Jul
Det lackar mot julångest kom jag plötsligt på. Ovanligt sen med eländet i år. Jag brukar börja tänka hit och dit runt julen redan i slutet av augusti. Har jag tur klarar jag mig till slutet av september. Egentligen har jag hållit på i några veckor litet lätt redan. Men nu hittade jag en dikt jag skrev när jag ledde en skrivarcirkel för tonårsflickor för drygt ett år sedan. Instant poetry:

Tores hemul
är liten och ful
den kan inte tänka
men ser stjärnorna blänka
Medan den kokar skinka
synes tomten vinka
Tomtens galna renar
är som vanligt ute och skenar

Tores lilla gröna gran
är gjord av smulig marsipan
snart är granen inte längre naken
och ingen i huset är vaken


Anne och Tomas kom förbi med en spade jag ska låna för att gräva ner min fina rosenbuske, New Dawn, vid balkongen. Vi drack kaffe, snackade jobb, datorer, min nya blogg, deras kommande flytt och att vi ska gå ut i morgon kväll. Anne och jag pratade om Rutter, som vi båda sjungit något av, och så spelade Anne Tove Janssons Höstvisa på pianot och vi sjöng första versen, den andra hittade jag efter en stund bakom några andra noter och en teckning som Samuel gjort (Svart lamm heter den). Jag blev inte det minsta rörd, ja, jag lipade i varje fall inte. Anne spelar piano som ett bestämt och skickligt fruntimmer. Hon är ett bestämt äsch-då-fruntimmer, en sån som tycker att man inte ska gräva ner sig så mycket. Och så har hon massor av vänner som grottar ner sig. Haha. Jag till exempel.

I morgon ska vi gå ut. Jag vill inte göra något märkvärdigt. Då blir jag bara nervös och tror att jag måste vara cool och impa på nån karl som jag ändå inte vill dejta/data/däjta/träffa för han har så fula knappar på koftan eller mustasch eller nåt annat mänskligt som jag inte står ut med.

Gud, kan man skriva så här oredigerat, oplanerat, felaktigt, slarvigtslarvigtslarvigt?! VAD ska mamma säga?
Hon är död, och dessutom kunde hon mest finska.