Monday, December 26, 2005

Post julafton

Märkligt. Jag fasar för julafton, som vore det en avrättning. Samma varje jul. Avrättning, alltså. Ändå har de flesta jularna på senare år passerat som trevliga till mycket trevliga. Ingen annan har orsakat mig julångest genom orimliga krav på tacksamhet eller snällhet intill utplåning. Möjligen har jag känt av andras hets att det ska vara fiiint hemma. Ja, har förstås ett eget krav på hur det borde vara. Nystädat in i minsta vrå, så var det ju för mamma. Arbeta ihjäl sig med små detaljer som ingen sedan ser eller ger en uppskattning för.

Jag har rationaliserat det hela till ett minimum för att kunna göra det jag helst vill - läsa och finnas. Eftersom Samuel ville att vi skulle ha julgran, och den skulle upp snarast, snabbstädade jag alla rum, utom innersta delen av köket och mitt sovrum, som alltid liksom blir över när jag inte orkar gno (här: städa) mer.

Julgranen är alltid något bökig att få ihop i foten (quelle svenska det blev), men med en praktiskt sinnad, och något ironisk ("Mamma, den HÄR kanske man ska ha till någonting!? säger sonen pillemariskt och håller upp en liten tramsig detalj jag alltid brukar glömma när jag ska skruva ihop julgransfoten.) sjuårings hjälp fixar man det mesta. Jätteglad hoppade han runt och ömsom hängde upp glänsande röda och gyllene pumlor (norrbottniska för det trista ordet julgranskulor) i granen och ömsom klappade händerna och kvittrade: "Jag är så glad! Det här är sååå roligt!" Han är så lik sin far när han gör så. Fadren gjorde bland annat det på BB när Samuel var nyfödd; dansade en veritabel glädjedans klappande händerna mitt på golvet, på uppvaket där jag låg efter kejsarsnittet, dimmig och fånigt småleende (det enda jag orkade).

Nå, det ser borgerligt och trevligt ut med allt det röda och glänsande. Jo, jag tycker att det finns mycket bra i det borgerliga. Mycket annat också, men det här är bra!

Julaftonen hos "pammo", dvs exsvärmor, som egentligen varken är x eller svärmor längre. Till mig alltså. X-svärmor kanske betyder Christmas-svärmor? Äsch. Lugnt och sansat, på bästa möjliga julvis.

Samuel fick välja om vi efteråt skulle till kyrkan på midnattsmässa, där min kör skulle sjunga. Han ville det, så medan han spelade Gameboy, utan ljud, sjöng vi, med ljud, för en fullsatt kyrka mitt i natten.

Jag är ju inte kristen, och har dessutom sjungit i kyrkokörer i hela mitt liv i stort sett, så jag lyssnar inte så noga på vad som sägs. Jag sjunger för att jag tycker om musiken och för att jag får vara ifred från resten av livet medan jag befinner mig i kyrkan/kören. Jag lyssnar inte för att jag redan vet vad som ska sägas, jag tror inte på det och jag börjar lipa om jag lyssnar. Vaddå contradictory? Vem vet vad en själ kan innehålla? Under förutsättning att man har någon själ, eller vad det nu är, kan det vara lika bra att inte veta vad den kan hysa. Verkar scary. Tycker jag, efter att ha läst igenom vad jag gör i kyrkan.

Samuel tyckte bäst om när sporanerna, hupp, sopranerna, sjöng jättehögt "Oooooooo" och när vi sjöng "kärlek triumferar", viskade han till mig efteråt. Gulle. Well, well he´ll learn. Oooooo, går väl an...

Varm choklad mitt natten hemma efteråt, varm glögg till mig. Några julfirare körde i diket bakom vårt hus (har hänt tidigare under julhelger - svårt dike), så jag klädde på mig och gick ut för att hjälpa till. Suck. Bilen sprutade ner mig och hela husväggen vår (ljusgul utan lera) och det mesiga paret gjorde inte mycket själva för att komma ur situationen. "Du kanske ska hjälpa till - om du inte är gravid?" sa jag, turligt nog inte för surt, till den platta lilla kvinnan som stod bredvid och tittade på bilen hon just kört i diket. "Jo, jag är gravid", pep hon. Vågade inte fråga om det var en kvart sen. Nä, det var inte kul, jag vet. Gav upp att hjälpa mespropparna, som erbjöd sig att betala kemtvätt för mina byxor. "Nej tack, jag tog ju inte på mig finbyxorna precis", sa jag och önskade dem lycka till med släktingarna som skulle komma och dra upp bilen. Medan Samuel och jag satt och myste i julgranens sken hörde jag dem gräla med släktingarna där ute en stund senare.

Klockan två låg Samuel och jag och fnissade och skämtade innan vi somnade i min säng tillsammans under två duntäcken. Klockan tolv dagen därpå började vi, fortfarande under duntäckena, fnissa igen.

3 comments:

Space babe said...

Har mycket svårt för att föreställa mig fadren klappa i händerna och skutta runt i glädjedans! Men du skriver bra!

AMber said...

Jodå, han gjorde det emellanåt. Ger man honom en professur, så ska du se på glädjedans även i dag.
Tack för berömmet!

Elisabet said...

Jag håller med.
Läser och ler.