Är sååå trött! Varför? Har sovit bra, inget särskilt på jobbet, eleverna är snälla och arbetar mestadels bra - ja, de är 12-13 år och hormonerna rasar, så humöret är lite ojämnt, men det är inget jag störs av. Hemma faller jag i gråt för minsta lilla och tänker på olyckliga ögon hos människor jag möter. Ögonen liksom förföljer mig.
Blir förvånad när människor jag pratar med är snälla - som idag när jag kört Samuel till hans pappa och efteråt vandrade runt i deras bostadsområde... Jag mötte en klasskamrat till Samuel, hon ville prata, alltid lika glad när hon ser mig. Jag har storasyster i min klass och familjen hoppas att jag ska få fler av deras barn i skolan - de är många i den stora muslimska familjen. Mamman stod i tvättstugan och vinkade glatt åt mig, gick till fönstret, öppnade det och ville prata. Hon beklagade att hon stod i tvättstugan, annars hade hon bjudit mig på kaffe. Jag berättade att Samuels farmor skulle flytta till området och då sa hon, med ett varmt leeende, att jag också skulle göra det, så alla bodde där. Det var så...ja, varmt och härligt att höra.
Något är på gång - något jag ännu inte begriper. Tror jag gör som denna
madame, som i ett av sina inlägg skriver att hon röker när hon skriver. En cigarill kan inte skada i denna stund. Så får det bli.
Morgonutsikt i Funäsdalen där Samuel och jag åkte skidor med farmor Åsa och hennes Anders för ett par veckor sedan - vackra dagar på fjället bl a. Ser ni den virkade gardinen som speglar sig i rutan? Ett inne, ett mellan och ett ute. Sådant tycker jag mycket om, många skikt, både i livet och i bilder eller musik.
Precis så här såg det ut i matrummet när jag stegade in i morse kl 7.53. Log litet åt röran på bordet och de utdragana stolarna. Blev glad av allt det röda - jag blir alltid glad av rött - och morgonsolen som gjorde ont i ögonen! 
