Tuesday, November 07, 2006

Hur ska det vara egentligen? Va!

A propos det förra inlägget: Jag har luftat min oro och "bekänt" att jag kommer att längta efter sonen nu när han är bortrest. Då har jag mötts av halvirriterade kommentarer om att jag inte borde binda mig så vid min son, det är inte bra för honom. Hur ska han bli självständig blablabla... Och jag behöver ett eget liv!

Så märkligt. För ett antal år sedan var det väldigt fult att säga att man ville vara ifrån sina barn, att man tyckte det var skönt att slippa dem. Nu ska man säga det, det är natuuuurligt. Och i Sverige kan bara en sak i taget vara natuuurlig. Så nu är det litet chict att säga att man inte längtar efter sina barn, att det är så himmmla skönt med eeeegen tid. Usch! Och tycker man annat så förtränger man något, vågar inte erkänna för sig själv att det är skönt att inte ha barnen hos sig. Man har inget eeeeget liv.

Alla vet så himla väl vad andra känner och hur andra ska leva sina liv.

För min del är det helt ok, att man vill vara utan sina barn, vill ha egen tid eller vad nu anledningen kan vara. Men jag råkar tycka att jag vill ha mitt barn hos mig. Jag fick honom en månad innan jag fyllde 46, och hade fått veta att jag aldrig skulle kunna få barn - kan inte de två sakerna ihop skapa ett annat sätt att se på umgänget med barnet - kanske. Plus att jag ju bara har honom halvtid, eftersom jag är skild från barnets far. Och när man är så gammal som jag har man gjort det man ville i många avseenden, och det man inte hunnit med kan vänta några år, eller så har man ungen med.

Livet är kort, och ofta sorgligt. Det har åtminstone jag lärt mig. Alltså - ta vara på det bästa i livet, vilket självklart är olika i olika människors liv och i olika åldrar. För mig är det bl a min enfödde son, och jag betackar mig för alla möjliga, löjliga framfnysta åsikter om hur jag ska känna i förhållande till honom.

Så det så!

Nu blev jag allt rätt ilsken.

6 comments:

Qi said...

Har du fått negativa kommentarer på ditt förra inlägg?

AMber said...

Nej, men av människor i min närhet, bl a kolleger. Tyvärr ganska otrevliga kommentarer om att jag förstör hans liv om jag inte släpper honom.

Till saken hör att en av personerna inte har en aning om hur vi lever, hon bara pratar självsäkert. I vanliga fall, gällande andra saker, bryr jag mig inte, men just i det här... Nej, det gör ont och gör mig ledsen.

Du vet, man har inte så mycket hud när det gäller egna barn.

Qi said...

Ja, det stämmer det där med känsligheten vad gäller de egna barnen. Man är så rädd att man gör fel, därför blir man så hudlös vid kritik. Det hjälper inte att man tänker att man inte skall bry sig om andras tanklösa (?) kritik, det gör ont även om den är orättvis.

Visionary Soul said...

Men! Vad folk ska tycka jämt och ständigt, vad trött jag blir! Just det där med "hur man ska känna" för barnet, det har jag faktiskt varit ganska befriad från... Det var en väldigt ung barnlös dagisfröken en gång, so lite ilsket fräste ur sig att "det där med att barnen ska bo halva tiden hos vardera föräldern, det är minsann inget som barnen mår bra av utan så gör föräldrar bara av ren och skär egoism"... hon hade väl en dålig dag eller något, jag bara tittade medkännande på henne... eftersom vi båda var fullt på det klara med att det var riktat till mig... ;-)

Men annars håller jag med dig, generellt. Bara för att man berättar hur man känner sig, så betyder väl inte det nödvändigtvis att man vill ha andras etiketter klistrade i pannan på en!

Var inte ledsen. Den där människan vet ju inte vad hon pratar om, och alltså har hon fel. Klart att du får sakna precis så mycket som du gör.

Inkan said...

Det handlar om vad du känner - och det kan aldrig vara fel. Och det handlar om ditt barn- ute i stora världen utan dig -självklart att det känns.Det handlar inte om att klippa navelsträngar eller om att du skulle binda sonen för hårt till dig. Tvärtom: du bryr dig. Och du saknar och känner dig ledsen över avstånd och tid. Och du vågar erkänna att så här känns det. Gudskelov för det.

Sverige är fullt av abdikerade föräldrar -och de är då ingenting att hurra för.

AMber said...

inkan och visionary soul: Tack för trösten! Det har värmt mycket, ska ni veta!

Och du har alldeles rätt inkan, alldelses för många abdikerade föräldrar i detta land!