Sunday, March 04, 2007

Tankar i det grå vårljuset

Grannens lilla Elvis, 1 1/2 år gammal, piper glatt i trappuppgången. Han har stora brungröna ögon som oftast tittar väldigt allvarligt på mig när vi möts och jag försöker etablera kontakt. Extra roligt att höra honom kvittra just på grund av allvaret annars.

Sista dagen på sportlovet ägnas åt läsning mest. Läste en deckare igår: Acid Row av Minette Walters. Inte mycket att säga om den, en deckare, viss spänning. Punkt. Har också börjat läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Tänkte läsa den på engelska, föredrar originalspråket, men den fanns bara i pocket på engelska. Eftersom den är på nästan 800 sidor vill jag inte kisa mig fram genom pocketbokens, som det visade sig, minimala text, så det fick bli svenska den här gången. Har inte läst mer än knappt 100 sidor, så det är svårt att säga något om översättningen - bara att hoppas på det bästa.

I morse, medan jag fortfarande låg i sängen, hörde jag genom det öppna vädringsfönstret en hackspetts trumvirvlar. Det fick mig att le alldeles automatiskt medan jag sträckte på mig under duntäcket. Och just nu hör jag Elvis söta, blonda mamma tala, på brett dalmål, med en granne om vädret. Jag tycker mycket om de korta, vänligt sinnade samtalen om vädret, tvätten, bilen eller något annat som kan avhandlas på gården under tre-fyra minuter - ofta möts man på väg till eller från bilen eller tvättstugan. Det är enkelt och gott.

Skulle en gång på samma fest som Olof Lagercrantz, vi hade sällskap i hissen och småpratade. Han avslutade hissamtalet med att säga att han tyckte så mycket om sådana samtal - de var trevliga och ändå till intet förpliktigande - sig själva nog. Håller helt med om det.

Snart kommer våra gårdssamtal att handla om alla lökväxter vi planterat i gräsmattorna och som sticker upp sina blad så fort solen värmer litet mer än nu. Och själv gläder jag mig åt gruset som rasslar mot asfalten under skorna på människor som går förbi. Jag hör vilka slags skor de har och hur de sätter ner sina fötter. I natt, vid tretiden de höga klackarna som vasst knastrade mot asfalt och grus, i morse de tungt, mörkt halvsläpande rasslande stegen från tidningsbudet... Det är glädjen i det lilla livet - sådant som får mig att känna att jag lever på riktigt.

4 comments:

jill said...

Vad fint du skriver om det fina i vardagen.

Hittade hit från Panter...

AMber said...

Tack, Jill!

Elisabet said...

Å,vad du skriver fint!

AMber said...

Tack, Elisabet! Du skriver det ibland till mig och jag blir alltid lika glad.