Saturday, December 31, 2005

Marsvin eller kräk

Lovade Anne att ta hand om hennes sons marsvin när de reser bort en vecka. Typiskt mig - vänligt uttryckt är jag tämligen ointresserad av marsvin (liksom de flesta andra husdjur). Min son är också sunt ointresserad. Inte bära, inte klappa. Om man pressar honom, vilket jag ibland gör för att se vad som händer (jo, litet experiment får man ha sina barn som material till, ehhh), så säger han lätt besvärat, halvt lögnaktigt skulle jag tolka det som om det inte vore min son, förmodligen för att glädja sin mor (himla långa meningar mänskan skriver, då) "Jo-o, de är söta, mamma. Jättesöta." och avslutar samtalsämnet så fort det går.

Sonens kompisar däremot. Vojvoj. Klappa och kleta och lyfta och hysta hit och dit och mata med vafan som helst. Usch. Och de vill dessutom ha namn på kräken, som jag till deras förtvivlan kallar...kräken. Och så skrattar jag också. Inte snällt. Idag ville kompisarna veta vad kräken heter. Inte tusan vet väl jag. Vem bryr sig. Kräk har inga namn. Till slut sa jag Robert och Anna-Greta. Det tyckte ungarna var hemskt fult. Joho, si det var meningen det, och så skrattade häxan. För mig får de väl kalla dem vad de vill, vilket de också gjorde: Birgitta och Kajsa.

Di däringa barnens mor, som liksom sina ätteläggar älskar kräken (hon är bra ändå) har koll på att djuren (snäll sekund) har kön också och påstår, säkert helt riktigt, att det är två hannar. Jag, som verkligen borde borde veta bättre frågade hur hon vet det... Idiot. Tja, som man frågar får man svar: "Det ser man på snoppen." Pust.

Något helgon blir jag aldrig. På åttiotalet, när det var populärt med långhåriga moonboots eller skiboots, så plågade jag alla stackars virvelmarsvinsälskare med att säga att det enda man kunde ha såna kräk till var moonboots. Stampa till så är de på, varma och klara. Jag säger likadant ännu, men inte till de små ungarna - gränsen går ungefär vid 10 års ålder.

Alltså, bara namnet - virvelmarsvin! Skicka dem till månen eller gör, som i somliga andra länder, käk av dem. Stek kan man inte direkt kalla dem. Snacks kanske.

Nu ska jag fixa nyårsmaten. Inga snacks.

Thursday, December 29, 2005

Seg morgon med Samuel, chokladmustaschmannen

Samuel och jag har en tendens att fnissa oss genom kvällarna, ju senare desto mer fniss. Visst, ansvaret är mitt, en sjuåring kan ju inte lastas för att vi (han) inte kommer i säng i vettig tid. Det får i alla fall vissa konsekvenser för morgonen dagen därpå (s k redundant info). I morse/idag vaknade vi vid halv elva och kom upp ungefär kvart över.

Ingen bio idag, allt vi ville se går tidigt på dagen. Klockan är halv två och vi sitter fortfarande i morgonrock. "Och pyjamas," tillägger Samuel. "Ska du inte ta bort punkten?" Hmm, inte får man bestämma sina texter själv längre. Så går det när man skaffar barn, läskunniga och fulla av åsikter vid tidig ålder. Rätt åt mig!

"Sitt inte på toa hela dagen!", säger jag till sonen som sitter där och spelar Gameboy. "Jag ska inte sitta på toa hela vintern!" får jag till svar.

Vinden viner, snön virvlar runt knutarna och rutorna är täckta av flimsig snö. Nu ska vi ut och hyra film på bensinmacken - vi ska GÅ! Bilen behöver vila, det behöver inte vi. "Nej, du skojar, mamma!" säger Samuel med uppgiven röst. Han tjuvläser fortfarande, nja, tjuv och tjuv - han sitter på en pall som han mödosamt släpat hit.

Nej, min son, jag skojar inte! På med täckbrallorna! Det blir popcorn till filmen.

Wednesday, December 28, 2005

Riddarna som säger ní...

Eller I´ll fart in your general direction och skall göra kastanjetter av era pungkulor. Själv ska jag blunda, dricka Cragganmore och äta äpplen hela natten. Godnatt!

Ljuger? So what! Laphroaig, då!

Tuesday, December 27, 2005

Drömmar och listor

Körde mot centrala Nacka vid halvtretiden, förbi stockholmsskylten (det ska väl vara liten bokstav, skylt är ju inget namn). Den har varit täckt med snö ett par dagar nu, men jag vet ju vad där står. Trodde jag, ja! Någon hade med sitt finger skrivit i snön, som täcker skylten, P A R I S med spretiga bokstäver och så ritat en pil mot Stockholm. Oj, vad jag blev glad! Paris. Vilken drömmare! Jag skrattade högt och sa upprepade gånger för mig själv i bilen "Nä-ä! Nä-ä!" och så skrattade jag ännu mer. I flera kilometer varade mitt leende - njae, inte munnen flera kilometer. Jag ler nu med. Vet inte varför det väcker sådan lycka i mig. Jag gillar egentligen inte drömmare. Tror jag i alla fall. Man ska vara realistisk. Tror jag i alla fall.

Raka motsatsen till drömmare är listmänniskor. Sådana som skriver listor på vad de ska handla, vad de ska laga för mat och i vilken ordning till festen, vilka som ska med på festen, vad som ska med på skidresan eller badresan, som gör en lista på vad som ska göras i helgen och sedan numrerar i praktiskhetsordning (jag vet att ordet inte finns - jo, nu gör det det) och som gör en lista på vilka listor som ska betas av i vilken ordning. Och som sedan sparar många av listorna för att kunna se att något blev gjort - det kan man nämligen se på de ordentliga avbockningarna i kanten. Fnissa månde man, men jag lutar åt det hållet. Så långt att jag nästan faller omkull.

Det är praktiskt med listor, jag är en mycket praktisk människa för det mesta. Men inte blir det mycket drömma av. Inget Paris på stockholmsskylten, inte.

Nu hör jag grannens lilla tremånaders Elvis pipa utanför mitt sovrumsfönster. Inget namn jag skulle ge mitt barn. Men de skriver säkert inte listor heller. De är ju så unga, hihi. Djeflars vad han vrålar i trappuppgången. Märker väl att det ekar.

Inte alltför sällan (onödigt trassligt uttryck, men för mig tilltalande) läser man i skönlitterära texter "...tänkte han för sig själv". Jag blir alltid lika irriterad! Vem ska man annars tänka för. "...tänkte hon för sin katt", ja, eller sin man eller sitt kaffe. Aaaah.

Mitt i svarta natten

Ur radion, som är på väldigt tyst här i sovrummet, ylar en sopran i P2. Datorfläkten susar. Skrivbordslampan, lampan med den grönrutiga skärmen i fönstret, lampan på den lilla kistan med filtar i till vänster om sängen och läslampan ovanför sängen till vänster om det jag kallar mitt nattduksbord (John Kandells Pilasterhylla i björk) är ljuspunkterna i rummet. Ja, möjligen datorskärmen också. Ser in till matrummet där en girlang med tända små stjärnor hänger.

Har knölat med att få till en räknare på min blogg - vet inte om jag lyckades. Är ganska trött, men tänker läsa en stund i "The Golden Fool" av Robin Hobb. Den tar ju aldrig slut, 712 sidor, så där lagom intressant.

Min Pilasterhylla är full av de böcker jag just nu läser, som t ex "An Anthropologist on Mars" (hur länge sedan var det jag började på den egentligen) av Oliver Sacks, "Långsamhetens lov" av Owe Wickström (småförnumstig och litet flummig) och Jan Guillous "Kolumnisten". Jag läser ungefär 15 böcker samtidigt. De som är enormt lockande och intressanta klämmer jag direkt och andra blir liggande lääänge. Somliga, dock rätt få, läser jag aldrig ut. De plockas bort vid någon städning av hyllan. Märkligt nog har min husgud, en av dem, Suzanne Brögger blivit liggande länge, ja, "Sejd", inte själva Bröggerskan. Strax ska jag också bli liggande - några timmar i alla fall.

Varför skriver man blogg, är en rätt vanlig fråga när man berättar att man. Tja, jag får nog fundera på svaret. Ska se om det finns någon bloggblogg eller metablogg ute i rymden. Dock inte nu. Tipp omkull!

Monday, December 26, 2005

Post julafton

Märkligt. Jag fasar för julafton, som vore det en avrättning. Samma varje jul. Avrättning, alltså. Ändå har de flesta jularna på senare år passerat som trevliga till mycket trevliga. Ingen annan har orsakat mig julångest genom orimliga krav på tacksamhet eller snällhet intill utplåning. Möjligen har jag känt av andras hets att det ska vara fiiint hemma. Ja, har förstås ett eget krav på hur det borde vara. Nystädat in i minsta vrå, så var det ju för mamma. Arbeta ihjäl sig med små detaljer som ingen sedan ser eller ger en uppskattning för.

Jag har rationaliserat det hela till ett minimum för att kunna göra det jag helst vill - läsa och finnas. Eftersom Samuel ville att vi skulle ha julgran, och den skulle upp snarast, snabbstädade jag alla rum, utom innersta delen av köket och mitt sovrum, som alltid liksom blir över när jag inte orkar gno (här: städa) mer.

Julgranen är alltid något bökig att få ihop i foten (quelle svenska det blev), men med en praktiskt sinnad, och något ironisk ("Mamma, den HÄR kanske man ska ha till någonting!? säger sonen pillemariskt och håller upp en liten tramsig detalj jag alltid brukar glömma när jag ska skruva ihop julgransfoten.) sjuårings hjälp fixar man det mesta. Jätteglad hoppade han runt och ömsom hängde upp glänsande röda och gyllene pumlor (norrbottniska för det trista ordet julgranskulor) i granen och ömsom klappade händerna och kvittrade: "Jag är så glad! Det här är sååå roligt!" Han är så lik sin far när han gör så. Fadren gjorde bland annat det på BB när Samuel var nyfödd; dansade en veritabel glädjedans klappande händerna mitt på golvet, på uppvaket där jag låg efter kejsarsnittet, dimmig och fånigt småleende (det enda jag orkade).

Nå, det ser borgerligt och trevligt ut med allt det röda och glänsande. Jo, jag tycker att det finns mycket bra i det borgerliga. Mycket annat också, men det här är bra!

Julaftonen hos "pammo", dvs exsvärmor, som egentligen varken är x eller svärmor längre. Till mig alltså. X-svärmor kanske betyder Christmas-svärmor? Äsch. Lugnt och sansat, på bästa möjliga julvis.

Samuel fick välja om vi efteråt skulle till kyrkan på midnattsmässa, där min kör skulle sjunga. Han ville det, så medan han spelade Gameboy, utan ljud, sjöng vi, med ljud, för en fullsatt kyrka mitt i natten.

Jag är ju inte kristen, och har dessutom sjungit i kyrkokörer i hela mitt liv i stort sett, så jag lyssnar inte så noga på vad som sägs. Jag sjunger för att jag tycker om musiken och för att jag får vara ifred från resten av livet medan jag befinner mig i kyrkan/kören. Jag lyssnar inte för att jag redan vet vad som ska sägas, jag tror inte på det och jag börjar lipa om jag lyssnar. Vaddå contradictory? Vem vet vad en själ kan innehålla? Under förutsättning att man har någon själ, eller vad det nu är, kan det vara lika bra att inte veta vad den kan hysa. Verkar scary. Tycker jag, efter att ha läst igenom vad jag gör i kyrkan.

Samuel tyckte bäst om när sporanerna, hupp, sopranerna, sjöng jättehögt "Oooooooo" och när vi sjöng "kärlek triumferar", viskade han till mig efteråt. Gulle. Well, well he´ll learn. Oooooo, går väl an...

Varm choklad mitt natten hemma efteråt, varm glögg till mig. Några julfirare körde i diket bakom vårt hus (har hänt tidigare under julhelger - svårt dike), så jag klädde på mig och gick ut för att hjälpa till. Suck. Bilen sprutade ner mig och hela husväggen vår (ljusgul utan lera) och det mesiga paret gjorde inte mycket själva för att komma ur situationen. "Du kanske ska hjälpa till - om du inte är gravid?" sa jag, turligt nog inte för surt, till den platta lilla kvinnan som stod bredvid och tittade på bilen hon just kört i diket. "Jo, jag är gravid", pep hon. Vågade inte fråga om det var en kvart sen. Nä, det var inte kul, jag vet. Gav upp att hjälpa mespropparna, som erbjöd sig att betala kemtvätt för mina byxor. "Nej tack, jag tog ju inte på mig finbyxorna precis", sa jag och önskade dem lycka till med släktingarna som skulle komma och dra upp bilen. Medan Samuel och jag satt och myste i julgranens sken hörde jag dem gräla med släktingarna där ute en stund senare.

Klockan två låg Samuel och jag och fnissade och skämtade innan vi somnade i min säng tillsammans under två duntäcken. Klockan tolv dagen därpå började vi, fortfarande under duntäckena, fnissa igen.

Tuesday, December 20, 2005

Jul
Nä. Det känns inte så. Och är man antijulpysslare, alltså antitillverkajulpryttlar, så skäms man nästan. Ja, eller i alla fall jag. Det blir ju mest skräp, trots allt. Jo, jag vet att det är processen som är viktig... Pysslar med sonen, så den delen är väl ok.

Alla trevliga glöggpartyn som tidningarna är fulla av - har folk verkligen dem? Hur har de tid? Och hur orkar de vara sociala? Jag har allt kvar inför julen och är ändå helt slut, eller ganska ordentligt trött, om man nu inte ska överdriva. Nja, några julklappar har jag köpt, men i övrigt - när skulle jag ha hunnit göra något? Begriper inte varför jag har dåligt samvete.

Längtar mest efter att få läsa. Har en försvarlig hög. Tre böcker på cd också, bl a "To the lighthouse" av Virginia Woolf. Jeanette Winterson har visst kommit ut med något nytt. Hennes böcker älskar jag. Ska skaffa Wintersons och Georg Kleins senaste. Samuel skulle få Guinness rekordbok, men den fick han av Siri igår, så det får bli något annat. Han har lärt sig en del nytt ur rekordboken sedan igår kväll - tvångsäta, lösgom, Cessna (en man som bl a ätit en sådan), gallsten, njursten. Och eftersom sonen läser högt för mig i bilen har jag lärt mig, än en gång, att somliga människor är helgalna och förtjänar att finnas med i Guinness rekordbok!

Nu ska jag hämta sorken på fritids och åka hem och vila innan kvällens avslutning i kyrkan. Det blir litet mycket kyrka nu. Sjöng tre timmar på lördagen och i stort sett hela söndagen, då vi förutom genrep gav två julkonserter. Det är rätt härligt att sjunga för en fullsatt kyrka. Två körer var vi, så det ljöd nog rätt mäktigt stundtals. In the bleak midwinter... Ooooh.

Friday, December 16, 2005

Äntligen fredag
Läser, återigen, andra kvinnors bloggar. Mycket önska sig vara annorlunda eller som någon annan. Själv önskar jag att jag vore en sån där varm och mysig kvinna som en del bloggerskor verkar vara. Men tyvärr. Jag är en halvilsken och vassmunnad sort med svar på tal innan motparten hunnit blinka. Sån blir man med sex bröder och en machopappa. Ja, eller så blir man en loser, och det var aldrig en option i mitt fall. Men nuförtiden har jag pärlhalsband, ibland i alla fall.

Tänkte jag kunde mjuka upp min profil med rosa rubrik i dag. Verkar kvinnligt och bra, va! Äsch, det kändes mest mysfestligt, med tanke på att jag och Samuel ska bort på middag ikväll till en kvinna som är pysslig och ordentlig. Detta inte sagt som någon ironi. Jag skulle också vilja ha det litet pyssligt (jo, Inger, jag vet att du tycker att jag är pysslig), men det finns så mycket annat som är viktigare för mig. Och kanske är det så att det pyssliga är ok när det är hos andra, men jag skulle förmodligen bli tokig i längden. Så jag kan småavundas litet och veta att det är rätt ok att vara som jag är. Wow, en terapisession, bah så där...

Var duktig och gick på kostrådgivningen igår. Sedan hem till Anne i hennes nya bostad och dricka te. Stockholms rockradio på hög volym i bilen på väg hem, som vanligt. Jag blir lika lycklig varje gång. Det är nästan lika bra som sex. Nähä, nä. Inte riktigt, då.

Mot verkligheten - ska rätta matteprov.

Thursday, December 15, 2005

Trött som en bil
Piirinencitat. En gammal favorit.

Var på julmarknad i Gamla Stan med mina elever igår. Frös som en hund i en och en halv timme. Hem och duscha efter att ha somnat på konferensen upprepade gånger. Sov bort körövningen och tänkte sedan se litet Sex and the city. Jo, hej och hå! Tippade omkull i soffan hela tiden, så jag la mig i sängen igen. Skulle läsa senaste Allt om mat. Vaknade i morse med sillsalladreceptet tatuerat på kinden. Snorar vidare i tillvaron.

Försökte övertala Samuel att vi inte skulle ha någon julgran i år. Han talade till mig som om jag vore dement. Och den ska stå där den alltid stått. Jaha. Och så hörde han fel på luciamorgonens hejtomtegubbar... "Mamma, varför sjunger de hej tomtegubbar låt oss snuskiga vara?" Han är lik sin far, den ungen. Igår, i skolan, boxade han en annan unge i nyllet så brillorna gick i bitar (på den tillboxade ungen). Han är lik sin mor, den ungen. Bästa blandningen, if you ask me.

Att vara trött och förkyld gör en så trevligt bizarr. Jag ser bara tokigheterna i tillvaron och tomtar runt och snorar och myser. Orkar knappt ta någonting på allvar. Lika bra det.

Inte ens läsning är något nöje just nu. Det är bara ett sätt att flytta ögonen.

Julkappar? Vovoj. Jag säger bara böcker och skivor, böcker och skivor.

Undrar hur det går att köra bil i eftermiddag. Håll er hemma, säger jag bara. Det borde jag med.

Sunday, December 11, 2005

Varför blir jag jämt arg?

Läste Bodil Malmstens blogg, vilken är helt ok. Till denna blogg har hon en jästbok, haha, nä, gästbok där hon ber att man ska skriva nåt snällt... Jaha. Och. Vem vill läsa nåt snällt, alltså bara snällt? Hur puckat som helst. Eller det kanske man vill, men jag vill i alla fall inte skriva nåt snällt om någon ber mig om det. Då blir det bara ljummen gröt utan salt. Jag fattar inte. Och en lång drapa har hon om hur det snälla ska vara beskaffat. Varför skriver hon inte det snälla själv, då? Jag blir tvärarg! Som vanligt. Aaaaah! Jag hatar snällt! Eller jag kanske bara blir arg om nån försöker tvinga mig till saker, oavsett om det ska vara snällt? Dessa frågor. I alla fall blev jag skitarg, tvärilsk. Känner mig som en knähund som någon kommit för nära. Vaff morr grrr viff. Hoppar och är så arg så ögonen håller på att ramla ur. (Inte jag, men den lilla imaginära hunden.) Och hur orkar man hetsa upp sig över Bodil Malmsten? Suck.

Min blogg borde heta Suck. Fast på engelska blir det ju inte så bra.

Har ägnat eftermiddagen åt att påbörja en ny målning, den ser ut som Hundar i skogen vid havet. Men det hinner ändra sig. Oljefärgen doftar gott i mitt sovrum. Har inte längre råd med en ateljé. Målar inte in pengar som täcker kostnaden.

Förresten har jag ägnat eftermiddagen åt att läsa kvinnors bloggar också. Mycket stickande och bakande och besöka släktingar. Själv är jag mest arg, tror jag. Just nu klingar det långsamt av. Märkligt nog känner jag mig som mest levande när jag är arg. Eller, det är ett av de sinnestillstånd som får mig att känna mig levande. Säkert nån fin bokstavskomination jag sitter inne med. SMHI eller ADHD. Nu blev jag litet glad, faktiskt. SMHI blir man litet glad av.

Bestämmer jag själv?

Vojvoj - känns alltsomoftast som om någon annan styr mitt liv. Almanckan är full av hit och dit och inuti huvudet snurrar karusellen allt fortare.

Nu låter jag som en romanfiur av Inger Edelfeldt igen, men varför verkar alla andra ha så spännande liv? Vavava? Själv sitter jag här i min morgonrock (visserligen en Pelle Vävare-rock i rött, som jag köpte för en del av pengarna från min andra utsällning) mitt på dagen och har bara hunnit dricka kaffe, klippa till en bit målarduk - längtar så förfärligt efter att måla igen - och beställa böcker på nätet. Och läsa intressanta (?) bloggar. Suuur.

Har tagit två dagar kompledigt då jag tänkt göra inte-ett-skit. Ha. Har redan massor som jag vill göra. Men det ska väl vara så - vem vill ha ett liv där man gör ingenting?!

Ordet bling-bling är inne just nu, har jag konstaterat. Löjligt. Låter som Ebba von Sydow, blekt menlöst leende, inga åsikter och litet påhittade fjantord och halvmeningar som man upprepar, som "bling-bling är heeelt rätt just nu". Oh, really. Det förändrar verkligen mitt liv, mademoiselle blek-kopia-av-ingenting. Låter som om jag fallit in i kampanjen hata Sydow... Det gör jag inte - skulle ta för mycket plats. Men hur mycket bestämmer man själv av vad som tränger sig in i hjärnan? Min gamla man, ja, gammal är han väl minsta av allt, sa ibland något i stil med "Varför lever jag i en värld där jag tvingas veta vem XXXX är?" och så nämnde han ett namn som just då stod på alla löpsedlar, typ EvS. Suck. Vore bra om folk kunde prenumerera på meningslösa namn/personer och deras liv, så slapp vi andra.

Jag vill måla hundar. Faen vet varför. Jag älskar Staffan Hallströms målning "Ingens hundar" - bara titeln är värd några tusen. Kankse blir jag hund i mitt nästa liv. Då ska jag banne mig bita somliga - hårt!

Wednesday, December 07, 2005

Trött och bisarr
Trött och bisarr

Thursday, December 01, 2005

Glad som en lärka
Tänk att man är som ett barn - jättelycklig över beröm. Jag åker runt på skolor som observatör och skriver sedan rapporter om vad jag ser och vad skolan är bra på och vad de behöver förbättra. Det är ett grannlaga arbete förstås, en väldig balansgång mellan att vara tydlig och ändå inte trampa på människor. Rapporten ska överlämnas till skolchefer och politiker och man får försvara och förklara, vilket jag gillar. Nå, nu har det kommit en årsrapport om detta skolkvalitetsarbete och i denna rapport fick jag och min medobservatör mycket fint beröm för våra rapporter. Gud, så glad jag blev! Jag blev alldeles hoppig i själen!

För övrigt är jag mest trött som en bil. Låg i massagestolen på jobbet en halvtimme igår och somnade. Sedan var jag seg som ett tuggummi resten av dagen. Det gör jag inte om. För att råda bot på tuggummikänslan har jag tagit ledigt två dagar i början av Luciaveckan. Först hade jag tänkt handla julklappar, men nix! Sova, läsa och promenera, kanske åka och träna. Müüüs!

Sitter på jobbet - bäst att gå och jobba, då. Skriva utvecklingssamtalsunderlag...