Tuesday, November 07, 2006

En kvart sedan han lyfte mot Kina

Ja, nu är det femton minuter sedan sonen, med sin pappa, lyfte på väg mot Shanghai. Det känns så oroligt. Kunde bara sova knappt fyra timmar i natt - var uppe och år kall lax, läste bloggar och slutligen tidningen, när den kom strax före halv fem. Att man kan bli så okoncentrerad och nere för att ungen ska åka bort på 14 dagar. Tror att det beror på att han ska så långt bort också, någonstans där jag inte har varit och därmed har svårt att föreställa mig hur det är. Bilder har jag ju sett, har googlat på Hangzhou, dit han ska, men vad hjälper det.

Och ännu värre när han sedan ska till Hanoi. Känner mig som om jag befinner mig under betonggolvet i källaren...



Så här låg han i min säng och läste Drakväktaren igår kväll. Gulle!

10 comments:

Panter said...

Det är svårt, att inte vara med, att inte ha kontroll - om man nu egentligen har det. Det kommer säkert gå jättebra och sonen har mycket att berätta när kommer hem. Men det kan också kännas som om de dagarna blir väldigt långa. Min stora flicka åker till Sydostasien nästa vecka på obestämd tid; två, tre månader och jag gruvar mig. Hon är där och jag här.

Inkan said...

Det går bra - och han kommer sedan hem med spännande saker att berätta om. Vilka upplevelser.
Men när de är barn då känns det extra. Ju längre bort -ju mer känns det. Jag vet hur det varit med mina barn när de var små och växte upp. Nu har jag vant mig. Men värst var det när min äldste son bosatte sig i Boston en period - då längtade jag nästan ihjäl mig... och min yngste åkte efter för att hälsa på och gjorde New York på egen hand innan han flög vidare till Boston. Det märks att de vande sig tidigt med resor tillsammans med sin far.

Qi said...

Förstår fullkomligt att du är orolig eftersom du inte är med. När min dotter var sju år åkte hon med sin pappa till USA (vi hade separerat) och jag kommer ihåg att jag stod på Landvetter och såg planet lyfta och tårarna rann...

AMber said...

Ja, kära panter, inkan och qi: Jag ser att ni vet vad jag talar om och att ni är kloka nog att inse att man kan förstå att barnet kommer hem med spännande upplevesler, men man känner ändå sin oro och längtan.

Och nu står panter, på sätt och vis, inför samma sak. Något kanske känns annorlunda när barnet vuxit upp, men mammeriet i en släpper väl aldrig - och det behöver väl inte med nödvändighet vara negativt.

Tack för ni tröstar och delar med er. Det betyder mycket just nu.

Elisabet said...

Precis så där har jag känt det också.
När äldsta dottern var 11 år flög hon till sydamerika till min mamma och på Landvetter stod jag med Anna och svägerskan och vi grät alla FLODER .., och när Anna var 16 - 17 och hälsade på i skåne och skulle flyga hem till Umeå eller Lycksele, då grät jag lika mycket då var gång jag kramade henne hejdå ... inte det minsta spelade det nån roll hur mycket roligt dom skulle få vara med om .., att det är nyttigt och allt sånt, jag blev så rörd och kände sån oro att nåt skulle hända dem.

AMber said...

elisabet: Gulle! Du sätter verkligen fingret på hur det känns. Precis så! Nog är det väl naturligt att känna så - för somliga av oss i alla fall.

Och visst gick det bra för Anna, och visst går det bra för Samuel!

Visionary Soul said...

Klart att det är naturligt, att sakna, och oroa sig... Han är ju bara en liten skrutt, som ska ut i stora världen, och visst har han pappa med sig och det kommer såklart att gå bra och så... men det hade varit helt annat om du också varit med. Det är alldeles naturligt att det gör ont att kapa bandet... fast det bara är för en stund.

AMber said...

visionary: Ja, du har så rätt - en liten skrutt. Vad fint det låter.

Elisabet said...

Men jag tycker inte alltid att det är en ORO att man inte ska få hem dem, det var inte därför jag grät, - jo, när Maria flög till Sydamerika -, det var mer att jag alltid blev så förfärligt rörd vid dessa avsked och jag hade ont i magen minst en dag innan.
Det hade jag så länge jag bodde i huset med exet och så skulle alla åka hem igen efter jul eller så .., då fick jag den där klumpen i magen.
Jag tror inte ett dugg på att det betyder att man inte har kapat navelsträngen eller så, jag har inte varit direkt över-mammig, men det är väl det att man tycker att det är sorgligt på nåt vis.
Ja,så är det för mig.

AMber said...

elisabet: Avsked kan vara otroligt jobbiga - ibland bara i ens eget huvud. Men det är inte helt lätt att utröna varför man känner sån oro.