Månförmörkelsekväll

Middagspyssel

"Det känns som om vi har åstadkommit nå´t stort", sa sonen när vi gjort sushirullar med hjälp av hans födelsedagskokbok.


Specialriset har vi kokt och Samuel blandat med risvinäger, salt och socker. Riset på sjögräsplattan.
Samuel har skedat kärnorna ur en halv gurka, skurit upp den och lagt på riset tillsammans med några tigerräkor.

Rullen försluts med litet vatten på sjögräsplattans kant.

Washabin blandade jag till av washabipulver och vatten. Soyan som washabin ska blandas med hälls upp. Vi glömde washabi i rullarna - det kommer vi ihåg nästa gång.

Samuel skär upp med kniven som jag fick vässa först för att det skulle fungera.

Klart!!

Samuel njuuuter! "Mmmmmmm..." säger han.

Fler ska dö

Inte bara "Den som inte tar bor luddet ska dö", det ska också den som spillt en STOOOR fläck flytande tvättmedel precis innanför källardörren och inte torkat upp efter sig.

Jag hade inte en chans! Men jag kan tydligen gå ner i spagat...

Anansi Boys av Neil Gaiman

Boken Anansi boys av Neil Gaiman är bland det mest härliga jag läst!

Den handlar om sönerna till spindelguden Anansi. Bara det fick mig att tänka att det här verkligen inte är en bok för mig, men av någon anledning började jag läsa ändå. Förattaren är ju trots allt Neil Gaiman (här hans blogg), en man med alldeles egna idéer om hur hur en berättelse ska se ut.

Nå, den ena av Anansis söner är en tämligen tråkig och räddhågsen ung man, som i alla fall lyckats skaffa sig en flickvän. Han framlever sitt grå liv i London, när först mamman dör och ganska kort därefter pappan. Av pappan får han veta att han har en bror och han får också ett märkligt råd om hur han ska finna denne bror, som han inte ens vet namnet på. Det är när han på underliga vägar lyckas träffa sin bror, som berättelsen verkligen börjar sin stigning och vridning.

Det är en rolig, underlig, oförutsägbar, spännande och varm berättelse Gaiman har skrivit. Genren är magisk realism, om man nu måste kategorisera. Jag tycker att boken i känslan, i sitt till nära-verkligheten knutna vansinne påminner om Bulgakovs Mästaren och Margarita, en annan berättelse som man inte kan förutse ett uns av.

Anansi boys finns nog bara på engelska än så länge. Läs den, så får du en berättelse som ger dig det mesta och det bästa man kan begära av fiktion!

Ratad mus

Litet suddig blev den, näbbmusen som Samir så klokt lämnat på balkongen. Sånt ska man inte äta om man är katt!

Samlingar

Varför samlar människan? Då menar jag inte nötter och älgstek, utan sådant vi egentligen inte behöver. Enklast är väl att titta i våra källar- och vindsförråd. Det är väl överfullt hos de flesta, saker vi inte har rört på mången god dag.

Så samlar vi på allt möjligt annat också, mer riktade samlingar. Personligen tycker jag det är pinsamt, men kan ändå inte låta bli bokmärken (inte sådana man hade som barn, utan sådana man lägger i sin bok när man läser, gärna i skinn; pärlor av olika slag - och lådor. Jag är inte intresserad av lyxvaror, mera åt hantverkshållet om jag kan välja.

Det där med lådorna har jag funderat mycket över. Vad skulle Freud säga, månntro? Är det något kvinnligt? Äsch, nu är jag väl ändå ute och cyklar.


Jag har inte alltid något i mina lådor och i de lådor det finns något har jag för det mesta glömt bort innehållet. Kul när jag, eller någon annan, öppnar och tittar efter. Oftast är det rätt meningslösa saker.

Den här lådan är gjort i mönsterpräglat skinn, köpt på Victoria and Albert Museum i London för ungefär 15 år sedan. Insidan är svart mocka, storleken anpassad precis för att rymma två kortlekar. Jag älskar känslan av det mjuka skinnet mot handen när jag tar fram en kortlek för att lägga patience. Den med Morrismotivet på baksidan följde med, tror jag, eller så köpte jag den till. Lasse Åbergs kort är så roliga till den mer "fina" lådan.

Metallådan köpte jag på Mallorca i någon inredningsbutik förra våren. Jag har mest trälådor, men det här är verkligen ett undantag. Jag tyckte om det moderna mönstret och den lilla fina ödlan. Jag blev överraskad över innehållet i lådan - tre gamla kastanjer och fiolharts.



Den här lådan köpte jag också på Mallorca i inredningsbutiken - det är ett så speciellt arbete. Brunt tyg och så har någon suttit och sytt dit alla de små platta träbitarna och alla de små träkulorna. Mycket märkligt.

Den rosa stora pärlan i plast har jag hittat i jorden under min balkong, de två kulorna och den lilla runda glasbiten (den är nästan platt) har jag köpt i en leksaksaffär, resten har jag köpt i olika omgångar för kanske 20, 15 eller kanske 13 år sedan i The Bead Shop i London , där jag handlar något varje gång jag åker till London. Resten av pärlsamlingen ligger i andra lådor.

Lådan nedan står på bordet där datorerna står och innehåller en av alla mina pennsamlingar (oj, en samling till - unintentional dock). Jag blev tossig på alla pennor som låg och skräpade på bordet och hittade lådan på Indiska för ungefär en hundralapp för ett par år sedan. Den finns fortfarande i sortimentet har jag sett.

Min senaste köpte jag idag på Indori för det vackra träets skull.

Här nedan en del av en annan samling. Suck. Men jag kan inte avstå från att köpa böcker. Jag har i alla fall ingen handväska för 70 000 kr - om nu det är ett mått på något åt något håll. Det är väl bara, nästan, en fråga om intresse.

Trist med blixtbilderna - avskyr blixt, men det gick inte utan, eftersom jag inte kommer åt mitt stativ och är alldeles för darrig på handen, tydligen.

Visst behag

Igår kväll var Samuel och jag på Stadsteatern och såg Hedwig and the Angry Inch, en rockmusikal - jag var rätt missnöjd med innehållet och framförandet, medan Samuel tyckte det var bra. Det verkade större delen av publiken också tycka av applåderna att döma.

Bredvid oss satt ett lesbiskt par som kysstes läääänge med tungorna i varandras magar - sonen log generat.

Efter föreställningen vandrade jag och Samuel runt i centrala Stockholm och tittade på litet av varje. Det var varmt och skymningsljust, en man spelade Abbas The winner takes it all mjukt på saxofon i oändlighet, på Drottninggatan. Vi pratade om vad vi såg och om hur skönt det var att bara släntra runt dit benen bar.

Samuel hade aldrig ätit kebab så vi satte oss utanför ett litet "hål i väggen" och delade en kebab medan vi tittade på ljuset och människorna som gick förbi till ljudet av saxofonen en bit bort. Samuel upprepade flera gånger att han tyckte det var så skönt att flanera, utan att ha ett mål. Just det att vi inte hade ett mål upprepade han flera gånger.

På väg till parkeringsgaraget ville Samuel ha glass, så vi köpte två kulor glass av märket Lejonet och Björnen. Samuel konstaterade genast att saffransglassen var fantastisk. Hasselnötsglass och mango- och limesorbet var två andra sorter vi provade. Långsamt glassätande gick vi till bilen och åkte hem. Då hade det mörknat.

Idag tycker jag att jag passerat en gräns när det gäller värmen och fukten. Jag har gett upp kravet att göra något vettigt, jag har gett upp att känna mig fräsch och nyduschad. Jag bara finns och nästan njuter av att inte ha någon ordning på mig själv, att vara halvsvettig, inte ha någon vettig planering. Vi tänkte gå och se Prideparaden inne i stan, men det orkar ingen av oss i detta varma, gråa, fuktiga väder. Ännu regnar det inte, men det hänger i luften. Rätt behagligt, när man väl gett upp.

Kvälls-kitchen

Samuel fick en kokbok i 10-årspresent. Den vill han nu gå igenom, så gårdagskvällen användes till att göra falafel och tsatsiki tillsammans med två tioåringar. Tsatsikin gjorde de i stort sett helt själva, jag saltade bara - den blev fantastiskt krämig och god. Samuel stod mycket noggrant och vred ur den grovrivna gurkan i en kökshandduk. Det såg mycket proffsigt ut och gjorde så vi slapp den där slafsiga tsatsikin man brukar få ibland. Dessutom använde vi turkisk yoghurt, den där i den lilla hinken.

Jag köpte förstås inte kikärter i burk, utan blötlade dem kvällen innan och kokte dem på morgonen. Nu har jag till två omgångar falafel i frysen... Präktiga rycket!