Sunday, October 29, 2006

Söndagsusch!

En skönt slö helg. Borde gjort det och det och det - men nix! Det enda nyttiga jag gjort är att åka iväg och byta till vinterhjul på bilen.

Har pratat med sonens pappa om vecka 45 bl a. Då reser de till Kina och Vietnam - jag träffar honom inte på de 14 dagar de är bortresta! Jag vill verkligen att han ska få åka iväg med sin och pappa, bonusmamma och lillasyster, men det kommer att kännas hemskt. Jag kommer att längta och vara orolig att något ska hända honom. Oron är väl något man bär med sig som mamma, antar jag.

Jag borde använda tiden till att dejta män, men... Det vore trevligt, kul, skönt, att ha en man - men själva vägen dit är helt hopplös. Dejting är urtrist. Man äter middag eller promenerar med någon man i bästa fall har ett hyggligt samtal med. Och alla är (vi) ute efter något de (vi) tror är det perfekta, det som förmodligen inte finns. Usch!

Nä, nu får jag pigga upp mig med Mäklarna i tv 1 och sedan läsa sista delen i McCalls serie om Mma Ramotswe The Full Cupboard of Life.

Thursday, October 26, 2006

Ur mina bokhyllor


84 Charing Cross Road är en underbar bok, som jag läst flera gånger. Det är en brevväxling mellan en amerikansk kvinna och en man som äger ett bokantikvariat i London. En del dagboksanteckningar finns också med. Det är alltså Helen Hanff, som skrivit boken, som brevväxlat med bokhandlaren. En film har också gjorts efter boken - en vacker, varm och sorglig film. Anthony Hopkins spelar rollen som bokhandlaren.

Barbro Alving är både rolig och bitsk i sina böcker Personligt. Det är fantastiskt att möta en kvinna som levt större delen av sitt liv innan jag fanns - ändå finner jag så stora likheter oss emellan. Det visar verkligen att människan är sig lik i grunden, oavsett tid. Det är betryggande och fascinerande.

Jag är väldigt trött efter att ha skrivit observationsrapport, med två av mina medobservatörer, hela dagen. Det mesta måste diskuteras - vad såg vi, vad står det i läroplaner, arbetsplaner och kursplaner? Tolkar vi för mycket eller såg vi just det vi skriver? Vad tycker vi sedan om detta? Kan vår bedömning verkligen kopplas till det som planerna kräver, eller tycker vi bara helt löst? Knivig balansgång, där ens åsikter verkligen blir ifrågasatta. Det är ju inte personligt, men ibland blir det "kill your darlings" och det kan kännas.

Vi väger ord på guldvåg, timme ut och timme in - och ovanpå detta måste vi sätta sifferbedömningar, som ska stämma överens med texten. Vi lär oss enormt mycket och förhoppningsvis blir det någon utkomst för den observerade skolan och kanske för den kommunens politiker.

Ibland kommer man tillbaka efter några år och ser att det man påpekat som brist, förändrats till det bättre, kanske till och med radikalt - då känns det värt alla trassliga timmar med intrikata diskussioner. Men trött blir man, som sagt.

För övrigt tycker jag att observatörer är så kloka - generellt sett, förstås. Kunniga, öppna och fantastiskt roliga att diskutera med. De är, av nödvändighet, ifrågasättande och tänkande - härligt, faktiskt! Det passar mig som hand i handske. Sköna argumentationer blir det - och många skratt...

Med bil Sollentuna - Saltsjöbaden

Eugeniatunneln vid 16.30-tiden.








.

På väg ut ur Södra länken.

Sunday, October 22, 2006

Höstbild, ?-bild och skräpbild

Tre bilder jag tog i eftermiddags när jag var på cykel-, inlines- och sparkcykeltur med sonen och hans kompisar. Trädet står vid lekplatsen där Samuel gick i förskoleklass för två år sedan.



Jag tog några tokbilder med rull- och snurrmojängen och olika konstellationer av barn, ben och armar utstickande under den. Den här tycker jag blev roligast.

Under en trappa låg hinkarna och skräpet - bilden är inte helt skarp, men den är ok ändå (eftersom jag inte tog någon bättre, så...).

Honungs- och barnmorgon

Honung sitter och tittar på när vi äter frukost. Lägg märke till kastanjerna som alltid tornar upp sig på fönsterbrädet om höstarna. De blir alltfler, allteftersom hösten häller kastanjer på vår gata. Den ena är vackrare än den andra, fyllig, rund och har samma färg som mina ögon. Lena att hålla i handen. Sköna att ha i fickan som lyckokastanjer, som fransmännen brukar göra, svåra att kasta framåt sommaren när de är torra och dammiga.




Tänkte läsa tidningen i sängen i lugn och ro i morse. Plötsligt hade jag tre ungar, Samuel, hans kompis Emil med lillasyster Cornelia, och en katt i sängen. Alla skulle prata och berätta och klappa katt.

Tja, sedan ville alla ha frukostchiabatta, så jag sprang över till den lilla kiosken nere på hörnet och köpte varma bröd. Tugg, smask, babbel, smul, så var ungarna klara med frukosten och ville klä ut sig. Håhå-jaja.

Där satt jag och försökte läsa morgontidningen vid bordet och blev avbruten hela tiden för att kommentera alla olika outfits som kombinerats ur Samuels utklädningslåda. Lätt irriterad över att inte få läsa i lugn och ro, tänkte jag på alla ensamma människor, och på att om tio år skulle jag kanske längta efter det här livet, som med Samuels och hans kompisars hjälp virlvlar förbi med ett wooosh!! Då släppte irritationen. Tidningar kan man läsa när inte ungarna är i närheten. Eller när de spelar dataspel eller Gameboy. Snart har de inte tid med mig - bäst att ta vara på tiden.

Nu blir det pannkaka till lunch och sedan ska vi tillsammans åka ut i det gråstilla höstvädret; Samuel på sparkcykel, Emil på inlines och jag på cykel.

Livet virvlar som höstlöv - friskt, färgstarkt och till en viss gräns oförutsägbart!

Saturday, October 21, 2006

New Dawn och Honung

Idag har New Dawn slagit ut sin enda blomma ordentligt i regnet, bara att gå ut och fotografera.


Hittekatten, som genast fann sig tillrätta i korgen, är vacker och mycket klappvänlig! Han får heta Honung efter färgen på pälsen. Nu kanske inte vi kan behålla honom - hör ägarna av sig får vi skaffa en ny liten unge. Den här är 7-8 månader gammal. Jättefin!


Friday, October 20, 2006

Trist film, kul hammare

Tvångstittade på Lost in translation, som så många människor tycks gilla. Usch. Lika prettotrist tidsslöseri denna gång som förra. INTE min grej!

Nedanstående är min grej, den fick jag nämligen som present på min födelsedag nu i september. I skaftet finns flera skruvmejslar. Spejsad, kanske man kan säga. Fungerar bra också.

Läst

Har just läst The Stone Monkey av Jeffrey Deaver. Har läst ett par böcker av honom tidigare, The Devil's Teardrop och The Blue Nowhere. Köper dem på flygplatser när jag är på resa. Väldigt spännande och snåriga intriger. Ibland kan jag tycka att det blir litet väl fantastiskt, men som bladvändare, eller vad det heter på svenska, är det helt ok litteratur.

Hör att lilla Elvis är ute med sin mamma och gungar. Hon gosar och går upp i rösten, precis som man ska för att småbarn ska lyssna. Elvis kunde gå riktigt bra när han var 10 månader. I helgen fyller han 1 år. Ska köpa en fin fölsepresent till honom från Samuel och mig. Måste bara kolla vad en 1-åring tycker om - det har jag nämligen glömt...

Thursday, October 19, 2006

Gullesorkens högra öga en masse

Visst har han en intensiv blick, min gullesork! Han är hos sin pappa i några dagar och jag längtar mig blå!

Wednesday, October 18, 2006

Dagens bilder

Jag tog några bilder alldeles nyss. Och kunde förstås inte låta bli att leka en aning.

Första bilden är en nästan utslagen knopp av min New Dawn. Den har en delikat doft, som sonen uttrycker det, mild och söt.


Nästa bild är samma ros tagen genom slipat glas som jag håller framför kameralinsen. Jag brukar titta på verkligheten genom detta glas ibland, det blir nästan som genom ett kaleidoskop. Jag tycker mycket om kaleidoskop, de förvänder synen på mig - känns det som.

Krassen genom tittutleksaken...

Samma bild hyseriskt omgjord här nedanför. Provade med olika färgställningar, men det gjorde till slut ont i ögonen, så jag stannade här.

Och här är, slutligen, den lilla leksaken jag använder att fotografera igenom. Tror jag köpt den i en liten leksaksaffär på Hornsgatspuckeln, möjligen på Tom Tits i Södertälje. Det blir roliga porträtt tagna med den också. Samuel och jag har tagit alla möjliga experimentbilder med den.

Ovanlig vanlig höstmorgon

Grått ljus, stilla morgonkyla. Det småmullrar från ett fläktsystem i grannhuset, bilarna på Stockholmsvägen susar intensivt så här på morgonen, lilla Elvis och hans mamma hoppar i våningen ovanför, bomp-bomp. I från sovrummet hörs svagt en gapig sopran ur min väckarradio, som jag inte stängt av. Grannens katt Samir kommer in, eftersom balkongdörren står på glänt för att släppa in både ljud och kall frisk luft; han vandrar runt i alla rum och kollar läget, hoppar sedan upp på min stol och stryker sig smålojt och vänskapligt mot min rygg. Jag kikar i morgontidningen som skriver om skolan ur många synvinklar. Mer kontroller/inspektioner, låga krav, vi satsar på fel saker - inget till eliten... Hmmm.

Efter att ha lämnat Samuel i skolan (tänk att JAG är en mamma, en sån som lämnar sin son i skolan på morgnarna, en vanlig en!), har jag åkt hem, med rumpvärmaren på i bilen, hem till tyst och långsam frukost, innan jag börjar med att ploga igenom läroplanerna för den obligatoriska skolan, förskoleklassen, fritidshemmen och förskolan. Behöver repetera för att kunna detaljer, nu när jag observerar skola igen. Ska också läsa igenom intervjuerna jag gjorde i måndags och se hur de ska kompletteras.

Tänk att få arbeta hemifrån - det går ju sällan som lärare. Känns lyxigt med tystnaden och att få slutföra en tankegång, men förmodligen skulle jag inte stå ut i längden utan elevernas krav och livlighet - de gör att man absolut inte kan slå sig till ro med sina idéer om världen. Dessutom är de ofta roliga och omtänksamma. Omväxling förnöjer dock.


En bild jag tog igår här nedan. Målningen är gjord av Marianne Ågren och heter Hus med rött tak. Lövverksskuggor och persiennränder ger mig samma extra i livet som bakgrundsljud gör, ett lager till, liksom. Komlicerar (ljud-) bilden en aning.


Saturday, October 14, 2006

Ethical Philosphical Results...

denna sida blev mitt resultat nedanstående (obs! inte nedslående), vilket inte helt klargör min moraliska inställning till livet och dess vindlingar. Att jag är starkt influerad av Jean-Paul Sartre sedan ungdomen, vet jag - men Kant?! Får nog läsa på litet mer. Illavarslande med stoiker och cyniker så högt upp... Sonen brukar säga till mig, ibland fråga, om jag är cynisk, så något ligger det väl i plats nummmer 9.

1. Kant (100%) Click here for info
2. Jean-Paul Sartre (96%) Click here for info
3. John Stuart Mill (86%) Click here for info
4. Jeremy Bentham (81%) Click here for info
5. Stoics (76%) Click here for info
6. Ayn Rand (70%) Click here for info
7. Aquinas (65%) Click here for info
8. Spinoza (65%) Click here for info
9. Cynics (64%) Click here for info
10. Nel Noddings (63%) Click here for info
11. Prescriptivism (63%) Click here for info
12. Aristotle (49%) Click here for info
13. Thomas Hobbes (41%) Click here for info
14. St. Augustine (40%) Click here for info
15. David Hume (38%) Click here for info
16. Nietzsche (38%) Click here for info
17. Epicureans (37%) Click here for info
18. Ockham (32%) Click here for info
19. Plato (27%) Click here for info

Hmm, vet inte om jag tycker om mig helt, utifrån den bild jag fick, av mig själv, i detta test...

Thursday, October 12, 2006

När jag, på bloggar, har läst om längtan efter kärlek och rädslan för att ta chansen, har det förstås väckt tankar runt mitt eget (tämligen frånvarande) kärleksliv och min längtan. Kom på att jag har skrivit en del dikter i ämnet, innan jag gifte mig med den vackre mannen som blev mitt barns far så småningom. Jag var redigt rädd redan på den tiden...

Jag vill inte ge dig något
av mig ska du ingenting få

Du skulle ändå bara ta det och gå

Här sitter jag nu med min gåva
medan vindarna brusar
och ljuset slocknar alltmer


Jag ville så gärna se ditt
ansikte lysa av glädje
Låt mig slippa säga att
jag aldrig vågade ta risken


Längst inne i min handflatas mörker
ligger det jag varligt vill ge dig
Där kurar darrande
rädd för ljuset och världen
min starka ömhet och skygga kärlek

AM febr 1991


Jag minns att jag hade oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna när jag skulle läsa upp den på någon publik läsning någonstans. Den rör mig fortfarande starkt, trots att jag skrivit den själv.

En annan dikt jag skrev till den man jag då älskade, samma som ovan, är denna:

Först när du gråter
med munnen öppen
som ett barn

ser jag dig

Medan du vandrar runt i huset
och inte kan andas
rädd att jag skall
lämna dig

ser jag dig

När du med tunn röst
håller fram din glädje
förstår jag
att du lever

och jag ser dig

-men bara då
ser jag dig

AM

Det känns litet osäkert att skriva ned de här dikterna så här halvoffentligt, trots att det är runt 15 år sedan jag skrev dem. Men egentligen är det väl bra att någon annan får läsa, kanske någon känner igen något, får litet tröst eller vad man nu kan få av dem.

Hu! Nu trycker jag på PUBLISH POST och blundar...

Wednesday, October 11, 2006

Tre bilder tagna för 7 minuter sedan

Först ut är en bild, inte helt skarp tyvärr, på min Abraham Darby. Den växer i en stor betongkruka på balkongen. Enda nackdelen med den är de stora och obehagligt vassa taggarna, som fastnar i kläder och hud när man passerar obetänkt. Doften är stark och typiskt "rosig".


Sen kommer en bild på min kära änglatrumpet - en av de tio klockorna som blommar just nu, den 11 oktober. Denna växt, som berett mig sådan oerhörd glädje och stolthet denna sommar, växer i en lövkorg av pil. Korgen måste bytas till en större storlek nästa sommar, men då klarar jag inte längre att bära den ensam, gissar jag.



Tredje och sista bilden, som jag också tog från min balkong, fanns som motiv in ungefär en halv minut, sedan var det borta! Sådant tycker jag om! Fönster och fönsterfönster.



Just nu, när jag tagit dessa tre bilder, känns världen rik! Skymningen faller utanför mitt fönster och jag är mätt och litet frusen. Ska snart iväg till min kör och öva på Mozarts requiem.

Tuesday, October 10, 2006

Mammafel?

Kläcker ur mig en typisk mammakommentar.
"...och så schamponerar du dig ordentligt..."
"Om jag schamponerar mig alls, så gör jag det väl inte slarvigt heller!" får jag till svar.

"Är du arg mamma?"
"Nä, jag är bara lite småsur."
"Ja, det är bara vad jag förväntar mig av en mamma."

Snabbt, stressat står jag och gör i ordning två Finncrisp med cheddarost på. Otåligt säger jag:
"I det här läget skulle du inte få några mackor av pappa..."
"...så jag ska vara jääääävligt glad."
I vanliga fall svär han inte, men nu skulle han låta som jag kan göra när jag är fruktansvärt otålig över att det aldrig blir sängtime i tid.


Ovanstående utspelade sig nyss. Sådana här dialoger har vi jämt. Vad gör jag för fel, månntro? Ongan har alltid svar på tal.

Igår blev jag tvärilsk för att han aldrig somnar eller ens försöker, utan bjäbbar en massa till svar när jag ber honom sluta babbla eller klättra runt i sängen. Ungen sur, jag ilsk och sur.
"Du är inte särskilt trevlig när du håller på så här!" fräser jag.
"Jaja, du är inte särskilt trevlig själv heller!" muttrar ungen.

Ping - pong, ping - pong...

Monday, October 09, 2006

Det blir en kall natt!














Jaha, nu fick Samuel och jag kasta oss ut efter änglatrumpeten - termometerna visar på drygt 4 grader bara, så det blir alldeles för kallt för den ute i natt. Så stor den är! Jämför med 16 maj när jag plockade in den...

Nu doftar de 10 utslagna klockorna starkt i rummet.

Målningen i bakgrunden har jag gjort. Det är den här nedanför. Jag tycker mycket om den!

Sunday, October 08, 2006

Känna på utet

Jag har alldeles nyss (kl 8.00) utfört det första jag gör varje morgon när jag stiger upp - jag går ut på balkongen, oavsett väder och årstid, och känner av vädret. Drar in djupa andetag, känner hur kallt, hur fuktigt eller torrt det är luften, tittar på ljuset, på himlen och lyssnar på alla ljud, bilarna från Stockholmsvägen, fågelkvitter och vinden eller regnet om vädret är sådant.

När det är vinter dämpas ljudet från bilvägen och liksom talar om att det är vinter. Det är ett mycket speciellt ljud. Ibland blundar jag för att ljuden ska kännas starkare, opåverkade av det jag ser. Jag kan stå där länge och njuta av morgonen.

Just nu doftar det friskt och fuktigt, litet syrligt - inte senhöstens ståldoft. Solen står lågt mellan husen. Den stora tallen är orangegul i toppen - av solljuset - och våra tre gula hus är fläckiga av solljus som i lustiga mönster silar mellan grenarna i tallen, den enorma asken och de stora lönnarna. Skuggan av en klippt lind syns på ett av husen. Bort emot järnvägen går en kvinna i röd jacka, långsamt och mållöst, med en liten vit hund i koppel. En granne går ut ur en port, ännu ser jag henne inte, men jag hör hur porten öppnas, inte alltför bestämt. Några småfåglar pratar i en buske. Det jämna bruset från bilvägen säger mig att människor vaknat till och redan är ute i ärenden så här på söndagmorgonen.

Väldigt ofta ger den här rutinen mig dagens första leende och också dagens första kommentar. Dagens första starka lyckokänsla, isolerad från allt annat, ligger inbäddad i denna korta stund. Leendet kommer av dofterna, tror jag. Jag älskar att känna dofter, och morgonutedoften, den allra första, är så härlig oavsett väder. Kommentaren kommer av sig själv, beroende på vädret, ljuset dofterna just den dagen.

Nyss blev det ett stort leende på grund av det otroligt vackra ljuset, på grund av att min änglatrumpet vajade så mäktigt i vinden och några av dess 64 knoppar hade slagit ut. Det kändes så generöst, alltihop. Dagens första kommentar blev ett djupt känt " Guud, så vackert!" åt alltihop.

Jag avslutar kvällen likadant.Tystnaden i mörkret nu på hösten är så skön. Litet trafik hörs för det mesta och emellanåt skramlar Saltsjöbanans tåg förbi som en upplyst orm. Och dofterna! Mmmm... Upplevelsen är inte lika stark som om morgnarna, men det är skönt att avsluta så ändå. På morgnarna är man så känslig och mottaglig - nyvaken, litet förvirrad, tankarna har inte riktigt satt i gång. På kvällarna är man fortfarande full av dagens verksamheter och allt har inte stillnat i en ännu, så då är det mer ett behagligt sätt att samla sig.

Om jag är bortrest försöker jag göra samma sak - finns det balkong är det inga problem, hyr man stuga t ex i fjällen är det bara att sticka ut nosen på bron och hänga litet i dörrhandtaget. Annars får man ta tofflor eller någons stora skor och ställa sig ute en stund. Kylan som biter en då är ljuvlig. Det är verkligen att känna på vädret.

I storstäder får jag min känna-på-utet-stund när jag stiger ut på gatan efter frukost. Då stannar jag till, om så bara ett kort ögonblick, och drar in gatans dofter, ser på himlen mellan de höga husen och registrerar ljus och färger på husen runt omkring, människornas kläder och parfymer.

Jag lovar - det finns ALLTID något att glädjas åt; i New York, i London, i Agadir, på Lofoten, på Västerängsholmen, i Luleå, i Chania, i Rom, i Murmansk, i Helsingfors, i Saltsjöbaden, på Kökar, i Skagen, i Kaválla, i Sopron, i Catania, i Lissabon, på Isle of Skye, på Isle of Wight, i Alicante, i Eilat, i Göteborg, i Athen, i Ottawa, i små italienska byar, i små franska och tyska städer, i norrbottens små stugor, i tornedalens vackra dalgång - för att nämna några skilda ställen där jag inandats morgondoft och scannat morgonhimlen, ljuset och vädret.

En enda gång i mitt liv har jag varit med om att utet inte glatt mig och det var i Gliwiche i Polen, i den så kallade svarta triangeln. Det var tungt att börja dagen med att ingenting fanns som tilltalade mig så tidigt på morgonen. Till slut lyckades jag se att solljuset i luftföroreningarna trots allt var vackert och den kvava röken från alla gamla fabriker, som liksom stoppade upp andningen, ändå talade om för mig vad jag hade runt omkring mig. Det hjäpte något, men ofta tänkte jag på de människor som måste bo i detta varje dag i sitt liv.

Min mamma kände ofta på utet både morgon och kväll och jag försöker lära Samuel det. Han är duktig på dofter. Jag började redan när han var spädgris och satt på min arm. Han snusade på så gott han kunde och jag pratade om vad jag såg och hur det luktade.

Nu hojtar Samuel "Mamma, jag är här!" från min säng. Ska gå och morgonpussa sömntutan och sedan sätta mig i svalkan på balkongen med dagens första kopp kaffe.

Thursday, October 05, 2006

Troligen aldrig på ti'n...

Har jag tränat idag, som jag skulle? Nä.

Smockade på mig nedanstående, mig vanligtvis otypiska, stövlar och drog till Nacka Forum. Där inhandlade jag bl a två dubbla Pigalle, vilka jag åt (ha, vilket förskönande omskrivning för "tryckte i mig") på väg hem, plus ett kollegieblock (vilket jag inte åt), med knallfärger på pärmen - behöver jag verkligen när jag ska ut och bedöma skolor, hårtoning "Röd kastanj"- behöver jag verkligen så tråkig som jag ser ut, nä, när jag ska ut och bedöma skolor, menar jag förstås. Ett vitt sammetskuddöverdrag med kaffefärgade broderier, som var nedsatt i pris - behöver jag verkligen när jag ska luta mitt tänkande (va?) huvud mot något, efter att jag har bedömt skolor, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden - behöver jag när jag ska vila efter... äsch.


Himlen var väldigt vacker när jag åkte strax efter sex (tyvärr inget annat än tid, i detta fall), rosa bakgrund mot silvervita storbubbliga moln. På hemvägen började det småregna (små regnstänk syns på stövlarna) och månen var stor och rund och fyllig. Ja, si det var väl något positivt, när onödigheterna haglar.

Jag vägrar att deppa över att jag bär mig åt som en fullblodsdåre - slår mig lätt för den andliga pannan och suckar fjolligt. Vad ska en kvinna göra, när livet är segt och trist och man blir så otålig att man bara vill vrida sig ur sitt eget skinn och möjligen vråla - litetgrand. Ja, eller utav bara helvetttte!

Är man riktigt klok, månntro?! Troligen inte, troligen aldri' på ti'n...

Förresten, jag ångrar mig - jag är bara något odisciplinerad emellanåt. Och bara rent privat.

Så det så!

Kan väl se lite över kanten, kanske

Trött. Mer i själen än i kroppen. Äter ljummen ugnsstekt lax direkt ur den lilla vita ugnssäkra formen. Har legat i soffan och läst tidningen och småslumrat ett par timmar. Kommer mig inte för att göra något vettigt.

Tänker på hur trist det är när Samuel är hos sin pappa. Så tyst och stilla bland möbler och böcker och gardiner. Emellanåt känns det rent meningslöst med alltihop.

Jo, det är väl en liten grop där jag befinner mig just nu.

I morse mötte jag Samuel och hans pappa vid skolan och tog med mig fiolen och följde med sonen till hans klassrum. Han hade en jätteböld på sidan av halsen och ont så fort han rörde sig. Vi gick till skolsköterskan, som sa att han behövde gå till en näsa- halsspecialist. Ringde genast och fick tid mitt på dagen. Då hade Samuel kroknat betänkligt, berättade hans lärare. Det visade sig senare att han fått feber - också.

Pappan hämtade, och de åkte till doktorn, som konstaterade halsfluss. Nu äter han penicillin och tycks ha det skönt vid datorn hemma hos pappa.

Själv funderar jag på att släpa mig iväg och träna, för att ge själen en kick. En liten kick.