Tankar under och efter en observation

Har observerat skola och skrivit rapport i drygt en vecka nu. Skolobservatörer är ofta otroligt trevliga, intelligenta och analyserande människor. Arbetet går ju bland annat ut på att att analysera och försöka se ur flera synvinklar, liksom att kunna kombinera detta med kunskap om lagar, förordningar och andra styrdokument. Väldigt lärorikt och spännande! Sådant tycker jag mycket om.

Vad jag inte tycker om, däremot, är att eleverna får allt mindre att säga till om, ju äldre de blir. Detta är allmänt i hela landet. Duktiga, duktiga elever i år 9 har massor av väl genomtänkta idéer och lösningar på skolors problem - vem lyssnar? Ingen. Vilket otroligt slöseri! Redan betydligt yngre elever har många bra idéer. Man behöver bara fråga dem. Varför börja med att trassla själv och kanske komma fram till bra vuxenlösningar, som rätt ofta inte alls passar eleverna särskilt bra. Jag menar att man ska samarbeta med eleverna i mycket högre grad.

Lärare för barn i yngre åldrar är ofta mycket bra på att låta eleverna vara med och bestämma. Här har vi mycket att lära högre upp. Dessutom står det i läroplanen så det borde vara genomfört! Underliga argument om betyg tar bara upp luftrum. Man kan nå målen och ha vettiga betygskriterier även om eleverna är med och diskuterar stoff och arbetssätt. Man når dem ännu bättre, skulle jag vilja säga.

Vi har verkligen fantastiska barn och ungdomar i detta land! De allra, allra flesta vill både väl och mycket, men är något misstänksamma mot oss vuxna. Med all rätt - vi lyssnar inte särskilt bra och är inte speciellt bra samtalspartners till dem. Man måste ju inte alltid ge goda råd bara för att man kan en massa.

Ja, så här snurrar tankarna under och efter en observation. Jag blir alltid glad över barn och ungdomar och emellanåt något besviken på vuxenvärlden. Ganska ofta blixtrar det dock till även bland de vuxna, där jag ser öppenhet och genuint intresse för elever och lärande. Om bara fler... Om bara alla... Vilken fantastisk skola vi skulle få! Levande, olika, varje människa skulle känna sig hemma någonstans. Det måste gå! Det går!

Halvdöd kamera och ingen kultur

Förra helgen blev intensiv - nu blir det lugnt! Här blir ingen kultur, bara några korta promenader med hunden och läsande av dokument inför veckans skolobservation.

Efter att ha besett terrakottaarmén gick vi till den stora spegel-och glaskonstruktionen vid Moderna Muséet. Barnen tycker om att spexa vid den, ja, även vi vuxna brukar tramsa oss när vi ser oss i helbild, eller halvbild knappt, som Signe på bilden.

Att en gångbro kan upplevas som näst intill sakral, med rätt ljus, insåg jag när jag var på väg hem över denna bro. Tyvärr blir bara var 10:e bild tydlig med kameran just nu. Antingen har jag ställt in något utan att märka det eller så har kameran fått en smäll för mycket och arbetar helt stokastiskt med både ljus och skärpa.

Förresten, liiitet kultur kanske det blir. Senaste numret av tidningen Språk ska jag jag nog läsa...

Vinterbad - räknas det som kultur, månntro?

Omväxlande helg

På Kristinas kolonilott växer de vackraste rosor. Rosen här ovan fick jag med mig hem - den doftar ljuvligt och står nu i mitt sovrumsfönster.

Vi tittade minsann inte bara på rosorna, vi plockade äpplen också. Sokka lekte med fallfrukten som vore det små bollar. Fallfrukt är för övrigt ett vackert ord, tycker jag. Äpplet på bilden hade fallit, men fastnat högt uppe i trädet och låg som i ett vackert fängelse.


Badänglarna står och pratar efter en timmes bastubadande och doppande i det stilla vattnet. Trappan där vi går ner syns närmast i bild. Nu börjar det vara så kallt i vattnet att det gör ont i underbenen när man går in till trappan från doppet.

Efter middagen bakade Samuel muffins med en äppelmosklick i varje - moset hade Kristina gjort av äpplen från detta träd. Hon fick varma muffins av Samuel - jag vet inte vem som blev gladast av det.

Och i morgon sjunger Samuels lillasyster Signe solo i kyrkan, så dit ska vi. Lunch blir det hos farmor Åsa, och så åker hon och jag med Samuel och Signe till Östasiatiska museet för att se terrakottaarmén.

En väl använd helg!