Det känns både i kroppen och knoppen. Det är lätt att njuta, till och med av kylan och den stilla gråheten som var i morse. Visserligen insåg jag att jag skulle frysa värre än i går, men det avhjälptes med långkalsonger av siden. De värmer ute, är inte så varma inomhus och blir inte stora och bylsiga under långbyxorna.

Och så har jag bara 4 kg kvar att gå ner av mina 14 kg. Känner mig inte särskilt duktig, det har faktiskt gått bra. Ingen hysteri, bara lugnt. Litet lögn - Bregottasken är en farligare lockelse för mig än alkohol är för andra. Jag äter med sked ur den. Hos vanliga människor ligger en smörkniv ovanpå asken i kylen (om man är som jag), men hos mig ligger ofta en sked där istället. Nu har jag fått tipset att inte köpa Bregott mer, utan något äckligt, alltså som är äckligt att äta med sked. För de flesta räcker det med Bregott i det fallet, jag vet. Jag är inte så flesta.

Jag som avskyr att shoppa, till och med ordet är vidrigt, längtar efter att gå i affärer. Varför? Som substitut för mina förlorade kilon?

Samuel tycker inte om att mina bröst blivit mindre - och då är de storlek D-kupa fortfarande. Det är bara den svulliga yppigheten som gått förlorad. Ska hämta både honom och hans lillasyster idag. Lillasyster är en jättegod och mycket glad och viljestark liten mörkögd skönhet, med nästan svarta lockar runt hela huvudet. Samuel och Signe - det är vackert. Undrar vad de tycker om stjärnslingan jag hängt upp i matrummet. Själv blir jag glad som ett barn av den.

Ett skratt, äntligen
Någon hade lagt fram en Amalia (Jodå, jag vet precis vad den egentligen heter, men det jag inte vill veta av kallar jag för fel namn eller låtsas glömma bort vad det heter - känns bättre så. Det gäller även människor jag inte vill ska finnas/finnas i min närhet/mitt liv.) i personalrummet och jag som avskyr sådana tidningar, särskilt på jobbet, tog upp och började flaxläsa (när man bläddrar hit och dit och läser en mening här och två där). Jag är så trött, så nu petar jag i vad som helst med bokstäver, men bara halvdant. Nå, där fanns en artikel om en tjegrupp på spa (som är ett outhärdligt trist och meningslöst sätt att slösa med sitt liv) som hade längsta-tuttar-efter-amning-tävling. Och längst-stjärttävling. Och löjliga vad-väljer-du alternativ, som: Sluta äta smågodis eller kyssa Karl-Jan?

Och plötsligt skrattade jag högt. Gud så skönt. Och åt något så fjantigt... Haha!

Dålig mamma, trött människa
Vilken diarréfärg det blev på rubriken. Nå, illa skulle det se ut och illa ser det ut.

Jag undrar hur det var innan alla mammor arbetade och måste iväg med sina barn i ottan. Nu ska ju både pappor och mammor iväg i ottan med svintrötta barn, som inte vill äta frukost, inte orkar klä på sig, som hellere vill vara hemma och leka. Ja, nu är ju Samuel skolbarn, men skillnaden är inte så stor - i vad som inte fungerar alltså. Och så blir man arg och vrålar idiotsaker, som en vuxen verkligen inte borde säga till ett barn. Hur många gånger kan man säga till en unge att det borde jag inte ha sagt, förlåt, förlåt, men jag blev så arg. Inte konstigt att ungarna säger.

Ja, och så fostras vi av psykologer att tro att bara man pratar så löser sig allt. Nix! När det mesta av frukostmackan ligger på tallriken och ungen sitter djupt försjunken i en bok eller en serietidning trots att man försökt, från badrummet bl a , tjata i dem varenda tugga och det är fem minuter tills man ska åka och dessa minuter är beräknade att gå åt till påklädningen... Då är man inte så pedagogisk kan jag säga. Och sen får man tjata på dem, nä, honom, varenda litet plagg fram till mössan och vantarna. Och så ryggan. Uäää. Och fiollådan. Och cyklehjälmen för han ska till pappa. Och så cykeln i bagageluckan. Och min väska. Och min kasse med rättade böcker. Kånk-kånk.
När jag väl är på jobbet har jag glömt flera av mina egna grejor. Arg och trött lämnar jag honom, fem till tio minuter försenad. Och jag vet att jag har en väldigt snäll unge... Fast jag undrar om han har nån snäll mamma.

Jag vet att jag inte är ensam, men djävlarrr vad trött man kan vara. Vacklar runt som i en dimma. Och i mitt jobb MÅSTE jag inspirera andra. Det går ju, märkligt nog, men sedan finns väldigt litet kvar till mig själv. Inte tänker jag läsa någon hurtiga-råd-till-dig-som-är-trött-bok heller. Så jag får väl skylla mig själv.

Eller kanske kan man skylla på samhället? Ha, nu blev jag allt litet pigg i alla fall.

Lyssnade på P2 i söndags eller måndags kväll och hörde "Oh, for the wings of a dove" ur "Hear my prayer" av Felix Mendehlson. Solopartiet sjöngs av en gossopran, inspelningen var från 1958. Det var så otroligt vackert att jag brast i gråt. Ooooh. Jag sjöng samma stycke, inte solopartiet, utan körpartiet, på Allhelgona i kyrkan med min kör och det var svårt att hålla sig från gråten då med. Vi hade, som man mest har nuförtiden, en kvinna som sjöng solosopranen, men det var förstås vackert ändå.

Sade hårdrocksentusiasten.

I alla fall klantade jag mig och sa till den förvånade sonen att jag ville ha den på min begravning. Hur dum får man bli? Först en frågande min och sedan tydlig inre kamp "Jag vill inte att du ska dö mamma." och klamrande små händer runt mina. Lång mamma-psykologisk utläggning om att jagskaintedöänochsennärjagväldör...blabla. Att man inte lär sig.

Men det är väl som med administrationen av livet och dess små löjliga lappar med telefonnummer och tvättstugekomihåg - det är livet. Suck.

Nattblogg, kort
Skrev en drapa om den eventuella skillnaden mellan att administrera sitt liv och att leva det. Tryckte helt rätt för att lägga in en länk. Ja, någon tyckte tydligen inte om min text och ut i rymden flög den, nja ok, den bara försvann, då.

Nu är jag i alla fall för trött för att skriva något mer än att jag lyckats dammsuga alla rum, utom mitt sovrum, OCH torka golven OCH dammtorka lampor, bordsytor, tavelramar och fönsterbräden. Alla böcker fick glatt vänta till julen med avdammning. Urk.

Jag ska sova som en sten! Om tre minuter!

Grått nu igen!
Suck. Ibland kommer det ialla fall upp en rad där jag kan byta färg och storlek på fonten. Inte nu. Då blir det grått. Verkar som om det blir så här på min hemdator och litet färggladare möjligheter på jobbet. Vad skulle Freud säga om det, månntro?

Det märktes att jag verkligen var stressad i onsdags eftermiddag när jag skrev - hade publicerat samma text tre gånger! Det var för att den inte kom upp när jag kollade direkt efter publiceringen.

Konferensen på finlandsbåten Birka Fantastisk-som-fan, eller vad den nu hette, blev rätt bra. Vi diskuterade vissa avtal och lärarnas arbetstid. Engagerat och ognälligt.
Onsdag kväll blev det vin och ett par drinkar, långa diskussioner om allt möjligt med Per, som hade svarta italienska kläder och dubbel guldkedja, men var rätt gullig ändå. Vid midnatt gick vi upp till diskoteket och dansade där till fram emot två, då jag insåg att morgondagen skulle bli hemsk om jag inte kom i säng snarast. Jag älskar att dansa! Hårdrock är roligast att dansa till.

Min rumskamrat, rumänskan Monika med bestämda åsikter, snarkade hela natten. Jag vaknade ett par gånger trots öronpropparna. Antingen har jag otur när jag hamnar i tvåbäddsrum på konferenser, eller så snarkar väldigt många fler kvinnor än man tror...

I kväll har jag varit på kostrådgivning en timme, dödstrött och frusen. Skjutsade hem Anne, min kollega, som bor i Finntorp. På väg därifrån körde jag längs en smal gata som var kantad med tysta parkerade bilar. Framför mig på den svarta asfalten virvlade bruna, torra eklöv och jag tänkte på hur glåmigt livet tedde sig på väg mellan Finntorp och Ica Maxi i Skvaltan, en torsdag kväll i november klockan halv nio på kvällen. Jag ensam i en bil med rockmusiken dånande ur högtalarna. Jimi Hendrix och Metallica på Stockholms rockradio.
Fast Ica Maxi var snäppet glåmigare. Skulle lämna tillbaka ett par gympadojor jag köpt till min son. Han hade ju redan. Tänk att man måste hålla på med sånt. Ja, och så köpa presenter till badkalaset sonen ska på i morgon. Två klasskompisar har badkalas på Näckenbadet, vilket innebär att ungarna badar en timme och käkar korv och popcorn och annat krafs i cafeterian efteråt.
Vojvoj, vad jag är trött. Tänk om någon kunde hålla om mig litet nu, någon med varma händer och len röst. Mmmm.
Nix, jag får läsa litet ur "The Curious Incident of the Dog in the Night-time" i stället. Den verkar rätt vettlös.

Stressutfall
Uuu, vad jag känner adrenalinet virvla igenom kroppen. Allt ska förberedas och kopieras och nedskrivas till vikarien, så det inte blir kaos i morgon. Ja, jag har ju otroligt snälla elever, så att SÅ farligt kan det ju inte bli.
Har tänkt mycket på vad meningen med denna blogg egentligen är. Det är som att ropa rätt ut i rymden, känns det som. Och ska jag nu skriva vill jag att någon läser och kanske kommenterar, som space babe har gjort. Nä, jag kan inte göra en länk - än. Hinner inte lära mig nu heller. Och du min kära, hmm, vad det nu blir, space babe i alla fall, får gärna lägga min blogg som länk. Får jag göra det med din när jag väl lär mig?
Ha, metabloggeri! Jag älskar meta - nä, inte att meta.
Förresten får jag inte upp någon titelrad på mina posts, så jag gör en egen nu. Tänker låta färgen visa dags- eller timformen, mellan grått och rött, då...
Nu blir det finlandsbåten och folkligheten. Wosh!

Onsdagskompott.
Det går med en himla fart!
Vaddå? Allt. Jag vet att många säger så, jag sällar mig till dem.
Eftersom jag sitter i en facklig styrelse måste jag gå konferenser och kurser in absurdum. Ibland är det verkligen bra, men alltför ofta ger det inget resultat, vare sig kunskapsmässigt eller i skeendet utanför styrelserummet. Så ser det väl ut i resten av samhället också - mycket babbel och inte så mycket utkomst rent praktiskt.
Ikväll blir jag tvungen att åka finlandsbåt och konferera - arbetsmiljö. Nå, det är viktigt, tycker jag, att stå på sig mot all nedmontering av de s.k arbetstagarnas villkor. Jag har alltid tyckt att arbetstagare är chefer och företag - de tar vårt arbete och vi ger dem vårt. Alltså är vi arbetsgivare. Det är ju inte en ny idé, men ändå.

Jag har en elev som hade uppfattat att Goda Hoppsudden hette Groda Hoppsudden. Haha, vad vi skrattade. Och en elev som blev litet stressad när han, på engelska, skulle förklara vad höst är för något. "It´s when the trees fall from the leaves." Av detta gjorde jag snabbt en hel enmansfilm (enkvinns-) framme vid katedern. "Timber! It´s autumn!!" skrek jag och låtsades rusa runt för att undkomma all träd som faller om hösten. Sen hade vi, på engelska, en lång diskussion om vad dessa höstar skulle medföra när det gällde svampplockning, orientering och annat. Det blev en otroligt rolig och flamsig lektion!
Nu blir det stressigt med att köra Samuels fiol till Martin innan jag slänger mig hem för att snabbpacka helt oplanerat och så hem med bilen och så... Suck. Jag visste inte i morse att jag skulle iväg i kväll. Ehh, jag är visst litet vimsig.

Smådjävlarna
Aaaah, varför får alla andra såna där fina oranga/brandgula rubriker på sina bloggar? Får väl kolla upp om alla andra, som vanligt, vet nåt som inte jag vet om livet. Det där lät surt.

Har idag funderat över vad som styr en människa (vaddå pretto), förutom lön och familj och eventuella sjukdomar. Blir det något kvar då? Tja, det är väl en definitionsfråga. Om man tittar på kommentaren innanför parentesen här ovan, den med prettoordet, så inser man/jag, har väl gått i terapi för faen/tusandjävlarhakarparenteser - shit, nu tappade jag bort mig.
Alltså det jag vill säga är, att på min ena axel kan man föreställa sig att det sitter ett överjag och kritiserar mig. Fel. Det handlar om djävulen. En liten djävel på ena axeln kunde jag väl stå ut med. Men jag kan ju inte leva lagom, så det sitter ett helt gäng skrikiga smådjävlar på varje axel, de trasslar in sig i mitt hår, klättrar på varandra och skriker i mun på varann och gestikulerar och hojtar och MÅSTE bara ha åsikter om ALLT jag gör och tänker och inte gör och inte tänker. Fy faen vad jobbigt. Jag får inte ens stava till faen/fan utan att det haglar elaka kommentarer om vad jag försöker göra, om jag skriver si eller så eller helt enkelt inte skriver det, fast jag tänker det. Hela tiden hela tiden hela tiden. Ibland är de ju litet roliga, det medger jag, men själv framstår jag som en dåre när jag plötsligt fnissar rakt ut i luften av ingen anledning alls. Särkilt om man diskuterar feminism eller nåt annat allvarligt. Inte konstigt att jag inte fick vara med i Grupp 8 mer. Jo, jag vet, bra att ha nån annan att skylla på. Det håller väl inte i rätten, det där att smådjävlarna sitter och skriker saker i örat på mig. Jo, förresten, men då blir det dårhuset (fårmanintesäga, oppapaaaa) istället för fängelset.

Wow, vilken tanke jag fick. Tyyyyst! Just det, att det är alldeles tyst i huvet efter en tanke eller efter att man gjort något. Man är nöjd och glad och går vidare i livet. Ha! Då klagar man väl över att det är vakum i skallen istället.

Men jag är himla snäll när jag sover.

Nä, jag sover aldrig.

Se själv, det tar aldrig slut. Djävla snack.
Borde skriva om politik i stället.

Jul
Det lackar mot julångest kom jag plötsligt på. Ovanligt sen med eländet i år. Jag brukar börja tänka hit och dit runt julen redan i slutet av augusti. Har jag tur klarar jag mig till slutet av september. Egentligen har jag hållit på i några veckor litet lätt redan. Men nu hittade jag en dikt jag skrev när jag ledde en skrivarcirkel för tonårsflickor för drygt ett år sedan. Instant poetry:

Tores hemul
är liten och ful
den kan inte tänka
men ser stjärnorna blänka
Medan den kokar skinka
synes tomten vinka
Tomtens galna renar
är som vanligt ute och skenar

Tores lilla gröna gran
är gjord av smulig marsipan
snart är granen inte längre naken
och ingen i huset är vaken


Anne och Tomas kom förbi med en spade jag ska låna för att gräva ner min fina rosenbuske, New Dawn, vid balkongen. Vi drack kaffe, snackade jobb, datorer, min nya blogg, deras kommande flytt och att vi ska gå ut i morgon kväll. Anne och jag pratade om Rutter, som vi båda sjungit något av, och så spelade Anne Tove Janssons Höstvisa på pianot och vi sjöng första versen, den andra hittade jag efter en stund bakom några andra noter och en teckning som Samuel gjort (Svart lamm heter den). Jag blev inte det minsta rörd, ja, jag lipade i varje fall inte. Anne spelar piano som ett bestämt och skickligt fruntimmer. Hon är ett bestämt äsch-då-fruntimmer, en sån som tycker att man inte ska gräva ner sig så mycket. Och så har hon massor av vänner som grottar ner sig. Haha. Jag till exempel.

I morgon ska vi gå ut. Jag vill inte göra något märkvärdigt. Då blir jag bara nervös och tror att jag måste vara cool och impa på nån karl som jag ändå inte vill dejta/data/däjta/träffa för han har så fula knappar på koftan eller mustasch eller nåt annat mänskligt som jag inte står ut med.

Gud, kan man skriva så här oredigerat, oplanerat, felaktigt, slarvigtslarvigtslarvigt?! VAD ska mamma säga?
Hon är död, och dessutom kunde hon mest finska.