Monday, December 29, 2008

Mat eller icke mat?

Gårdagens lunch bestod av maltodextrin, stärkelse, vegetabiliskt fett, salt, glukossirap, mjölksocker, vegetabilisk olja, mjölkprotein, arom (med bl a ägg), kycklingkött 1,8%, lök, antioxidationsmedel (E 340), smakförstärkare (mononatriumglutamat, dinatriumguanylat, dinatriuminosinat, E 640), selleri, krydda och jästextrakt.

Rätt förskräckt blev jag när jag insåg innehållet - fast det innehåller ju selleri, så...

Någon som lyckas lista ut vad "rätten" heter?

Läser just nu Mats-Eric Nilssons Äkta vara - Guiden till oförfalskad mat, samma författare som till Den hemlige kocken. Betänker man ovanstående kan man tro att jag inte förstår vad jag läser. Dock rekommenderar jag båda till läsning - man handlar på ett helt annat sätt efteråt. Litet krångligare blir det förstås, men godare också.

Nå, till middag blev det begripligare, då Samuel lagade lammfärsbiffar och jag gjorde potatismos. Garanterat inga tillsatser av obegriplig och ihjälprocessad karaktär. Smakskillnaden ska vi inte tala om. Keep it simple!

Wednesday, December 24, 2008

Jul, trots allt!



Dan-före-dan-pyssel i rimsmedjan. Det blev trevligt med många språkliga diskussioner och en hel del skratt. Nedan två av Samuels alster - den närmaste skrattade jag mycket åt. Briljant, faktiskt!





Nu ska jag njuta tystnad fram till julfirandet börjar vid 15-tiden, gissa med vad, och så småningom framåt 23-tiden sjunger jag i midnattsmässan.

En varm och god jul önskar jag er alla!

Sunday, December 21, 2008

Jul...?

Årets julkonserter genomförda igår klockan 16 och klockan 19. Nedan en snutt ur Bachs juloratorium, Jauchzet frohlokket, för den som inte sjungit det själv. Just den inringade lilla snutten ville inte fastna i huvudet, struphuvudet då. Fick spela om den flera gånger, fast det inte är särskilt svårt, och bli riktigt irriterad på mig själv innan det slutligen lät som det borde.



En del vill ha allt har jag förstått, det räcker inte med en stor julstjärna där inte. Jag har inte gillat julen så långt tillbaka jag minns, och det är ingen skillnad i år. Tvi.



Jag tycker om ljusen och måttligt med juldekorationer, möjligen en smakbit av julbordet, men sedan är det stopp.

Egentligen kunde jag vara utan alltihop. Kan man gå ut på gatan och skrika det, månntro...

Wednesday, November 26, 2008

Sandmannen

Igår morse var jag, fruktansvärt nervös, med och stöttade Samuel inför fiolgraderingen. I olika musikrum gick ungdomar och sjöng upp sig, eller spelade sina fiollåtar inför graderingen. Alla var ju utvalda för att de är så duktiga. Samuel var faktiskt också nervös, men jag tror det gick bra. Det sa hans fiollärare, som fick vara med en stund där inne hos den brittiske jurymannen. Jag fick stå utanför och oroa mig. Om någon vecka får vi höra resultatet. Gick det bra får han ett diplom.

Efter den pärsen skulle jag på konferens ute i Lännersta. Körde vilse och kom in på en ganska liten och backig väg. Ringde en av konferensdeltagarna och det visade sig att de var ute och försökte få loss bilarna, som kört fast i backar, för tre av de andra deltagarna. Jag fick litet tips om vägen och började köra tillbaka.

Hej å hå, så satt jag också fast! Helt ensam ute bland några spridda tomma villor. Nå, jag försökte komma loss, genom att backa, rulla, köra framåt. Icke! Bilen gled obönhörligt, vad jag än gjorde mot diket och började luta betänkligt. Försiktigt bromsade jag fast bilen och gick ut för att se vad som kunde göras. Ingenting!

Ringde konferenskompisen, som lovade att ringa upp när de andra bilproblemen var lösta. Jag bad henne också att kolla på datorn var jag befann mig i förhållande till konferenslokalen. Medger att jag var en aning orolig, bara en aning. Det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till slut.

Såg en jättelik sandbil som for förbi på en korsande väg 50 meter bort, men inte hann jag dit i tid. Suckade litet och klurade på vad jag skulle göra härnäst i detta tysta no-where. Då hör jag en lastbil, kastar mig mot den litet större vägen - så fort man nu kan kasta sig när det är glashalt på hårt packad snö. Och har man sett - där kommer den jättelika sandbilen tillbaka! Jag ställde mig mitt på vägen och pekade mot min bil. Sandbilen stannade och föraren vevade ner rutan, mer än 2 1/2 meter upp från mitt ansikte.

"Oj, det är som att tala med Gud!" öppnade jag. Mannen log och så förklarade jag det han redan sett - min bil som stod tvärs över vägen med halva rumpan i diket. Han körde resolut in på den smala vägen, åt handra hållet mot där min bil stod - det var ju vid en korsning - och började backa mot min bil. Fast!! Den jättelika lastbilen bara slirade och jag slog handen för pannan. Elände!

Men, men, det var en man som varit med förr. Han körde fram en bit, satte på sandingen och backade bakåt på sin egen sandade gång. Jag skrattade högt! Så himla listigt!

Nå, tätt intill min bil plockade han fram en spade och sandade framför och bakom mina hjul. Jag körde plättlätt loss bilen medan sandmannen väntade.

Jag blev så himla lycklig! Klev ur bilen för att tacka och frågade om jag fick ge honom en kram som tack. Han blev röd ända upp till himlen och svarade ett blygt "ja", så jag gav honom en bamsekram och kallade honom för dagens hjälte och nästan tackade ihjäl både honom och mig själv. Tänk så otroligt lycklig jag blev över alltihop. Jag känner mig fortfarande så tacksam över att det löste sig så enkelt. Jag bara älskar enkla lösningar!

Ja, sedan visade det sig att jag bara var ett par hundra meter från huset där vi skulle ha konferensen. Och huset låg vid vattnet, det snöade så vackert och lunchmaten var fantastiskt god - oxbringa med rotmos och massor av olika grönsaksblandningar och chokladmousse till efterrätt i ett litet glas på fot. Fast egentligen hade de kunnat servera mig grus, för jag var så glad att jag nog inte hade märkt något...

Om det är vackert utanför fönstret när jag är på heldagskonferenser, brukar jag sätta mig så jag ser ut. Nu såg jag över Lännerstasundet över till Fisksätra och mörkret sänkte sig under eftermiddagen med vackra blå toner medan snön föll. Quelle njutning!

Sunday, November 23, 2008

Vinterns färger





En härlig promenad i vintervädret med kameran i fickan, gav mig en vidgad syn på vinterns färger. Här ovan det man kan tänkas koppla till, färgmässigt, när man säger vinter.

Här nedan det man faktiskt också kan njuta av som vinterfärger.












Bilderna med knallfärger har jag tagit på båtunderreden nere vid Pålnäsviken där båtarna vilar som valrossar under vintern. Färgglada valrossar.

Efter promenaden var jag så otroligt glad och uppåt - frisk vind, gott om snö som knarrade under skosulorna och så alla intensiva färger.

Thursday, November 20, 2008

Älska Inge?!



Samuel pekar på vem man ska älska enligt solens princip. Detta var i september alldeles intill Götgatan på söder. Vi var på väg till Bondens marknad där vi brukar handla sylt och litet grönsaker när det är öppet.




Är det någon mer än jag som minns denna kopp? Jag har i skåpen, under alla flyttar och bo-ihopar, haft denna stående. Aldrig använt. Vem vill ha brunt, har jag tänkt. Nu är det inne med brunt igen och jag använder mina gamla koppar, som är hur fina som helst. De har en len, fin yta trots den matta glasyren.

Jag köpte dem till min lilla studentlägenhet i Luleå 1974. Sex stycken hela och fina har jag kvar. De är av något finskt märke, vill jag minnas - inget alls står i botten på dem.

Saturday, November 15, 2008

Enkelt höstliv


Mina balkongtomater mognar färgglatt i skålen jag köpte på glasbruket Småland i somras.


I läsecirkeln har vi nu läst Selma Lagerlöfs Gösta Berglings saga. I torsdags kväll hade vi mycket bra diskussioner om den. Vi tyckte inte helt lika, men det var bara intressant. Bl a tyckte en kvinna att händelserna var spännande, men alla naturbeskrivningar var henne helt likgiltiga eller t o m tråkiga. För mig var det alldeles tvärtom - alla romantiska, hysteriska händelser gör mig irriterad och ointresserad, medan naturbeskrivningarna lever och talar till mig. Dock hade vi båda respekt för den andras åsikter, vilket var bra. F ö var det 29 år sedan jag senast läste den...

Har funderat på att sluta i cirkeln, bara efter två gånger, eftersom där finns en kvinna som tar en del personligt och blir sårad. Så kan man ju inte ha det om man ska tala om litteratur. Nå, hon kom inte i torsdags, så allt personligt obehagligt slapp jag.

Till nästa gång sak vi läsa Illusionisten av John Fowles. Jag kommer att läsa den på engelska, The Magus, började igår.

Jag deppar över allt regn tillsammans med kylan, gläds åt mina trevliga och huvudsakligen ambitiösa elever. Gläds också åt att luktärten på balkongen har blivit tokig och blommar mer än i somras.

I övrigt slår mitt hjärta dubbelslag emellanåt sedan några dagar, vilket är mycket obehagligt, men tydligen inte farligt. Det gör mig ändå lika rädd varje gång.

Jo, så har jag träffat en man - bara litet försiktigt sådär. Vi får väl se vad det blir. Vi är ense om att ta det väldigt lugnt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Hur vet man sånt?


Samuel ville ta en bild av oljans form i stekpannan en kväll när han skulle steka halloumi.

Sunday, November 09, 2008

Akademinnen

I fredags kväll träffades den gamla Fisksätraakademin, som bildades i mitten på 80-talet. Vi diskuterade musik, teater, film och litteratur. Vi läste böcker och diskuterade. Nu har några flyttat, bl a jag, någon har gått bort och någon har blivit känd skådespelare.


Viktor Friberg, som f ö var en av de som startade akademin, framför en av sina härliga monologer.

Vi träffades på Fisksätra bibliotek, som blivit valt till Sveriges näst bästa bibliotek tack vare Barbro Bolonassos, en eldsjäl full av idéer. Jag hade min pärm med mig, pärmen med listor och anteckningar från föreningar, cirklar, resor, körer och lustiga sammankomster från 70-talet och framåt. Jag hade akademimedlemmarnas listor med favoritmusik, favoritböcker och favoritfilmer i den. Somligt står sig och annat är väldigt tidsbundet, ser jag i våra listor.

Böcker som lästes i akademin var bl a:
Italo Cavino: Klätterbaronen
Lars Ahlin: Natt i marknadstältet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Claude Simon: Vägen till Flanderna
Eyvind Johnson: Hans nådes tid
Stig Larsson: Introduktion

Bara manliga författare, ser jag nu...

Filmer som vi tyckte om, slumpmässigt utvalda:
Fitzcarraldo
Stalker
Yol
Amadeus
Min sköna tvättomat
Gökboet
Sjunde inseglet
Blues Brothers
Berlin Alexanderplatz


Kvällen slutade med att vi serverades en fin buffet och alla pratade i munnen på varandra i det lilla biblioteksköket. Samuel och Vassilis Bolonassos, som jag skrivit om förut, fann varandra i ett samtal om mat. "Ingen tar mig på allvar, bara han!" sa Samuel om Vassilis.

När vi kom ut i höstnatten, efter denna trevliga kväll, hade jag fått parkeringsböter - trots att jag betalat parkeringsavgift. Vad är det med mig och parkeringsböter?!

Sunday, November 02, 2008

Min voki


Click here to comment on this Voki.
Get a Voki now!


Med litet pysslande åstadkom jag denna - inte alltför likt kanske, med tanke på att man förutsätts vara mellan 16 och 23 år ungefär i urval av frisyrer och ansikten. Men gatan i bakgrunden är min hemgata och rösten är alldeles min egen.

Samuel har också gjort en - kolla på hans blogg.

Sunday, October 26, 2008

Grått och inte rött



Så här är det inte nu, snarare...




...så här. Ute och i själen.

Thursday, October 16, 2008

Golvet fullt av röv

Lyssnade på musikklassernas konsert i kyrkan - jättefint, förstås!! Hade inte ätit middag innan så jag var rätt hungrig när konserten var slut. Svängde in vid en litet thailändskt gatukök och steg in. Beställde mat för att ta med hem och medan jag väntade pratade jag med personalen - jag var den enda patienten (sic!). Jag tittade på golvet som var skräpigt alldeles vid dörren och ända fram till disken där jag stod.
"Oj, vad det har blåst in!" sa jag.
Damen på andra sidan disken tittade leende på mig och sa:
"Det kommer in så mycket röv!"
Jag skrattade.
"Nee-ej, inte röv" och pekade på min bak. Damen skrattade gott:
"Nej, inte röv! Löv!" Och sedan skrattade vi båda åt röven/löven på golvet.

Väl hemma blandade jag hälften av riset med hälften av woken, det såg såå gott ut och luktade ljuvligt. Satte mig i soffan för att se Heroes och äta gott. En sista knyck för att sitta bekvämt skickade skålen från brickan upp och ner över den cremefärgade ullmattan. Under flygturen spreds innehållet i en fin båge över mattan.

Nej, jag varken grät eller svor, bara bet ihop och plockade det som gick att få upp. Hämtade nytt i köket och hoppade över geggan på mattan.

Golvet är fullt av röv. Och jag ska gå och lägga mig. Så det så.

Depp.

Tuesday, October 14, 2008

Kollar läget igen

Vanvördigt uttryckt, rubriken alltså. Jag är ute på skolobservation igen.

Man kan ju undra hur lärare, fortfarande, kan stå och mala och inte involvera eleverna ett dugg i planering eller genomgångar. Framför allt involveras inte år 7-9, som har så härligt kloka elever, stora, intresserade och älskar att diskutera. Om lärarna vore 70+ kanske-kanske jag skulle förstå det, men under 30... Kom inte och säg att unga lärare har fräscha idéer. Somliga ja, men de flesta tycks göra det de själva blev utsatta för i skolan. Suck.

Dessutom undrar man - ehh, jag - hur en lärare på runt 30 kan fråga elever vad de använt för källor till sitt arbete och sedan godkänna svaret Google. Det är ju som att svara att man som källa använt biblioteket. Aaah, jag steppade ut ur det klassrummet med fasa i blick.

Sitter i "min egen" skolas bibliotek och skriver medan Microsoft Office 2007 laddas in i min laptop. Jag gillar 2007:an. Roliga features och lättarbetat.

Woops! Nu är installeringen klar! Hem och laga middag till unge herrn, som är på saxofonlektion.

Sunday, September 28, 2008

Alice Babs och Hector Bingert jazzar

För tjugo minuter sedan kokade Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden: Alice Babs sjöng och Hector Bingert spelade saxofon - aaahhh!! De "pratade" så skönt med varandra, rösten och saxen. Ren och klar var Alices stämma, en hel låt blev det! Alice brukar ta några toner i slutet på konserter, men nu - inte bara några... Fantastiskt!

Vi var tio stycken ur kammarkören som sjöng med Leif Kronlunds orkester, men först har vi fått träning av en riktig jazztjej, så vi inte ska sjunga som en prydlig kör, utan tuta på som blåsinstrument, eller som en gospelkör, beroende på vad vi sjunger. Ett helt annat sätt att sjunga än det vanliga, i alla fall.

Jag är litet trött, men betyligt piggare än när jag åkte till kyrkan för att sjunga upp och repa... Ädla känslor sången föder - tja, kanske ändå. Folk klappade om varandra och sa att det var en fantastisk kväll och att det var fantastiskt och underbart att höra Alice ännu en gång. I minst tio år har jag trott att det var sista gången, om inte annat så för röstens skull. Hoppas jag har fel läääänge till!

Saturday, September 20, 2008

Mamma, men inte bara

Just nu är jag inte så mycket annat än mamma, tycker jag. När hösten började blev det så tydligt att det här med att vara 10 år inte är så mycket, när man plötsligt helt och hållet ska byta kamrater, lärare och skolmiljö och åka tåg själv dessutom. En bra bit från mamma, som man också haft på samma skola.

Jag, som är van att se sonen glad och kavat möta det mesta i livet, blev pötsligt väldigt orolig över den stora förändringen: Migrän, oro, nymammighet och många långa gråtsessioner blandat med en förfärlig ilska mot mig. Dock har jag hela tiden varit säker på att valet att byta skola varit rätt - trots initiala svårigheter måste rimligen musikklasserna vara rätt för ett så otroligt musikaliskt barn.

Nu har det gått en månad och det mesta har satt sig. Sorken sjunger igen, dag som natt. Nu sjunger han på latin dessutom, kom hem och sjöng "Ave verum corpus" för ett par veckor sedan, vi sjunger den tillsammans ibland eftersom jag, liksom pappa, farmor och bonusmamman sjungit den i våra körer. Han har också blivit ombedd att sjunga i en gosskör som musikläraren har inne i Stockholm. Häromdagen kläckte han ur sig, bara by the way, att han ska sjunga solo i Nacka kyrka på den allra första konserten de ska ge, i oktober. Förvånar mig inte - han har en klassisk, stark och klar gossopranröst och älskar att sjunga. Medger att jag blev litet orolig, vet inte riktigt varför. Själv är han inte det minsta orolig just nu.



I Sverige är det inte comme il faut att "bara" vara mamma, man ska förverkliga sig själv, ha ett eget liv, ja, vad som helst, men bara inte ägna barnet/barnen sin mesta tid, eller oro. Man ska låta dem ha sitt eget liv, man ska klippa navelsträngen... Allt går ut på att man inte ska ha mer än "lagom" mycket med ätteläggen att göra.

Jag tror ju inte heller att man ska kleta sig fast på barnen, men jag tycker inte det är en helt igenom okomplicerad balansgång hur mycket de behöver en och hur mycket man ska låta dem prova sina egna vingar. Särskilt inte i nya faser i deras liv. Just nu har det varit mycket mamma, i alla fall. Jo, glad och stolt, och övertygad om att vi gjort rätt som låtit honom åka i väg, men fortfarande med en aning oro - det går snart över, det vet jag.

Framför mig är det skymning och några få fönster lyser upp av lampor, ett varmt hemtrevligt sken mot den mörknande himlen och silhuetten av tallen, lönnarna, asken och den stora björken på gården. Katten snusar med hörbar andning på soffan. Det blir nog en kopp te till mamman - som har ett själv också!

Tillägg senare: Av någon anledning finns inte kommentarsfunktionen vissa stunder, men andra... Vet inte varför, men det är väl nå´t elektriskt.:-)

Monday, September 08, 2008

Tokot blev det!

Idag ringde Samuel, strax efter jag ätit lunch, och ville att jag skulle komma och hämta honom eftersom morgonens huvudvärk blivit redig migrän. Min väska stod i lärarrummet, eehh, personalrummet, så jag skulle bara hämta plånboken och bilnyckeln.

Letar och letar efter plånboken, tömmer väskan flera gånger - ingen plånbok! Hjärtat hamrar, tusan inte nu, jag måste ju hämta Samuel, måste spärra bankkortet och bensinkortet... Ber en kollega ta hand om eleverna, kör någorlunda enligt lagen och hämtar sonen som drööööjer, jag håller på att gå upp i limningen (undrar var jag är limmad - på mitten?), väntar, väntar, väntar. Äntligen dyker han upp med tröja och jacka och tung ryggsäck släpande.

Full fräs hemåt, föser ungen i säng med huvudvärkspulver, suppositorierna slut, iväg till skolan, upp i klassrummet där eleverna är i blandad form pratiga och flitiga, kastar mig över datorn och slår upp telefonnummer till kortspärrar och spärrar två kort. Pust! Tar resten sen!

Nu kan jag gå igenom veckans engelska. Det går en kort stund i lugn och ro.

Någon knackar på dörren, en elev öppnar. Där står en kollega leende och håller upp min plånbok. Jag blir både glad och förvånad, och alla möjliga scenarior korsar blixtsnabbt min hjärna.
"Men var...?" börjar jag.
"I min väska!" skrattar kollegan.

Efter litet utredande kommer vi fram till att vi båda har svarta, liknande skinnväskor och att jag helt enkelt lagt plånboken i hennes väska i stället för i min egen, efter att jag använt ett av mina kort vid datorn i arbetsrummet.

Tja, nu får jag vänta på nya kort, eftersom man inte kan "ospärra" dem. Några kolleger tyckte synd om mig för det, men jag tycker att man kan se det som att jag får nya blanka kort istället för de gamla!

Och hjärtat har fått sig en genomkörare...

Sunday, August 17, 2008

Tuesday, August 12, 2008

Middagspyssel

"Det känns som om vi har åstadkommit nå´t stort", sa sonen när vi gjort sushirullar med hjälp av hans födelsedagskokbok.


Specialriset har vi kokt och Samuel blandat med risvinäger, salt och socker. Riset på sjögräsplattan.
Samuel har skedat kärnorna ur en halv gurka, skurit upp den och lagt på riset tillsammans med några tigerräkor.


Rullen försluts med litet vatten på sjögräsplattans kant.

Washabin blandade jag till av washabipulver och vatten. Soyan som washabin ska blandas med hälls upp. Vi glömde washabi i rullarna - det kommer vi ihåg nästa gång.

Samuel skär upp med kniven som jag fick vässa först för att det skulle fungera.

Klart!!


Samuel njuuuter! "Mmmmmmm..." säger han.

Monday, August 11, 2008

Fler ska dö

Inte bara "Den som inte tar bor luddet ska dö", det ska också den som spillt en STOOOR fläck flytande tvättmedel precis innanför källardörren och inte torkat upp efter sig.

Jag hade inte en chans! Men jag kan tydligen gå ner i spagat...


Saturday, August 09, 2008

Anansi Boys av Neil Gaiman

Boken Anansi boys av Neil Gaiman är bland det mest härliga jag läst!

Den handlar om sönerna till spindelguden Anansi. Bara det fick mig att tänka att det här verkligen inte är en bok för mig, men av någon anledning började jag läsa ändå. Förattaren är ju trots allt Neil Gaiman (här hans blogg), en man med alldeles egna idéer om hur hur en berättelse ska se ut.

Nå, den ena av Anansis söner är en tämligen tråkig och räddhågsen ung man, som i alla fall lyckats skaffa sig en flickvän. Han framlever sitt grå liv i London, när först mamman dör och ganska kort därefter pappan. Av pappan får han veta att han har en bror och han får också ett märkligt råd om hur han ska finna denne bror, som han inte ens vet namnet på. Det är när han på underliga vägar lyckas träffa sin bror, som berättelsen verkligen börjar sin stigning och vridning.

Det är en rolig, underlig, oförutsägbar, spännande och varm berättelse Gaiman har skrivit. Genren är magisk realism, om man nu måste kategorisera. Jag tycker att boken i känslan, i sitt till nära-verkligheten knutna vansinne påminner om Bulgakovs Mästaren och Margarita, en annan berättelse som man inte kan förutse ett uns av.

Anansi boys finns nog bara på engelska än så länge. Läs den, så får du en berättelse som ger dig det mesta och det bästa man kan begära av fiktion!

Friday, August 08, 2008

Ratad mus


Litet suddig blev den, näbbmusen som Samir så klokt lämnat på balkongen. Sånt ska man inte äta om man är katt!

Monday, August 04, 2008

Samlingar

Varför samlar människan? Då menar jag inte nötter och älgstek, utan sådant vi egentligen inte behöver. Enklast är väl att titta i våra källar- och vindsförråd. Det är väl överfullt hos de flesta, saker vi inte har rört på mången god dag.


Så samlar vi på allt möjligt annat också, mer riktade samlingar. Personligen tycker jag det är pinsamt, men kan ändå inte låta bli bokmärken (inte sådana man hade som barn, utan sådana man lägger i sin bok när man läser, gärna i skinn; pärlor av olika slag - och lådor. Jag är inte intresserad av lyxvaror, mera åt hantverkshållet om jag kan välja.


Det där med lådorna har jag funderat mycket över. Vad skulle Freud säga, månntro? Är det något kvinnligt? Äsch, nu är jag väl ändå ute och cyklar.


Jag har inte alltid något i mina lådor och i de lådor det finns något har jag för det mesta glömt bort innehållet. Kul när jag, eller någon annan, öppnar och tittar efter. Oftast är det rätt meningslösa saker.



Den här lådan är gjort i mönsterpräglat skinn, köpt på Victoria and Albert Museum i London för ungefär 15 år sedan. Insidan är svart mocka, storleken anpassad precis för att rymma två kortlekar. Jag älskar känslan av det mjuka skinnet mot handen när jag tar fram en kortlek för att lägga patience. Den med Morrismotivet på baksidan följde med, tror jag, eller så köpte jag den till. Lasse Åbergs kort är så roliga till den mer "fina" lådan.






Metallådan köpte jag på Mallorca i någon inredningsbutik förra våren. Jag har mest trälådor, men det här är verkligen ett undantag. Jag tyckte om det moderna mönstret och den lilla fina ödlan. Jag blev överraskad över innehållet i lådan - tre gamla kastanjer och fiolharts.



Den här lådan köpte jag också på Mallorca i inredningsbutiken - det är ett så speciellt arbete. Brunt tyg och så har någon suttit och sytt dit alla de små platta träbitarna och alla de små träkulorna. Mycket märkligt.

Den rosa stora pärlan i plast har jag hittat i jorden under min balkong, de två kulorna och den lilla runda glasbiten (den är nästan platt) har jag köpt i en leksaksaffär, resten har jag köpt i olika omgångar för kanske 20, 15 eller kanske 13 år sedan i The Bead Shop i London , där jag handlar något varje gång jag åker till London. Resten av pärlsamlingen ligger i andra lådor.

Lådan nedan står på bordet där datorerna står och innehåller en av alla mina pennsamlingar (oj, en samling till - unintentional dock). Jag blev tossig på alla pennor som låg och skräpade på bordet och hittade lådan på Indiska för ungefär en hundralapp för ett par år sedan. Den finns fortfarande i sortimentet har jag sett.






Min senaste köpte jag idag på Indori för det vackra träets skull.



Här nedan en del av en annan samling. Suck. Men jag kan inte avstå från att köpa böcker. Jag har i alla fall ingen handväska för 70 000 kr - om nu det är ett mått på något åt något håll. Det är väl bara, nästan, en fråga om intresse.



Trist med blixtbilderna - avskyr blixt, men det gick inte utan, eftersom jag inte kommer åt mitt stativ och är alldeles för darrig på handen, tydligen.

Saturday, August 02, 2008

Visst behag

Igår kväll var Samuel och jag på Stadsteatern och såg Hedwig and the Angry Inch, en rockmusikal - jag var rätt missnöjd med innehållet och framförandet, medan Samuel tyckte det var bra. Det verkade större delen av publiken också tycka av applåderna att döma.

Bredvid oss satt ett lesbiskt par som kysstes läääänge med tungorna i varandras magar - sonen log generat.

Efter föreställningen vandrade jag och Samuel runt i centrala Stockholm och tittade på litet av varje. Det var varmt och skymningsljust, en man spelade Abbas The winner takes it all mjukt på saxofon i oändlighet, på Drottninggatan. Vi pratade om vad vi såg och om hur skönt det var att bara släntra runt dit benen bar.

Samuel hade aldrig ätit kebab så vi satte oss utanför ett litet "hål i väggen" och delade en kebab medan vi tittade på ljuset och människorna som gick förbi till ljudet av saxofonen en bit bort. Samuel upprepade flera gånger att han tyckte det var så skönt att flanera, utan att ha ett mål. Just det att vi inte hade ett mål upprepade han flera gånger.

På väg till parkeringsgaraget ville Samuel ha glass, så vi köpte två kulor glass av märket Lejonet och Björnen. Samuel konstaterade genast att saffransglassen var fantastisk. Hasselnötsglass och mango- och limesorbet var två andra sorter vi provade. Långsamt glassätande gick vi till bilen och åkte hem. Då hade det mörknat.

Idag tycker jag att jag passerat en gräns när det gäller värmen och fukten. Jag har gett upp kravet att göra något vettigt, jag har gett upp att känna mig fräsch och nyduschad. Jag bara finns och nästan njuter av att inte ha någon ordning på mig själv, att vara halvsvettig, inte ha någon vettig planering. Vi tänkte gå och se Prideparaden inne i stan, men det orkar ingen av oss i detta varma, gråa, fuktiga väder. Ännu regnar det inte, men det hänger i luften. Rätt behagligt, när man väl gett upp.

Friday, August 01, 2008

Kvälls-kitchen



Samuel fick en kokbok i 10-årspresent. Den vill han nu gå igenom, så gårdagskvällen användes till att göra falafel och tsatsiki tillsammans med två tioåringar. Tsatsikin gjorde de i stort sett helt själva, jag saltade bara - den blev fantastiskt krämig och god. Samuel stod mycket noggrant och vred ur den grovrivna gurkan i en kökshandduk. Det såg mycket proffsigt ut och gjorde så vi slapp den där slafsiga tsatsikin man brukar få ibland. Dessutom använde vi turkisk yoghurt, den där i den lilla hinken.

Jag köpte förstås inte kikärter i burk, utan blötlade dem kvällen innan och kokte dem på morgonen. Nu har jag till två omgångar falafel i frysen... Präktiga rycket!

Wednesday, July 30, 2008

Tuesday, July 29, 2008

Kalasträd


Samuel och kompisen Emil jobbade hårt igår. De blåste upp massor av ballonger, knöt guldsnöre runt och hängde i träd och buskar runt bordet där vi skulle ha födelsedagskalas för Samuel och lillasyster Signe - det är enda gången den ena är dubbelt så gammal som den andra. Ballongerna vajade så vackert i sommarvinden. Den ljuslila som syns på bilden hade Samuel experimenterat med, så den innehöll en knapp deciliter vatten och rörde sig helt annorlund än de andra. Faktiskt en kul idé. Man kunde fylla fler ballonger med vatten, olika mycket, så alla rör sig på olika vis när det blåser...

Killarna bar bord och trädgårdssoffor också. Sen tyckte de att de var tvungna att fylla en del vattenballonger också. De plaskar så kul i asfalten.

Samuels gudfar med flickvän kom spelande "Ja, må han leva" på respektive säckpipa och tamburin. De började spela bakom ett hus, så vi hörde dem långt innan de blev synliga för oss. Det var uppskattat.
Samuel var så spänd att han fick migrän på morgonen innan jag sjöng för honom. Frukostbrickan ville han ha exakt den tid han föddes, dvs 8.55.
Nu är sorken tvåsiffrig!

Saturday, July 26, 2008

Sommarnatt

Katten och jag tog en liten promenad i den varma natten. Jag pratade med katten och han satte sig ibland och kikade på mig och på omgivningen. Några grannar har fest, de är unga, och sjunger Abbalåtar så det hörs över grannskapet. Tyvärr inte så rent, men de skrattar gott emellanåt, så det gör inte så mycket.

Efter promenaden vattnade jag långsamt och omständligt blommor i mörkret ute på gården och på balkongen. Där satte jag mig sedan och rökte en cigarill och drack en knapp fingerbredd Laphroaig och lyssnade på alla ljud, tv:n stod på så jag hörde spridda repliker från filmen Storstadshamn, och tittade på blommorna som lyste i det svaga ljuset. Ahh, vilken njutning! Både stillhet och liv.




Thursday, July 24, 2008

Balkongväxtlighetens glädje

Så här ser det ut nu - min änglatrumpet hyser ett 80-tal (!) knoppar. Den här bilden tog jag för ett par år sedan. Man ser blommans kronblad genom knoppens hölje på den närmsta bananformade knoppen.

Om ett par veckor ser det ut så här!

Änglatrumpeten är nu högre än jag (som mäter modiga 163 cm) och Shasta, min vita stora ros är nu över 2 m och slår snart i grannens balkong. Den är full av knoppar och ett par vackra rosor har slagit ut. På bilden nedan har jag bara fått med nedre delen av rosen. Min stora fina Mårbacka syns, liksom katten Samir under det lilla bordet och luktärtorna och lavendeln i förgrunden. På nedre delen av bordet står en timjanplanta som vi vittjar friskt när vi lagar mat.


Ovanstående bild tog jag nyss - en Shasta i full blom! Det är en stor ros, nästan 15 cm i diameter. Doftar sött och rent, alltså en ganska lätt doft.

I andra änden av balkongen står krasse och tomater. Ett par dagar nu har jag nupit mig en solvarm röd tomat till lunchen. Lyx!

Vilken lycka växterna ger mig - när jag är hemma tittar och luktar jag flera gånger om dagen! Den enkla lyckan verkar vara den djupaste.