Friday, November 25, 2005

Inte färglöst och inte grått,
men inte alltför muntert heller.
Nätterna tillbringar jag sovande, 3-4 timmar, och ältande meningslösheter jag ändå inte kan göra något åt mitt i natten eller ens någon gång, 3-4 timmar. Ja, följden är förstås dagens dimma. Jag försöker läsa, men är alldeles för trött för att fatta vad jag läser. Varken hackat eller malet, alltså.

Sorken (gotländska för pojke) är i London med sin fader. Jag hoppas verkligen att han njuter och får se något som känns spännande. Och så får han använda sin engelska. Jag pratar engelska som till en vuxen med honom och han svarar, antingen på engelska eller svenska. Han är verkligen otrolig. På ont och gott... Häromdagen när jag bad honom hjälpa mig med något, det brukar aldrig vara några problem med det, sa han lugnt: "Ne-ej, du är 53 år nu - en stor flicka. Det kan du göra själv." Jag tappade hakan. Kunde inte låta bli att skratta.

Känner mig inte särskilt rolig just nu. Får väl vackla runt i något köpcentrum och titta på glitter när jag genomfört eftermiddagens utvecklingssamtal. Är det verkligen någon mening med dem? De flesta skulle nöja sig med en kvart, där jag talade om hur det gått under terminen och vad ätteläggen behöver göra för att klara nationella proven och högstadiet. Tror jag. Nu skriver jag i timmar, även om texten inte är särskilt uttömmande och sitter sedan i en halvtimme med varje elev och hans/hennes föräldrar och PRATAR. Inte vet jag om de tycker att de förstår, eller får ut något väsentligt av det. Undrar om jag ska skicka ett mail och fråga. Då är risken att man får en massa konstiga svar förstås, sådant som jag inte ska göra, utan eleven och/eller föräldrarna. Ska klura på saken. För övrigt är det ju inte bara jag som pratar.

En gång kom en pappa ångande, och vrålade att vi inte lär dem något i skolan nu för tiden. Hans son kunde inte ens skala potatis! Inte blir jag svarslös ofta, men då kom jag inte på något att säga. Så otroligt korkade uttalanden har jag sällan hört. Till saken hör att ungen var tolv år gammal, på det trettonde... Vovoj.

Nä, nu får jag fylla i litet papper igen. Det är menings... tja nåt.

Friday, November 18, 2005

Utvilad
Skönt. En hel natts ostörd sömn. Det känns både i kroppen och knoppen. Det är lätt att njuta, till och med av kylan och den stilla gråheten som var i morse. Visserligen insåg jag att jag skulle frysa värre än i går, men det avhjälptes med långkalsonger av siden. De värmer ute, är inte så varma inomhus och blir inte stora och bylsiga under långbyxorna.

Och så har jag bara 4 kg kvar att gå ner av mina 14 kg. Känner mig inte särskilt duktig, det har faktiskt gått bra. Ingen hysteri, bara lugnt. Litet lögn - Bregottasken är en farligare lockelse för mig än alkohol är för andra. Jag äter med sked ur den. Hos vanliga människor ligger en smörkniv ovanpå asken i kylen (om man är som jag), men hos mig ligger ofta en sked där istället. Nu har jag fått tipset att inte köpa Bregott mer, utan något äckligt, alltså som är äckligt att äta med sked. För de flesta räcker det med Bregott i det fallet, jag vet. Jag är inte så flesta.

Jag som avskyr att shoppa, till och med ordet är vidrigt, längtar efter att gå i affärer. Varför? Som substitut för mina förlorade kilon?

Samuel tycker inte om att mina bröst blivit mindre - och då är de storlek D-kupa fortfarande. Det är bara den svulliga yppigheten som gått förlorad. Ska hämta både honom och hans lillasyster idag. Lillasyster är en jättegod och mycket glad och viljestark liten mörkögd skönhet, med nästan svarta lockar runt hela huvudet. Samuel och Signe - det är vackert. Undrar vad de tycker om stjärnslingan jag hängt upp i matrummet. Själv blir jag glad som ett barn av den.

Thursday, November 17, 2005

Ett skratt, äntligen
Någon hade lagt fram en Amalia (Jodå, jag vet precis vad den egentligen heter, men det jag inte vill veta av kallar jag för fel namn eller låtsas glömma bort vad det heter - känns bättre så. Det gäller även människor jag inte vill ska finnas/finnas i min närhet/mitt liv.) i personalrummet och jag som avskyr sådana tidningar, särskilt på jobbet, tog upp och började flaxläsa (när man bläddrar hit och dit och läser en mening här och två där). Jag är så trött, så nu petar jag i vad som helst med bokstäver, men bara halvdant. Nå, där fanns en artikel om en tjegrupp på spa (som är ett outhärdligt trist och meningslöst sätt att slösa med sitt liv) som hade längsta-tuttar-efter-amning-tävling. Och längst-stjärttävling. Och löjliga vad-väljer-du alternativ, som: Sluta äta smågodis eller kyssa Karl-Jan?

Och plötsligt skrattade jag högt. Gud så skönt. Och åt något så fjantigt... Haha!

Wednesday, November 16, 2005

Dålig mamma, trött människa
Vilken diarréfärg det blev på rubriken. Nå, illa skulle det se ut och illa ser det ut.

Jag undrar hur det var innan alla mammor arbetade och måste iväg med sina barn i ottan. Nu ska ju både pappor och mammor iväg i ottan med svintrötta barn, som inte vill äta frukost, inte orkar klä på sig, som hellere vill vara hemma och leka. Ja, nu är ju Samuel skolbarn, men skillnaden är inte så stor - i vad som inte fungerar alltså. Och så blir man arg och vrålar idiotsaker, som en vuxen verkligen inte borde säga till ett barn. Hur många gånger kan man säga till en unge att det borde jag inte ha sagt, förlåt, förlåt, men jag blev så arg. Inte konstigt att ungarna säger.

Ja, och så fostras vi av psykologer att tro att bara man pratar så löser sig allt. Nix! När det mesta av frukostmackan ligger på tallriken och ungen sitter djupt försjunken i en bok eller en serietidning trots att man försökt, från badrummet bl a , tjata i dem varenda tugga och det är fem minuter tills man ska åka och dessa minuter är beräknade att gå åt till påklädningen... Då är man inte så pedagogisk kan jag säga. Och sen får man tjata på dem, nä, honom, varenda litet plagg fram till mössan och vantarna. Och så ryggan. Uäää. Och fiollådan. Och cyklehjälmen för han ska till pappa. Och så cykeln i bagageluckan. Och min väska. Och min kasse med rättade böcker. Kånk-kånk.
När jag väl är på jobbet har jag glömt flera av mina egna grejor. Arg och trött lämnar jag honom, fem till tio minuter försenad. Och jag vet att jag har en väldigt snäll unge... Fast jag undrar om han har nån snäll mamma.

Jag vet att jag inte är ensam, men djävlarrr vad trött man kan vara. Vacklar runt som i en dimma. Och i mitt jobb MÅSTE jag inspirera andra. Det går ju, märkligt nog, men sedan finns väldigt litet kvar till mig själv. Inte tänker jag läsa någon hurtiga-råd-till-dig-som-är-trött-bok heller. Så jag får väl skylla mig själv.

Eller kanske kan man skylla på samhället? Ha, nu blev jag allt litet pigg i alla fall.

Lyssnade på P2 i söndags eller måndags kväll och hörde "Oh, for the wings of a dove" ur "Hear my prayer" av Felix Mendehlson. Solopartiet sjöngs av en gossopran, inspelningen var från 1958. Det var så otroligt vackert att jag brast i gråt. Ooooh. Jag sjöng samma stycke, inte solopartiet, utan körpartiet, på Allhelgona i kyrkan med min kör och det var svårt att hålla sig från gråten då med. Vi hade, som man mest har nuförtiden, en kvinna som sjöng solosopranen, men det var förstås vackert ändå.

Sade hårdrocksentusiasten.

I alla fall klantade jag mig och sa till den förvånade sonen att jag ville ha den på min begravning. Hur dum får man bli? Först en frågande min och sedan tydlig inre kamp "Jag vill inte att du ska dö mamma." och klamrande små händer runt mina. Lång mamma-psykologisk utläggning om att jagskaintedöänochsennärjagväldör...blabla. Att man inte lär sig.

Men det är väl som med administrationen av livet och dess små löjliga lappar med telefonnummer och tvättstugekomihåg - det är livet. Suck.

Sunday, November 13, 2005

Nattblogg, kort
Skrev en drapa om den eventuella skillnaden mellan att administrera sitt liv och att leva det. Tryckte helt rätt för att lägga in en länk. Ja, någon tyckte tydligen inte om min text och ut i rymden flög den, nja ok, den bara försvann, då.

Nu är jag i alla fall för trött för att skriva något mer än att jag lyckats dammsuga alla rum, utom mitt sovrum, OCH torka golven OCH dammtorka lampor, bordsytor, tavelramar och fönsterbräden. Alla böcker fick glatt vänta till julen med avdammning. Urk.

Jag ska sova som en sten! Om tre minuter!

Friday, November 11, 2005

Grått nu igen!
Suck. Ibland kommer det ialla fall upp en rad där jag kan byta färg och storlek på fonten. Inte nu. Då blir det grått. Verkar som om det blir så här på min hemdator och litet färggladare möjligheter på jobbet. Vad skulle Freud säga om det, månntro?

Det märktes att jag verkligen var stressad i onsdags eftermiddag när jag skrev - hade publicerat samma text tre gånger! Det var för att den inte kom upp när jag kollade direkt efter publiceringen.

Konferensen på finlandsbåten Birka Fantastisk-som-fan, eller vad den nu hette, blev rätt bra. Vi diskuterade vissa avtal och lärarnas arbetstid. Engagerat och ognälligt.
Onsdag kväll blev det vin och ett par drinkar, långa diskussioner om allt möjligt med Per, som hade svarta italienska kläder och dubbel guldkedja, men var rätt gullig ändå. Vid midnatt gick vi upp till diskoteket och dansade där till fram emot två, då jag insåg att morgondagen skulle bli hemsk om jag inte kom i säng snarast. Jag älskar att dansa! Hårdrock är roligast att dansa till.

Min rumskamrat, rumänskan Monika med bestämda åsikter, snarkade hela natten. Jag vaknade ett par gånger trots öronpropparna. Antingen har jag otur när jag hamnar i tvåbäddsrum på konferenser, eller så snarkar väldigt många fler kvinnor än man tror...

I kväll har jag varit på kostrådgivning en timme, dödstrött och frusen. Skjutsade hem Anne, min kollega, som bor i Finntorp. På väg därifrån körde jag längs en smal gata som var kantad med tysta parkerade bilar. Framför mig på den svarta asfalten virvlade bruna, torra eklöv och jag tänkte på hur glåmigt livet tedde sig på väg mellan Finntorp och Ica Maxi i Skvaltan, en torsdag kväll i november klockan halv nio på kvällen. Jag ensam i en bil med rockmusiken dånande ur högtalarna. Jimi Hendrix och Metallica på Stockholms rockradio.
Fast Ica Maxi var snäppet glåmigare. Skulle lämna tillbaka ett par gympadojor jag köpt till min son. Han hade ju redan. Tänk att man måste hålla på med sånt. Ja, och så köpa presenter till badkalaset sonen ska på i morgon. Två klasskompisar har badkalas på Näckenbadet, vilket innebär att ungarna badar en timme och käkar korv och popcorn och annat krafs i cafeterian efteråt.
Vojvoj, vad jag är trött. Tänk om någon kunde hålla om mig litet nu, någon med varma händer och len röst. Mmmm.
Nix, jag får läsa litet ur "The Curious Incident of the Dog in the Night-time" i stället. Den verkar rätt vettlös.

Thursday, November 10, 2005

Stressutfall
Uuu, vad jag känner adrenalinet virvla igenom kroppen. Allt ska förberedas och kopieras och nedskrivas till vikarien, så det inte blir kaos i morgon. Ja, jag har ju otroligt snälla elever, så att SÅ farligt kan det ju inte bli.
Har tänkt mycket på vad meningen med denna blogg egentligen är. Det är som att ropa rätt ut i rymden, känns det som. Och ska jag nu skriva vill jag att någon läser och kanske kommenterar, som space babe har gjort. Nä, jag kan inte göra en länk - än. Hinner inte lära mig nu heller. Och du min kära, hmm, vad det nu blir, space babe i alla fall, får gärna lägga min blogg som länk. Får jag göra det med din när jag väl lär mig?
Ha, metabloggeri! Jag älskar meta - nä, inte att meta.
Förresten får jag inte upp någon titelrad på mina posts, så jag gör en egen nu. Tänker låta färgen visa dags- eller timformen, mellan grått och rött, då...
Nu blir det finlandsbåten och folkligheten. Wosh!

Wednesday, November 09, 2005

Onsdagskompott.
Det går med en himla fart!
Vaddå? Allt. Jag vet att många säger så, jag sällar mig till dem.
Eftersom jag sitter i en facklig styrelse måste jag gå konferenser och kurser in absurdum. Ibland är det verkligen bra, men alltför ofta ger det inget resultat, vare sig kunskapsmässigt eller i skeendet utanför styrelserummet. Så ser det väl ut i resten av samhället också - mycket babbel och inte så mycket utkomst rent praktiskt.
Ikväll blir jag tvungen att åka finlandsbåt och konferera - arbetsmiljö. Nå, det är viktigt, tycker jag, att stå på sig mot all nedmontering av de s.k arbetstagarnas villkor. Jag har alltid tyckt att arbetstagare är chefer och företag - de tar vårt arbete och vi ger dem vårt. Alltså är vi arbetsgivare. Det är ju inte en ny idé, men ändå.

Jag har en elev som hade uppfattat att Goda Hoppsudden hette Groda Hoppsudden. Haha, vad vi skrattade. Och en elev som blev litet stressad när han, på engelska, skulle förklara vad höst är för något. "It´s when the trees fall from the leaves." Av detta gjorde jag snabbt en hel enmansfilm (enkvinns-) framme vid katedern. "Timber! It´s autumn!!" skrek jag och låtsades rusa runt för att undkomma all träd som faller om hösten. Sen hade vi, på engelska, en lång diskussion om vad dessa höstar skulle medföra när det gällde svampplockning, orientering och annat. Det blev en otroligt rolig och flamsig lektion!
Nu blir det stressigt med att köra Samuels fiol till Martin innan jag slänger mig hem för att snabbpacka helt oplanerat och så hem med bilen och så... Suck. Jag visste inte i morse att jag skulle iväg i kväll. Ehh, jag är visst litet vimsig.

Saturday, November 05, 2005

Smådjävlarna
Aaaah, varför får alla andra såna där fina oranga/brandgula rubriker på sina bloggar? Får väl kolla upp om alla andra, som vanligt, vet nåt som inte jag vet om livet. Det där lät surt.

Har idag funderat över vad som styr en människa (vaddå pretto), förutom lön och familj och eventuella sjukdomar. Blir det något kvar då? Tja, det är väl en definitionsfråga. Om man tittar på kommentaren innanför parentesen här ovan, den med prettoordet, så inser man/jag, har väl gått i terapi för faen/tusandjävlarhakarparenteser - shit, nu tappade jag bort mig.
Alltså det jag vill säga är, att på min ena axel kan man föreställa sig att det sitter ett överjag och kritiserar mig. Fel. Det handlar om djävulen. En liten djävel på ena axeln kunde jag väl stå ut med. Men jag kan ju inte leva lagom, så det sitter ett helt gäng skrikiga smådjävlar på varje axel, de trasslar in sig i mitt hår, klättrar på varandra och skriker i mun på varann och gestikulerar och hojtar och MÅSTE bara ha åsikter om ALLT jag gör och tänker och inte gör och inte tänker. Fy faen vad jobbigt. Jag får inte ens stava till faen/fan utan att det haglar elaka kommentarer om vad jag försöker göra, om jag skriver si eller så eller helt enkelt inte skriver det, fast jag tänker det. Hela tiden hela tiden hela tiden. Ibland är de ju litet roliga, det medger jag, men själv framstår jag som en dåre när jag plötsligt fnissar rakt ut i luften av ingen anledning alls. Särkilt om man diskuterar feminism eller nåt annat allvarligt. Inte konstigt att jag inte fick vara med i Grupp 8 mer. Jo, jag vet, bra att ha nån annan att skylla på. Det håller väl inte i rätten, det där att smådjävlarna sitter och skriker saker i örat på mig. Jo, förresten, men då blir det dårhuset (fårmanintesäga, oppapaaaa) istället för fängelset.

Wow, vilken tanke jag fick. Tyyyyst! Just det, att det är alldeles tyst i huvet efter en tanke eller efter att man gjort något. Man är nöjd och glad och går vidare i livet. Ha! Då klagar man väl över att det är vakum i skallen istället.

Men jag är himla snäll när jag sover.

Nä, jag sover aldrig.

Se själv, det tar aldrig slut. Djävla snack.
Borde skriva om politik i stället.

Friday, November 04, 2005

Jul
Det lackar mot julångest kom jag plötsligt på. Ovanligt sen med eländet i år. Jag brukar börja tänka hit och dit runt julen redan i slutet av augusti. Har jag tur klarar jag mig till slutet av september. Egentligen har jag hållit på i några veckor litet lätt redan. Men nu hittade jag en dikt jag skrev när jag ledde en skrivarcirkel för tonårsflickor för drygt ett år sedan. Instant poetry:

Tores hemul
är liten och ful
den kan inte tänka
men ser stjärnorna blänka
Medan den kokar skinka
synes tomten vinka
Tomtens galna renar
är som vanligt ute och skenar

Tores lilla gröna gran
är gjord av smulig marsipan
snart är granen inte längre naken
och ingen i huset är vaken


Anne och Tomas kom förbi med en spade jag ska låna för att gräva ner min fina rosenbuske, New Dawn, vid balkongen. Vi drack kaffe, snackade jobb, datorer, min nya blogg, deras kommande flytt och att vi ska gå ut i morgon kväll. Anne och jag pratade om Rutter, som vi båda sjungit något av, och så spelade Anne Tove Janssons Höstvisa på pianot och vi sjöng första versen, den andra hittade jag efter en stund bakom några andra noter och en teckning som Samuel gjort (Svart lamm heter den). Jag blev inte det minsta rörd, ja, jag lipade i varje fall inte. Anne spelar piano som ett bestämt och skickligt fruntimmer. Hon är ett bestämt äsch-då-fruntimmer, en sån som tycker att man inte ska gräva ner sig så mycket. Och så har hon massor av vänner som grottar ner sig. Haha. Jag till exempel.

I morgon ska vi gå ut. Jag vill inte göra något märkvärdigt. Då blir jag bara nervös och tror att jag måste vara cool och impa på nån karl som jag ändå inte vill dejta/data/däjta/träffa för han har så fula knappar på koftan eller mustasch eller nåt annat mänskligt som jag inte står ut med.

Gud, kan man skriva så här oredigerat, oplanerat, felaktigt, slarvigtslarvigtslarvigt?! VAD ska mamma säga?
Hon är död, och dessutom kunde hon mest finska.