Wednesday, November 26, 2008

Sandmannen

Igår morse var jag, fruktansvärt nervös, med och stöttade Samuel inför fiolgraderingen. I olika musikrum gick ungdomar och sjöng upp sig, eller spelade sina fiollåtar inför graderingen. Alla var ju utvalda för att de är så duktiga. Samuel var faktiskt också nervös, men jag tror det gick bra. Det sa hans fiollärare, som fick vara med en stund där inne hos den brittiske jurymannen. Jag fick stå utanför och oroa mig. Om någon vecka får vi höra resultatet. Gick det bra får han ett diplom.

Efter den pärsen skulle jag på konferens ute i Lännersta. Körde vilse och kom in på en ganska liten och backig väg. Ringde en av konferensdeltagarna och det visade sig att de var ute och försökte få loss bilarna, som kört fast i backar, för tre av de andra deltagarna. Jag fick litet tips om vägen och började köra tillbaka.

Hej å hå, så satt jag också fast! Helt ensam ute bland några spridda tomma villor. Nå, jag försökte komma loss, genom att backa, rulla, köra framåt. Icke! Bilen gled obönhörligt, vad jag än gjorde mot diket och började luta betänkligt. Försiktigt bromsade jag fast bilen och gick ut för att se vad som kunde göras. Ingenting!

Ringde konferenskompisen, som lovade att ringa upp när de andra bilproblemen var lösta. Jag bad henne också att kolla på datorn var jag befann mig i förhållande till konferenslokalen. Medger att jag var en aning orolig, bara en aning. Det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till slut.

Såg en jättelik sandbil som for förbi på en korsande väg 50 meter bort, men inte hann jag dit i tid. Suckade litet och klurade på vad jag skulle göra härnäst i detta tysta no-where. Då hör jag en lastbil, kastar mig mot den litet större vägen - så fort man nu kan kasta sig när det är glashalt på hårt packad snö. Och har man sett - där kommer den jättelika sandbilen tillbaka! Jag ställde mig mitt på vägen och pekade mot min bil. Sandbilen stannade och föraren vevade ner rutan, mer än 2 1/2 meter upp från mitt ansikte.

"Oj, det är som att tala med Gud!" öppnade jag. Mannen log och så förklarade jag det han redan sett - min bil som stod tvärs över vägen med halva rumpan i diket. Han körde resolut in på den smala vägen, åt handra hållet mot där min bil stod - det var ju vid en korsning - och började backa mot min bil. Fast!! Den jättelika lastbilen bara slirade och jag slog handen för pannan. Elände!

Men, men, det var en man som varit med förr. Han körde fram en bit, satte på sandingen och backade bakåt på sin egen sandade gång. Jag skrattade högt! Så himla listigt!

Nå, tätt intill min bil plockade han fram en spade och sandade framför och bakom mina hjul. Jag körde plättlätt loss bilen medan sandmannen väntade.

Jag blev så himla lycklig! Klev ur bilen för att tacka och frågade om jag fick ge honom en kram som tack. Han blev röd ända upp till himlen och svarade ett blygt "ja", så jag gav honom en bamsekram och kallade honom för dagens hjälte och nästan tackade ihjäl både honom och mig själv. Tänk så otroligt lycklig jag blev över alltihop. Jag känner mig fortfarande så tacksam över att det löste sig så enkelt. Jag bara älskar enkla lösningar!

Ja, sedan visade det sig att jag bara var ett par hundra meter från huset där vi skulle ha konferensen. Och huset låg vid vattnet, det snöade så vackert och lunchmaten var fantastiskt god - oxbringa med rotmos och massor av olika grönsaksblandningar och chokladmousse till efterrätt i ett litet glas på fot. Fast egentligen hade de kunnat servera mig grus, för jag var så glad att jag nog inte hade märkt något...

Om det är vackert utanför fönstret när jag är på heldagskonferenser, brukar jag sätta mig så jag ser ut. Nu såg jag över Lännerstasundet över till Fisksätra och mörkret sänkte sig under eftermiddagen med vackra blå toner medan snön föll. Quelle njutning!

Sunday, November 23, 2008

Vinterns färger





En härlig promenad i vintervädret med kameran i fickan, gav mig en vidgad syn på vinterns färger. Här ovan det man kan tänkas koppla till, färgmässigt, när man säger vinter.

Här nedan det man faktiskt också kan njuta av som vinterfärger.












Bilderna med knallfärger har jag tagit på båtunderreden nere vid Pålnäsviken där båtarna vilar som valrossar under vintern. Färgglada valrossar.

Efter promenaden var jag så otroligt glad och uppåt - frisk vind, gott om snö som knarrade under skosulorna och så alla intensiva färger.

Thursday, November 20, 2008

Älska Inge?!



Samuel pekar på vem man ska älska enligt solens princip. Detta var i september alldeles intill Götgatan på söder. Vi var på väg till Bondens marknad där vi brukar handla sylt och litet grönsaker när det är öppet.




Är det någon mer än jag som minns denna kopp? Jag har i skåpen, under alla flyttar och bo-ihopar, haft denna stående. Aldrig använt. Vem vill ha brunt, har jag tänkt. Nu är det inne med brunt igen och jag använder mina gamla koppar, som är hur fina som helst. De har en len, fin yta trots den matta glasyren.

Jag köpte dem till min lilla studentlägenhet i Luleå 1974. Sex stycken hela och fina har jag kvar. De är av något finskt märke, vill jag minnas - inget alls står i botten på dem.

Saturday, November 15, 2008

Enkelt höstliv


Mina balkongtomater mognar färgglatt i skålen jag köpte på glasbruket Småland i somras.


I läsecirkeln har vi nu läst Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga. I torsdags kväll hade vi mycket bra diskussioner om den. Vi tyckte inte helt lika, men det var bara intressant. Bl a tyckte en kvinna att händelserna var spännande, men alla naturbeskrivningar var henne helt likgiltiga eller t o m tråkiga. För mig var det alldeles tvärtom - alla romantiska, hysteriska händelser gör mig irriterad och ointresserad, medan naturbeskrivningarna lever och talar till mig. Dock hade vi båda respekt för den andras åsikter, vilket var bra. F ö var det 29 år sedan jag senast läste den...

Har funderat på att sluta i cirkeln, bara efter två gånger, eftersom där finns en kvinna som tar en del personligt och blir sårad. Så kan man ju inte ha det om man ska tala om litteratur. Nå, hon kom inte i torsdags, så allt personligt obehagligt slapp jag.

Till nästa gång sak vi läsa Illusionisten av John Fowles. Jag kommer att läsa den på engelska, The Magus, började igår.

Jag deppar över allt regn tillsammans med kylan, gläds åt mina trevliga och huvudsakligen ambitiösa elever. Gläds också åt att luktärten på balkongen har blivit tokig och blommar mer än i somras.

I övrigt slår mitt hjärta dubbelslag emellanåt sedan några dagar, vilket är mycket obehagligt, men tydligen inte farligt. Det gör mig ändå lika rädd varje gång.

Jo, så har jag träffat en man - bara litet försiktigt sådär. Vi får väl se vad det blir. Vi är ense om att ta det väldigt lugnt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur vet man sånt?


Samuel ville ta en bild av oljans form i stekpannan en kväll när han skulle steka halloumi.

Sunday, November 09, 2008

Akademinnen

I fredags kväll träffades den gamla Fisksätraakademin, som bildades i mitten på 80-talet. Vi diskuterade musik, teater, film och litteratur. Vi läste böcker och diskuterade. Nu har några flyttat, bl a jag, någon har gått bort och någon har blivit känd skådespelare.


Viktor Friberg, som f ö var en av de som startade akademin, framför en av sina härliga monologer.

Vi träffades på Fisksätra bibliotek, som blivit valt till Sveriges näst bästa bibliotek tack vare Barbro Bolonassos, en eldsjäl full av idéer. Jag hade min pärm med mig, pärmen med listor och anteckningar från föreningar, cirklar, resor, körer och lustiga sammankomster från 70-talet och framåt. Jag hade akademimedlemmarnas listor med favoritmusik, favoritböcker och favoritfilmer i den. Somligt står sig och annat är väldigt tidsbundet, ser jag i våra listor.

Böcker som lästes i akademin var bl a:
Italo Cavino: Klätterbaronen
Lars Ahlin: Natt i marknadstältet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Claude Simon: Vägen till Flanderna
Eyvind Johnson: Hans nådes tid
Stig Larsson: Introduktion

Bara manliga författare, ser jag nu...

Filmer som vi tyckte om, slumpmässigt utvalda:
Fitzcarraldo
Stalker
Yol
Amadeus
Min sköna tvättomat
Gökboet
Sjunde inseglet
Blues Brothers
Berlin Alexanderplatz


Kvällen slutade med att vi serverades en fin buffet och alla pratade i munnen på varandra i det lilla biblioteksköket. Samuel och Vassilis Bolonassos, som jag skrivit om förut, fann varandra i ett samtal om mat. "Ingen tar mig på allvar, bara han!" sa Samuel om Vassilis.

När vi kom ut i höstnatten, efter denna trevliga kväll, hade jag fått parkeringsböter - trots att jag betalat parkeringsavgift. Vad är det med mig och parkeringsböter?!

Sunday, November 02, 2008

Min voki


Click here to comment on this Voki.
Get a Voki now!


Med litet pysslande åstadkom jag denna - inte alltför likt kanske, med tanke på att man förutsätts vara mellan 16 och 23 år ungefär i urval av frisyrer och ansikten. Men gatan i bakgrunden är min hemgata och rösten är alldeles min egen.

Samuel har också gjort en - kolla på hans blogg.