Wednesday, August 29, 2007

En historia


Såg ett tvprogram som fick mig att tänka på en historia:

Det var ett par som hållit ihop i tio år, ja, de var till och med gifta med varandra. De hade ett bra förhållande, ups and downs som alla andra, men på det hela taget bra. Bra sexliv alla tio åren. De hade försökt få barn länge, med flera missfall som resultat. Slutligen, efter 8 års försök, fick hon av läkare veta att hon aldrig skulle kunna få barn. Hon var för gammal. Sorg, arbete med att försona sig med tanken på att aldrig få barn. Han ville inte adoptera. Han var mycket yngre.

Hon åkte i väg till New York på konstresa det året hon fått veta att hon skulle förbli barnlös. Kanske för att trösta sig. Kanske för att skingra tankarna med något annat som kändes viktigt. Hon var trött under resan, orkade inte med att prova roliga drinkar, orkade inte med nattklubbar. Var litet förvånad över sig själv.

Inte hade hon en aning om att hennes man bedrog henne med en mycket ung flicka medan hon var var i New York. Hon kom hem och jetlagen tog den sista musten ur henne. Det tog flera veckor innan hon förstod att det inte var jetlagen. Vid det laget visste hon att hennes man bedragit henne, han hade inte berättat, men hon hade sett många tecken som tydde på att han ljög för henne och slutligen hade han erkänt, berättat hela (?) historien om den unga flickan som förfört honom på ett tåg. Flickan brukade göra det med gifta män, berättade mannen.

När hustrun visste att hon var gravid ringde hon, från sitt jobb, mannen och berättade. De tidigare gångerna han fått beskedet om att hon var gravid hade han vrålat av glädje, nu var han helt tyst. Hon lade bara på luren.

En kväll när mannen var på en arbetsrelaterad fest, ringde det på dörren. Hustrun öppnade i morgonrock. Utanför stod en mycket ung kvinna. Hustrun förstod omdelebart vem det var, blev arg och undrade varför flickan kommit. Hon hade kommit för att se hur den hustru såg ut som var så mycket äldre än mannen hon träffat, vad det var som lockade honom att stanna kvar hos hustrun. Hustrun öste förolämpningar över den unga flickan, talade om att det inte hade med ålder att göra, för ungdom gick över. Det hade med intelligens och humor att göra och det gick inte att förvärva hur som helst! Den unga flickan grät, hustrun veknade, tyckte synd om och släppte in flickan, bjöd henne på CocaCola, ömsom skällde ömsom tröstade och lyssnade, hela tiden medveten om barnet hon hade inom sig. Den unga flickan visste också om barnet. De pratade minst ett par timmar, grät och försökte förklara för varandra, försökte förstå varandra - var och en på sitt sätt.

Sent, när hustrun och flickan fortfarande satt i var sin ände av vardagsrumssoffan och pratade, stacks nyckeln i ytterdörren och mannen steg in i hallen. Tystnad. En flämtning och ett stön. Mannen kände igen flickans stövlar (detta var i december). Ytterst, ytterst långsamt steg han in i rummet där kvinnorna satt. Han hukade på golvet, huvudet i händerna, stötvis andning. Alla tre i rummet hade svårt att andas, svårt att veta hur ett samtal skulle kunna påbörjas dem tre emellan. Mannen halvt gömde sig bakom en stor fåtölj, stödde sig mot den när han reste sig.

Det blev ett hetsigt samtal, hustrun tyckte att mannen kunde gå med flickan, han behövde inte stanna kvar. Slutligen gick den unga kvinnan, mannen stannade kvar.

Hur det slutade? De trasslade sig igenom graviditeten, barnet var, trots allt, mycket välkommet när det föddes.

Två månader efter barnets födelse ringde mannen hem från en konferens, mitt i natten, och
berättade att han inte kunnat låta bli att vara otrogen igen. Hustrun låg med sitt lilla barn bredvid sig i sängen. Hon gav mannen, där och då, en månad att flytta ut. När barnet var tre månader flyttade mannen. Men det är en annan, för den f d hustrun, hemsk historia.

Historien utspelades för ungefär 9 år sedan.

Saturday, August 25, 2007

Kling och klang


Nyss förklarade jag för sonen, med hjälp av pianot, skillnaden mellan moll- och durtreklang. Sedan fick han gissa på massor av treklanger - han gissade rätt på alla! Vi har också börjat med att jag spelar en treklang och han ska urskilja och rätt sjunga alla tre tonerna. Det går rätt så bra, dock inte alltid rätt ännu.

Varför gör jag nu detta med en nioåring? Jo, han vill söka till musikklasserna i Nacka nästa år. Proven består av dessa tester, och några till, så jag vill att det ska sitta i ryggmärgen på honom hur det låter. Så länge han tycker det är kul går det ju in fort. Bara några minuter långa övningar, i förbifarten, kör vi. Han har ju spelat fiol i fyra år redan och läser noter bra, så det är väl ingen stor grej för honom, trots allt. Själv hade jag aldrig i livet klarat det när jag var lika gammal som han.
På bilden har han mörkgult frömjöl på näsan efter att ha luktat närgånget på en ros; frömjölet syns som ett mörkare parti längst fram på nosen - för den som är uppmärksam.

Välj!


"Mamma, vad skulle du välja om du fick välja mellan snabb, smidig eller smart? Ja, smart är du redan så du får välja mellan snabb eller smidig."

"Hmm, jag skulle nog välja smidig...", klurar jag.

"Bra! För med smidig följer snabb, men med snabb följer inte smidig!" säger sonen och börjar sedan med nästa valsituation för mig - det är något med giftiga sporer och svampar. Jag vill inte välja mer, mumlar bara "Tyst, jag skriver..." och sonen återgår till att prata, utan att kräva något av mig, medan han ser på tv. Jag kan inte klaga över att han är pratsam och ger mig skavsår i öronen - hans båda föräldrar är likadana.

Tidigare i dag fick jag välja mellan att huset skulle rasa eller han skulle dö. Dessutom var jag tvungen att argumentera, för att han skulle tro på att jag fullständigt struntade i huset i ett sådan läge. Suck. Snart är det dags för någon ny knepig valsituation som han har hittat på.

Friday, August 24, 2007

Arbetet har dragit igång - nu på allvar

Nu har A Thousand Splendid Suns, som jag skrev om tidigare, kommit på svenska under titeln Tusen strålande solar, här recenserad i SvD den 23 aug, dvs igår. Den som inte vill läsa på engelska har nu chansen att, på svenska, läsa något annorlunda och spännande. Jag har den i färskt och mycket positivt minne!

Första veckan med eleverna är slut. Det varma vädret har gjort att luften stått stilla i klassrummet, men eleverna har tappert kämpat på trots detta. De har nu börjat läsa spanska, franska eller tyska, vilket många tycker är spännande.

Kollegiet har sina egna ämnen som är spännande - skolverket kommer att besöka oss två dagar under nästa vecka. För mig, som själv är ute och gör skolobservationer ett par gånger varje år, är det inget nytt - de tittar på precis samma saker som vi gör. En skola som jag observerade, ja, vi var två observatörer förstås, hade haft skolverket på besök samma termin och det visade sig att vi såg precis samma saker som var bra, speciellt värda att lyfta fram, och samma saker som behövde förbättras. Skillnaden mellan skolverkets inspektionoch en skolobservation är bl a att vi inte tittar särskilt på hur skollagen följs. Båda ser dock på hur Läroplanen och andra styrdokument följs, samma punkter följs under en inspektion/observation. Punkterna är de som finns som huvudrubriker i Läroplanen, dvs:

  • Normer och värden
  • Utveckling och lärande/kunskaper
  • Ansvar och inflytande för barn/elever/studerande
  • Skola och hem (gäller inte vuxenutbildning)
  • Övergångar, samverkan, omvärld och utbildningsval
  • Bedömning och betyg (gäller inte förskolan)
  • Styrning och ledning

Rapporter kan man läsa på följande kommuners hemsidor: Tyresö kommun, Sollentuna kommun, Värmdö kommun, Uppland Väsby kommun, Ekerö kommun, Salems kommun och Nacka kommun - den senare är min ju hemkommun. Man får f ö inte observera i sin hemkommun.

Sonen har sin egen spänning. Han har börjat med slöjd idag för första gången. "Jag kommer att förbanna Gud om jag inte får syslöjd!" sa den den lille gossen dramatiskt för några dagar sedan. Nu blir det inget av med det, om det nu gjort någon skillnad, för han fick textilslöjd. I början av nästa vecka ska han iväg på sin första lägerskola, sova borta från mamma och pappa. Inget som oroar honom - förstås. Mamma är litet småängslig - förstås. Men bara litet. Jag har hört att andra barn klarat av det...

Återgår till den blekrosa, stillastående kvällen ute. Jag ser att hängbjörken vajar en aning i de yttersta spetsarna.

Tuesday, August 21, 2007

Lugnt biblioteksbesök - inte

Har varit på Dieselverkstan (modernt bibliotek här i Nacka, med bl a många spel och filmer) Samuel och hans kompis Alexandros och spelat Wii , det där tv-spelet där man ska röra på sig med en kontroll i handen. Man spelar t ex tennis, bowling eller boxas. Killarna var helt svettiga och ville att jag skulle spela bowling med den ene medan den andre vilade. Det gick bra. Sedan skulle jag boxas. Jag varnade dem - jag har sett mycket boxning när jag var yngre och jag får ett enormt adrenalinpåslag när jag håller på med något vildsint, behöver bara se det vildsinta så går jag igång.

Nå, jag boxade ner först den ene och sedan den andre och vann över båda på poäng när man skulle slå på en sandsäck. De var mäkta imponerade. En litet machoartad man, som var där med sina tre söner, sa litet nonchalant när jag gjorde bra i från mig på bowlingen: "Slår morsan er?!!" När jag sedan slog ordentligt i boxning sa han inte ett ljud mer. Det kan jag förstå - såg honom nämligen innan vi började...

I övrigt går det ganska lugnt till - snälla elever, som har vuxit om mig ordentligt. Stora händer och fötter och lååånga ben.

Läser Half of a Yellow Sun, som jag ännu inte kan säga så mycket om.

Sunday, August 19, 2007

Stilla nattsudd

Svalka på balkongen, nattljud ur mörkret - mopeder, ungdomar som skrattar och pratar långt borta, raketer smäller som små knallar, bilar som väser förbi på Stockholmsvägen... Jag röker långsamt en cigarill och njuter av himlens mörker, de smala grålila molnen och den ensamma stjärnan rakt ovanför tallens topp.


Hämtar kameran och tar en bild av grannens ljuslykta där ljuset fladdrar på hennnes balkong. Katten stryker mot mina bara ben.




Och nu lägger jag mig och läser med en smak av augusti i kroppen.

Saturday, August 11, 2007

Vintage




Nu går mina Chantalskor! Ja, inte själva, men jag säljer dem. Tycker om dem så mycket, men fötterna blev en storlek större när jag fick barn. Hoppades väl att jag någon gång skulle, tja, nä... Tycker de är så vackra på foten, ehh, var så vackra på foten.


Medan jag fotograferade skon, satte sig en annan snygging och vilade alldeles intill.







Friday, August 10, 2007

Shasta






Av någon anledning är bara den nedersta klickbar...




Harry Potter and the Deathly Hallows


Harry Potter and the Deathly Hallows utläst och därmed alla böckerna i serien. Några har jag läst både på engelska och svenska, men de flesta har jag valt att läsa direkt när de kom ut, alltså blev det på engelska. Ett par av böckerna kändes sega och jag fick anstränga mig för att läsa vidare. Det kan man dock inte säga om den senaste, som var på 608 sidor. Det tog visserligen ett tag innan texten tog fart och på mitten läste jag inte så långa partier eftersom annat lockade mer (källarröjning, haha), dvs det var litet väl händelselös väntan för min smak, men det gav utdelning, för sista tredjedelen var otroligt spännande och slutet mycket bra hopknutet. Jag är faktiskt imponerad över att J K Rowling lyckats dra ihop historien så lugnt och trovärdigt. Jag var rädd att jag skulle bli besviken på slutet, men jag är mycket nöjd!

Många recensenter har klagat på de stereotypa könsrollerna. Där håller jag helt med! Mammorna lagar mat, även om både männen och kvinnorna i familjerna arbetar utanför hemmet. Flickorna gråter och pojkarna biter ihop, eller känner inte så mycket. Det finns många fler exmpel! Jag menar inte att man behöver kasta om alltiop, det är heller inte trovärdigt. En bra författare får oss i alla fall att acceptera den värld de skapat, oavsett flygande bilar och drakar. Ett vanligt fel hos fantasyförfattare är att de bara i vissa avseenden kan tänka utanför våra ramar, tyvärr hamnar inte könsroller utanför dessa. Jag anser att om man ändå håller sig till ett annat sätt att (försöka) se på verkligheten kan man väl passa på, eller våga, göra det i ett vidare perspektiv, annars är man rätt snäv som tänkare. Ett undantag från snävheten är Ursula K LeGuin, som för övrigt är en mycket läsvärld författare!
Om man inte har läst någon av de senare böckerna i Potterserien blir det inte så intressant att läsa den sista boken, en hel del blir hängande i luften. Nå, på det hela taget tycker jag att Harry Potter and the Deathly Hallows är klart läsvärd, trots ovanstående invändningar. Det var bara det jag ville säga.

Sunday, August 05, 2007

Amarcord eller Jag kan, jag befaller och jag vill!

Solen lägger varma strimmor över mitt ansikte, men jag vill inte vicka för persiennerna helt - det var ett tag sedan solnjutningen var så skön som nu. De stora lönnarna och den höga asken på gården väser i vinden, och med ens ser jag att solen står annorlunda, står inte längre i "sommar" riktigt... Mig gör det inget - jag älskar hösten!

Fnissar fortfarande åt gårdagens film på tv 2, Amarcord, som är en av mina verkliga favoriter:

Motorcyklisten som kör genom bilden i farlig fart med jämna mellanrum, något släpar alltid efter motorcykeln och någon ropar alltid "Scureeeza!" när han dundrar förbi.

Killgänget som sitter i ett garage i en bil och onanerar i takt, så framlyset blinkar medan de vrålar upphetsande kvinnonamn.

Dåren Teo som klättrar högst upp i ett träd och sitter och skriker "Volja una donna" (jag kan inte italienska, så låter det i alla fall) hela dagen och vägrar gå ner, tills dårhuset skickar en mininunnna som klättrar upp för stegen och ilsket ber honom sluta tramsa. En av doktorerna säger "Vissa dagar är han normal och vissa inte - som vi andra."

Teo och gammelgubben ska pinka vid vägkanten - klart, och gubben fifflar igen sin gylf! Men Teo glömde knäppa upp gylfen, vilket inte bekymrar honom. Han skakar bara litet på sina långa ben, ett i taget, så det ska rinna ut ur byxbenen och så åker de vidare.

Fascisttåget springer till marschmusiken som går i rasande takt, och han som säger om dem: "De sa bröd och arbete - hellre bröd och ett glas vin."

Någon spelar Internationalen, på fiol, i kyrkans klocktorn, fascisterna rusar ut och skriker och skjuter som galningar, så det klangar i klockan ordentligt. Efter mycket skrikande och skjutande och allmänt vansinne prickar de en grammofon , som ramlar ner ur tornet.

Morbror deltar i sin systers begravning och svimmar. "Ta honom till horhuset!" säger den dödas man och slänger med huvudet åt mågen till.


Och slutligen några härliga repliker ur filmen, sagda eller vrålade:

Jag kan, jag befaller och jag vill!

Du rör väl om med kuken i kaffet också?

Till och med hönsen skrattar åt oss.

Jag ska lägga stryknin i soppan! Men först ska jag ta livet av mig!

Farfar har gått vilse i dimman (två meter utanför huset) och säger, både rädd och sorgsen: Om döden är så här så är det inget vidare.


Som vanligt skrattade jag högt många gånger under filmen. Den är så befriande knäpp, levande och naiv, ja, eller livsvis kanske. Livet känns faktiskt lättare när jag sett Amarcord. Den som inte sett den - se den!!

Friday, August 03, 2007

Källarrensning

Så mycket skräp och onödiga saker man samlar på sig. Och det mesta man inte just nu har användning för tippas ner i källaren, eller på vinden om man har en sådan istället. Till hösten har jag bott här i 14 år - och samlat skräp! Eller päk, som Samuel sa när han var väldigt liten.

Två rediga billass gick till sopstationen i Östervik. Så skönt att bli av med det och samtidigt så äckligt att vi har saker som är fullt användbara som vi bara slänger bort. Jo, äckligt! Det är en obehaglig, vidhäftande, omoralisk, dåligt-samvete-känsla. Jag menar, det var inte bara jag där på stationen, det var bilkö!

Det gick i alla fall mycket lättare än jag trodde att kasta. Min gamla docka och hennes kläder hade jag kvar, hon var alldeles kletig i plasten. Usch! Slängde allt utom några docklakan min mamma sytt och broderat och en fin stickad klänning jag hade som kanske 1-åring.

Allt gick bra tills jag kom till mina gamla, breda, rosa sidenband som jag hade i håret när jag var väldigt liten till ungefär när jag började skolan; alltid en stor rosett mitt på skulten - det finns foton på det. När jag fick dem i handen brast jag i gråt. Tusan vet varför. Och varför i hela världen hade jag sparat dem??? Fullkomligt idiotiskt! Det gjorde nästan ont att kasta dem, fast jag inte, medvetet i alla fall, ens själv minns att jag burit dem.

Kom på att jag gjort en målning där rosetten finns med. Den är inte tänkt att likna mig och mig, så att säga, jag har bara använt oss som modeller för att jag kan oss bäst. Åtminsone mitt vuxna jag...





Jag har fått många olika tolkningar på vad den föreställer/betyder. Någon som vill ge sin syn på den, så välkommen! Ingen (väldigt många har sett den och uttalat sig, eftersom den varit med på en utställning för länge sedan), hittills, har sett den så som jag tänkt den - men det har inte någon betydelse för mig. Var och en måste ju tolka på sitt sätt, det är bara spännande.

Plötsligt fick jag lust att skriva en dikt om den sorgsna vuxna kvinnan som står med de gamla sidenbanden i handen (jag vet, det kan lätt bli kletigt, men det blir det inte, jag är allergisk mot kletiga texter).

Så långt en källarrensning kan leda.

Thursday, August 02, 2007

Dårpippi

Får ett SMS: En konstig bild på en knöl och en liten röst som lugnt och bestämt säger:

"Är detta mitt knä, eller är det ett myggbett? Det får ni veta i Samtal med Samuel i morgon. Eeeeh... det var allt från Samtal med Samuel idag. Hej Då!"

Jag log - och längtade efter ungen som ständigt har nya idéer. Ja, och så skickade jag ett liknande (att man aldrig kommer på något eget - jo, förresten, det gör jag) där jag tog en bild på sonens gamla kanintoffel och så frågade jag om detta var en kanin eller en toffla, svaret skulle komma i programmet Kaniner och tofflor.







Det egna jag kom på, gjorde jag idag. Sedan Samuel fick sin mobiltelefon för en vecka sedan har en skåning svarat, två dagar, när man ringt på Samuels nummer. Jag ska försöka ordna det med Telenor, men där är det jämt kö när man ringer. Nå, idag när jag såg på nummerläsaren att sonen ringde svarade jag på bredaste skånska, med rullande tungrots-r:

"Du har ringt till skjååoningen, det är alltså skjååoningen du talar med." Samuel skrattade gott varje gång jag upprepade detta. Till slut satt vi i var sin ände av fonen och skrattade, liksom i omgångar, ni vet när man sporrar varandra att fortsätta fniss-skrattet som aldrig vill ta slut.

Jag är fullt medveten om att jag borde förverkliga mig när han är hos sin pappa. Nej tack, jag är redan verklig. Jag läser i stället. Jag är också fullt medveten om att vi inte verkar riktigt kloka - men vi har rätt roligt, faktiskt!

Wednesday, August 01, 2007

Ännu en sonett

Vaknade alldeles nyss. Vilken njutning att få sova så länge ostört - och utan öronproppar. Men eftersom människan aldrig är nöjd, önskar jag mig en man att vakna med. Vissa dagar i alla fall.

Sonens fyra skivor med Gerry Mulligan har kommit och jag lyssnar och förstår inte att jag någonsin slutat lyssna på detta. Otroligt bra! Och så enkelt - beställde för mindre än en vecka sedan från Ginza och i morse låg de i min brevlåda. Sanslöst, vad nätet kan vara bra.

Jag tänkte idag, återigen, lägga ut en sonett. Den här skrev jag på Gotland, närmare bestämt i Kräklingbo, där jag och några vänner hyrde en gård i 14 somrar under någon sommarvecka varje år. Flera var ju skrivarvänner så det blev många lustiga saker skrivna. Denna gång var vi trötta på flugor och någon kom med förslaget att vi alla skulle skriva en sonett med flugan som tema. Min sonett blev klar på en kvart - snabbare än så har jag aldrig fått till en sonett. Men just denna gång stämde väl allt... Men bråka inte på mig om min "italienska" rubrik. Jag kan inte italienska.

Il Sonetto di Flaxo eller Sonett på tema flugan

En fluga kommer sällan ensam hit
i svarta horder väller kräken in
De sätter sig helt fräckt i maten min
men först har de besökt en tunna skit

Jag irrar vilt, förtvivlat hit och dit
i facet sprider sig ett elakt flin
ja, faktiskt likt ett riktigt mördagrin
Nej, aldrig förr jag visat sådan nit

och snart jag lurat minsta kräk i fällan
Aha - med vilda skrik och glada skratt
jag svingar snabbt mitt hemska vapen - smällan

den slinker in i varje vrå och smatt
det klatchar högt och rent en härlig fuga
och hastigt töms min kåk på minsta fluga


Nu till dagens första mål som, oavsett tid, kallas frukost i det här huset. Det blir en dagens-tidning-frukost i solen; sonen är på landet med fadren sin.

Lade, förresten, igår in en kort text om Frans Helmerson på Wikipedia, så han finns där - någon annan får fylla på resten.