Friday, August 10, 2007

Harry Potter and the Deathly Hallows


Harry Potter and the Deathly Hallows utläst och därmed alla böckerna i serien. Några har jag läst både på engelska och svenska, men de flesta har jag valt att läsa direkt när de kom ut, alltså blev det på engelska. Ett par av böckerna kändes sega och jag fick anstränga mig för att läsa vidare. Det kan man dock inte säga om den senaste, som var på 608 sidor. Det tog visserligen ett tag innan texten tog fart och på mitten läste jag inte så långa partier eftersom annat lockade mer (källarröjning, haha), dvs det var litet väl händelselös väntan för min smak, men det gav utdelning, för sista tredjedelen var otroligt spännande och slutet mycket bra hopknutet. Jag är faktiskt imponerad över att J K Rowling lyckats dra ihop historien så lugnt och trovärdigt. Jag var rädd att jag skulle bli besviken på slutet, men jag är mycket nöjd!

Många recensenter har klagat på de stereotypa könsrollerna. Där håller jag helt med! Mammorna lagar mat, även om både männen och kvinnorna i familjerna arbetar utanför hemmet. Flickorna gråter och pojkarna biter ihop, eller känner inte så mycket. Det finns många fler exmpel! Jag menar inte att man behöver kasta om alltiop, det är heller inte trovärdigt. En bra författare får oss i alla fall att acceptera den värld de skapat, oavsett flygande bilar och drakar. Ett vanligt fel hos fantasyförfattare är att de bara i vissa avseenden kan tänka utanför våra ramar, tyvärr hamnar inte könsroller utanför dessa. Jag anser att om man ändå håller sig till ett annat sätt att (försöka) se på verkligheten kan man väl passa på, eller våga, göra det i ett vidare perspektiv, annars är man rätt snäv som tänkare. Ett undantag från snävheten är Ursula K LeGuin, som för övrigt är en mycket läsvärld författare!
Om man inte har läst någon av de senare böckerna i Potterserien blir det inte så intressant att läsa den sista boken, en hel del blir hängande i luften. Nå, på det hela taget tycker jag att Harry Potter and the Deathly Hallows är klart läsvärd, trots ovanstående invändningar. Det var bara det jag ville säga.

7 comments:

Anonymous said...

Håller med om att det var lite trögt där ett tag men att hon knöt ihop allt bra tillslut. Tyckte dock att den var lite förutsägbar, tyvärr. men jag är svag för böckerna och gillar allihopa skarpt. :)

AMber said...

På ett sätt var den förutsägbar, men jag var faktiskt inte säker på att hon skulle avsluta serien så. Dessutom hade jag verkligen inte kunnat räkna ut HUR hon skulle knyta ihop det.

Jag tänker också på att hon har många unga läsare, vilket gör att slutet kanske blev någorlunda givet. Inte gör det mig något.

mz said...

Ja, könsrollerna är mycket stereotypa i böckerna. Det finns gott om kvinnor som jobbar, men inte alla. En av de centrala modersgestalterna, Molly Weasly, är vad jag förstår hemmafru. Arthur Weasly har å andra sidan vad jag kan minnas aldrig gjort en endaste hushållssyssla, trots att det finns gott om dem i det Weaslyska hushållet. Vet inte om aunt Petunia räknas, men hon är väl också hemmafru? Fleur, som var den mest sårbara under tri-wizard-turneringen (eller vad den hette), mer sårbar än den flera år yngre Harry, verkar bara praktisera lite på baken för att lära sig språket, inte jobba så seriöst.

De yrkesarbetande kvinnorna verkar oftast väldigt hängivna sina jobb, men annars lite fyrkantigt porträtterade. Både prof. McGonagall och den vidriga Dolores Umbridge är väldigt mycket sina jobb och inte så mycket annat. Tonks är väl undantaget, men jag kommer inte på så många andra vuxna.

Kommer just på att man väl aldrig får veta vad Harrys föräldrar och Sirius hade för yrken. Blev väldigt nyfiken på vad den begåvade Lily Evans/Potter blev efter Hogwarts.

Jag tycker Rowling fick ta till lite nödlösningar för att få ihop alla trådarna, men i stort sätt är jag nöjd med hur hon gjorde det. Hela Snape-grejen förstod jag redan i förra boken och är mycket nöjd med. Boken var väldigt gripande, jag grät en hel del, någonstans mot slutet så mycket att jag fick lägga ifrån mig boken en stund. En författare som får mig så engagerad har verkligen lyckats, trots en och annan skavank. Och genom hela serien har hon hållit en utmärkt känslomässig trovärdighet. Ett område där hon inte generaliserat, utan verkligen nyanserat, är indelningen i goda och onda - de allra flesta har flera sidor. Helt klart en av styrkorna med serien.

mz said...

Oj, långt blev det ... (-;

AMber said...

Ja, jag tycker många, både män och kvinnor, är väldigt endimensionella till sin personlighet. Kanske skulle det bli för mycket om alla dessa personer, galleriet är ju stort, bleve beskrivna ur fler perspektiv - för mycket både för författaren och läsaren.

Jag hade förstått att Snape inte helt var den han framställdes som, men blev verkligen förvirrad när jag läste förra boken och beslöt mig för att Rowling nog varit ambivalent när hon skrev om honom, så det var rätt skönt att det var skicklighet från författaren som gjorde att man visste att något var fel.

Jag grät i både förra boken och den sista. Jag tycker nog att hon är bra på att berätta en klassisk hjältesaga, fast med mer utmejslade personer än de gamla grekerna kunde åstadkomma emellanåt.

Och du, MZ, du FÅR skriva långt! Jag gillar det!

mz said...

Snape-grejen har jag väl på något vis haft på känn och i sjätte boken förstod jag att det måste vara så, utifrån Dumbledores agerande. Det var väldigt tillfredsställande att det sen också blev så, och inte på det andra sättet (försöker att inte spoila här, om det låter lite konstigt).

Är helt med på att man inte kan ha jättemånga flerdimensionella karaktärer. Det som stör mig är att de väldigt sällan avviker från nån slags 50-talsnorm för könsroller, åtminstone de vuxna. Det handlar inte bara om yrken - de kvinnliga lärarna med McGonagall i spetsen är så regelstyrda, förfasar sig över Harrys nattliga äventyr och står lite lagom handfallen när Dumbledore försvinner från Hogwarts en sväng i tvåan. De manliga lärarna - en del av dem i alla fall - är Harrys bundsförvanter i hans upptåg. Han får osynlighetsmanteln från Dumbledore, som också uppmuntrar honom att vara ute på nätterna ibland. Hagrid och Lupin är två andra manliga lärare som snarare konspirerar med ungdomarna i deras regelbrytande än uppfostrar dem.

Jag tänker inte så mycket på allt detta medan jag läser böckerna, men om jag väl tänker på det går det inte att bortse från, det är så konsekvent genomfört serien igenom. Vuxna kvinnor står för trygghet, men de är tråkiga, kommer med pekpinnar och regler. Vuxna män är äventyrliga, förstår att man måste bryta regler ibland och litar till att barnen klarar av det. Kvinnor uppfostrar, män är coola.

Båda rollerna har för- och nackdelar, men männen framstår som lite roligare. Det som stör mig är att det är så könsuppdelat.

Hm, jag kanske skulle skriva en uppsats om detta, så mycket som jag verkar vilja säga i ämnet. Eller åtminstone skaffa en egen blogg att sprida ut mig i. Tack för att jag får orera här tills vidare. :-)

AMber said...

MZ: Känner igen från jobbet att kvinnor ska/förväntas fostra och män bryta regler - åt det senare kan man sucka, men om en kvinna gör det, då...