Sunday, September 28, 2008

Alice Babs och Hector Bingert jazzar

För tjugo minuter sedan kokade Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden: Alice Babs sjöng och Hector Bingert spelade saxofon - aaahhh!! De "pratade" så skönt med varandra, rösten och saxen. Ren och klar var Alices stämma, en hel låt blev det! Alice brukar ta några toner i slutet på konserter, men nu - inte bara några... Fantastiskt!

Vi var tio stycken ur kammarkören som sjöng med Leif Kronlunds orkester, men först har vi fått träning av en riktig jazztjej, så vi inte ska sjunga som en prydlig kör, utan tuta på som blåsinstrument, eller som en gospelkör, beroende på vad vi sjunger. Ett helt annat sätt att sjunga än det vanliga, i alla fall.

Jag är litet trött, men betyligt piggare än när jag åkte till kyrkan för att sjunga upp och repa... Ädla känslor sången föder - tja, kanske ändå. Folk klappade om varandra och sa att det var en fantastisk kväll och att det var fantastiskt och underbart att höra Alice ännu en gång. I minst tio år har jag trott att det var sista gången, om inte annat så för röstens skull. Hoppas jag har fel läääänge till!

Saturday, September 20, 2008

Mamma, men inte bara

Just nu är jag inte så mycket annat än mamma, tycker jag. När hösten började blev det så tydligt att det här med att vara 10 år inte är så mycket, när man plötsligt helt och hållet ska byta kamrater, lärare och skolmiljö och åka tåg själv dessutom. En bra bit från mamma, som man också haft på samma skola.

Jag, som är van att se sonen glad och kavat möta det mesta i livet, blev pötsligt väldigt orolig över den stora förändringen: Migrän, oro, nymammighet och många långa gråtsessioner blandat med en förfärlig ilska mot mig. Dock har jag hela tiden varit säker på att valet att byta skola varit rätt - trots initiala svårigheter måste rimligen musikklasserna vara rätt för ett så otroligt musikaliskt barn.

Nu har det gått en månad och det mesta har satt sig. Sorken sjunger igen, dag som natt. Nu sjunger han på latin dessutom, kom hem och sjöng "Ave verum corpus" för ett par veckor sedan, vi sjunger den tillsammans ibland eftersom jag, liksom pappa, farmor och bonusmamman sjungit den i våra körer. Han har också blivit ombedd att sjunga i en gosskör som musikläraren har inne i Stockholm. Häromdagen kläckte han ur sig, bara by the way, att han ska sjunga solo i Nacka kyrka på den allra första konserten de ska ge, i oktober. Förvånar mig inte - han har en klassisk, stark och klar gossopranröst och älskar att sjunga. Medger att jag blev litet orolig, vet inte riktigt varför. Själv är han inte det minsta orolig just nu.



I Sverige är det inte comme il faut att "bara" vara mamma, man ska förverkliga sig själv, ha ett eget liv, ja, vad som helst, men bara inte ägna barnet/barnen sin mesta tid, eller oro. Man ska låta dem ha sitt eget liv, man ska klippa navelsträngen... Allt går ut på att man inte ska ha mer än "lagom" mycket med ätteläggen att göra.

Jag tror ju inte heller att man ska kleta sig fast på barnen, men jag tycker inte det är en helt igenom okomplicerad balansgång hur mycket de behöver en och hur mycket man ska låta dem prova sina egna vingar. Särskilt inte i nya faser i deras liv. Just nu har det varit mycket mamma, i alla fall. Jo, glad och stolt, och övertygad om att vi gjort rätt som låtit honom åka i väg, men fortfarande med en aning oro - det går snart över, det vet jag.

Framför mig är det skymning och några få fönster lyser upp av lampor, ett varmt hemtrevligt sken mot den mörknande himlen och silhuetten av tallen, lönnarna, asken och den stora björken på gården. Katten snusar med hörbar andning på soffan. Det blir nog en kopp te till mamman - som har ett själv också!

Tillägg senare: Av någon anledning finns inte kommentarsfunktionen vissa stunder, men andra... Vet inte varför, men det är väl nå´t elektriskt.:-)

Monday, September 08, 2008

Tokot blev det!

Idag ringde Samuel, strax efter jag ätit lunch, och ville att jag skulle komma och hämta honom eftersom morgonens huvudvärk blivit redig migrän. Min väska stod i lärarrummet, eehh, personalrummet, så jag skulle bara hämta plånboken och bilnyckeln.

Letar och letar efter plånboken, tömmer väskan flera gånger - ingen plånbok! Hjärtat hamrar, tusan inte nu, jag måste ju hämta Samuel, måste spärra bankkortet och bensinkortet... Ber en kollega ta hand om eleverna, kör någorlunda enligt lagen och hämtar sonen som drööööjer, jag håller på att gå upp i limningen (undrar var jag är limmad - på mitten?), väntar, väntar, väntar. Äntligen dyker han upp med tröja och jacka och tung ryggsäck släpande.

Full fräs hemåt, föser ungen i säng med huvudvärkspulver, suppositorierna slut, iväg till skolan, upp i klassrummet där eleverna är i blandad form pratiga och flitiga, kastar mig över datorn och slår upp telefonnummer till kortspärrar och spärrar två kort. Pust! Tar resten sen!

Nu kan jag gå igenom veckans engelska. Det går en kort stund i lugn och ro.

Någon knackar på dörren, en elev öppnar. Där står en kollega leende och håller upp min plånbok. Jag blir både glad och förvånad, och alla möjliga scenarior korsar blixtsnabbt min hjärna.
"Men var...?" börjar jag.
"I min väska!" skrattar kollegan.

Efter litet utredande kommer vi fram till att vi båda har svarta, liknande skinnväskor och att jag helt enkelt lagt plånboken i hennes väska i stället för i min egen, efter att jag använt ett av mina kort vid datorn i arbetsrummet.

Tja, nu får jag vänta på nya kort, eftersom man inte kan "ospärra" dem. Några kolleger tyckte synd om mig för det, men jag tycker att man kan se det som att jag får nya blanka kort istället för de gamla!

Och hjärtat har fått sig en genomkörare...