Friday, August 03, 2007

Källarrensning

Så mycket skräp och onödiga saker man samlar på sig. Och det mesta man inte just nu har användning för tippas ner i källaren, eller på vinden om man har en sådan istället. Till hösten har jag bott här i 14 år - och samlat skräp! Eller päk, som Samuel sa när han var väldigt liten.

Två rediga billass gick till sopstationen i Östervik. Så skönt att bli av med det och samtidigt så äckligt att vi har saker som är fullt användbara som vi bara slänger bort. Jo, äckligt! Det är en obehaglig, vidhäftande, omoralisk, dåligt-samvete-känsla. Jag menar, det var inte bara jag där på stationen, det var bilkö!

Det gick i alla fall mycket lättare än jag trodde att kasta. Min gamla docka och hennes kläder hade jag kvar, hon var alldeles kletig i plasten. Usch! Slängde allt utom några docklakan min mamma sytt och broderat och en fin stickad klänning jag hade som kanske 1-åring.

Allt gick bra tills jag kom till mina gamla, breda, rosa sidenband som jag hade i håret när jag var väldigt liten till ungefär när jag började skolan; alltid en stor rosett mitt på skulten - det finns foton på det. När jag fick dem i handen brast jag i gråt. Tusan vet varför. Och varför i hela världen hade jag sparat dem??? Fullkomligt idiotiskt! Det gjorde nästan ont att kasta dem, fast jag inte, medvetet i alla fall, ens själv minns att jag burit dem.

Kom på att jag gjort en målning där rosetten finns med. Den är inte tänkt att likna mig och mig, så att säga, jag har bara använt oss som modeller för att jag kan oss bäst. Åtminsone mitt vuxna jag...





Jag har fått många olika tolkningar på vad den föreställer/betyder. Någon som vill ge sin syn på den, så välkommen! Ingen (väldigt många har sett den och uttalat sig, eftersom den varit med på en utställning för länge sedan), hittills, har sett den så som jag tänkt den - men det har inte någon betydelse för mig. Var och en måste ju tolka på sitt sätt, det är bara spännande.

Plötsligt fick jag lust att skriva en dikt om den sorgsna vuxna kvinnan som står med de gamla sidenbanden i handen (jag vet, det kan lätt bli kletigt, men det blir det inte, jag är allergisk mot kletiga texter).

Så långt en källarrensning kan leda.

9 comments:

Bloggblad said...

Min tolkning: Man växer till med åren - blir klokar, vassare, elakare, snällare... och allting.

Jag hade också alltid en överdimensionerad rosett på alla gamla kort. När jag gick i ettan övertalade jag pappa att klippa lugg - åååå vad lycklig jag var när han gick med på det.

Du har kommit ett snäpp längre än jag - för hos mig står alla sakerna ute i garaget. Maken ska ... snart... sen... åka iväg med det. Jag har varit stentuff - även mot sånt jag nästan gråtit över...

Evas blogg said...

Jag ser det lilla oskyldiga barnet med sin näpna rosett i håret. "Små flickor ska vara snälla och söta." Kvinnan har fortfarande flickan inom sig men hon har släppt det söta, snälla och har, precis som Bloggblad säger, fått skinn på näsan. Hon kan stå emot törnar och smällar, hon kan stå upp för sig själv, vilket inte det lilla barnet kan. Men barnet inom sig, det har hon kvar (lekfullhet, glädje....) Min tolkning av bilden.

Visionary Soul said...

Jag är rätt bra på att tolka människor, symbolik är jag dock sämre på... men... Min första association blev till "mor och barn", dvs du och din mamma. Den bytte jag sedan ut mot känslan av att du redan som barn visste att du hade känslor som ville få finnas, men inte fick det... och sist landar jag nog i en känsla av att det handlar om att ditt vuxna jag har tagit över föräldraskapet över den lilla flicka som du var, som inte fick det skydd och den förståelse som "hon" behövde. Nu försvarar den vuxna "du" både den du är nu, och den du var, som hade behövt skyddas, då... Det var en kraftfull målning i vilket fall! :-)

AMber said...

Ja, det kan man se i bilden. Det är dessutom i överensstämmelse med verkligheten.

Dessa rosetter. Då funderade jag väl inte på det. Värre var det med puffärmar - det avskyr jag idag, känner mig löjlig.

När jag väl bestämt mig för att kasta är jag stenhård. Det finns ingen annan väg.

Eva: Också en möjlig tolkning, dock har ingen hittills sagt det där med att ha kvar barnet inom sig - det tycker jag om. Det är ju viktigt för att få livsglädje värd namnet.

Visionary Soul: Oj, det var mycket. Mor och barn har jag hört som tolkning förut, den ligger nog nära till hands. Gillar verkligen tolkningen med att det vuxna jaget försvarar både det lilla barnet/jaget och den vuxna kvinnan.


Spännande med de olika tolkningarna, som delvis överlappar varandra. Så många tolkningar jag har hört och ändå tillkommer nya delar...

AMber said...

Det första, i förra kommentaren, var till dig Bloggblad, men det gick kanske fram.

Inkan said...

Märklig och vacker bild. Du får mig att tänka på Lena Cronqvist.
Och nog ser jag den söta lilla flickan som växte upp och skapade sig en roll och tog för sig (gr 8) och blev både klok och insiktsfull på kuppen! Och som våga säga både jag och nej.
Hornen är talande - är det så du tror att andra ser dig som ibland -en hornprydd djävul?
Nu tänker jag plötsligt på den underbart härliga romanen "En hondjävuls liv och lustar"

Du borde satsa mer på konstnärinnan tror jag- dina bilder är så spännande! Den här är både härlig och tilltalande.

Eleonora said...

Beundransvärt att du städat källarutrymmet - efter 14 års förvaring - klart att det dyker upp gamla minnen, somliga mindre roliga. Du faller i gråt, precis som när du hörde Michael Nykvist sommarprata. Du förstår inte varför, men du är nog mycket mer sentitiv än du tror. Analyserar jag för mycket nu? Har läst tolkningen andra gjort av tavlan och min är; Det snälla barnet och en sträng krävande tant/mamma/moster. En mycket stark tavla! Jag är så glad att jag lärt mig blogga!

AMber said...

Inkan: Lustigt - när jag hade min riktigt stora utställning blev jag, av olika personer jämförd med tre av mina favoritkonstnärer: Lena Cronqvist, Georgia O´Keeffe och Erland Cullberg.

Jo, jag tror nog att en del kan se mig som en hornprydd djävul - har en djävul i min nyckelknippa på jobbet - har fått den och flera smådjävlar i olika form av mina elever under åren. Har en hel liten samling nu. På katedern.

Jo, jag vågar säga både ja och nej. Klok och insiktsfull, hmm, kanske litet ändå - på bilden alltså. ;-)

Det är bara det att jag måste både måla och skriva, och det tar mycket tid. Målandet tar nog mest tid när jag väl gör det.

Eleonora: Jo, jag är rätt känslig (årets underdrift), men det passar inte riktigt min image...

Ett snällt barn är det nog.

carulmare said...

Fågel och corazón minns jag nu att jag har sett förut... ja, där är ju min kommentar också!

Skrattade förtjust, när jag såg tavlan med rosetten och hornen! för mig var det ett igenkännande skratt. Det måste ju växa ut horn, om man blir tvingad in i en roll... alla mänskor behöver nog ha horn, kunna freda sig! Igen djärva färger, det passar bra för explosiva innehållet. Uttrycken i ansiktena är också bra, barnets skrämda, lite plågade blick, den vuxna kvinnans bestämda mun. Nej, du! Inte med mig! :)