Årets påskäggsjakt

I år blir det gammal GPS har jag sagt till Samuel, som får använda en modern hos pappa. Den gamla "GPS:en", hehe, syns på bilden.

Boknörd

Samuel är värre boknörd än jag - se här!

Så har vi då rest oss

En sann pärs, den där influensan! Hostiga och kraxiga har vi dock rest oss. Vi sover gott om natten, ja, rätt tidigt på kvällen, för att vara exakt - men det är ju bra, har jag läst på någon klok internetsida från något sjukdomsministerium, som vet.

Snart är det tänkt att vi ska åka till Funäsdalen och åka skidor. Sonen hotar med att "lura" ut mig i svarta backar - här behövs inget lureri, men det har han glömt. Vi ska bo med Samuels farmor Åsa och hennes Anders - de är ena riktiga fjällrävar, så det blir några turer på fjället också. Det brukar vara oerhört vackert, även om jag trillar omkull allt som oftast. Det är för mesigt underlag, det bara ger vika hela tiden...

Här är några andra som rest sig - trots det kyliga underlaget...

Ser just att Samuels pappa lagt ut en bild på honom med lillasyster (hon längst till vänster) och lillasysters kompis, som påskkäringar. Han var litet generad, innan de gick.

Eländespatrullen de av Feber Slagna

Tar det aldrig slut? Efter fem dagars feber och i stort sett ingen mat - det går inte att äta - har min hjärna förvandlats. För att inte tala om kroppen.

Hjärnan fungerar som följer: Ta ett träpussel och kör i en mixer tills det återstår pappersflagor, små träbitar och ....hack. Häll ut! Gör nåt!! Den första reaktion man får från hjärnan i "Gör nåt!"-läget har man hela tiden.

Kroppen är ett darrigt spektakel som hasar sig ut till köket för att hämta vatten till sig. Ja, eller hämta vatten till sonen, som har det ännu värre. Han har 39,5 graders feber, yrar, fryser och svettas om vartannat, beroende på var i feberuppgångs- eller nedsättandefasen han befinner sig. Ibland talar han begripliga meningar, fast i uppspeedat tempo: "Jag fryser som en pingvin utan päls!" eller "Jag räker som lite..." Mest talar han i tungor dock.

Men man får väl se något positivt i det - vi har tak över huvudet, vi vet vad vi lider av och att det snart går över, vi har rent vatten och medicin och tillgång till vettig läkarvård, om vi skulle krokna ännu mer. Annat var det förr, när folk inte hade just något av det vi har och dog som flugor av influensan.

Tja, så jag får nog säga att det är ok, ändå, faaaast om jag finge välja...

Jag tycker i alla fall synd om mina stackars två medobservatörer som fått göra en hel del jobb utan mig. Det är tufft att försöka skriva en rapport på två när man varit tre och observerat.

Återgår till sängen.