Dålig mamma, trött människa
Vilken diarréfärg det blev på rubriken. Nå, illa skulle det se ut och illa ser det ut.

Jag undrar hur det var innan alla mammor arbetade och måste iväg med sina barn i ottan. Nu ska ju både pappor och mammor iväg i ottan med svintrötta barn, som inte vill äta frukost, inte orkar klä på sig, som hellere vill vara hemma och leka. Ja, nu är ju Samuel skolbarn, men skillnaden är inte så stor - i vad som inte fungerar alltså. Och så blir man arg och vrålar idiotsaker, som en vuxen verkligen inte borde säga till ett barn. Hur många gånger kan man säga till en unge att det borde jag inte ha sagt, förlåt, förlåt, men jag blev så arg. Inte konstigt att ungarna säger.

Ja, och så fostras vi av psykologer att tro att bara man pratar så löser sig allt. Nix! När det mesta av frukostmackan ligger på tallriken och ungen sitter djupt försjunken i en bok eller en serietidning trots att man försökt, från badrummet bl a , tjata i dem varenda tugga och det är fem minuter tills man ska åka och dessa minuter är beräknade att gå åt till påklädningen... Då är man inte så pedagogisk kan jag säga. Och sen får man tjata på dem, nä, honom, varenda litet plagg fram till mössan och vantarna. Och så ryggan. Uäää. Och fiollådan. Och cyklehjälmen för han ska till pappa. Och så cykeln i bagageluckan. Och min väska. Och min kasse med rättade böcker. Kånk-kånk.
När jag väl är på jobbet har jag glömt flera av mina egna grejor. Arg och trött lämnar jag honom, fem till tio minuter försenad. Och jag vet att jag har en väldigt snäll unge... Fast jag undrar om han har nån snäll mamma.

Jag vet att jag inte är ensam, men djävlarrr vad trött man kan vara. Vacklar runt som i en dimma. Och i mitt jobb MÅSTE jag inspirera andra. Det går ju, märkligt nog, men sedan finns väldigt litet kvar till mig själv. Inte tänker jag läsa någon hurtiga-råd-till-dig-som-är-trött-bok heller. Så jag får väl skylla mig själv.

Eller kanske kan man skylla på samhället? Ha, nu blev jag allt litet pigg i alla fall.

Lyssnade på P2 i söndags eller måndags kväll och hörde "Oh, for the wings of a dove" ur "Hear my prayer" av Felix Mendehlson. Solopartiet sjöngs av en gossopran, inspelningen var från 1958. Det var så otroligt vackert att jag brast i gråt. Ooooh. Jag sjöng samma stycke, inte solopartiet, utan körpartiet, på Allhelgona i kyrkan med min kör och det var svårt att hålla sig från gråten då med. Vi hade, som man mest har nuförtiden, en kvinna som sjöng solosopranen, men det var förstås vackert ändå.

Sade hårdrocksentusiasten.

I alla fall klantade jag mig och sa till den förvånade sonen att jag ville ha den på min begravning. Hur dum får man bli? Först en frågande min och sedan tydlig inre kamp "Jag vill inte att du ska dö mamma." och klamrande små händer runt mina. Lång mamma-psykologisk utläggning om att jagskaintedöänochsennärjagväldör...blabla. Att man inte lär sig.

Men det är väl som med administrationen av livet och dess små löjliga lappar med telefonnummer och tvättstugekomihåg - det är livet. Suck.