Just nu är jag inte så mycket annat än mamma, tycker jag. När hösten började blev det så tydligt att det här med att vara 10 år inte är så mycket, när man plötsligt helt och hållet ska byta kamrater, lärare och skolmiljö och åka tåg själv dessutom. En bra bit från mamma, som man också haft på samma skola.
Jag, som är van att se sonen glad och kavat möta det mesta i livet, blev pötsligt väldigt orolig över den stora förändringen: Migrän, oro, nymammighet och många långa gråtsessioner blandat med en förfärlig ilska mot mig. Dock har jag hela tiden varit säker på att valet att byta skola varit rätt - trots initiala svårigheter måste rimligen musikklasserna vara rätt för ett så otroligt musikaliskt barn.
Nu har det gått en månad och det mesta har satt sig. Sorken sjunger igen, dag som natt. Nu sjunger han på latin dessutom, kom hem och sjöng "Ave verum corpus" för ett par veckor sedan, vi sjunger den tillsammans ibland eftersom jag, liksom pappa, farmor och bonusmamman sjungit den i våra körer. Han har också blivit ombedd att sjunga i en gosskör som musikläraren har inne i Stockholm. Häromdagen kläckte han ur sig, bara by the way, att han ska sjunga solo i Nacka kyrka på den allra första konserten de ska ge, i oktober. Förvånar mig inte - han har en klassisk, stark och klar gossopranröst och älskar att sjunga. Medger att jag blev litet orolig, vet inte riktigt varför. Själv är han inte det minsta orolig just nu.
I Sverige är det inte comme il faut att "bara" vara mamma, man ska förverkliga sig själv, ha ett eget liv, ja, vad som helst, men bara inte ägna barnet/barnen sin mesta tid, eller oro. Man ska låta dem ha sitt eget liv, man ska klippa navelsträngen... Allt går ut på att man inte ska ha mer än "lagom" mycket med ätteläggen att göra.
Jag tror ju inte heller att man ska kleta sig fast på barnen, men jag tycker inte det är en helt igenom okomplicerad balansgång hur mycket de behöver en och hur mycket man ska låta dem prova sina egna vingar. Särskilt inte i nya faser i deras liv. Just nu har det varit mycket mamma, i alla fall. Jo, glad och stolt, och övertygad om att vi gjort rätt som låtit honom åka i väg, men fortfarande med en aning oro - det går snart över, det vet jag.
Framför mig är det skymning och några få fönster lyser upp av lampor, ett varmt hemtrevligt sken mot den mörknande himlen och silhuetten av tallen, lönnarna, asken och den stora björken på gården. Katten snusar med hörbar andning på soffan. Det blir nog en kopp te till mamman - som har ett själv också!
Tillägg senare: Av någon anledning finns inte kommentarsfunktionen vissa stunder, men andra... Vet inte varför, men det är väl nå´t elektriskt.:-)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
15 comments:
Jag är säker på att du tänker helt rätt. Bara vara mamma just när det behövs.
Tids nog kliver han ut i stora världen på egna starka ben. Det går fortare än man tror...
Ave Verum... så ljuvlig!
Bloggblad: Ja, jag tänker att det inte kommer att se ut så här när han är 18 år - och dit är det ju inte långt.
Ave Verum är som balsam för själen vissa dagar - både att sjunga och att lyssna till.
Lille Samuel, han är då för go och duktig och inte den som ger sig i första taget! Jag har undrat var ni tagit vägen - har inte sett er på så länge, men nu har ju förklaringen kommit. Som ensamstående mamma förstår jag att du kan känna viss oro, men nu har nu nått det första "let go" och du har även fått uppleva att det fungerar bra. Kram du min söta vän och en skön söndag önskar jag dig.
Jag tycker jag läser igenom så noga, men här blev det lite mycket nu och nu - byt ut något av dess nu till du. (Har ögoninfektion och salva i ögat så min läskunnighet är botten)
eleonora: Ja, vi har verkligen varit upptagna! Förhoppningsvis kan vi nu slappna av litet mer, när allt börjat sätta sig.
Synd at dina ögon krånglar. tycker du lyckas rätt bra trots det!
Ha en skön söndag du med och stor kram!
Nu fungerar det elektriska, så då är det bäst att passa på :)
Vad ska man ha föräldrar till om de inte finns där man behöver dem? Du tänker helt rätt. Det är en allt emellanåt vinlig stig de där tio åren innan man känner sig som vuxen. Roligt att höra av dig igen.
panter: Det är ju vingligt för föräldrarna med. Skönt att höra att det fortfarande finns de som begriper vad föräldrarna faktiskt är till för.
Tack för "roligtet"!
Det är väl nåt elektriskt... Fnissar, ett underbart uttryck... från anno dazumal, eller hur? Vad är inte elektriskt i dessa dagar? Men jag minns hur jag själv, som barn, intresserade mig för likheten mellan orden 'elektriskt' och 'lakrits'...
Klart att det tar på att börja med så mycket nytt. Då behöver man ju stöd... Men å, vad roligt det skulle vara att få höra Samuel sjunga...!
Det gör ont ibland att växa... Såväl för barn som för vuxna. Det är inte alls säkert att den lättaste vägen är den bästa. Samuel, som jag ser honom efter att ha läst om honom här, kommer att klara sig bra. Han har en mamma som bryr sig och finns där när det är svårt. Det är det som behövs. Stödet, när det känns svårt. Tilliten till honom när han känner att vingarna bär.
Och nej, det är inte alls så okomplicerat som det ser ut...
Det förstår jag att det måste ha varit en orolig tid både för dej och sonen. Wow! Åka tåg själv till ny skola. Du har en tuff liten kille. Hoppas allt går bra, jag håller tummarna. Min dotter som just fyllt 15 skulle behöva lära lite självständighet från din son :-)
Just från 10 års åldern tycker jag tiden börjar rusa fram på riktigt. Jag vet knappt vart de fem sista åren har tagit vägen med min dotter. Plötsligt är hon nästan vuxen. Så ägna så mycket tid du bara kan med sonen nu. De behöver ju stöd hemifrån mer än någonsin som "tweens"(9-12)och tonåringar.
Jag har själv varit lärare i musikklass och vet att de flesta barn trivs fantastiskt bra där. Mitt näst äldsta barnbarn - flicka - älskade sin klass och sjunger nu - 18 år gammal - i en liten tjejgrupp som uppträder här och där med konserter.
Hennes bror, däremot, saknade fotbollen och kompisarna så han slutade i musikklassen efter något år. Han var dock mycket populär som varande en av sex killar bland tjugofyra tjejer...
Men han var inte särskilt intresserad av sång, det var mest föräldrarna och farmor som pushade...
Det måste ju var skillnad för din Samuel som har en så bra röst att han får sjunga solo så snart...
Jag hoppas att han kommer att trivas för sammanhållningen i musikklasserna brukar vara något utöver det vanliga i jämförelse med den vanliga grundskolan.
Dessutom är alla föräldrar till barn i musikklass, enligt min erfarenhet, väldigt engagerade på ett mycket positivt sätt. Jag önskar honom all lycka i framtiden.
Titta vem som har hittat hit!
Intressant läsning, så att jag vet vad som väntar mig framöver ;)
Tack för den fina musiken igår! Rörande söt och go liten kille! Bra tror jag att han fick en publik. Och se till att inte hartset kryper upp i näsan!! Kram
carulmare: Elektriskt och lakrits - typiskt ungar. Bra språkkänsla!
Jag ska väl spela in och lägga ut någon gång så du får höra samuel sjunga!
qi: Jo, jag tror också att det går bra! Men, som du säger, inte är det helt lätt.
anita: Jag tror Samuel kan dela med sig litet tuffhet, trots att han hade det litet besvärligt nu i början. :-)
Tack för rådet att ägna mycket tid åt sonen - det gör jag med gott samvete. Jag vet ju att de inte kan få för mycket mammighet - om man kollar att det är ok, vill säga.
musikanta: Jo, jag har förstått att sammanhållningen blir speciell i musikklasserna. Bra att du har samma uppfattning!
Visst är de få killar, 6 eler 7, och dubbelt så många tjejer, men det tror jag fungerar bra för min son. Fotboll är definitivt inte hans grej.
Tack för lycka-till:et - har hälsat honom det!
maria: Härligt! Välkommen! Jag tittar in till dig snart igen.
eleonora: Vad roligt att du uppskattade Samuels spelande. Bra att öva med publik - han blev allt litet nervös där...
Post a Comment