Wednesday, November 15, 2006

Arbete, längtan. Upprördhet, fniss.

Arbetet sliter, trots att det är roligt för det mesta - det är massor att ha i huvudet hela tiden samtidigt som man blir avbruten flera gånger i minuten. Det sista av skolobservationsapporten ska skrivas in, alla elevernas utvecklingssamtalsunderlag ska fyllas i - extra petigt inför nationella proven i vår.

Längtan efter Samuel som fortfarande är i Hanoi. Ytterligare en vecka tills han kommer hem. Är rädd att jag ska känna mig främmande för honom, eller han för mig. Han såg så stor ut på bilden i pappabloggen, kände knappt igen honom. Det kanske var minen...

Upprördhet över vad vi tycker är bra under hållning, och över vad vi gör med vår kultur, eller vad de som tar hand om våra pengar gör med vår uppfattning om kultur. Ett bra inlägg om detta fick jag tips på av Marge II.

Fniss blir det emellanåt när Momo skuttar runt och åker kana på elevernas glosböcker, "läser" tidningen så det prasslar och den slits i små remsor, eller gömmer sig i en plastpåse från H&M. Allt i full fart!

13 comments:

Qi said...

Förstår din längtan efter sonen... Och undran "har han förändrats?". Ja, det har han nog, men säkert inte hans förhållande till dig. En vecka kvar... Tur att du har lilla Momo som busar och får dig att skratta!

AMber said...

Ja, det är tur! Har fått mail om att sonen varit magsjuk och längtar väldigt efter mamma sin...

Visionary Soul said...

Men hallå, du har bytt till beta! Hur kom det sig...?

Klart att Samuel ser stor ut på bilden. Han är ju på Äventyr med pappa, i Vida Världen. Då måste man ju vara stor... en stund. Kanske får du låta honom vara stor inför dig också, när han kommer hem... tills han hittat tillbaka till sitt vardags-jag. Klart han längtar lika mycket som du... förmodligen mer, när han är sjuk och ynklig...

AMber said...

visionary soul: Min exman, dvs sonens fader sa att det är en bättre version, så då tyckte jag att det var lika bra...

Ja, jag tänker vara litet försiktig, men kramas som vanligt gör jag nog. Det beror nog på hur det känns när vi träffas. Möjligen hämtar dem på Arlanda när de kommer.
Jag kan tänka mig att det är extra jobbigt att vara sjuk långt borta utan mamma, även om pappa är bra.

Berit said...

Läste inlägget om "kultur" och tycker att författaren har en väldigt snorkig och snobbig inställning. Kultur ska bära sig själv. Varför ska jag tvingas betala till sådant som inte är livsviktigt och som inte alls intresserar mig? Den attityden är parasitisk. Jag kanske till och med äcklas av somligt som han skulle kalla konst.

AMber said...

Berit: Till viss del håller jag med dig om Birros inställning, men jag låter det passera. Hellre en tydlig(t vald)inställning emellanåt än bara det vanliga ljumna sliret.

Men vilken kultur som är livsviktig varierar från person till person i rätt stor mån. En del samhällskritisk kultur kan dock, för väldigt många, visa sig livsviktig - kan man ju se i krigförande länder t ex.
Jag tycker det är ok att ibland få betala för konst/konstformer som inte intresserar mig och som kanske t o m äcklar mig, om jag får en stor del annat viktigt på köpet, som skulle slås ut om det skulle behöva bära sig själv - små teatrar bl a. Många mycket bra filmer, diktsamlingar och angelägna böcker i relativt smala ämnen skulle aldrig ha kommit ut om inte samhället/vi hjälpt till att stötta.
Den delen är större, och viktigare i samhället, än bara mina egna önskemål, eftersom jag vill ha en bred kultursfär.
Däremot håller jag absolut inte med Birro om att all bra kultur kommer underifrån - det är rent svammel! Mycket skräp och egenförhärligande kommer underifrån - liksom från den "fina" kulturvärlden. Alla tomma teaterpjäser, hopplösa operor med förlegat innehåll t ex. Vilket inte betyder att jag ogillar opera...
Dessutom är det där att författare söker "rättmätiga" pengar undderligt tänkt. För vem/vilka rättmätigt?

Parasitisk, förresten - det var rätt kraftigt. Måste fundera över det ett tag.

Berit said...

Parasitiskt tycker jag principiellt det är när man lever på något(n)som blir tvingad att betala mot sin vilja. (jag utesluter nu skattemedel som går till att försörja människor som inte kan ta hand om sitt dagliga liv). De som är intresserade av viss kultur som inte kan bära sig själv skulle kunna donera medel till fonder där konstnärer kan ansöka. Och tro mig...om skattemedlen upphör uppstår det genast sådana fonder.

AMber said...

Berit: Hur ser det ut med sådant i USA? Tycker du att det udda eller smala fonderas?

Elisabet said...

Men kolla!! Det är ju min moppe som finns på bilden!

Berit said...

I USA kallas det the National Endowment for the arts vars budget är över 120 miljoner dollar vilket är vansinnigt, enl. min mening. Det finns också ett otal privata fonder och sponsorer med mottot "Put you money where your mouth is"

AMber said...

Elisabet: Men, så konstigt! Mitt i Hanoi... Världen är märklig, jag säger då det. ;-)

Panter said...

Tycker han ser klok ut, sonen din.

AMber said...

panter: Ja, han är mycket klok! Jag är fascinerad över att en så liten/ung person kan vara så klarsynt och analytisk. Jag har en väldig respekt för hans åsikter och är samtidigt mycket stolt över honom. En gudagåva, denne son, trots att jag inte tror på gudar...