Varför blir jag jämt arg?

Läste Bodil Malmstens blogg, vilken är helt ok. Till denna blogg har hon en jästbok, haha, nä, gästbok där hon ber att man ska skriva nåt snällt... Jaha. Och. Vem vill läsa nåt snällt, alltså bara snällt? Hur puckat som helst. Eller det kanske man vill, men jag vill i alla fall inte skriva nåt snällt om någon ber mig om det. Då blir det bara ljummen gröt utan salt. Jag fattar inte. Och en lång drapa har hon om hur det snälla ska vara beskaffat. Varför skriver hon inte det snälla själv, då? Jag blir tvärarg! Som vanligt. Aaaaah! Jag hatar snällt! Eller jag kanske bara blir arg om nån försöker tvinga mig till saker, oavsett om det ska vara snällt? Dessa frågor. I alla fall blev jag skitarg, tvärilsk. Känner mig som en knähund som någon kommit för nära. Vaff morr grrr viff. Hoppar och är så arg så ögonen håller på att ramla ur. (Inte jag, men den lilla imaginära hunden.) Och hur orkar man hetsa upp sig över Bodil Malmsten? Suck.

Min blogg borde heta Suck. Fast på engelska blir det ju inte så bra.

Har ägnat eftermiddagen åt att påbörja en ny målning, den ser ut som Hundar i skogen vid havet. Men det hinner ändra sig. Oljefärgen doftar gott i mitt sovrum. Har inte längre råd med en ateljé. Målar inte in pengar som täcker kostnaden.

Förresten har jag ägnat eftermiddagen åt att läsa kvinnors bloggar också. Mycket stickande och bakande och besöka släktingar. Själv är jag mest arg, tror jag. Just nu klingar det långsamt av. Märkligt nog känner jag mig som mest levande när jag är arg. Eller, det är ett av de sinnestillstånd som får mig att känna mig levande. Säkert nån fin bokstavskomination jag sitter inne med. SMHI eller ADHD. Nu blev jag litet glad, faktiskt. SMHI blir man litet glad av.